Trasigt trötta

Till slut hittade jag dem, Rikard och Marinan, på Newark idag. Lite försenade men annars hela och relativt rena och vid gott mod. Resan hem gick bra även om det var tufft att klämma in deras bagage i lille, trogne Amir. Han tar inte så mycket som man skulle kunna tro, även om han är både tuff och blå. Väl hemma var det ändock två tappra men jättetrötta rumpor och ryggar som vecklade ut sig ur bilen, de är ju långa och ståtliga mina små kamrater, och inte direkt anpassade till vådligt långa resor i små utrymmen. Rikardar och Marinor trivs bäst i öppna landskap har det visat sig.

Nu är de behörligt tvättade och utfodrade och nerstoppade i sängen, jag vet med mig att de kommer sova väldigt gott inatt. Som tur var matchar jag deras trötthet efter en alldeles för kort gårdagssejour i sagda möbel och kommer alldeles strax följa deras exempel. Det var ett tag sedan jag kröp till sängs föra klockan tio en lördag, kan jag säga.

Upp

Om man halkar ner ska man väl i rättvisans namn halka upp ibland också. Gårdagens kaos löste sig idag tack var hjälp från hemlandet och lite tur. Säljaren med demoburken blidde glad, jag blidde glad och allt var rosenrött och fluffigt i kanten. Halleluja! Skönt att lyckas med något till slut. Så snart jag var klar blev jag dock hemskickad med motiveringen "Du är sjuk!" igen. Jag fattar inte det här, jag är ju aldrig sjuk!

Imorgon bär det av till Newark igen för upphämtning av Marina och Rikard. Vansinnigt roligt!

Inte vacker, men sällsam

De höll inte så länge, de där snälla orden från Klaus. Idag gick inget så värst bra, en buggig demodator ville inte vara med och orden från Sverige var hårda "Uppgradera!" sa buggens upphovsman medans jag ömsom gnisslade händer och vred tänder.

Ja, precis så illa var det.

Och precis som jag trodde funkade det inte så bra och precis som jag visste sitter jag här med ont i magen och rynkad panna, på ett förfärligt humör. Jag är trött på att känna mig korkad och dum och dålig! Jag ska försöka lite till innan jag ger upp och försöker ta natt för jag är saligt trött också. Jag tog en paus och stannade till på gymmet på vägen hem, något av det bästa jag gjort idag. I rena ilskan sprang jag fortare än någonsin förut, lyfte tyngre än vanligt, och sedan sprang jag ännu lite till, bara för att se om jag kunde springa bort, bort, bort från all oro. Det gick nästan, för jag mår mycket bättre nu.

Lille Trånar'n rynkade även han på pannan åt mig när han såg mig stretande så där argt på löpbandet och strök sig sedan lite som en katt mot mig under de nästan två timmarna jag var där, klart fundersam och undrande över varför det rykte ur Chottens öron en vanlig torsdag som denna. Vid något tillfälle smög han sig på mig och viskade till mig "It will get better".

Jo tack, jag vet. Det blir det alltid.

Integrerad

Det är tur att man är amrikan så att man slipper sura över den senaste fotbollsförlusten.

Tänk att det bara krävs lite sårad, nationalistisk stolthet för att man ska hoppa över skaklarna. Jag är väl för billig.

Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.

Ska vi byta grejer?

Konstiga saker man kan råka hitta när man slentrianshoppar på Manhattan mitt i natten.

Hurdant väder, sa du?

"Today it's Cloisters' weather!"

Det var fransosen vänlig nog att informera mig om när jag fick honom på tråden fram emot tidig eftermiddag. Oj, sa jag, jag som precis bestämt att det var tvätta-kopiösa-mängder-tvätt-väder. Det var tydligen fel, fel, fel koms det fram till efter ett hastigt meningsutbyte varpå jag lika hastigt fick dra på mig vårliga kläder och sätta fart på Amir. Nu var det minsann dags att möta Våren på Metropolitanmuséets medeltidsfilial på norra Manhattan.

Till saken ska sägas att jag redan mött Våren ett par gånger i år, det är bara det att snett bakom Våren har Vintern envisat luffsat på och snabbt förstört alla små framsteg Våren försökt göra. Nu tror jag väl att det börjar dra ihop sig på riktigt för så här såg det ut i morse när jag var ute på promenix, starkt, gult och hoppfullt i en av grannarnas rabatter.

