Fantastiska män

Jag var knappt vaken när Barbara, min hyresvärdinna, frågade mig om jag ville följa med ut på en segeltur i den stora båten idag men ni kan tänka er att jag kvicknade till ganska snabbt när jag fått rätsida på alla ben, armar och klockslag som behövdes rätas ut.

Så klart den här fina gussen skulle ut och segla lite!

De har en väldigt fin och stor båt de där två, flera tiotal fötter lång och blå med massor av trädetaljer och fernissa och glansiga prylar som man kan ta kort på. Eller spegla sig i. Eller både och.

Joe, vår kapten, är en sådan där båtfantast på riktigt. Han har seglat till allsköns karibiska öar i både finväder och full storm, han har tävlat mot proffs och landslag från hela världen och besatt båtar värda flera miljoner dollar. Nu puttrar han och hans fru mest runt på sin fina blå som hobby men det märks att han vet vad han håller på med. Idag domderade han runt med en knappt sjövärdig besättning bestående av tre kvinnfolk varav en gravt handikappad då hon hade en kamera fastlimmad i ansiktet hela tiden. Trots detta kom vi både iväg och hem igen utan några större åthävor, och vi svängde och slog och hade oss. För en som knappt inte har någon båtvana alls är det fantastiskt förvirrande att få båttermer kastade på sig på utrikiska helt plötsligt, inte för att det gör någon jätteskillnad för jag hade inte vetat vad jag skulle göra om någon bad mig att brassa en märs, slöra en jigg eller kryssa ett bakvatten eller vad det nu är ni båtmänniskor håller på med på svenska.

Det var fint ändå och man mådde bra när man kastade sig i land efter att ha angjort en brygga, rätt brygga, utan att ha närkontaktat något som inte skulle kontaktas.