En Svensk klassiker

I veckan plockade jag upp Strindbergs Hemsöborna på väg till sängen, det var med blandad skam och förväntan vi kröp ihop, den och jag. Jag sträckläste den en gång, jag tror det var i ettan i gymnasiet och jag erkänner att jag inte riktigt minns något av den läsupplevelsen alls. Varför göra sig omaket om man inte hinner njuta av upplevelsen, kan man fråga sig. Läxor gör sånt med människor, det är det som verkar vara svaret.

Nåväl. Igår kväll kom vi i mål, August och jag, och visst är det en trevlig saga med en sjusärdeles berättarglädje i sig men det jag är mest förundrad över är fruktreferenserna. Melonfärgade himlar, fanns de verkligen på artonhundratalet?

Nu har jag stått och stirrat på bokhyllan en bra stund och nästa bok att läsas blir tydligen Marquez' "I kolerans tid", en som jag måste ha påbörjat säkert fem gånger och aldrig kommit i mål med. Trägen vinner, hoppas jag och i vilket fall måste en Nobelpristagare ändå vara mer underhållande än min corporate finance-bok som väntar i skuggorna. De tvar det där med läxläsningen igen...