Väl framme vid The Cloisters hade tyvärr det vackra vädret dragit vidare till andra jaktmarker och ersatts med molnigt skruttväder vilket förtog lite av glädjen av att äntligen ha tagit sig dit. Icke förty var stället helt fantastiskt spännande: tänk er ett litet medeltidskloster som någon packat ihop någonstans i södra Frankrike för att sedan smälla upp det lite bestämt, annekteringsglatt och välordnat i en av världens absoluta storstäder. Det var precis så det var. Fransosen berättade att man på somrarna kunde åka dit för olika konserter vilket jag ser fram emot något väldigt. Dessutom hade faktiskt Våren börjat inta stället lite smått i kanterna. I en av trädgårdarna såg jag små gröna toffsar på ett buskigt träd och lite gult ludd på en annan växtsak.

Eftermiddagen fortsatte sedan på en förträffligt trevlig restaurang på Upper East Side där jag fick prova på Alsaciansk mat och god Riesling. En ganska hyffsad lördag, med andra ord.

In desperate need of bicycle

När jag var hos släktingarna i Jersey härom söndagen berättade Michael om det här cykelloppet som hans två söner skulle cykla i sommar. Om jag inte missminner mig helt har de cyklat det ett par gånger redan och enligt ryktet ska det vara en väldigt vacker del av New England man tar sig igenom plus att själva loppet ska vara ganska lagomt och low-key.

Tycker ni jag ska anmäla mig? Själva cyklandet är det nog inga problem med, det är mest det att jag måste samla ihop pengar för saken. Och saken är alltså Multipel skleros.

Rösta, rösta!

Ett stycke stor tysk

"Det här måste vi göra igen" sa jag, med ett stort leende på läpparna, åt en likaledes mätt och nöjd (tror och hoppas jag) Klaus, på andra sidan bordet. Efter fisksoppa, Gino, glass, te och ett par mil med snörvelnäsdukar hade vi språkat oss igenom allt mellan himmel och jord: språk, inlärning av sådana, kärlekar, bristen på sådana, självförtroenden och även bristen av det, mat, spel, jobb och mängder av annat. Jag var i stort behov av lite rastning efter dag två i sängen och för en ganska yrslig och trött Chotte visade sig Klaus vara det perfekta sällskapet : full med kramar och klokskap. Dessutom hade han vett att uppskatta maten, en särdeles bra grabb är han.

Tänk att man ska behöva flytta över ett helt världshav för att våga ha en mysig middag för två.

Sick-ish

Knappt har man hunnit släppa av de ömma föräldrarna på Newark innan man börjar känna att den här småopraktiska förkylningen man dragit på sig kanske är lite mer än bara opraktisk. Den är irriterande och sängbindande också. I natt var det sålunda svårt med sovandet och i morse var det stört omöjligt att göra annat än att släpa sig upp ur sängen och sedan snabbt trilla tillbaka igen. Chotte är en dålig Chotte idag.

Nu på eftermiddagskvisten har jag ändå lyckats ladda upp lite mer semesterbilder för allmän beskådning men nu tror jag minsann att det är dags gömma sig i sängen in stund till, för den här kroppen är lite halvtaskig just nu. Tänk, sedan jag flyttade hit är mina två-förkylningar-om-året-dagar ett minne blott, på dryga fyra månader har jag hunnit med fyrar stycken redan. Snacka om effektivitet!

