1. Skivad blomkål med mycket salt och peppar och lite olivolja, bakad i ugn till det blir rostigt.
2. Gröna bönor på samma sätt.
Magiskt gott, I tell you!
- What kind of melon is this?
- This one..? It's mango.
- Oh...
Det här med frukt är inte Bachelorens starka sida.
Vi tog oss till New Havens utkanter och tittade på stumfilm med levand filmorkester ikväll. Det visades "The Unknown" med Lon Chaney och Joan Crawford i en liten, vacker och nyrenoverad teater från 1910-talet med ett lagom hopskramlat 8-mannaband innehållande bland annat en rastaflätad dragspelsspelare och en överentusiastisk perkussionist. Ibland kan jag inte låte bli att imponeras över hur mycket tokig kultur man kan få tag på om man bara vill.
- Posted using BlogPress from my iPad
Hur kommer det sig att alla amerikaner envisas med att ha motorn igång hela tiden när de väntar i sin bil nånstans? Okej, jag förstår att man inte vill köra slut på batteriet direkt men gon måtta får det väl ändå vara på tomgångandet?
Som förväntat la jag ner veckans utmaning idag, det höll i en hel halv vecka innan kroppen sa ifrån. Jaja, det får bli omstart senare i sommar när jag jobbat upp min kilometertolerans lite. Springa är kul just nu även om knäna knakar lite just, precis idag. Så, just precis idag tog jag ut kilometerna i choklad istället.
- Posted using BlogPress from my iPad
Jobbets stegtävling tog slut i förra veckan, tack och lov. Mitt lag vann inte men jag toppade listan i USA och mitt bolag kom inte sist så jag är nöjd ändå. Nu är det dags för nya utmaningar så den här måndagsmorgonen vaknade jag med en omotiverad plan om att springa minst 10km om dagen.
Välkommen onda knän!
Jag hittade just mitt exemplar av CD'n från Gästgifveriet - Magnus Carlssons födelsedagshelg för länge sedan? Fy katten vad ung man varit en gång i tiden.
- Posted using BlogPress from my iPad
Att göra sig av med böcker, finns det något värre?
Jag rensar och river i bokhyllorna, det finns all från de mest rosa av rosa pocketar till 1882 års utgåva av Tegnérs samlade skrifter som Farmor gav mig som studentpresent till Microsofts officiella kursmaterial i hur man administrerar en SQL 2000 databas och det skär lite i hjärtat när det måste sållas. Jag minns ju precis vem jag var och vad jag gjorde när jag skaffade eller fick varenda bok i mina hyllor. Mina böcker är nog det närmaste jag kan komma barn, nu när jag funderar lite på saken och sitter och kramar om den där jämrans SQL-kursboken.
Men, den måste nog få åka nu, tror jag. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg när jag senast snubblade över en databas av den sorten. Men ändå. Det är ju en bok. Med sidor och ord. Som någon slitit och svettats över och korrekturläst. Att kasta en bok är katten som att svära i kyrkan. Fast, det har jag förstås råkat göra vid fler än ett tillfälle och det gick bra ändå så det är väl dags att ta sig i kragen.
När slog jag för övrigt senast i Körkortsboken, anno 1999? inte var det igår, men den står ju så bra mellan motorcykelversionen från 2002 och den där fina gamla upplagan av Bilskolornas lärobok från 1961 som är så charmig. Och hur ska någon garva över trafiktipsen av idag om 50 år om inte jag tar mitt ansvar och sparar min upplaga?
Okej, databasboken får gå men Tegnér och körskoleböckerna får stanna ett tag till. Det är så det får bli.
Hur kommer det sig att mjölk drucken ur glas smakar störtäckligt medan mjölk äten med sked ur en skål är jättegod?
Klara, färdiga, förklara!
Jag är fortfarande här, oroa er inte, livet ångar på lite extra snabbt just nu så det här med skrivandet är något eftersatt.
Förlåt.
