Namnlös

Jag letar efter ett ord. Jag tar det på vilket språk som helst, bara någon berättar att det existerar. Om det inte finns vet jag inte riktigt om jag är nöjd med vad mänkligheten har fokuserat på över de senaste tusentals åren med lingvistisk utveckling.

Det jag söker är det där ögonblicket precis innan en kyss. Det där ögonblicket, de där gångerna när det är riktigt bra, när nackhåren krullar sig och allt är fantastiskt mjukt, men när det ändå på något sätt är alldeles statiskt och man nästan kan kan ta tag i luften och lyfta den med fingrarna. Ni vet, det där sinnliga, elektriska, sprakande, innerliga... Det där som gör att man alls inte vill öppna ögonen när det är över utan bara står alldeles stilla och ler försiktigt. Det är som mental krutröksdoft, kittel i näsan och allt. Som retsamhet i en liten ask, alldeles gudomligt frustrerande och bra. Som en bal på slottet - alldeles, alldeles underbart.

Av precis inget skäl alls letar jag efter det ordet.