Mannen i mitt liv

Chottlips says:
Oh! Du skulle varit här idag!
Erzbethl says:
Jasså?
Chottlips says:
Jag var ju så osugen på att tåga till släktiga Michael i New Jersey och bilen såg jag inte riktigt att jag skulle kunna gräva fram nu på morgonkvisten.
Chottlips says:
Och i morse kände jag mig lite vissen, så Pappa sa att "men stanna hemma och vila så tar vi tåget". Fast det var ju inte så enkelt, sex timmars resa för en eftermiddags träff.
Chottlips says:
Så jag ringde till Michael och sa att vi kanske inte kunde komma alls, men då lät han så besviken, så jag blev less och gick ner till värdinnan och lånade ett spett och en skyffel och började försöka få fram bilhärket.
Chottlips says:
Och det var ännu värre än jag trott: drygt en dm tjock is runt hela lilla bilen. En meter runt på många håll.
Chottlips says:
Men, vad katten. Loss måste den ju, så jag spettade på och Pappa kom ut och började attackera den med skyffeln och vi kom fram till att det nog skulle ta en fyra timmar att pilla fram den ändå.
Erzbethl says:
Oj. Hur blev det så mkt is på så kort tid?
Chottlips says:
Snöblandat regn i ett dygn.
Chottlips says:
Då kom en granne och frågade "Are you trying to get it out?" Och jag svarade "No, we are trying to cover it more!"
Erzbethl says:
haha!
Erzbethl says:
gick han sin väg?
Chottlips says:
Då skrattade han lite och sa, om ni väntar lite så ska jag hjälpa er. Jag har en maskin.
Erzbethl says:
oj!
Erzbethl says:
maskin!
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Okej... sa jag. Och funderade på vad för maskin det kunde vara. En snöslunga funkar så dåligt på is.
Erzbethl says:
hårtork!
Chottlips says:
Haha!
Chottlips says:
Och så gick det fem minuter och vips kom han ut med en liten, liten, liten minitraktor med skovel fram.
Chottlips says:
En som kunde vända på en femöring och var väldigt behändig, nästan så att man kunde ha den i fickan.
Erzbethl says:
oj
Erzbethl says:
UVSA!
Chottlips says:
Och sedan skovlade han runt hela bilen och pappa och jag spettade runt framdäcken. Sedan kom en annan granne och hjälpte att knuffa, och traktormannens fru skickade över en matta att lägga under framdäcken och min värdinna sprang och hämtade den...
Erzbethl says:
GRANNAR!
Chottlips says:
Och efter 45 minuter var den framme.
Chottlips says:
Huvrra!
Erzbethl says:
Snälla nån, vad snälla grannar
Chottlips says:
Ja. Jätte.
Erzbethl says:
nu måste du baka bullar till hela kvarteret?
Chottlips says:
Ungefär.
Erzbethl says:
Haha!
Erzbethl says:
då blir man ju lite glad
Chottlips says:
Jag ville gifta mig med Bob och hans traktor sedan men han var upptagen av en Beth vilket var lite tur för han hade lite äckliga tänder.
Chottlips says:
Fast fan ändå. Traktorn var ju fin.

Vrrroooom!

Fula som stryk men toksnabba! Det säger de iallafall själva för jag har inte riktigt haft tid att prova dem ute så värst mycket. Det de säger är alltså att de är snabba, inte fula, om man säger att de är fula blir de arga och klampar iväg.

Anledningen till att jag inte provar dem ute är för att vintern har kommit tillbaka och gjort ett avskyvärt lite gästspel. Jag har mest fått spel och bilen, ja lille Amir, han sitter fast i en tillfrusen sjö av snö som jag inte ens orkar tänka på hur jag ska få bort. Speciellt som jag inte äger något att spada med.

Fuck-fuck-fucketifuck-fuck-fuck!, har jag mest lust att utbrista, men så säger inte fina flickor, så jag är tyst istället. Och diskret.

Släktskap

Det här med släktskap är lurigt, måste jag säga.

Idag fick jag veta att en liten Saga Elisabeth Strömdal kommit till världen och jag känner det lite som om jag blivit Tante med stort T igen. Förekomsten Tante Charlotte har funnits sedan sent 90-tal när det kom en Maja Edelborg till oss efter en väldans lång och spännande väntan. Tanten själv kan erkänna att hon inte sett tillbaka sedan dess, trots att epitetet tant inte har den mest positiva av klanger. Hon har omfamnat och erkännt sitt tantskap efter bästa förmåga, en förmåga som kanske inte alltid räckt till. Gudarna ska veta att det finns en hel mängd med bortglömda födelsedagar och julaftnar som numera väger tungt på ett ganska solkigt samvete. Men vem håller väl räkningen...? Icke förty kan jag förtälja om att det här med tantskapet betraktas med en stor mängd kärlek och är något som hålles nära hjärtat. Fotografierna på de äldsta före detta syskonbarnen kommer hänga framme länge till, de är ju några av de finaste ungarna jag vet: vackraste Maja med den röda hatten och blommorna och liten Adam med skruvdragaren - bilder som jag inte kan gömma undan hur som helst.

Allt det bästa tillönskas härmed den nya lilla och hennes föräldrar. Hoppas ni alla mår bra!

