Jag och Garmin är bra vänner. Eller, vi är snarare bästa vänner. Eller, ska jag vara riktigt ärlig så är det ett ganska skadligt förhållande vi har, han och jag. Jag är beroende av Garmin. Utan Garmin hade jag inte varit här idag.
Igår for jag till Providence, Rhode Island, för att träffa Bachelor nummer Mycket igen, den senaste namngivningsmetoden har jag redan kastat ut genom fönstret men ni får försöka hänga med ändå. Det är en hyfsat rejäl biltur upp dit och jag var lite försenad när jag kastade mig in i bilen vilket är min enda ursäkt till att det blev som det blev. När jag klickade mig igenom mina sparade resmål för att åter igen hitta bachelorens adress tittade jag inte så noga på vad jag valde för slutdestination, om det slutade på Rhode Island räckte det bra för mig. Tyvärr hade jag glömt bort att familjen Liten/Stor och jag hade varit i Newport, Rhode Island för inte så länge sedan, en stad som inte är Providence, Rhode Island alls, varpå min resa till just Providence, Rhode Island blev lite tillkrånglad. Och onödigt lång.
Lite som att köra från Linköping till Norrköping via Åtvid, kan man säga. Man ska tydligen hålla koll på vägskyltarna även om man har en GPS. Go figure.
Det tog bara en timme extra och Bachelor nummer Mycket var väldigt förstående. Snavcka om tuvr.
Att gå hem med tomt koppel
-
Man vet ju att det ska hända. Att en älskad lurvig del av familjen ska
lämna in. Ändå slår smärtan och saknaden till med full kraft när vi lämnar
veterin...
1 vecka sedan
1 kommentarer:
Klart han var förstående:
den som väntar på nåt gott väntar på carlotte...?
kram
Skicka en kommentar