Fy fabian vad man kan hinna med på tre dagar om man lägger manken till. Se bara.
Livemusik på pub:
Irriterande fotoskjutning:
Niagarafall nära:
... och långt ifrån:
Nu är vi helt matta.
Idag har jag gjort en ärbar kvinna av min kära syster, hon har numera både byxor, tröjor och skor som passar och bara har hål ungefär där det är tänkt att de ska ha det. Vi for till vår närmaste outlet och med pigga, dinermatstankade kroppar shoppade vi sedan loss i flera timmar. Jag misstänker att Knyttet helt på egen hand har fått den amerikanska ekonomin på fötter igen.
Se bara:
Det bästa är att inget grått inhandlades och ingen surade under tiden.
Man kommer långt med en projektor, en duk, en skruvdragare och en riktigt mörk natt. Ikväll tog jag och Knyttet vår färskpotatis under armarna och drattade iväg till Pontus och Linda för middag, mys och film. Filmen vi såg hette Charlie Barlett och var en riktigt härlig må-bra-film jag glatt rekommenderar er alla att se på.
Var inte en fyrkant! Hyr Charlie Bartlett imorgon!
Inga tordyvlar flyger det här i Alabama, inte där jag är i alla fall, men syrsorna fullkomligt ylar ut sin... ja, vad det nu är syrsor sågar om när de låter om nätterna. Ångest, eller parningsvillighet eller så. Balkongdörren är öppen och det är fortfarande nästan 30 grader ute, mörkret är ett tjockt, svart töcken och havet skvalpar lite lojt. Man kan nästan hör hur varm sanden är.
maskiner i kombination med mat, öl, mojitos och poker. Jag har åkt och kört jetski för första gången i mitt liv och dessutom blivit bogserad efter en på badring. Vattnet var overkligt varmt, varmare än jag någonsing varit med om, det var som att bada i en sådan där liten, uppblåsbar barnpool som ett gäng saftade treåringar kissat i en hel dag. Inte ett dugg uppfriskande, mest bara lite fel för en kropp som är uppfostrad och van vid att det ska vara en köldchock att komma ner i vattnet, inte tvärtom. Jag klagar väl inte egentligen, men lite underligt är det ändå.
n, fiske och Pamela men lite kul har jag nog hunnit med idag trots allt. Jag har fått se en ödla i taket på hotellet, jag har ätit alligator och frityrstekta inlagda gurkor och jag har åkt nercabbat med ett par kollegor.
Imorgon drar jag dit pepparn växer för att jobba med mina kollegor i ett par dagar. Knyttet får vara kvar här och vakta Amir och New York, jag litar på henne. Och New York.
Amir däremot, han står fortfarande i skamvrån.
Sol, mat och filtar i Battery Park kan aldrig bli fel, även om man kommer hem till ett hus utan ström.
Ni är många som kommer med kloka ord om apkostymer och framtider och annat som är både bra att ha och fullkomligt värdelöst att ens slösa energi och tankar på. Det är tur att ni och orden finns.
En som annars verkar vara klok, intressant och ganska underhållande är J.K Rowling som förklarade följande för årets Harvardstudentkull.
Idag har vi nästan varit i Albany, NY, inte bara en gång utan tre, jag Pålle och Anders. Det var skickligt av oss men det gick!
Två svenska kollegor och jag for på kundbesök i just Albany, New York och det gick väl så där, kan man säga. Vi tog "the scenic route" dit, den som tog en timme extra och på vägen hem tog vi en svängom med det amerikanska rättsväsendet. Mellan allt det här körde vi förbi självaste Albany på alla möjliga håll i försök att hitta ett shoppingcenter också. Nåväl, en av oss är numera registrerad som fortkörare under namnet "Svensk Korkort" och vi kom hem ganska sent med en slags klottrig bot av någon sort i näven. Imorgon ska vi forska lite i hur illa det är att inte betala eller för den delen inte dyka upp på de kommande domstolsförhandlingarna. Spännande värre. Kommer "någon" att bli portad från USA nu?
Vad tror ni?
Det finns ett par saker i världen jag är livrädd för, en av dem är rotvältor och en annan är tanken på att jag inte ska bli lycklig. Utöver de där två finns det en härskans massa andra saker jag är rädd för: råttfällor, trånga utrymmen, mörka parkeringsgarage, hjärteont och att vara just rädd (!) är bara början på en lång lista av fullkomligt livsfarliga rädslor jag bär med mig i min resväska så här till vardags. Om jag ska bli fin och helgmässig blir det några fler saker att bära med sig men det händer sällan på just måndagar.
De senaste dagarna har jag oroat mig för att inte någonsin bli lycklig så där som livet säger att man ska bli det: kakformslycklig - lycklig så som alla mallar och mönster säger att man ska vara. Det har gått så långt att jag blir sittande i bilen i utanför jobbet och får lite panik ibland och i förra veckan började jag gråta mitt under ett trånarpass helt utan förklaring. Både Amir och Trånaren är givetvis förvirrade.
Visst vet jag att väldigt få är förunnade kakformslycka, kanske den inte ens finns på riktigt. Vad vet jag, det enda jag vet är att jag inte är i närheten av den och att man inte hittar den när man trampar vatten eller idkar stillsamma flytövningar i ett i övrigt ganska tomt hav.
Fotbollssvenska för nybörjare:
Domarjävel, bollhelvete, jävla spanjarder och skitpassning.
