Mer upp och ner

Så har man upplevt en vaka, en begravning och en jordfästning på amerikanska också.

Jag kan väl inte påstå att det stod på listan över saker jag tänkte jag skulle få med mig när jag flyttade hit men det är som det är och det blir som det blir. Mer än så är det ingen som vet. Jag kan berätta att vakor inte är något jag rekommenderar någon att gå på, för mig är det en barbarisk tradition som på något sätt drar ut på allas lidande och smärta. Uppriktigt sagt skulle jag inte ens önska en vaka på någon jag tycker riktigt illa om.

Begravningen var fin och hjärtskärande och personlig. Vi grät en massa och vi skrattade lite grann. Musiken var fin (Randy Newman!) och ett par av talarna blixtrade till när de lyckades sätta fingret på, och verbalisera  de där små sakerna som räknas när man ska beskriva en person som stått en rikigt nära.

Jordfästningen var kaotisk och blöt. Det ösregnade och ingen visste vad som var normalförfarande. Alla stod som renar i motljus. Jag gav upp efter ett tags förvirrat stående och gjorde det jag ville; la handen på kistan och sa hej då, vi saknar dig, Erik. Jag är arg på dig för att du gör så här mot oss, mot din familj och dina vänner. Försvinn inte för långt bort, snälla. Regnet öste. Det var lite som hämtat ur ett Hollywood-drama. Och sedan sänkte de ner kistan och alla sa adjö på rikigt och for på reception.

Att det var skönt att komma hem var en underdrift. Det regnade alla de fem timmarna hem till Connecticut och jag var så himla glad över att jag inte behövde köra den där vackra men långa vägen själv - Tack för sällskapet Maria. Tack för handhållning och kramar Pontus, Ulrika, Micke, Cassie och Chrissie. Tack för jollret och de mer eller mindre tandlösa leendena Stora O och Lilla C.

Upp och ner. Ner och upp.

Det går fort ibland. Ena dagen firar man födelsedag med blommor en masse och nästa dag sitter man midjehögt i ett hav av tvivel efter att man fått nyheterna om att en god och ung vän har fått en hjärtattack och ligger inlagd på akuten. Ena dagen tokkör man sin sprillans nya fölsedags-KitchenAid mixer och nästa dag hör man ord som koma och hjärnskador smyga in från ena flanken. Medan man vänder upp och ner på underbara, blonda knoddar gnager det i själen för efter samtal med akutläkarsystern vet man vad oddsen säger om hjärtstillestånd men man kan ju inte sluta hoppas ändå.

Ikväll tändes det ljus över hela den här kontinenten och på en del platser i Sverige för Erik och hans familj. Uppe i Vermont sitter en kär vän med sina närmaste och planerar en begravning. Jag ser inte fram emot nästa vecka men icke förty ska jag åka upp och ge kramar. Det suger men det är så det är.

Fy fan vad det suger.

Lapptäckeskissen

Tommy Krigarkatten. Det är sannerligen en uppgradering från Tommy Horkatten som han hette där ett tag.

Eller, Tommy Lapptäckeskatten som vi också kallar honom. Eller vi och vi, Walter har inte försökt säga lapptäckeskatt ännu, han stirrar mest på mig och ser ut som om jag är tokigare än vanligt när jag säger det. Han mumlar något om "för få vokaler" och lämnar rummet istället.

I förra veckan fick vi hem en något trasigare Krigarkatt efter en dag på arbete (för människorna) och en dag medd slagsmål och husvakteri (för krigarkatten) och dagen efter råkade vi ha en redan bokad veterinärtid (utmärkt timing, kissen!). Förutom en rabiesbooster, ett extra FIV-test och en allmän undersökning fick kissen även också en ny frilla:

med små, fashionabla hål här och var över hela kroppen! Det var rejäla bett här och djupa rivsår där och hela stackars Tommyn var mer som en nåldyna än ett husdjur. Vi är lite fundersamma på hur den svarta kissen ser ut under pälsen, inte för att hans ägare verkar bry sig så mycket.

Livet är hårt här ute på savannen!

