What am I going to do with you?

Det frågade fransosen mig ikväll medan han tankfullt lät ett pekfinger följa mitt ena nyckelben. Vi satt i soffan efter en färskpotatis- och sillmiddag, jag förfärligt sömnig och han fundersam till in under håret. Inte en vinnande kombination. För att vara riktigt ärlig hade vi inte varit så värst vinnande i vår kombinerade söndag överhuvudtaget; han ankom Milford för tidigt, jag var trött, hungrig och nyvaken, värmen tryckande och bilen var bortslarvad från lördagskvällens myckna margaretadrickande.

Jag har, under hela min franska period, varit dödligt ärlig och förklarat min okapabelhet att bli förälskad eller ens kär och fransosen har accepterat och sagt okej. Ikväll sa han ifrån, han ville inte vara kompanjon mera - allt eller inget, för bövelen, var budskapet.

Så nu har jag ingen fransos mera och det känns lite tomt. Det var ett snöpligt koncensusbeslut men det känns likafullt lite tokigt att vara utan honom, inte för att tala om hur förskräckligt underligt det var att köra honom till tåget och få sig tillönskat ett gott liv, lite så där bara. Det sista jag sa till honom var att han har integritet och att om det varit omvänt hade jag inte varit lika modig och beslutsam. Och det är verkligen dagens sanning.