Borta

Härom dagen frågade någon mig om jag inte saknade min familj och mina vänner där hemma.

Då sa jag ungefär så här:

"Jo, jag saknar mina singelvänner som jag kan supa till med, jag saknar mina pariga vänner som matar mig, jag saknar mina vänner som är under fem år som jag kan ha i knät, jag saknar mina vuxna vänner jag kan ha i knät, jag saknar knän att sitta i. Jag saknar mina vänner med häst, jag saknar mina vänner som vill komma och äta hos mig, jag saknar mina vänner som kan serenera mig, jag saknar de som kan sitta med mig på sängen och titta på hockey , jag saknar de jag kan slå på, jag saknar de som kan ge mig kramar så att jag knakar och jag saknar de som kittlar och kramas och jag saknar de med tv. Jag saknar de utan hår, jag saknar de med hår, jag saknar de som jag kan ligga med huvudet i knät på och bli pillad i håret av, jag saknar de som är allergiska och jag saknar de med skägg."

Samtalet tog sig inte riktigt efter det där lilla utbrottet. Konstigt, eller hur? Om man frågar något får man väl ändå förvänta sig ett ärligt svar någon gång ibland?

Och listan kan bli längre, nu när jag funderat lite har jag kommit på ännu mera saker jag saknar. Jag saknar vänner som kan ge Kramar med stort K, jag saknar de som tar mig ut på äventyrspromenader utan slut och nästan utan början, jag saknar vänner som behåller mig hemma till sent på natten, jag saknar de med piano och de med Tequila och kortspel, jag saknar de i Australien och jag saknar de med hund. Jag saknar de som kör bil fort, fort. Jag saknar de gängliga och de runda, de korta och de långa. Jag saknar de med huggtänder, de med balkong och jag saknar de som dansar med mig. Jag saknar de med pensionsröda Volvosar, de med många tankar och stora frågor och jag saknar de med de saltaste tårarna och de vassaste tungorna. Jag saknar de jag kan titta på brasor med, de jag kan snöängla med och ibland saknar jag till och med de som snarkar. Jag saknar de jag träffade alldeles för sällan redan innan. Mest saknar jag de som får mig att lyfta ett par centimetrar över marken för att de får mig att bli varm i magen, springig i benen, rak i ryggen och kittlig under håret.

Alla er saknar jag.