Mattfotad

De här skorna på en 10 cm tjock matta gör en mattfotad. Bara så ni vet. Men, vi blev utnämnda till RSNA:s bäst fotbeklädda monter.

RSNA livebloggning 2009

Så var det dags för RSNA igen, det är ju löjligt hur snabbt tiden går.

Chicago visar sig från sin finare sida med sol och kallblå himmel och datorerna, de skötte sig fint igår när jag kom in på golvet för att sätta upp våra grejor. Personligen tänkte jag att att i år skulle vara året då vi inte installerade om saker till klockan tre på lördagsnatten.

Vi får väl se.

Fan då!

Bachelor #a_lot: Yer purdy...

me: Stop it.

Bachelor #a_lot: I will not.

me: Hmm.

Bachelor #a_lot: You're just going to have to accept the fact that I am extremely attracted to your mind

and body

and eyes

and lips

and cheeks

and nose

and chin

and the part between your nostrils

and your forehead

and your lips

and your lips

and your lips...

me: You are sweet.

Bachelor #a_lot: Thank you.

5p generalisering

Just nu läser jag en kurs i internationell marknadsföring, det har visat sig till stor del vara en kurs i kulturell generalisering, men det kan vara kul det med. Alldeles nyss förklarade jag att alla spanjorer är lata och att jag som europé faktiskt får lov att säga så.

Hujedamig

"John was the love of my life"

Så började Colleen sitt tal under minneshögtiden idag och vi insåg allihopa genast att det skulle behövas både en och två näsdukar till innan tillställningen var över.

Det var tufft idag, mycket svårare än jag trott. Dagen började så skönt och samlat med en solig promenad på stranden i tyst sällskap och jag vågade tänka att jag nog skulle fixa det här ganska bra ändå, att jag gråtit klart och att det inte skulle göra så ont i alla fall.

Men, sedan kom talen.

Först var det Johns svenske chef som farit över Atlanten för att vara med, följt av en bästa vän tillika Vietnamveterankollega, sedan kom Johns två bröder och så hans fru så klart. Det var ord från hjärtat, det var uppmaningar om att absolut aldrig ge upp och aldrig, aldrig nöja sig, vilda historier från barn- och ungdom och varma tack för att vi allihopa var där och deltog. Små och stora ord fyllda med kärlek. En av bröderna riktade sig till Colleen och läste ur ett brev skrivet av en nordstatsmilitär hem till sin hustru under inbördeskriget, en väldigt vacker historia:

The memories of the blissful moments I have spent with you come crowding over me, and I feel most gratified to God and to you that I have enjoyed them so long. And hard it is for me to give them up and burn to ashes the hopes of future years, when God willing, we might still have lived and loved together and seen our sons grow up to honorable manhood around us. If I do not return, never forget how much I love you, and when my last breath escapes me on the battlefield, it will whisper your name.

Forgive my many faults, and the many pains I have caused you. How thoughtless and foolish I have often been! How gladly would I wash out with my tears every little spot upon your happiness, and struggle with all the misfortune of this world, to shield you and my children from harm. But I cannot. I must watch you from the spirit land and hover near you, while you buffet the storms with your precious little freight, and wait with sad patience till we meet to part no more.

If the dead can come back to this earth and flit unseen around those they loved, I shall always be near you; in the garish day and in the darkest night—amidst your happiest scenes and gloomiest hours—always, always; and if there be a soft breeze upon your cheek, it shall be my breath; or the cool air fans your throbbing temple, it shall be my spirit passing by.

Do not mourn me dead; think I am gone and wait for thee, for we shall meet again.

Näsdukar

Jag har inte varit på så värst många begravningar i mina dagar, tack och lov. På de båda senaste, de för min Morfar och min Farmor, såg Mamma till att jag hade en riktig näsduk med mig. Det hör till, man kan inte gå på årntlig begravning utan en liten näsduk i bomull med blomsterbroderier på. Det är en absolut sanning. Härom kvällen sprang jag sålunda runt och letade efter den där enda näsduken jag vet ska finnas här i huset, men den är som puts väck. Den är liten och vit med små blå blommor broderade i ena kvadranten och den ska finnas här någonstans. Jag hittade den i en kavajficka för länge sedan, den hade antagligen legat där sedan Morfar gick bort, och jag vet att jag tummade på den ett bra tag innan jag la den på en bra plats.

Vad i helsefyr är en bra plats för en näsduk?

På lördag är det dags för Johns memorial service här i Connecticut, den riktiga begravningen kommer vara i Kansas i nästa vecka. På sätt och vis ska det bli lite skönt att sitta i en bänkrad med alla de andra och andaktas lite, samtidigt ser jag inte alls fram emot det. Jag ser inte fram emot att träffa Colleen, Johns fru, jag vet inte vad jag ska säga. Mest av allt vill jag förklara det här med hur känslig man blir för nyanser när man ryckt upp sina rötter och hur skönt det var att det fanns en som från dag ett satt sitt bestämda, lite halvsatta fotavtryck i ens nyvända mylla och hur tacksam man kan vara för att få känt sig lite välkommen och trygg. Bara så där.

