Jag och Ella

Vänner.

Oj! vad viktiga de är och Oj! vad glad jag är som har så många. En av mina bästa skriver en del om sina vänner just för stunden och jag funderar, som alltid, över hur lycklig jag är som har så många i mitt liv.

Klockan fem i eftermiddags satt jag djupt försjunken i arbete av det mer omondäna sorten (auto_filern!) när Pontus smög förbi och sa "Nu Charlotte, ska du sluta jobba och åka ner med oss till stranden och se på solen" och då kan inte en flicka göra något annat än att lägga sitt arbete (auto_filern!) åt sidan, packa ihop för att göra sin favoritsvenskamerikan till viljes.

En timme senare cyklade jag och mitt nya kameraobjektiv ner till Pontus och Lindas strand för att dricka diverse alkoholhaltiga drycker och se på hur solen hastigt slukades av horisonten. Det går väldigt fort den nu för tiden och redan klockan åtta var det riktigt mörkt och de små, men ack så irriterande flugdjuren kom smygande ut ut buskarna. Det blev till att fara hem till huset för att devorera köpemat och mer av de tidigare nämnda dryckerna innan det till slut blev natt på riktigt.

Nu sitter jag hemma igen, i sällskap med en av mina äldre vänner, Ella. Hon som så mästerligt sjunger om kärlek, såväl den lyckliga som den olyckliga, om tisketar och tasketar, om tuggummin och om hur kinder är menade att vara nära när man bedansar någon. Hon som kan scatta som ingen annan kan och som alltid är bra att ha med sig på resor, på cykelturer och på toabesök. Man kan alltid optimera sina kissepauser med lite "I'm old fashioned". Bara så att ni vet.

Hur lyckligt lottad man än må vara här i världen vad gäller vänskaper kan man nog aldrig få nog, det är lite som med kramar: ju fler man får desto fler kan man ge. Ikväll blev jag glatt åmind om en som jag har men som jag verkligen inte tar för givet, en som är full av visdom och goda tankar. En som skriftligen dyker upp när jag minst anar det, en som har glitter i ögonen och ett avvaktande leende på läpparna av den sorten som gör att man funderar på vad det är han vet för hemlighet egentligen. En som bitvis antagligen är minst lika förvirrad och förtvivlad som jag men som är klok nog att kunna dela med sig av torr, fast mark när det behövs.

Och ibland behövs det verkligen. Schysst skit, så att säga.

Nu sitter jag och Ella och och sjunger om stjärnklara nätter och ser fram emot en förhoppningsvis lugn helg utan några större åthävor. Jag hoppas hinna med lite trånare, lite födelsedagsfiranden och kanske lite navelpillande förutom en himla massa mer Ella förstås.