Kändismingel

Det börjar lite lätt med en Obama-bumpersticker och sedan bar det snabbt av utför med mer seriöst politicerande i vårat lilla hushåll. Bacheloren startade en superPACS här om månaden, det är ju sånt man gärna gör ett valår som detta och jag säger att det är bra. Hellre en sambo med  superPAC, frenetiskt knattrande på datorn hela kvällarna och helgerna än en superPAC-lös en med obesvarade politiska begär som svär åt FOX News hela dagarna. Visst, vi pratar inte mycket mer än politik nu för tiden, men det hade jag inte riktigt räknat med heller. Distance makes the heart grow fonder, säger de ju, och jäklar vad fond jag kommer vara efter November när den något mer normala sambon förhoppningsvis återkommer.

Förhoppningsvis.

I söndags blev det riktigt politicerande istället för teori när vi for på NARAL Pro-Choice CT's "Men make brunch"-tillställning för att hänga med både statliga och federala politiska högdjur, ni ver senatorer, guvernörer och borgmästare och sånt där pack. Naral Pro-Choice är en rörelse som främjar och beskyddar kvinnors rätt att välja, så här säger de själva:

Being pro-choice does not mean being pro-abortion. 

To be pro-choice means to support every woman’s fundamental right to make her own choice about pregnancy and child-bearing, including abortion. It also means believing that we need to do more to give women a broader range of reproductive choices, including better access to contraceptives and responsible sexuality education.

Vi fick träffa Connecticuts guvernör Dannel Malloy. Han höll tal och sa att kvinnor faktiskt borde få välja själva:

Sedan sa Richard Blumenthal, en riktig, bona fide senator, ungefär samma sak även om han inte syns så bra:

Och sedan sa en hel hög med andra karlar saker om kvinnors livmödrar och vaginor och om huruvida vi skulle få bestämma vad som stoppas in i dem och vad som kommer ut ur dem. På slutet fick en kvinna säga något också, det var fint. Sedan minglade vi, drack mimosor och åt brunch som de sa hade lagats till av de manliga dignitärerna även om jag starkt misstänker att hustruar säkert hade ganska mycket med saken att göra om ärligheten skulle fram.

Äventyr light

Virknålen vilar aldrig i det abweckiska hemmet till den Lilla Gråa Kattens stora lycka.

Just nu håller jag på med ett regnbågsfärgat restprojekt, jag kallar den bögfilten för vad är mer regnbågsfärgat än just de dära bögarna? Min plan är att ge själva alstret till en väldigt god vän som råkar vara en sådan där, det är så passande så.

Den Lilla Gråa Katten håller inte med om något av ovanstående ity han har adopterat bögfilten till sin egen lila snuttesak. Var och varannan morgon hittar jag det tidigare så prydligt ihopvikta projektet någon helt annanstans än där jag placerat det kvällen före. Det är ganska imponerande hur han lyckas släpa, knåda och leka en nu för tiden ganska stor bit filt flera meter bort till en mer passande plats.

Enligt honom, alltså.

Win!

Ni kanske har långhelg och "squeeze day" och mösspåtagning och manskör men här har faktiskt jag kvällsjobb med kontraktsrevidering (2 miljoner dollar - det är spännande med stora siffror) och hemmagjorda Sandwichglassar.

Win! säger jag bara.

Om man gör sina egna sandwichglassar kan man göra dem lite mindre och då får man äta fler än en.

Win! igen.

Efter ett par tre stycken mår man dåligt, men ungefär lagom tills dess har nog batteriet i datan dött så då kan man vila.

Trippel-win!

Gröna rum

Hej Internet!

Min rabarber verkar vilja blomma. Ska man låta den göra det eller ska man skära av dem?

Kors i taket!

Idag tog jag lille bilen, for till Bridgeport och blev stucken i axeln med en jättestor nål. Eller, så stor var den inte egentligen och det gick riktigt jättebra trots alla you-tube-videosarna som helt klart fått mig att tro att min arm skulle trilla av. Minst! Det började bra med att radiologen som satte nålarna och administrerade kontrasten underligt nog var jättetrevligt och tog i hand och brydde sig och pratade om att jag hade snygga skor! En radiolog som är socialt kompetent och som har vett att prata skor med en nervös kvinna (även om det bara är jympadojjor) träffar man inte varje dag.