Nu ska jag gå och leta vidare. Jag kan inte vara utan.

O-lycklig

Jag har tänkt på det här med lycka idag. Jag skulle väl tro att jag på sätt och vis är en ganska lycklig person egentligen. Så lycklig nu en överanalytisk, halvbitter kvinna av idag kan vara. Jag är inte olycklig på något vis men å andra sidan inte jättelycklig heller.

Jag är svenskt lagom, på något vis.

På en del sätt och vis är jag jättebra på lycka. Jag är till exempel lycklig för alla bra saker som händer mina nära och kära, jag är överlycklig för alla nya småtassar som fötts där hemma de senaste veckorna och jag blir alldeles till mig av lycka när jag får tillfälle att skicka tulpaner eller kort till folk. Andrahandslycka is the shit. My kind of shit.

Jag försökte förklara konceptet för nuvarande bachelorkandidaten, han har förstått det där med att svenskar sätter bokstaven o framför ord för att det ska bli tvärtom och jag undrade lite vilken bokstav jag skulle dra till som standardprefix för ord som inte riktigt signalerar motsats utan mer bara mild avsaknad av något. Ni vet, bara för att förvilla ytterligare för jag gör sällan saker och ting tillräckligt svåra som det är. Jag tror han hade köpt ungefär vilken bokstav som helst, jag är lite av en svenskauktoritär så här långt i vårt förhållande (som i morgon kommer vara inne på date nummer sex vilket ta mig tusan nästan är ett slags rekord!).

Jag har som sagt tänkt på det ganska länge nu, men i morse tror jag jag halvbestämde mig. Jag är saligt trött på att vara icke-lycklig.

Vad gör man nu?

Flyg fula fluga flyg!

Precis när jag glömt bort hur irriterande Sarah Palin var så kommer hon ut med en bedrövliga bok man måste läsa så att man kan irritera sig lite mer över henne. Ibland är jag för bokbål.

Nåväl, som en del av sin publicitetstour besökte hon tydligen Oprah och bara för att jag har ont i öronen av att ha lyssnat på henne ska ni också få chansen. Se här. Klicka nu då! Få ont i öronen!

4:01

Mörkt. Lite svettigt. Alldeles tyst. Alldeles, alldeles vaket. Du vet precis vad klockan är men famlar ändå efter mobiltelefonen på nattduksbordet. Displayen lyser sitt vänliga sken och du suckar, det är femte morgonen på raken som just de där siffrorna hälsar dig i din vakenhet.

4:01.

Verkligen ingen tid för en klocka och verkligen ingen tid att ligga vaken på. Du är så trött, så trött. Tankar jagar in och ut i din hjärnas vindlingar, än är det helikoptrar och sorgsenhet och än är det en presentation som inte gått som du velat och än är det jobb som spökar. Ingen ro någonstans, inte en chans att somna om.

4:01.

Vad är det med just det klockslaget egentligen?

Referat

Linda: Hur var middagen igår?

me: Lite bränd på ena sidan. Men annars väldigt god.

Linda: Okej, jag menade kanske inte just maten...

me: Nänä... Det var inte på något vis dåligt. Alls. Jag har hittat typ den enda mannen i hela nordöstra USA som inte har bråttom. Det är nästan som att vara tillbaka i tonåren, du vet, när man kunde hångla i tre timmar utan att ens tänka på något annat så värst mycket.

Linda: Åhhhhhh! Jag vill också hångla så.

Me: I know! Så där så att man får ont i läpphuden eller vad det nu kan heta, det där precis vid läpparna.

Me: Hmm... Läpphud är ett ganska äckligt ord, så där vid närmare eftertanke.

Me: Tur att det ordet inte finns egentligen. Eller?

Vilket skulle bevisas

Visste ni att må-bra-hormonet oxytocin sägs ha smärtdämpande effekt? Jag har testat och det funkar. I fredags tog jag mig en fotmassage och pedikyr istället för en huvudvärkstablettnär det bultade i knoppen och idag lät jag nuvarande bachelor pussa bort mitt andra huvudonda.

Två gånger!

Illa

Allra längst in i en av korridorerna på kontoret finns det numera en kontorsdörr som är så där stum och stängd som vanliga, stängda dörrar normalt är. Den brukade inte vara det. Den var det inte i förra veckan.

Sedan hände det här:

Dr. John Goble, President of Sectra’s North American medical business was tragically killed in a helicopter accident in the vicinity of Adelanto Airport, CA, USA. Dr Goble, age 58, had led Sectra’s medical operations in the US since 1997.

Och idag var den där dörren så hemskt stängd.

