Partybrud i vardande

Julia var glad i morse, för idag skulle vi ha stort kalas med fullt av vuxna och barn för ett dagisdepraverat, julgodisstinnt barn att leka med. Totalt trillade 16 personer in och ut från huset i Ryd under eftermiddagen, inte illa för en snabb samling i mellandagarna, tyckte vi, men lilltjejen var missnöjd.

16 personer är inte stort kalas, rapporterade hon. Under 2009 ger jag därför Mamma Mia i uppgift att ta reda på hur stort ett stort kalas verkligen är. Jag vill verkligen inte besvika igen.

Om att skratta

För första gången på över 20 år träffades stora delar av familjerna Karlqvist och Abdon över vitlök och vin, det var härskans gemytligt och väldigt mysigt. Vi åt god mat, drack saker och Jesper fick en renutstyrsel till sin bil. Och så pratade vi minnen, så klart. Vi pratade om gångarna i vår källare, om hur många gånger man kan hissa en korg upp och ner från ett fönster, hur jobbiga äldre bröder kan vara och vad i hela friden vi gjorde på den här bilden:



Och sedan gav Jespers mamma mig en så fin komplimang, en som gjorde mig så glad. Hon sa "Vad jag kommer ihåg mest av Charlotte var hennes skratt. Hon skrattade jämt."

Ibland tänker jag att jag borde vara lite allvarligare och mer seriös, att jag borde ta mig ann livet och allt det där man gör varje dag med större respekt. Men, det blir aldrig så, jag tvivlar på att jag har det i mig och när Anne-Grethe sa så där kom jag på att jag nog aldrig haft det i mig. Jag gör mig nog bäst med ett leende på läpparna.

Linda!

Idag har jag tittat på 3 timmar Nord & Syd.

Herregud, vilka decolletage!

Julefin!

Wee!

God Jul!

Idag kommer Knyttet från Ö-vik och Andreas och Thu från Schweiz. Då kan det börja på riktigt.

.

Varför?

Varför? var en fråga jag ställde mig själv ett antal gånger under det att jag krånglade mig hem den här gången. Under de dryga två åren jag varit borta är det här den första gången jag åker hem över en jul och gissa om jag har sett fram emot det.

Eller ja, ända fram till i fredags när snön och packningsångesten kom. Då kom de första två Varförna? Sedan kom det ett par när jag krånglade mig till flygplatsen, och några väl på flygplatsen (om folk slutade bomba saker skulle köerna bli kortare och vips så skulle ingen BEHÖVA bomba något för man skulle vara harmonisk och lycklig istället...) och sedan ett par till på flygplanet. Det kom några när jag innerligt saknade min tandborste och ytterligare flera när jag låg på golvet på Schiphol och funderade på om någon skulle hjälpa mig upp efter det något förnedrande fallet men sedan, sedan fick jag frukost och efter det fick jag sova på ett annat plan och efter det blev jag upphämtad av Marina och Rikard och fick en Stångebrohamburgare och en ren bil...

Och kramar fick jag. Och riktig glögg och mera kramar och en tandborste och en dusch och Kristian och en promenad. Och sedan fick jag skjuts och kramar och en Mia och en Lars och en Julia och efter det hann jag med mitt tåg...

Och sedan kom jag hem och fick kramar av Mamma och inbakad fläskfilé och grönsaker och kramar.

Därför.
.

I Linköping

Idag tvättade vi bilen. Den blev ren.


.

Vitt på taken

Addendum

En halvtimme efter att jag publicerat inlägget här nedan kom snön och nu ligger det 10 cm snö på backen här utanför och mera lär det bli. Jag blev utjagad från kontoret 45 minuter efter att det började och slirade runt lite vingligt så snart jag kommit ut från garaget. Det tog en timme att ta sig hem och det fortaste jag körde var 25 km/h, att ta sig upp på motorvägen var svårt men det gick. Amir spann loss som en hel karl. Jag lirkade och klappade och svettades som en hel karl.

