Bring it on!

Det är bara att inse att 2008 kommer utses till Smaklöshetens År; det började med countryerkännandet och nu kommer nästa kulturchock, håll i hatten allihopa:

Jag gillar cheerleading-filmer.

När jag tittar på filmer som handlar om elaka, blonderade, bensparkande småbrudar börjar det rycka i en dansnerv någonstans i ryggslutet, min mun förvrids från mitt vanliga leende till ett krampaktigt sår mitt i huvudet och jag vill okynnesheja på allt och alla (Go stopskylten!). Det värsta är att jag dessutom blir lycklig. När jag var hemma i Ystad tittade jag och Knyttet på tre av de fyra filmerna i serien "Bring it on", en cinematisk upplevelse många rynkar på näsan åt men som jag alltså skamlöst inte kan sluta titta. Det är lite som att inte titta på en bilolycka, ni vet (Go ambulansen!).

Fullkomligt omöjligt.

Nåväl, ikväll fick den sista filmen i serien mig att stanna på ett löpband i 90 minuter. Det kallar jag bra jobbat, inte ens Star Trek brukar fixa det i vanliga fall och som rymdingenjör tar jag min Star Trek på avgrundsdjupaste allvar ska ni veta. Det ingår i det paketet (Go Mr Spock!). Jag förstår att ni undrar vad som ska komma härnäst, det gör allvarligt talat även jag. Vad kan nästa steg bli egentligen? Midjefettsblottande korttröjor? För korta byxor? Ett utomäktenskapligt barn i en knarkarkvart i Toledo, Ohio?

Som svar på den här oroande utvecklingen har jag satt mig själv på fulkultursdiet. Just nu lyssnar jag på Faurés underbart vackra Requiem, jag smuttar på lite elitistisk Calvados och dessutom har jag lärt mig några nya, flerstaviga ord ur Roget's Thesaurus (Erudite, repudiate och ett annat jag har på tungspetsen). Som grädde på moset har jag även kammat håret och satt på mig riktiga kläder. Det kanske kan gå att bryta det här mönstret innan det är alldeles för sent, håll tummarna.

(Go Chotte!)