För några timmar sedan fick ett par av mina bästa Arkansasbor ett litet gossebarn. Alla mår bra. Jag är tacksam.
Jag reser till nya platser, lär känna nya människor och låter tiden gå men inte katten läker det några sår. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är torrt och dött här.
Över två år har gått men det gör fortfarande ont och jag har fortfarande skrämt hjärtat så långt bort att sinnet är lite stumt och frånvarande. Jag var ute och sprang med en sprillans ny kollega idag, en Jeremy, han är himlans trevlig och kul och från Arkansas precis som alla de andra jag jobbar med. För ett par månader sedan var han ute och reste ett par dagar med Mimmi och hon drog hela sin och Jakobs kärlekshistoria för honom. Jag nickade, log, och sa att jo, hennes situation var väldigt förvirrande där ett tag men att det var ju bra att det löste sig till slut.
Men jag då? Vem drar jag min historia för?
Jag flög in till Denver, Colorado igår för en mässa. Det är som vanligt mycket stående, god mat och soligt, så där som det för det mesta är i USA.
Jag och en av mina nyaste kollegor gav oss ut och letade efter en cykelaffär ikväll, jag i jeans och tofflor, han i kostym, solen påslagen och med en GPS i hanses telefon. Jag gör historien kort genom att säga att vi inte hittade något som liknade en cykelaffär. Lite dumt eftersom det i den här regionen ska regna med cyklister. Jag får leta vidare efter mina cykelskor...
Vad blir man när man är lite nere och ledsam på en gång?
Jag tror vi får kalla det nedsam.
- Charlotte, you seem to be on a Justin Timberlake kick lately.
- Yeah, I'm sorry, Jaime. I can stop it if it bugs you.
- No it's ok, I like him.
- Really? He used to make me cringe but then I heard "Senorita" and ever since he's sort of hot. I'm so embarrassed, this is worse than listening to country.
- That's ok, Charlotte.
- No, he's short and tiny as a shrimp... *visar med fingrarna*
- Really? Is he really that short?
...
Dagens Google-sökning avslöjar att Justin Timberlake är förvånansvärt hög, hela 185 centimetrar. Jaime, Charlotte och Internet är förvånade, han ser inte så stor ut på TV *visar med fingrarna*.
Hört i entrén på jobbet:
- Hey Pat, here are the car keys. One of the fuses in the car blew so I had no car lighter thingy to charge my GPS or my phone with yesterday so I had to replace it with another one.
- Oh no! Were you ok? How did you know it was a fuse and how did you replace it?
- I just replaced it with another one in the fuse box so the car has no fog lights now. No biggie.
- How did you know how to do that?
- Well... I'm an engineer, you know.
- No way, Charlotte. Who helped you?
- What!? Don't you think I could do that myself?
- No. I'm not that stupid.
- Darn...
Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?
Eller var det så här...?
Vem kan dema förutan pacs?
Vem kan heppa utan hår?
Vem kan åka till Long Island med en GPS som inte går?
Hur nu än visan går har jag efter kort funderande kommit fram till att mitt svar på alla ovanstående frågor är, och nog kommer förbli, "inte jag". Igår gav jag mig ut på liten resa till New Yorks horn: Long Island, för att dema pacs och heppa med håret för ett gäng arroganta läkare. Efter nästan två timmar på vägen tvingades jag inse att cigaretttändaruttaget inte fungerade på Sectrabilen längre, något lite oroande när både min mobil och min GPS behövde ladda batterierna från just där. Fram kom jag med lite trixande, en hel del tur och noterande av vägbeskrivningar strax innan GPS:en la sig ner och somnade in på grund av instant näringsbrist. Allt väl så långt men hem visste jag inte riktigt hur jag skulle ta mig ända tills jag beklagade mig för min chevalereske säljarkollega väl framme på plats. Det var här som han introducerade mig för konceptet med säkringar. Jag har hört talas om att bilar har dem men jag har aldrig kikat så nära på dem som jag gjorde sent igår kväll utanför en restaurang någonstans på Long Island.
Min kollega hjälpte mig snällt att operera ut en annan säkring ("Dimmljusen vet jag inte hur jag sätter igång åndå, ta den!") och ersätta den med den trasiga vi plockade bort och hem kom jag även om det blev sent och sömnigt på vägen.
Äventyr, det är ingen ände på dem.
Jag trodde jag delat rättvist. Den här nya är min kontinent och den där gamla, den var din. Du fick låna alla mina gamla vänner och jag fick låna några av dina. Du fick kulturen, flickan och fler regniga somrar än du kan räkna till. Jag fick amerikanerna, Storstaden och Amir.
Ska det där verkligen vara så svårt att hålla ordning på? Där är där jag inte är, här är där där jag är. Här är där du inte är och där är där där du är. Tänk mer myror och elefanter och färre flygbiljetter och semestrar.
Karlar, jag säger då det.
Nu har jag bokelibokat en biljett hem till sommarsverige. Jag har hört att det regnar där, stämmer det?
Det är sånt man kan syssla med när man är gästlös och fri en hel helg. Min navel är helt luddfri och glänsande ren eftere en hård helg med pillande. Fantastiskt.