Nåväl. Nu är jag hemma och håller tummarna för att Pontus och Linda ska hinna fram till flygplatsen i tid, trafiken är som sagt horribel och det är bilar som Amir man kan skylla på.

Här kommer för övrigt en önskelista jag satt och filade på på vägen hem:

• Nya däck till bilen
• Ny bil
• Sommar
• Svenska flaggor till min gran

Sådär.

LIVSFARLIGT!

Idag är jag nästan ensam på kontoret för det råder snöstormsvarning.

Snö är LIVSFARLIGT!

Bara så ni vet. Nyheterna hotade först med massor av snö under tidiga morgonen men inget kom, sedan skulle det komma runt lunch istället. Nu vet jag inte riktigt vad nästa prognos är. Än så länge har det inte ens fnurrat en liten flinga i trakten, det är mest kallt och stilla ute. Jag undrar hur amerikanska snöstormar står i farlighetsförhållande till svenska rotvältor, i min bok är nämligen rotvältor LIVSFARLIGA!. Jag har fortfarande inte kunnat luska ut vad rotvältor heter på engelska så jag kan inte ens fråga. Träd kanske inte välter i USA.

Men.

Snö är LIVSFARLIGT! så det är bäst att hamstra vatten och bröd och stanna hemma. Eller?
.

The Last Lecture

Ikväll skickade Knyttet mig en länk till ett videoklipp med Randy Pausch, en professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh, som vid 46 års ålder fick veta att han hade mellan tre och sex månader kvar att leva "in good health". På bara någon timme har jag lärt mig att cancer i bukspottskörteln inte är något man vill ha och att det finns människor vars livskraft, envishet och optimism man bara kan förundras över.

Själv har jag ont i vaden, kan inte springa och håller på att bli tokig.

Man kan undra vad "in good health" egentligen betyder men till syvende och sist slogs Randy, hans fru och deras tre små barn mot cancern i nästan två år innan han till slut gick bort i somras. Innan han blev allt för dålig tog han chansen att hålla ett par föreläsningar som spelades in och dessutom ge ut en bok, allt under titeln "The Last Lecture", som ett memento till sina barn och sin hustru. Jag har inte hunnit igenom hela materialet själv ännu men jag tänkte att jag skulle dela med mig av det ändå. Vad jag har sett och läst så här långt är att den här mannen verkar ha varit otroligt klok fantastiskt rolig och till på köpet en riktig kämpe.

.

Frågan lyder

Frågan lyder: Vilken var kören?

Kören som sjöng "Jul, jul" var en som hette Vocalessence och under påannonseringen fick jag lära mig att de var minst världskända. Minst. Jag tror jag har hört om dem innan men jag måste säga att damerna tenderar att vibrera lite för mycket för min smak. Jag tror det är en amerikansk olat, damerna i mina körer var likadana och jag vet med mig att jag har lagt mig till med lite mer vibrato sedan jag flyttat hit, det som brukade vara ett glitter i i topparna och slutet på fraserna irriterar mig allt som oftast nu för tiden.

Jag har för mig att u:na satt bra, fast jag är nog inte rätt person att fråga eftersom mina u:n, enligt min nästanmoster Ruth, är mera y:n än något annat. En uppväxt i Skåne kan tydligen få en att säga hynd istället för hund för jämnan.

Om man surfar runt på deras hemsida lite kan man se att de har workshop med "superstar choral composer" Eric Whitacre och nu har jag bestämt mig att jag måste flytta till Minneapolis innan mars månad nästa år. Tänk att få sjunga Lux Aurumque, liksom... Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dagen då jag skulle få höra om kompositörer inom körvärlden med superstjärnestatus men, den som lever får verkligen se.
.

Aldrig nöjd

Hmm...
.