För övrigt är det snöstorm här, då kan man inte göra så mycket mer än att shoppa skor.

Solsidan

Ibland har man bra tur.

Ibland kommer det bara en sådan där stor må-bra-känsla över en, en som får en att nästan välta och trilla över ända av pur vällust och lycka. Lite som en tsunami, fast en av den bra sorten. En som inte har ihjäl fok eller välter små städer.

Efter dagens träningspass kom jag infarande i omklädningsrummet, småmatt men lycklig, trött fast ändå skuttig som en Tiger i själen. Så där som man blir efter att fått höra att man varit saknad, efter att man fått en kram, några bra skratt och ett par leende ögonvrår. Ni vet, ett bra träningspass, helt enkelt.

Det enda rätta att ta sig för då och där var att göra det där som råkade att falla en i smaken, och smaken i omklädningsrummet på Enterprise 3 var att att lägga sig ner alldeles platt på golvet och bara vara en stund. Ta vara på ögonblicket och uppmärksamma allt det där lyckliga som passar på att hastigt fara genom kroppen och göra den fantabulöst tung men ändå tyngdlös. Att stå upp var just då inget alternativ, det var bara att lägga sig ner kontrollerat eller bli omkullvält och tillsulad med våld av livets solsida och om man har chansen att välja ska man nog ta den kontrollerade varianten. Skaderisken är mindre då.

Lite bilder från semesterfirarna finns för övrigt här

Jag är med familj

Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.

Skönt. Jag har saknat de dära.

Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.

Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.

Klaus

Jag har fått en stor, tysk, jättekram!

Det är om möjligt ännu bättre än det låter.

För jag är faktiskt rymdingenjör

Idag har jag städat, bakat, känt mig tjock, inte sprungit och till slut resolut disassemblerat pepparkakshuset som i veckan på riktigt började tappa formen. En bit tak gav helt sonika upp och föll till föga för gravitationen vilket gjorde att det hela såg lite tarvligt och halvdant ut, det signalerade själv att det var dags för rivning. Enligt oinformerade källor kommer dessutom våren att infalla den 20:e mars och då kan man faktiskt inte ha pepparkakshus stående i sitt vardagsrum, hur fint det än månne vara.

Som en påminnelse om alltings förgänglighet:

För övrigt kan jag berätta att ljuslyktan nere i vänstra hörnet, som Linda bland annat bidrog med, inte har fattat det där med förgängligheten och därmed inte på något sätt kan inkluderas i den: små marshmallows som får sockerkristyr på sig och sedan får stå ute och vädra sig i tre månader, blir förunderligt hårda. Jag har rapporterat mina fynd till NASA eftersom jag tror att gamla marshmallows kan bli ett riktigt höjdarmaterial att bygga nästa generation rymdfärjor av: lätt, billigt, överjämrans hårt och dessutom ätbart. Tänk dessutom på vilken bra partymat det blir efter återinträdet när marshmallowsarna fått svettas lite mot den hårda atmosfären: Instant grillparty!

Gott!

Det kommer landa en Mamma och en Pappa här imorgon. Det är också gott.

Walk of shame

Efter gårdagen vet jag precis hur trött man blir av att dricka nästan för mycket rödvin, dansa, spela pingis, sitta uppe och kanske flirta en aning och sedan somna på någons soffa klockan fyra på morgonen bara för att tyvärr vakna dryga två timmar senare för en sömndrucken session av soluppgångsbeundran i småfrusen ensamhet. Man blir alldeles fruktansvärt trött, kan ni tänka er det? Visst, jag somnade om och fick en timme till på mig i Eriks och Jaimes soffa innan resten av huset långsamt samlade ihop sig och kröp ner till mig på bottenvåningen, alla de andra i sina mysiga pyjamasar, medans jag fick sällskapa i gårdagens flippiga klänning och efter en livad natt, ganska håliga strumpor. De livsfarliga röda skorna hade tillbringat natten i källaren alldeles övergivna och ledsna.

Det som kom att diskuteras över kaffekoppar och rödsprängda ögon var konceptet med "Walk of shame", den där förnedrande upplevelsen när man, mer eller mindre tidigt, måste ta sig hem från någon man lite oplanerat övernattat hos, i föregående kvälls skrynkliga och lite unkna beklädnad.

