Om rotvältor och andra livsfarliga saker

Det finns ett par saker i världen jag är livrädd för, en av dem är rotvältor och en annan är tanken på att jag inte ska bli lycklig. Utöver de där två finns det en härskans massa andra saker jag är rädd för: råttfällor, trånga utrymmen, mörka parkeringsgarage, hjärteont och att vara just rädd (!) är bara början på en lång lista av fullkomligt livsfarliga rädslor jag bär med mig i min resväska så här till vardags. Om jag ska bli fin och helgmässig blir det några fler saker att bära med sig men det händer sällan på just måndagar.

De senaste dagarna har jag oroat mig för att inte någonsin bli lycklig så där som livet säger att man ska bli det: kakformslycklig - lycklig så som alla mallar och mönster säger att man ska vara. Det har gått så långt att jag blir sittande i bilen i utanför jobbet och får lite panik ibland och i förra veckan började jag gråta mitt under ett trånarpass helt utan förklaring. Både Amir och Trånaren är givetvis förvirrade.

Visst vet jag att väldigt få är förunnade kakformslycka, kanske den inte ens finns på riktigt. Vad vet jag, det enda jag vet är att jag inte är i närheten av den och att man inte hittar den när man trampar vatten eller idkar stillsamma flytövningar i ett i övrigt ganska tomt hav.