Det bästa

När man börjar en morgon med en hemlig och stilla önskan om att få trilla ner för trappan och spräcka skallen, då vet man att något hemskt är på gång. Då vet man att man ska fara till kund och misslyckas med saker och dessutom göra det under plågsamma former.

När man sitter inlåst i ett serverrum tills dess att fingrar och läppar är blå, tills magen slutat kurra och huvudet bara surrar, då vet man att man skulle ha blundat hårdare och gått vingligare när man rasade ner för trappan på morgonen.

När man storgråtande och hyperventilerande hukar sig framför en kinkig server med ett tangentbord i famnen, två centimeter från att köra huvudet genom den billiga, suddiga lilla monitorn man stirrat på i åtta timmar då vet man att det nog varit allra bäst att kastat sig utför trappan, eller bara lappat till sig själv i huvudet med något tungt. Vem behöver en trappa? Redigt kvinnfolk kan skada sig själv!

När man kommer ut från sjukhuset sent på kvällen och inser att det inte bara är mörkt utan också tokregnar, när man får mötande trafik i sin fil på landsvägen och när folk kör galnare än vanligt då slutar man ens tänka, man vill bara hem till sin trappa igen.

När man sedan kommer hem och hittar en fint inslagen middag på sitt hallgolv, med uppmaning om att man ska äta och vila, då får man sätta sig ner en stund. Lämpligtvis i trappan, och snyfta lite, Och skratta, Och snora. Och tänka att, Linda hon är nog banne mig det bästa.