Jag tror jag blev förolämpad idag, det var ganska underhållande.
Inne på damtoaletten stötte jag på morgonen på vår pyttelilla kontorssmyganorexiker; en medelålders kvinna med klädsmak som hos en gammal tant och social inkompetens i gravt behov av fortbildninginsatser. Ungefär så här lät det:
- Charlotte, are you getting bigger? säger tanten och manar med händerna i alla möjliga ledder.
Chotten tittar på sina väldigt höga klackar och funderar på om tanten tror att hon fortfarande växer på höjden eller om hon just sagt att hon är tjock.
- Are you gaining weight? fyller hon sedan på med så där så att alla tvivel far puts väck. Vad skönt.
- Well, no... Yes, maybe... Um, that isn't a very nice question to ask! utbristser Chotten och tittar ner på henne efter ett par sekunders förvånad tystnad. Det är verkligen inte en snäll sak att säga till någon, eller hur?
- I'm not saying you're fat! Really not, you're just broader I think. Aren't you? Are you working out? fyller hon på med, helt obliviös inför den ganska underliga situationen hon försatt oss i.
Jag mumlar något till svar och hon svamlar vidare om hur hon själv borde börja styrketräna hon med innan jag hinner smita in i ett av toalettbåsen för att förvånat skratta och börja planera min hämnd. Eller bara vara förvånad och lite sårad.
Vad gör man när man för första gången på nästan fyra veckor har sin lägenhet för sig själv? Det är ganska tomt och lite ödsligt med den renbäddade extrasängen stående i kontoret och bara jag i huset. Kristian och Knyttet? Ni kan komma tillbaka nu, jag saknar er redan. Och Mia och Lars, när kommer ni tillbaka? Och alla ni andra som inte nyss varit här, ni fattas mig än mera.
Efter en stunds funderande fann jag mig till rätta på golvet i mitt sovrum med en låda framför mig, min Allt-Möjligt-Låda (AML). Den är grå, alldeles för liten och fylld med kort, foton och brev, betyg, viktiga saker och små tramsiga ting jag inte vill kasta. I AML:en ligger till exempel mitt passerkort till Rutherford Laboratory där jag gjorde mitt exjobb, jag ser inte klok ut på den bilden, där finns en hemmagjord biljett till en solsemester jag fick av norska pojkvännen #1 en morgon när jag vägrade gå upp för det var för kallt och en massor med foton från både gymnasium och universitetsdagar. Om man gräver lite hittar man massor med glada minnen och goda känslor att gnida själen mot. Men, ity livet inte bara är guld och gröna skogar har lådan sin beskärda del av sorgeliga minnen; brev, egenskrivna manuskript såväl som från andra, sparade för att de varit viktiga. För att de fortfarande är viktiga. För att de får det att sticka bakom ögonen. Fortfarande. AML:en är som en snabbresa genom min moderna historia, från 1995 och framåt. Stickprov och provborrningsresultat, höjdpunkter och lågvattenmärken allt i en osalig röra. Det är som en fiskdamm att öppna den, man vet aldrig vad man ska få.
Vissa dagar kan det vara farligt att öppna AML:en.
Ikväll läste jag några brev, betänkte hur naiv och ung man varit en gång i tiden innan jag hittade det jag sökte: mina universitetsbetyg, det är sånt man behöver när man ska börja skolan igen. De låg givetvis underst och innan jag hittade dem hann jag med både bågra tårar och ett par leenden. Minnen är bra tokiga ibland.
Jag forskar skolor och går på möten för tillfället, med mig har jag en äldre gentleman som är god vän med min VD och tillika professor på en av skolorna jag tittat närmare på. Han heter Tom och är lång och förfärligt trevlig. Charlotte, Charlotte, Charlotte ….. The list is endless. As for whether you will be able to keep up, I know the students. Trust me when I say that you will be in the top 10% of all the students. You impress me as a very bright articulate young lady who really has her act together. Sectra would never have hired you is you weren’t really smart, Sectra hires only the best and brightest. As for timing, I don’t know your personal situation Opportunity knocks Charlotte. Apply. You will not regret it, 21 months from now, you will be thanking me. Put that into you differential equation, rocket scientist. ... Jag misstänker att jag kanske har hittat en slags mentor.
Jag gillar trevliga människor.
Idag skickade jag ett mail till Tom med en del funderingar jag hade efter ett lunchmöte igår, jag undrade om han tyckte det var en bra idé att någon som jag skulle gå på handelsskola egentligen, jag kan ju ingenting om entreprenörsskap och affärer när man tänker närmare på saken. Så här svarade han:
We engineers are great because we think methodically. We plan. We measure everything. We deduce things from other things. We are logical. We make decisions solely based on fact usually with huge complex spreadsheets showing benefits and risks so that we can feel confident we made the right decision. That is the beauty of who we are.
