Idag tror jag jag har gjort mig av med en absint vän. Absint som i absent som i bortflugen, alltså. Han kom liksom tillbaka efter ett smärre, knappt märkbart, uppehåll på 23 år.
Jesper var vänlig nog att slita sig från Malmöfestivalens sus och dus för att en kväll frottera sig med den Abdonska gemenskapen istället. Jag for ner och hämtade honom när han dök upp på stationen; lite försenad, ganska lång och med en stor kram i bakfickan. Vi åt middag, diskuterade minnen (speciellt om hur vi brukade hissa saker upp och ner från mitt fönster, en förfärligt underhållande lek om man är en cirka fyra år gammal) och spelade lite spel innan jag satte tillbaka honom på tåget igen. Fast på andra hållet, vill säga.
Och så fick jag en bra kram till. Det var nästan det bästa.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan
1 kommentarer:
... och nu har han kommit tillbaks till Malmö. Glad som få. Glad över att ha återfått kontakten med dig och er. Jag trodde ni var den bästa familjen när jag var liten, men nu, minsann, visade det sig att ni var ännu bättre än vad jag minns er. Jag kommer aldrig att glömma denna kvällen, och du... det finns fler kramar att hämta nästa gång vi ses, det lovar jag!
Skicka en kommentar