Med den vokabulären kommer man långt.
Jag funderar på avslut och behovet av sådant. Om att ha avslut för kunna gå vidare, om att jag fortfarande straffar ut mig själv genom att inte kunna släppa taget om då:et för att leva i det dära nu:et. Jag är väl fortfarande lite av sorten som anser att nu:et är ganska överskattat men hur man nu än må vrida och vända på det så slår det oftast då:et med hästlängder.
Nu, alltså.
Det är där alla de coola kidsen hänger, har jag hört.
Man kanske borde fara förbi och se hur det är någon gång? Det trista är att det är ett slutet sällskap, invitation only och så där. Inte ens liten Garmin hittar dit, jag har försökt och letat så länge nu men vad jag än pillar in på GPS:en så kommer jag inte dit.
Vad gör man när rädslan för nu:et håller en tillbaka? Vad gör man när man fastnat så till den milda grad i vinkelvolten att man inte kommer ut? När man gjort en så komplicerad geometrisk övning av sig själv att inga matematiska lagar håller för att beskriva en? Ni vet, det där med att en trekant alltid kan summeras till 180 grader? Det är inte jag, jag är säkert minst 230 grader. Med råge.
MVH
/Ert matteprov i etern
... Om bra och gratis musikmixningsprogam som finns ute på interwebben. Jag orkar inte leta själv.
Som vanligt i storsportsammanhang tar jag mig i kragen och blir fantast och fanatiker i och över allt möjligt man kan tänka sig, just nu är det självaste fotbollen och EM:et och allt det dära. En handfull av oss patrioter smet från jobbet tidigt idag för att titta på, vad vi alla misstänkte skulle bli årets fiasko, Sverige-Grekland matchen.
Det enda jag kan säga är:
Grattis Sverige!
Det bästa med det hela är att man kan gå till sr.se och lyssna på Lasses och Ralfs underbara referat av det "jävla skitmålet" om och om igen.
- 37 grader. Det är nästan så att det är badväder...
- Nä. Inte då! 40 får det väl ändå bli innan man måste bada?
39 grader Celsius pressade termometern upp sig till i eftermiddags så det blev inget bad för oss trots allt. Vad bidde det då, kan man fråga sig? Jo, det bidde en typisk allt-som-är-gott-middag med bara kalla saker och en himla massa öl på Pontus och Lindas balkong tills dess att myggen blev för inbitna och mina ögonlock börjat sagga ner till knäna.
Värmen ska hålla i sig ett par dagar till innan den drar vidare till andra (sydligare?) breddgrader. Med sig har den haft blixtar och åskväder galore, en sjöblöt sorts fukt och stängda skolor. Tänk att man inte bara stänger skolorna när det är för mycket snö på vintrarna utan även också på somrarna när solen gassar på för mycket, snödagar kan jag förstå men soldagar är något nytt jag fått lägga till vokabulären.
Helgen har jag ägnat åt ett lamt men underhållande försök till camping, ett strandbesök med förödande effekter på min baksida och till att bli spinninginstruktris. Det är inte klokt vad mycket man hinner med när man lägger manken på stranden ett par timmar.
Idag slog sommaren till igen: 30 grader, lätt bris och sol från alla tänkbara vinklar. Jag tog med mig min bok och min solskyddskräm och gick till stranden i ett försök att slappna av och vara ansvarig på en och samma gång. Det gick bra till ungefär 30%, 70% av mig kan rapportera första gradens brännskada. Åter igen har jag lärt mig att jag inte ska gå till stranden själv, det finns alldeles för mycket hud jag inte kan nå när jag ska gnida in mig själv. Sedan finns det även hud jag glömmer bort och negligerar: För första gången är jag till exempel solbränd i armhålorna och mina ljumskar kan man använda som avskräckande exempel i vilken hudcancerutbildningsfilm som helst.
Men just där och då var det ganska skönt. Just nu och här är det inte fullt lika mysigt.
Amir är åter från de döda. Det är tydligen så att man inte ska ha korrossion på insidan av sina batterikablar för då kan det bli illa och dåligt. Vi fick en ny och nu morrar han som en tiger igen.
Så skrev Pappa i ett mail till mig idag: Vilken dag! Och ja, det har varit en sjusärdeles till speciell dag idag; en jag känner la fram sitt exjobb och hade sig och blev godkänd, en annan jag känner ska börja jobba i Danmark och en tredje jag känner packade ihop, la ner och hälsade hem.
Amir är död, allihopa. Jag är lite upprörd.
Linda och jag satt på min veranda ikväll, det var varmt och jag tror att både hon och jag hade saker att lätta hjärtana från. Det var hon och jag, fem ljus, jordgubbar, vitt vin och en radio inställd på countrykanalen 92,5, en härskans massa mygg och ett infernaliskt mörker matchat med syrsor och nattliga hundpromenadörer. Jag undrar lite varför vi inte gjort det här tidigare, det är inte precis så att vi saknat sommarnätter, mest bara disciplin och projektledninng.
Skönt var det i alla fall.
Sommarnattsskönt. Vardagsskolkninggsskönt. Semesterskönt.
Jag köpte en ny Garmin igår och idag var jag ute och sprang med honom. Snart har jag lika mycket elektronikfunktionalitet med mig när jag springer som när jag gör allt annat i min vardag:
2, 3 och 4 är i princip en och samma prylemojj men det känns ändå lite larvigt, man kan verkligen göra prylsport av det mesta nu för tiden.
