Did you bring your gun?

Idag tog jag Sectrabilen och for till Bridgeport för att göra ett litet men väldigt nödvändigt ärende i tjänsten, Bridgeport är en typisk otrevlig stad med hög kriminalitet och mycket fuffens och dåliga områden så det är inte direkt så att man slåss om rätten att få fara dit. När jag behövt åka dit tidigare har folk väldigt vänligt förklarat för mig att i Bridgeport, där kan man inte förlita sig på en GPS. GPS:er har en förmåga att styra en rätt men man vet aldrig riktigt vilken väg man råkar ta för att komma dit man ska.

Som tur var hade jag varit på just det här stället tidigare och hittade på ett ungefär, dessutom visste jag att området inte var det tokfarligaste i hela stan (lågt ratio brinnande oljefat/människa, alltså) så jag sa till våra två sekreterare att "nu, tjejer, åker jag till Bridgeport en stund" varpå båda två tittade lite oroligt på mig. "Why don't you take one of the boys with you?" frågade Kathy men jag sa att jag nog inte skulle dö av att köra runt där på blanka eftermiddagen ändå. "Well, bring your gun, then" fyllde hon snabbt i när jag nekat hennes första förslag.

Då började jag skratta. Och sedan åkte jag.

Allt gick bra dit men hem körde jag en aning krokigt visade det sig, det är ju höst och då river di små amrikanerna som sagt upp alla sina vägar och när man därför tvingas åka runt lite planlöst kan man hamna fel. Helt plötsligt befann jag mig i ett område med säkert 2 brinnande tunnor (inte påtända, det var ändå mitt på dagen och 25 grader varmt, de är väl inte dumma heller?) på varje invånare och jag och min lilla stationsvagnsford kände oss ganska fel och vilse.

Med ett fast grepp om GPS:en, den kan användas som vapen också, snirklade jag och forden snabbt ur den värsta slummen och halkade upp på 95:an i nordlig riktning till slut. Det var veckans socialrealistiska inslag här från Strykfritt, jag tänkte inte göra om det på ett tag. Imorgon åter till de vanliga sändningarna där vi talar om livets banala framsida.