Kulturskräll

Döm min förvåning när Kulturradion jag lyssnar på här borta sänder julkonserter där en amerikansk kändiskör sjunger Jul, jul, strålande Jul så bra att man knappt kan höra att de bryter. Till på köpet har de den goda smaken att inte sjunga den för långsamt, heller.
.

Den har kräkits!

Så sa Leif när han fick se förödelsen som min garderob skapat i mitt lilla kontor. Det ser verkligen ut som den har kräkits, till på köpet precis efter den har ätit. Stora bitar, ni vet. Hyllan som höll uppe en stor mängd, kanske korkat stor sådan, saker, gav vika i veckan och i fallet föll den stora mängden ut på golvet i det redan stökiga rummet.

Man får klättra för att komma in, så illa är det.

Idag började jag röja lite lätt i det allmäna kaos som är mitt hem och just nu iakttar jag hur Millennium Falken gått vilse bland stolsbenen under mitt vardagsrumsbord i snart en kvart utan att jag näns göra mer än skratta. Hur jag än gör kommer jag aldrig bli en ordningssam människa.

Men, bryr sig någon egentligen?
.

Rimstuga, del 1

Det mot julen onekligen lackar
Och paket alla inpackar,
På sin gåva man sätter papper och lim
eller tejp och lack men allra viktigast ett rim!

För att rim-anden till oss locka
Så vi julaftonens underhållning rocka.
Vi måste ta chansen och öva oss litt,
Kan hända skallen över sommaren rostig blitt.

Som uppgift för veckan ett objekt jag har här,
Årets julklapp tror jag inte det är.
Men, för blott 25,000 dollar
Man framtidstro och hopp framtrollar.
Och för bara lite mer än en tia,
Kan man få en kvarts gris i en stia!

Det här kom i posten i veckan, om man har svårt med presenterna kan man alltid slå på stort och köpa sig 25,000 dollar framtidstro eller varför inte en halv ko. Egentligen ska det vara juligt och färggrannt, men jag glömde slå på färgen på scannern och var för lat för att göra om.

Nåväl, här har ni något att öva era grymma rim-skillz på, om man kan rimma på framtidstro och heifrar kan man rimma på allt. Go, go, go!

.

Mera stass

Imorgon drar vi iväg in till Manhattan igen (Åh, vad jobbigt!) för att prova bröllopsklänningar. Den här gången är det på riktigt för i sommar ska Jaime gifta sig.

Kul!
.

Och så var det det här med dvärgarna

Ingen kommer undan.

Jag ber som vanlig ursäkt i förväg för här kommer åter igen ett otroligt politiskt inkorrekt inlägg men det kom till när jag var fylld till nacken med allt för dyr drink och bensparkande fruntimmer. Vid närmare eftertanke hade jag inte kommit in på det här tankespåret utan lite hjälp från Rocketterna. Allt är deras fel

Får man ens säga dvärg idag, undrar jag?

Nå, på föreställningen i söndags var det inte bara lamor, äkta snö och får på scenen, det fanns även steppande dvärgar som så fint gestaltade Tomtens små nissar. Man blev rörd. Men, min hjärna stannade så klart inte där utan spann glatt och ohämmat vidare i nya och oanade banor. Håll i hatten nu, ungar.

Tänk er en framtid à la Star Trek, där alla genetiska snedsprång kan botas med lite strålning eller en sådan där käck halsinjiceringsmojäng eller kanske med några nanorobotar från ens bästa hus-Borg och vips så har vi fixat "dvärgproblemet" (Usch, vad hemskt!). Vad blir följderna av det här, tror ni? Vad kommer nöjesvärden och Hollywood säga? Kommer det bli någon remake av Kalle och Chokladfabriken? Hastigt och lustigt slog min hjärna in på ett helt galet spår (Förlåt. Igen) och jag började tänka att man kunde starta en dvärgfarm för att tillfredsställa nöjesbranchens behov. Men, när man väl börjat fundera på dvärgfarmar är nästa naturliga steg att komma på tanken på dvärgfarmsaktivister, ni vet, som med minkfarmsaktivisterna fast bättre. Ju mer jag tänker på det här desto mer galet och hemskt kommer jag på och det blir bara värre så nu slutar jag.