Det första dumma var att jag glömt att äta under dagen och då hjälper det inte med hur mycket skokomplimanger man än får kastat sin väg. Någonstans efter kontrastinjiceringen och under någon annan vätskas inkörning bidde allt lite suddigt i kanten och vips fick vi provköra fötter-upp-huvudet-ner-procedurer lite snabbt.

Det andra dumma var att jag efter injiceringen skulle köra till klinik nummer två där MR-apparaten stod och den resan var nog en av mina mest vingliga bilturer så här långt någonsin. I efterhand hade det nog varit bra med en skjuts i alla fall.

Men, fram kom jag och nu har jag åkt MR med kontrast och med lite tur kanske de hittar precis, inget alls!

Lammkött

Vad gör man med en rejäl bytta med långkokt lamm, tycker ni?

Rista in ditt svar på en röd, snabb landsvägscykel och skicka till Branford i ilfart.

En tackar.

Chotte - Skattmasen: 1 - 367!

Wohoo!

Idag deklarerade jag, och för första gången på ungefär 1000 år fick jag idag tillbaka pengar istället för att punga ut med flera tusen så här lagom till att man bara mest vill motionera sina kreditkort och handla sommarskor och rosa bubbelvin hela dagarna.

Resultatet efter dagens tidiga räkneövning var att jag först gick mot det röda och var skyldig Washington 40 dollar (hanterbart), sedan vände det och bara en halvtimme senare var Connecticut skyldig mig dryga 1400 dollar (oj!). Jag lät udda vara jämt och tog de där buden illa kvickt innan de kommit på att de missat något i Turbotax' räknemaskin. Jag har inte gått plus sedan 2007 när jag lyckades göra något riktigt bra jag inte klarat av att upprepa sedan dess.

Nyss började jag städa undan bland mina papper och då lyckades jag inse att jag tyvärr verkar ha betalat ett par dollar för mycket i federal skatt ity mina ränteinkomstpapper från förra året nästlat sig in i årets hög och jag pluggat in ett par extra dollar i ränteinkomst för i år.

Men, vet ni? Det är okej. Jag är svensk, jag gillar att betala skatt. Jag har redan bestämt att mina extra 15 dollar ska gå till att underhålla ett litet men fint hörn av mitt favoritmonument i Washington DC: Thomas Jefferson-monumentet.

Hypokondriker-VM

Det är den tiden på året när Hypokondriker-VM-kvalen drar igång och Walter har kastat sig ur startblocken med en en modig och intressant självdiagnos: AIDS. Själv tyckte jag att jag gick ut hårt med mitt felaktiga iliotibialbandsyndrom men det här kan gå till historien som en av de mest aggressiva öppningarna i turneringens historia.

Game, set och match Bacheloren:

WJ: I have AIDS.

me: Really?

WJ: Thrush, fatigue, headache. The internet says I have AIDS

me: Well, then it certainly must be so.

WJ: Yes

me: I'm sorry.

WJ: Is okay

me:

I have a total girl crush on Ashley Judd

WJ: Yes.

me: Can I marry her after you die from AIDS?

WJ: I suppose. Think of all the scabs I can pick, what with the Carposi's Sarcoma!

me: Aaaaagh! Why would you send that to me! That is so nasty! You bastard!

Morr!

Jag roade mig med att bläddra lite i förr-i-tiden-arkivet och se vad jag hittade!

En liten tiger!

Jomenalltså

Jag tröttnade på mitt onda, arga knä för flera veckor sedan, men i helgen tog jag all min IT-bandsskadekunskap (tack internet!) och rockade loss. Nu är jag tejpad enligt det här schemat, jag masserar mina ben med en foamroller och jag kör ett ITBS-träningsprogram med min nya tränare:

Han är stenhård. Stenhård!!





Det här känns toppenbra, hörrni!

Eff you IKEA!

Så har man premiärbeställt Västerbottenost från Amazon också, det gick förvånansvärt bra.

Screw you IKEA är allt jag har att säga!

Nu smygbakar jag kladdkaka och har lurat Walter att chokladdoften som hänger här i köket är för att jag blandat ner vit choklad i potatisgratängen han har blivit lovad till middag. Lite förvånande att han gick på den, måste jag säga men jag är inte jätteförvånad.

Han är söt, den där Walter.

New Orleans

Efter två ytterst ansvarsfulla kvällar i New Orleans franska kvarter kan man äntligen slappna av lite med en något mindre ansvarsfull dito:

Nästan i säng före midnatt ändå, det är väl inte illa?

