Överkurs

I torsdags skulle jag träffa Trånaren för att plåga mig som jag alltid gör på torsdagar klockan sex men tji fick jag, för så blev det verkligen inte. Trånaren hade slarvat bort mig ur sitt schema och helt plötsligt var jag helt lea- och ledarlös bara så där. Men, förstår ni, det hära gymmet har inte bara den originale Trånaren och Trånare #2 (som för övrigt inte tar några poäng som helst just nu) utan även en tredje Trånare. Vi kan kalla honom Trånare #3. Hänger ni med i nomenklaturen, pojkar och flickor? Trånare #3 förbarmade sig till slut över den energiska Charlottentotten och såg till att hon fick träna lite den här veckan med och vips var alla glada igen.

Trånare #3 är före detta marinsoldat, har en ryggtavla som kan ge en halvstor afrikansk by skugga en hel dag och vader som nästan är sfäriska. Han har ett vackert leende och bruna, snälla ögon och en förmåga att vara tyst och mystisk mest hela tiden. Dessutom har han gett ut en bok med religiösa dikter och kan, enligt alla rykten, ha ihjäl någon med sina bara händer. Förestå er på den om ni kan.

Läxan jag lärde mig i torsdags lider jag väldigt svåra kval över idag. Det här med att sitta, stå, gå och mest röra sig över huvud taget är förknippat med smärta av ganska generell och storslagen sort. Tydligen är det så att bara för att marinsoldaten ler vackert, nynnar lite och är smygreligiös ska man inte slappna av. Framför allt ska man inte be honom om att köra hårt med en, jag vet det nu. Framför allt vet mina ben det och om de inte vore så förbenat stela hade de nog velat ge både min korkade hjärna och min breda käft ett par sparkar för det här är en ny sorts träningsvärk; en bättre och större och mer marknadsmässig träningsvärk. Det jag upplever idag är en äkta amerikansk träningsvärk, en träningsvärk som slår alla andra träningsvärkar med hästlängder. Ojoj!

Och, som den masochist jag råkar vara sitter jag här och smyglängtar efter mer...