Och, åter igen, jag är ingen hemsk människa, jag har bara en väldigt vindlig hjärna. Jag lovar. Dessutom behöver jag semester och om det någon gång behövs dvärgfarmsaktivister kommer jag stå i första ledet.
.

1929 hoppade de minsann!

Är man ond om man tycker det här är lite humor?



(Det är alltså en generell uppmaning till Wall Street, snott härifrån.)
.

Upphittat

Då jag hade lite problem med att hinna med mitt flyg till RSNA förra lördagen glömde jag helt ta med mig kameran i år, lite sorgeligt för det finns mycket underligt att avbilda på en jättemässa.

Men! Jag hittade den här bilden som bevis på att jag i alla fall var där och tog hand om det viktiga. Champagnetornet.


.

Och snön låg vit på taken

När Lindan fyllde år i september fick hon bensprattel i present av mig, bensprattel i form av Radio City Music Halls Rocketter, flickorna som firar juvlen genom att sparka taktfast med benen till julklassiker under 90 kitchiga minuter. Dagen igår var det biljetterna gällde så vi gjorde som vi gjort några gånger tidigare; tog tåget in på morgonkvisten, åt brunch i midtown, åkte lite taxi, drack dyra drinkar och tittade på granar, pynt, dyra skor och turister. Och så ben förstås.

Själva bensprattlet var ganska underbart och just nu sitter jag och surfar dansskolor i regionen för åh! vad jag vill dansa. De är duktiga, de där rocketterna, vi fick se alla sorters jazzdans och en god del step som gjorde att det ryckte i benen. Publiken fick riktig snö blåst på sig och gissa om man tappade hakan när det dök upp levanda får och kameler på scenen när det skulle födas Jesusbarn.
.

Fejad och klar

Jag kör tydligen på en komprimerad jul i år, det bara blev så. Jag har rationaliserat bort adventsstjärnor, pynt och saffransbullar så här långt men idag tog jag ytterligare ett par steg framåt i mitt förenklade firande.

• Bakat pepparkakor. Check.
• Ätit mig illamående på deg. Check.
• Druckit glögg. Check.
• Lyssnat på skoterljud. Check.
• Köpt gran. Check.
• Pyntat TVÅ granar. Check.

På två dagar har jag tagit mig ganska långt, tycker jag. Lille granen är tokfin och det gamla vanliga pyntet (Darth Vader, Dödsstjärnan, Shrek och de norska flaggorna) har fått sällskap av en julpåve, en Red Sox-boll och en New York Mets-figur. Bilder följer. Kanske.

.

... Och snart kommer Kalle och hans vänner

Det är samma visa varje år vid den här tiden på året. Det är skrämmande hur så många kan ha så pass fel i en så viktig fråga.

Och frågan jag tänker på lyder: Hur klär man en gran på bästa sätt?

Svaret är: Alla ni andra gör fel, det är precis tvärtom mot vad ni gör nu.

Att det ska vara så svårt att förstå att först sätter man på allt vanligt pynt, och efter det kommer det andra som i ljus, glitter och flaggor.

Varför är det så svårt?
.

Hej från Chicago

Ryktena om min död är gravt överdrivna, jag är kvar bland de levande fortfarande även om det är lite knappt. Mina fötter gör ganska ont, mitt huvud är väldigt påtagligt och min rygg är ganska trasig. Det tar på kroppen att dema PACS och RIS hela dagarna, förstår ni.

Nu ska jag smyga bort och stjäla lite kaffe från baren, bara en timme kvar innan man får sätta sig ner och vila lite.
.