Instant Gratification Land

Vissa dagar föllkomligt flödar blogidéerna fram ur min vindliga, virriga hjärna medans andra är tomma och ekande blanka. I morse tog började jag fundera lite mer noga på en del saker som legat på ytan ett kort tag men inte kommit ut på tangentbordet riktigt än och en av dem var den här: Jag bor i ett så otåligt land, man skulle kunna kalla det United States of Instant Gratification.

Jag har jobbat på mitt jobb ganska många år nu, mycket av tiden har jag jobbat med kunder. Ni vet, de som betalar min lön på stora och små sjukhus ute i världen. De som tar hand om de sjuka och räddar liv, måndag till fredag, åtta till fem och all annan tid däremellan.

Just, ja!

Jag har jobbat med arga kunder, gråtande kunder och glada kunder. En del gånger har jag svurit över kunder som gnällt över småsaker men för det mesta har jag faktiskt svurit över datorer, system och databaser som varit trasiga. Kunderna har inte alltid, men väldigt ofta rätt när de ber om hjälp. De kanske inte har rätt i vad som är fel men de har banne mig rätt i att någonting är fel och att det borde lösas. I vissa fall omdelbart bums och ibland en annan dag. Kraven var oftast realistiska och visst var kanske förväntningarna lite väl skyhöga hos en del kunder men efter lite funderande brukade jag och de kunna förlika oss om någon slags jämn mark eller i alla fall inte fullt så livshotande gungfly att stå på. Till syvende och sist tror jag att det viktigaste med någon som jobbar med support är en rejäl portion empati kombinerad med hård hud och prioriteringsfömåga som heter duga.

Mina nya kunder här i US of IG har inget gehör för mina försök till något av det där ovan. Kvicksand är det närmaste jag kan beskriva underlaget som när man tampas med en ambitiös och i väldigt många fall, duktig och hårt arbetande säljkår. Det är svårt för mig som har jobbat med barnsjukhus i svår databasnöd, med stillastående fjällsjukhus i sportlovshets och journalkastande läkare med högt blodtryck att inse att hetsen och stressen ska vara större på mig nu än den var den var i fallen ovan.

Vem är det som har fel? Vems förväntningar är det som faller utanför normalitetens ram? Som svensk är det enkelt att se på kulturen här som felande: Amerikaner har ingen tålamodsgen, ibland känns det som att dela kontinent med 300 miljoner 3-åringar. Feta och flintskalliga 3-åringar med stora plånböcker.

I förra veckan hade jag en episod när jag fick sätta ner foten rejält. Förväntningarna var snedvridna, önskningarna gick inte att uppfylla och tjatet hade ingen ända. Till slut tog jag på mig föräldrarösten och sa

"Du gör mig arg. När du tjatar och gnäller får du mig att må dåligt, tror du inte jag jobbar så gott och hårt jag kan?"

Min reaktion fick givetvis följder och vi har diskuterat och vridit och vänt på det hela ett par gånger, jag och mina kollegor. För mig är det till syvende och sist lite dråpligt och väldigt jobbigt att sätta de två situationerna i relation till varandra; den ena med en akut sjuk tvååring på ett operationsbord och den andra med en kostymnisse i sjönöd. Det absurda att få sin kompetens och självkänsla ifrågasatt av den sistnämnda kan jag inte riktigt svälja, om något borde det vara den första situationen som sätter standarden, eller hur?

Men, en sak ska jag säga om de här förbenade amerikanerna, de är inte långsinta. Alldeles härom nyssens kom det ett mail från min senaste nemesis, ett ganska bra mail med en ursäkt och en förhoppning om försoning. Visst, jag är inte så naiv att jag tror att det bara är av välvilja och snällhet det kommer, vi vet alla att det kommer hända igen nästa gång det kniper lite lätt i säljlägret. Jag börjar tro att det är så det ska vara.