Idag har jag jobbat på sjukhuset här i Libertyville och det var riktigt roligt och skoj - Jag tror jag har gjort lite nytta och kanske till och med gjort mig förtjänt av min första lön som enligt alla beräkningar ska komma imorgon.
Hurra för den, hurra för nytta och hurra för saker som gör att man mår bra.
Dave, han som skulle vara så arg, var inte alls arg. På sin höjd var han lite underlig men på alla sätt och vis vänlig och välartad. Jag berättade för honom att jag väntat mig ett betydligt svalare klimat här och han skakade bara på huvudet och sa att han hade aldrig varit arg, han hade mest blivit förvånad när jag ringt och berättat att jag skulle komma i måndags. Men, jag har likväl patchat en del, följt upp med ett uns hotfixande, ett par nypor förklarande och tre fövånat höjda ögonbryn. Imorgon ska jag dit och upprepa skådespelet ett par timmar till innan jag hoppar på flyget hem igen. Nu är det blott ångesten för att hitta hem igen kvar. Puh! Det är jobbigt att resa i det här landet.
Nog med småpratet, nu undrar ni säkert vad vi ska omrösta om den här gången, eller hur? Så här ligger det till, medans jag jobbade i det fina sjukhuset (fint som snus faktiskt - det har en självspelande flygel i foajen. Tänk bara, en foajé. Hur många sjukhus i Sverige har sådana att ha sina självspelande flyglar i?) ringde mäklar-Victoria och lämnade ett meddelande som lät ungefär så här: "Hejhej, kul att du kom i lördags. Tvåbarnspappan (som jag skrev om här) ringde och frågade mig om ditt nummer. Ska jag ge honom det?"
Och nu är frågan, vad i hela friden gör man?
Jag är inte intresserad av Chris, som han hette, men hur säger man det och vad betyder det om jag säger nej till telefonnummerutdelandet? Den här mannen har förutom sina två tonåriga barn och sin båt, åtta syskon som alla bor i stan, det är ungefär 15% av hela ställets befolkning. Gör man sig omöjlig med de 15% genom att säga nej? Om han har åtta syskon är han för övrigt nog släkt med närmare 50% av Milford vilket är ganska många. Måste jag kanske flytta? Göteborg, någon?
Så, vad ska jag göra? Pray tell.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar