Ready? Box!

Knyttet sa idag att man ska acceptera saker och ting och på så sätt gå vidare i livet. Jag anser att acceptans är för mesar, bögar och nunnor (det där är bara ett Charlottskt originaluttryck och ska på inget sätt tolkas som en åsikt, jag gillar mesar, bögar och nunnor alldeles förfärligt mycket) och fokuserar på tolerans istället. Att acceptera känns som att ge upp, att tolerera är mer att ge sig på sina egna villkor. Tolerans är en förhoppning om försoning någon gång i framtiden, med sig själv och eventuella inblandade. Tolerans är också att spara en skrevspark, för säkerhets skull, utifall att det skulle dyka upp lägen där den kan behövas. Alltid redo, liksom. Scouter är ett tolerant släkte.

Exempel: Jag har en stor ändalykt, en bakdel som har förföljt mig hela mitt liv. Nu, idag, beundrar jag min rumpa för dess envishet, dess uthållighet och dess förmåga att få min midja att se smal ut. Så har det inte alltid varit, under många år och dagar har jag svurit argt över dess otymplighet, men det har lugnat ner sig genom åren. Visst, jag tycker fortfarande inte om den, jag accepterar den verkligen inte och jag svär varje gång jag inte får på mig ett par byxor i ett provrum, däremot tolererar jag den nu för tiden just för att den har varit med så länge, den är stark och får mig att kunna benböja ohemula tyngder och så får den som sagt min midja att se liten ut.

Så menar jag.
.