Stackars svenska flicka

Jag har nämnt att jag har gott om snälla människor omkring mig, inte sant? Alla är verkligen vänliga och ter sig vilja vända ut och in på sig själva för att ta hand om mig. Ta till exempel när jag skulle ta mig hem från Boston igår, något som jag trodde mig skulle kunna klara ganska fint alldeles själv; att luska ut vilket tåg jag skulle ta, handla biljett och sedan hoppa på självaste tåget kändes inte som ett allt för hopplöst projekt (inte ens i närheten av hur svårt det kommer bli med att lära mig om de dära hängningsprotokollen...) för Charlotte, 30 år. Men, så tänkte inte mina värdar för dagen: två sectrasäljare, män runt 40 med många och vita tänder och stora kreditkort. Innan jag visste ordet av hade den ena kånkat ut mitt bagage ur hotellet och jagat fram en taxi som han dirigerade i någon slags riktning medan den andre raskt bokat en tågbiljett och betalat den till mig över telefon.

- Hepp-hepp, bara! Nu tar vi hand om den lilla svenskan, grabbar!

Jag bara gapade och tittade på med väldigt förvånad uppsyn. Men, svältfödd som jag konstant är på allmän ridderlighet tackar jag mest och tar emot än så länge. Jag antar att jag måste reda mig själv ganska snart ändå, så varför inte. Dessutom ser jag det som att jag gör en god gärning, visst kan generell chivalerism (till exempel dörrupphållning) anses vara en form av vardagsmotion? Jag gör helt enkelt vad jag kan för att stävja den amerikanska fetmaepidemin. Go me!