Nygammalt

Jag har träffat på en nygammal karaktär här, en som åminner mig lite om en av de bästa av er där hemma, nämligen han Magnus Carlsson.

Den hära personen har funnits runt mig ett tag redan, vi träffas på lite då och då och varje gång jag ser honom inser jag hur lik han är just Magnus, både till kropp och själ: lagom stor, envist stark kropp, tjockt hår, glatt leende och med ständigt glitter i blicken. Jag slår vad om att han ger bra kramar också, björnkaliber minst, men jag har inte vågat be om en ännu för jag blir lite hemligt blyg av honom.

När vi träffas på är det oftast full rulle omkring oss så det blir mest lite allmänt larv men ibland, som härom kvällen, hade vi en anings lugn och ro och hann prata lite. Då berättade jag hur han påminde mig om en av mina bästa vänner i hela världen och jag tror allt han blev lite glad ändå, även om han så klart inte känner Magnus Carlsson så där som vi andra gör. Det jag sa var att, Magnus, han är nästan alltid glad och positiv och det är bra, men det bästa är att han för det mesta ger ett intryck av nöjdhet och det är en säkerhet i sig. Människor som är nöjda med vad de har, har en balans och grundtrygghet som gör att vi andra har något att hålla i när vår egen tillfredsställelse tryter. Jag litar mycket på dem som är nöjda, mina erfarenheter är att en nöjd persons råd är ofärgade av osäkerheter och fördomar vilket kan vara guld värt när man inte riktigt vet var man ska vända sig. De som påstår att nöjdhet är trist vet inte riktigt vad de pratar om.

Jag sa inte riktigt allt det där till honom, så han vet inte riktigt hur stor komplimang han fick när jag sa att han var Magnus Carlssonesk av sig. Det är kanske lika bra, jag vill ju inte att han ska få storhetsvansinne heller.