No More Mr Nice Guy

- We need to talk! sa jag och la bestämt ifrån mig Nortons antologi över engelsk poesi på soffbordet.

Jag och B3 satt hemma hos honom efter en fullmatad kväll med sushi och opera, två av mina favoritsaker i hela världen, detta faktum till trots var jag inte helt lycklig. Jag var långt ifrån lycklig, om sanningen ska fram.

- I don't feel like what we're doing is going anywhere. Don't you agree? frågade jag och plirade på honom från mitt hörn av soffan.

- Do I have to agree? frågade han tillbaka och jag fick redan då lite ont i magen, det här skulle inte gå så enkelt som jag tänkt. Kan inte alla bara vara överens och tycka samma-lika som jag.

- No, it was more of a question than a statement... Do you agree or don't you?

- Well, I don't but I have sort of been waiting for you to tell me that there is a problem.

Okej. Vi gjorde plågan ganska kort och när jag väl var klar med mitt ursäktande och förklarande fick jag till och med beröm då jag tydligen följt alla slutgörandets regler och rekomendationer (Inte bli emotionell - Check! Vänta till slutet på kvällen - Check! Göra det hemma hos den andra personen - Check! Vara rättfram - Check! Se till att ha eget fortskaffningsmedel att ta sig hem med - Check!).

Väl hemma igen sitter jag nu och känner mig ganska tom och tarvlig, för här på Broadway lider vi av kärlekskrankhet ikväll. Den här gossen hade så många bra saker för sig, han var smart, händig, småkul, sportig, verbal och fick mig att känna mig trygg men inte ett endaste litet pirr blev det i mig av honom. Det är bara att åter igen inse att jag är för jobbig för mitt eget bästa, snart blir det dags för nödslakt.