Våffelvansinnet fortsätter

Idag bidde det smet på tre fjärdedelar havremjöl och en fjärdedel mandelmjöl.

Resultatet blev lite mörkare och väldigt frasiga våfflor. Det blir till att upprepa, skulle jag tro.

Mer staket!

Ikväll var vår genomtrevlige hyresvärd på besök för att, för åttiofjortonde gången, prata staketåtgärder med Walter. De pratade och pekade mot horisonter i alla möjliga riktningar, jag lagade mat och grillade, alla fick med andra ord göra det de verkade gilla mest.

Resultatet av konversationen var till slut att nu ska vi kontra galna grannen med....




Dum-dum-dum-dum....




Wait for it....




ETT EGET STAKET!!!

Det ni, grannar och bröder! Vi ska sätta upp ett eget staket ett par decimeter innanför hennes staket och sedan kan vi kanske få lugn och ro är tanken. Eller så tänder hon på alla cylindrar och allt blir etter värre. Jag har redan bidragit med min åsikt om att det ska vara gjort av några kilometer taggtråd (stenhård Lucky Luke-referens) men annars håller jag mig utanför diskussionen.

Ni kan kalla mig Fröken Resonabel.

Annars är allt toklugnt här borta. Ring om ni vill ha en katt!

Tjöt

Jo, Knyttet har rätt. Det är mycket katter här nu, de hittar på mycket bus de små liven. Idag började jag lekterapi med Svarta Katten i ett försök att få honom till att sluta vilja skära mina händer i småbitar.

Baby steps. Trädgårdshandskar på! Garn i hand!

Nu tittar jag på filmen How to train a Dragon. Huvuddraken i den filmen är som designad efter den Lilla Gråa Katten och jag sitter här och fnissar i min ensamhet.

Bam!

Tommy och Svarta Katten rök ihop idag. Rök ihop så att pälstussar i alla möjliga färger flög och Chotten hojtade svordomar högt och vitt kring hela trakten. Det var mord i blick och skrik värdiga vildvittror. Tommy drev till slut odjuret från Abweckis ägor, ända till snälla grannen Priscillas hus där jag delade på dem genom att få på Priscillas vattenslang.

Stackars Tommy blev jätteblöt.

Svarta Katten har varit frånvarande sedan incidenten.

Tommy har fått salva och plåster och fått veta att han är korkad som slåss med utekatter. Jag har pratat om HIV och riskbeteenden, han somnade.

Svarta Katten är nog ensam och rädd och jag tycker så hemskt synd om honom.

Knåda

Den senaste filten blev helt klar idag:

och jag tror minsann att det här är min favorit hittills! Den hamnade på gästsängens nedre halva och ligger där och lyser och är okynnesglad.

Nyss upptäckte jag att den även också verkar vara den Lille Gråe Kattens favorit, för när jag gick in i gästrummet för att säga god natt till honom hittade jag en väldigt tillskrynklad kreation under en tokspinnande katt som frenetiskt knådade filten med sina små framtassar. Det var väldigt sött och jag hade inte mage att skälla på honom men eftersom LGK-en inte har vett att någonsin hålla in klorna vet jag inte hur länge filten kommer överleva.

Vad göra, vad göra?

Vår

Säkra tecken på ljusare tider:

• Walter surfar frön på Internet
• Fågelkvitter!
• Jag sliter med ogräs i gräsmattan
• Walter kan inte sluta prata om sockerärtsplantsvarianter
• Jag vet numera allt om sockerärtsvarianter
• Sa jag fågelkvitter?
• Walter tjatar om att vi ska åka på sälsafari
• Jag kontrar med prat om sälklubbning
• Satgrannar återuppstår

Det var nog allt.

Bortskänkes

1. Stor, svart katt med vita tassar och vassa klor. Fin päls för att vara uteliggarkatt och med ett djupt, respektingivande morr. Inte jättebarnvänlig alls. Vi fraktar honom var som helst och kevlardräkten bjuder vi på.

2. 43-årig bitter och irriterande liten granne med mycket dålig smak och lite för argt färgat hår. Kommer med medföljande stridshund och staketfetisch. Kan med fördel användas som dörrstopp eller slagpåse.