Tjockare än vatten

Det är konstigt det här med vänskaper. Återigen har jag fått fundera på hur jag har kunnat hitta så många bra människor att omge mig med och hur jag lyckats hålla fast vid ens en bråkdel av dem trots mycket slarvande genom åren.

Idag skickade jag hem Kristian och jag hoppar mellan att vara så glad, så glad till att vara smått förödande ledsen, jag saknar honom redan helt bedrövligt mycket. Jag är glad för att jag fått ha två glada, skrattiga, smått utmattande och glada veckor med någon jag tycker om. Jag är glad över överraskningstulpanerna och det vänliga kortet som väntade på mig här hemma och jag är glad över att vi haft det så bra ihop , konstigt nog finns inga själsliga skavsår hos någon av oss trots att vi bott tätt ihop under en längre period än någonsin förut. Ledsen är jag givetvis för att jag blivit bortskämd med ett husdjur av det bästa slaget, ett som jag fick skicka tillbaka till djuraffären i Sverige alldeles för snart. Mata honom ordentligt nu, Mia, han tycker om glass. Och öl.

När jag berättade för Mamma att Kristian skulle komma sa hon lite retsamt att jag nog var lite kär i Kristian, så glad som jag lät, men det förnekade jag å det bestämdaste då och den som väntar på några smygande och rosenröda erkännanden nu får vänta ett bra tag till. Jag räknar Kristian som en av mina bästa vänner, en som jag vågar berätta allt för, en som jag får lov att retas med och som får retas med mig och skälla på mig när jag inte sköter mig. Jag ser framför mig att han och jag kommer sitta på ett ålderdomshem om 50 år och kasta papperstussar på varandra, vi kommer ha rullstolsrace och dricka öl och äta glass i smyg och prata om hur vi sprang Lidingöloppet tilsammans hösten 2008 och skrattade oss upför den sista backen. Bara för att vi kunde.

Det var bra att ha dig här.