Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...