Versionshantering

När jag var ung och gymnasist kunde jag ägna timmar till att tänka på den helt makalösa uppfinningen citronsyracykeln (även kallad Krebscykeln eller Cellandningen). Det går att läsa in ganska mycket i ovanstående påstående, till exempel att

1. Charlotte var en konstig person
2. Charlotte gillade biologi
3. Charlotte hade för lite vettigt att tänka på
4. Charlotte hade för få vänner

Vilket av de påståendena som är mest rätt vet jag inte, det var nog en kombination av alla fyra och jag vill våga påstå att än idag när jag är ute och promenerar hundar, skänker jag citronsyracykeln en varm tanke. Livet hade inte varit detsamma utan den.

Nåväl, som en förlängning av min fysiologibesatthet kom jag på mig själv med att tänka på trummhinnor i duschen i morse. Först tänkte jag att det är en bökig kroppsdel att bygga och en bökig kroppsdel att komma på att man överhuvudtaget ska ha. Sedan funderade jag på var i den mänskliga utvecklingen vi egentligen stoppade in trummhinnorna? Vilken version av oss? Och vad har Moder Natur för versionshanteringssystem egentligen?

Tänk er själva, när människa v. 13.8 kom ut ur produktion och landade på testavdelningen; de släppte ut henne i sin testavdelning (projektnamn Afrika) och lät henne gå igenom alla testerna de hade på sin lista, ni vet de där med säkerhet och prestanda och features och dylika ting. Någonstans mot slutet stötte de på en riktig showstopper när de testbadade henne lite. Allt vattnet åkte in i örat och stannade sedan där och se, när de kollade kravspecen såg de att hon egentligen skulle klarat upp till 60 sekunder i minst 2 meter djupt vatten. 13.8 klarade inte ens ett bra spöregn visade det sig snabbt. Man diskuterade huruvida man kunde ändra kraven eller kanske lägga till en release note där stod att man bara kan använda 13.8 i öknen, innan man insåg att hon inte bara led av vattenskräck utan även också var döv som en sten. Allt för en saknad liten trummhinnas skull.

13.8 kom aldrig ut i produktion, inte 13.9 heller men 14.0 har jag för mig att de körde ut på en begränsad marknad i Australien innan de insåg något annat problem, kanske med någon foramen eller menisk, eller så, och fick ge sig tillbaka till ritbordet ännu en gång. Tänk sedan vilka otroliga uppgraderingskostnader det måste blivit när de fick för sig att släppa oss på riktigt, än i dag håller vi ju på med hur många servicejobb som helst, ta till exempel fiaksot med blindtarmen. Vem missade den egentligen? Det är ett under att vi allihopa har serviceavtal fortfarande och än mer kan man förvånas över att inte Naturen har kånkat för länge sedan. Det måste kosta miljarder att hålla igång den här verksamheten.

Nu ska jag stänga av min verksamhet för det är tydligt att någon här behöver sömn, nyss började jag fundera på huruvida nyfödda har garantiår.