It is also our curse because sometimes, while we analyze things to death, the world passes us by because we fail to see the obvious. I have been asked to coach senior executives at several companies, the analytical ones have their career path mapped out for years. They know where they want to go and have a clear path on how to get there. Many times these people get absolutely nowhere and that is because unknown doors have opened as they go along their path and because those doors were not in their plan, the failed to explore them. My best advice for career planning (it happened to me many times) is to always go into open doors, that is where opportunity lies. Detailed plans assume that the world stays stationary.
So what does this have to do with you? This opportunity for you to get your MBA at an American University is a door opportunity for you. Everything is in your favor.
but I think you are single, this is a real plus. Many of the students are married with 3-4 children; they work a job, work with their families and also go to school to get their MBA. At least you don’t have many of the family responsibilities that you may have later in your life which makes the decision much more complex.
Med ganska mycket sand mellan tårna, en gyllenröd solbränna och en omställd termostat sitter man hemma på kammaren igen. Vi vaknade lite sent i morse i Ft. Lauderdale och fick stressa iväg till flygplatsen i West Palm Beach, som tur var var trafiken väldigt lindrig och vi hann äta frukost och lämna tillbaka hyrbil i lugn och ro innan planet bar iväg med oss igen.
Jag vet inte hur det är med Kristian, men jag är ganska välsemestrad just nu. Det är inte klokt vad ett par dagars cabbekörning, strandliggning och korallrevssnorkling kan göra med en ingenjörska som den här. Det enda trista är att man omsider lyckats ställa om sin inre termostat till att trivas i 30 grader och 2.000.000-procentig luftfuktighet (ja, faktiskt) och nu sitter och huttrar i Connecticuts 25-graderssommar.
Jag tror jag har hittat dagens I-landsproblem...
Att behöva byta en hyrbil en gång är okej även om det är lite krångligt här i värmen och trafiken och semestern, men att byta två gånger på två dagar är att ta i lite, till och med för en Chotte.
Idag bytte vi ändå in bil #2 då den var dålig på att vara cabriolet, den där funktionen vi hade betalat extra för men som vi inte riktigt fick. Efter lite tjat, en hel del svett och några skarpa ord fick vi en ny silverpil som vi båda tror kanske kommer klara de hårda krav en Kristian och Charlotte har på en semesterbil. Men bara kanske.
I natt sover vi i Key Largo på ett resort-ställe med pool och inhägnat hav, tusen kuddar och en riktigt smörig kille som sjunger i baren. Det är bra.
Det är jobbigt med semester. Hitills har vi fastnat i trafik, nästan missat ett plan, fått veta att vår bil inte fanns på uthyrningsfirman, fått en bil på ett annat ställe, insett att den bilen var trasig och bytt ut sagda bil.
Annars är allt bara bra.
... öl studsar dåligt.
Om man tappar en tolvpack med öl nerför åtta trappsteg överlever ungefär tio. Det tycker jag var ganska bra.
Men, de studsade dåligt.
Jag har sand mellan tårna, kurr i magen och en ny cykel under trappen utanför huset. Nyss kom jag in från att matat Kristian med en öl och lite chips i vattenbrynet, det är viktigt att både mata och vätska husfiskaren när han är ute och sliter i skymningen. Som tur är har jag precis ringt och beställt pizza så pressen på att hala in en middag har precis lyft från hanses axlar.
... dessutom misstänker jag att Long Island sound fisken inte är så värst nyttig.
Det har visat sig att man varken behöver åka till stora staden eller hitta på massor med bus när man har gäster, det bevisar alla mina senaste besök, det är tydligt att folk som är på semester är inte så svåra att underhålla som man kan tro. Idag räckte det med en lång promenad på stranden, en flottig lunch på diner, shopping och fiske. Igår var det fiske följt av öl och grillmat på en veranda som gällde.
Det här med att vara värdinna är med andra ord inte så svårt som man kan tro. För tio minuter sedan innefattade det att stå i ljummet, knädjupt vatten med en Corona i näven och blicka ut över ett absolut spegelblankt hav och höra Kristian säga "Ni har det himla bra här".
... står det tusende åter.
I tisdags blev jag av med syster yster men idag blev jag en Kristian rikare. Livet är inte så illa ändå.
Så har man världspremiärat som spinninginstruktris också. Ingen dog, jag hade kul och jag lärde mig att en timme är väldigt lång tid. När jag rapporterade av till chefen efteråt (trånaren alltså) och klagade på timmens långa längd fick jag åter igen bevis på att han känner mig ganska bra, den där krabaten, så här sa han.
- It's not about the 60 minutes, it's about you worrying about your ability to entertain. It's not about the 60 minutes or about them, it's about you having fun, if you have fun the others have fun too. Could you please make that happen? If you're not having fun I'll fire you on the spot.
Jamen jaha...
Jag hade glömt bort hur vackert ljudet av tåspetsskor är, det är ett speciellt sorts släpigt tassande som är svårt att få till med klackiga skor på en Charlotte. Men, om tåspetsskor är bra på backen är de tydligen ännu bättre upp i luften, det är därför dansarna lyfter upp ballerinorna så konstfärdigt hela tiden när de har tåspetsskorna på sig.
Vi gick på ballett ikväll. Det var synnerligen vackert.
