Glansig päls

Näst sista dagen på året har ägnats åt städning, städning av hemman och städning av Chotte, små insatser här och var som förhoppningsvis gör livet lite mer drägligt fortsättningsvis. Jag har varit hos frisören för första gången sedan jag kom hit och det var lite av ett äventyr (ni kanske undrar om jag börjat tröttna på äventyr vid det här laget... Nehej, icke sa nicke, äventyr är fortfarande bra.) att ge sig ut och ragga fram en frisör man litade nog på för att låta honom eller henne vifta runt med en sax i ens omedelbara närhet. Desperationen har de sista veckorna vuxit sig allt större då mitt hår inte riktigt har trivts bra sedan jag flyttade hit. Från att ha varit ett hår av det lite timida och väluppfostrade slaget: platt, rakt, fin och flygigt men ändå ganska glansigt, har det hamnat i värsta sortens trotsålder och visat upp helt nya sidor av sitt annars så alldagliga jag. Det har varit trassligt, strävt, glanslöst och torrt, det har rasat när det inte skulle rasa, stått på ända när det skulle ligga still och knutorna! Knutorna! De tar aldrig slut! Det är som om hårstrårna slåss mot varandra på mitt huvud. Är det möjligt att mitt hår har delat upp sig i klaner och har inbördeskrig månne? Var är fråga Lund när man behöver det?

Nåja, det här med frisörer är lite kinkigt eftersom vem som helst här kan kalla sig "hair dresser" och öppna en salong och sedan med stor entusiasm klippa folk och fä efter bästa eller sämsta förmåga. Det man vill ha är någon som är "hair stylist" vilket är någon som är lite utbildad och därmed förhoppningsvis kompetent i hårklipningens alla konster. Lite efterforskningar visade att det var svårt att hitta någon som kunde rekommendera en hårklipperska i trakten till mig: Linda far till NY för sin piffning och Jaime till Boston, Maria blir klippt av Anders och tanterna på kontoret vill jag inte ens veta vart de klipper sig. Men, då även de mest otursförföljda ibland måste ha lite tur, dök det upp ett litet friserandes helgon i form av Barbara, flickvän till en kollega.

Jag gnällde och suckade mig till en snabb tid hos Barbara redan idag vilket var en himla tur för hon var himla rar; hon pysslade och piffade, pillade mig i håret och funderade på hur vi skulle få den deprimerade charlottska pälsen att bli glad igen och bjöd på presentkort och pivatlektioner i hårföning.

Jag tror jag är kär.

Eller, ja, det är kanske att ta i. Men jag är iallafalla lite mig lik igen, något mer volyminös, kanske. De amerikanska frisörskorna är en aning mer förtjusta i volym än de svenska, men tanken är väl att fluffet kanske ska hålla i sig till imorgon så att jag kan vara magnifikt, amerikanskt glamorös på aftonen då året råkar ta slut. Fluff kanske går väl ihop med de svarta tokklackarna och det lilla fodralet jag ska bekläda mig i i övrigt. Foton kanske följer.

För övrigt kan jag rapportera att P&L är hemma igen och att jag är mäkta nöjd över det.