Förrförra helgen for jag till Zürich för att titta på världens finaste underverk, min systerdotra. Det var ungefär det bästa med hela Mars. Det och det där lilla, lilla huset som dök upp i Branford härom veckan. Jag tror banne mig att det är flyttdags, hörrni!
Vad passar bäst när termometern skvallrar med över tio grader efter klockan sex på kvällen? Tempolöpning med nya, snabbaste skorna:
Vilken tur att jag städade toaletten i förmiddags. Det hade varit extra trist att behöva utöva matförgiftning över en kissig en.
5 timmar kräkning så här långt, jag hoppas innerligt att den dåliga tonfisksalladen är färdig med mig vid det här laget.
Jag har lyckats med konststycket att betala min bilregistrering två gånger, något som kan tyckas ganska korkat. Jag är hugad att hålla med, speciellt som jag nu vet exakt hur krångligt det kommer att bli att få tillbaka pengarna av DMV. Jättekrångligt är det, kan jag berätta.
Under ett långt och förundransvärt samtal med en tjänstekvinna på DMVs ekonomiavdelning så fick jag lära mig följande:
- Hej, jag råkar ha betalat min registreringsavgift två gånger. Hur får jag tillbaka min ena avgift?
- Vänta lite så ska vi se hur ditt konto ser ut... Jo, men visst, här ser jag att du först betalade online och sedan på DMV-kontoret i Milford.
- Vad bra, vad måste jag göra för att få tillbaka mina pengar?
- Du får gå tillbaka till samma kontor, fylla i en blankett och få den underskriven av någon behörig person där. Och så måste du ta med bevis på att du betalat också.
- Bevis på betalning... Okej, vad räknas som bevis på betalning? frågade jag.
- Jag ser att du betalade online först, så för den betalningen vill vi se bekräftelsen som skickades via epost. För den andra vill vi se ett kvitto.
- Men... Om du ser att jag betalat... Varför behöver jag ta med bevis? När vi var där kunde de se i erat datorsystem att jag redan betalat en gång via Internet men de kunde inte ge ut något registreringsbevis eftersom alla onlinebetalningar tar två veckor att processa.
- Nej, det bevisar inget. Du måste ta med bevis själv, förstår du.
- Men, ni kan ju se att jag betalat i erat system. Är det inte redundant att jag ska behöva ta med ytterligare bevis? Det är ju redan bevisat, skulle man kunna säga.
- Nej, det är inte bevisat förrän vi har sett dina kvitton.
- Okej. Tack så mycket.
Mycket kvitton blir det.
Britafiltret behöver bytas. Vattnet är trasigt.
Återvätskar med bubbelvin istället. Funkis.
Jag var så stolt för att jag var så hemskt effektiv förra helgen och han med så mycket (se tidigare inlägg). Tyvärr var det mest fort och fel för den där madrassen som funkade så fint i butiken är otrevlig, obekväm och arg om nätterna här hemma.
Jag undrar om den har hemlängtan?
Två dagar på raken har allt bara funkat. Till på köpet kom bilen tillbaka hel häromdagen och nyss fick jag mitt namn fixat på biljetten hem.
Jag är försiktigt optimistisk.
Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.
Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.
Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.
Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!
I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.
Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.
Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.
Det började lite oskyldigt, där på sängavddelningen på IKEA, med nya, färska kuddar till den gamla sängen här på Bredgatan. Vi klämde, kände och muttrade och efter mycket funderande fyllde vi vår påse till brädden med dun och utbrast:
- We're stimulating the economy!
Sedan klämde vi på lite nya madrasser och jag som mumlat om ny säng i flera månader bestämde mig för en ny säng, helt plötsligt. En stor en, i sån där memory foam. Fint värre! Så fint att vi snabbt hojtade:
- We're fingering the economy!
Som en ren effekt av madrassen fick vi sedan titta på sängstommar också, bara för att. Vid det laget var det enda vi kunde säga var:
-We're mf-ing fisting the economy!
Ja. Så om allt liksom har löst sig på den interrnationella marknaden lagom till imorgon så vet ni vem ni kan tacka.
