Kravlös? Nej, inte då. Bara något kramlös.

Jag insåg härom morgonen att jag inte fått så värst mycket kramar på sistone, inte så många som jag är van vid och framför allt inga av sorten björnkram. Ni vet, de där som gör att man känner sig omhuldad, trygg och avslappnad ända från hårbotten till in under fötterna, de där som en del pojkar är så himla bra på.

Kristian till exempel, han är bra på björnkramar.

Och Magnus. Givetvis.

Och Fredrik Ekman, han är en fena på stora kramar.

Vad jag tänker på, mer exakt, är den där sortens kramövning där kramaren i princip kan linda hela sig själv runt krammottagaren och envelopera sagda person totalt och fullkomligt. Oh, Niklas är bra också, fast han brukar kittla mig i själva enveloperingsfasen, förstås. Det är lite jobbigt.

Det är med andra ord dags att börja kräva in lite kramar från mitt nya umgänge. Svårt och jobbigt till en början, men ett måste. Problemet är den där intimitetspuckeln man måste ta sig över för att få tillgång till andras kroppar, i det här landet vet jag inte riktigt var den där puckeln vare sig börjar eller slutar. Jag får väl helt enkelt börja i den svenska ändan av min bekantskap och jobba mig västerut vad det lider. Kramar är skönt och bra för själen, så skam den som ger sig. Jag är övertygad om att hudkontakt, hur fläckvis den än må vara, är nyttigt för alla sorteres upprotade och osaliga andar.

Med lite tur är det bra mot dåliga matvanor också.