Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.