Det var ingen bra dag på kontoret idag: mina ögon är puffiga, min käke värker och min nacke orkar knappt hålla uppe mitt huvud. En handfull förvirrade kunder på besök fick sig nyheten till dels i ett av våra mötesrum medan jag och ena projektledaren snyftade tårar där vid mötesbordet. Receptionissan grät. Jag fick, för första gången någonsin, en kram av min ytterligt korrekte chef. Folk irrade. Många kramades, en hel del svor. Det skakades på huvudet. Det planerades blommor och var alldeles osedvanligt tyst. Alla tänkte påColleen och de flesta var matta och minst 10 cm kortare än vanligt.

Innan jag flyttade hit var jag en av de som var ganska rädd för den där bullrige mannen från USA-kontoret, han hade en tendens att säga vad han tyckte och han sa det på sitt folks traditionella vis, med stora bokstäver och med eftertryck. Det var svårt att inte veta vem John var. Sedan flyttade jag och ganska snabbt fick jag veta att min nye jättechef egentligen var en lojal, nyfiken, vänlig och intresserad person. En passionerad entreprenör ut i fingertopparna, en krigsveteran.

När det var dags för amerikansk snöstorm såg han alltid till att skicka hem alla på kontoret innan han for hem själv. Han och jag planerade bus mot marknadschefen och bytte fräckisar med varandra. Han fick mig att börja skolan. Han kom och lyssnade på mig när jag hade konsert och bjöd mig på middag ibland. Jag har skällt på honom på en restaurang på Manhattan när han prompt skulle beställa tomatsåsindränkt kyckling till lunch innan ett kundmöte och spillde ner hela sin vita skjorta. När han skrattade lät han lite som en högljudd åsna. En riktigt glad en.

Det var som sagt ingen bra dag på kontoret idag.

Stilla ord

Och så blev idag en dag som ingen annan. Pappa läste den här dikten av Gunnar Mascoll Silfverstolpe när min Farmor dött, jag tänkte på den idag.

Han talte nyss. Han satt vid detta bord.
Vi borde nog ha lyssnat mera spänt,
ty allt hans öga sett, hans hjärta känt
fanns med i luften kring hans stilla ord.

En blick är skimret från en väldig värld.
Den säger allting om hur livet var.
Ett ord, som flyktigt genom rummet far,
är blåst och solsken från en livslång färd.

Han levde nyss. Han satt vid detta bord
med sina många år av lust och nöd.
Vad det är stort det sken, du släcker, död!
Vad det är rikt det stoft, du kväver, jord!

En saga

Tell me a story, Pew.

What kind of story, child?
A story with a happy ending.
There's no such thing in the world.
As a happy ending?
As an ending.

Ur Jeanette Wintersons luriga Lighthousekeeping.

Pilutta dig!

Knyttet! Om du inte svarar i telefon när jag ringer lägger jag upp knasiga bilder på dig på Internet!

O

Fuckwit says: Vad var det där inlägget om...?

Chottlips says: Pussar.

Fuckwit says: Blev det nån?

Chottlips says: Jo.

Fuckwit says: Lät som den var rätt bra.

Chottlips says: Du vet, det finns en del som fattar det där med att stormta stillsamt. Inte bara grabba tag och hångla på. Även om det kan vara trevligt ibland det med.

Fuckwit says: Najs. Som Jesper sa.

Chottlips says: Det är synd att det är så få som fattat att man kan bli helt pillrig i kroppen av att o-kyssas också. Det är en svår konst att o-kyssas.

Fuckwit says: Hehe. Världen vore en bättre plats då. Men så kasnke okyssar iten skukllle avra så uppskattade om alla gick runt o okysstes hels tiden.

Chottlips says: Jaja, jag är mest stolt för att jag inte låg med någon, jag. Det var ju trots allt date nummer två.

Fuckwit says: Haha!

Fuckwit says: Du olåg med någon. Bra jobbat.

Namnlös

Jag letar efter ett ord. Jag tar det på vilket språk som helst, bara någon berättar att det existerar. Om det inte finns vet jag inte riktigt om jag är nöjd med vad mänkligheten har fokuserat på över de senaste tusentals åren med lingvistisk utveckling.

Det jag söker är det där ögonblicket precis innan en kyss. Det där ögonblicket, de där gångerna när det är riktigt bra, när nackhåren krullar sig och allt är fantastiskt mjukt, men när det ändå på något sätt är alldeles statiskt och man nästan kan kan ta tag i luften och lyfta den med fingrarna. Ni vet, det där sinnliga, elektriska, sprakande, innerliga... Det där som gör att man alls inte vill öppna ögonen när det är över utan bara står alldeles stilla och ler försiktigt. Det är som mental krutröksdoft, kittel i näsan och allt. Som retsamhet i en liten ask, alldeles gudomligt frustrerande och bra. Som en bal på slottet - alldeles, alldeles underbart.

Av precis inget skäl alls letar jag efter det ordet.

Ho-ho?

Mia?

Var är du?

Och, hur många barn har du?

Upphittat

En bachelor. Trevlig. Inte helt tappad bakom den proverbiala vagnen.

Hur gick det till?

Och, hur ska jag fucka upp det här?