Jag kan erkänna att jag har både promenerat och cyklat på skammens väg under mina år och haft mer eller mindre vett att känna av någon smärre genans under dessa resors gång. Den senaste gången var i somras när jag, överförfriskad och dan, somnade i Björns säng efter ett avskedskillkalas med sagda värd, Niklas och Per och vaknade (fullt påklädd, ska det understrykas) i en väldigt mysig sked med just Björte. Vid mitt något förvirrade och alldeles för tidiga uppvaknande konstaterade vi båda två att "det här var lite konstigt" och fnissade lite försiktigt, för ingen av oss ville riskera att spränga våra huvuden genom några större känslouttryck. När jag så småning om smög ut i den solstänkta, augustivarma sommarsöndagen och fann mig stående näsa mot näsa med grannfrun som med föraktfull blick bligade ner på mig från sin balkong, var det bara att bita ihop och inse att den stilla Linköpingsgatan hade förvandlats till Skammens Allé och det bara var att begagna den, trots att man inte fått sig mer än en väldigt lång och ganska mysig kram av någon man tycker om. Det var uppenbart att tanten trodde annat om den tilltuffsade och ljusskygga varelsen som långsamt trampade hemåt i värmen, men vem bryr sig väl om det egentligen?

Indiander

- So... How do you feel about Indians?

- What!? I beg your pardon...?

Trånar'n stirrade stint på mig mitt i en diskussion om min småtrasiga nacke och bytte raskt samtalsämne från kotor och hoppningsförbud till det något överraskande ämnet "indier", något jag alls inte var beredd på. Jag glodde förbluffat och lite charmerande glosögt tillbaka på honom med mina vanliga blå och fick sedan höra hela historien om hur jag tydligen har en indisk beundrare på gymmet. En som har gjort mer eller mindre diskreta förfrågningar om mig hos tränarkollektivet. Inom ett par minuter hade jag en hög på tre (3) små till jättestora tränare som stod och tittade förväntansfullt på mig i väntan på svar på vad min åsikt var om indierna egentligen, en situation jag inte riktigt visste hur jag skulle krångla mig ur på ett smidigt och elegant sätt så jag krånglade mig ur den på ett klumpigt och ofint sätt istället och lyckades på något magiskt sätt få tillbaka samtalet till ett område där jag kände mig lite mer bekväm (min nacke!). För inte har jag någon uppfattning om indier som jag kan vädra på något intelligent sätt.

Nåväl, jag tror mig veta vem den indiske beundraren är, vi har utbytt lite fraser med varandra någon gång mellan hantelhanterandet och springandet och han verkar vara en normal människa i sina bästa shorts han med. Jag har gett Trånar'n fullmakt att avgöra huruvida indiern är något för mig eller inte och kommer återkomma med hans beslut inom kort. Det kan bli intressant.

Tänk, här flyttar man till USA och snubblar över idel utlänningar, betyder det här att det inte finns tillräckligt med amerikaner?

Byråkrati

Idag har jag så änteligen fått mig ett utrikiskt körkort, det är inte så vackert men det är förfärligt sällsynt vill jag säga. Genom yrande snö for jag och Amir en timme norrut för att återigen träffa på vår ärkefiende och nemesis: det mäktiga DMV. De var inte på något sätt mer samarbetsvilliga idag än i fredags, men den här gången kunde de inte underkänna mig hur mycket de än ville, allt fanns nämligen där; stämplar, datum, underskrifter, internationella körkort, foton och underskrifter igen. Det fanns för bövelen underskrifter både under, över och bakom underskrifterna!

Jag fick mig en deputy vid namn John på halsen för min uppkörning och han hade missat all det där med charm och trevnad i sin utbildning; man blev deprimerad och sur bara av att titta på honom. Vi for runt i en kvart och hann med att parallellparkera, saxvända, inte köra på en katt och stanna för en vild mängd stoppskyltar. Sedan fick jag en lapp där det stod att jag var godkänd och så skildes våra vägar åt igen, jag kommer inte sakna John så värst mycket ändå. En väldigt tillblingad ung man tog sedan lite av mina pengar var på en uttråkad ung flicka tog min bild och vips! har jag nu en alldeles ny plastbit att ha i plånboken. Lyckan är total!

Resan hem tog dubbla tiden på grund av tidigare nämnda yra snö. Så snart amerikaner ser snö trillar de omkull och faller av vägen vilket gör det svårt att köra för oss andra normala människor som iallafall nästan kan hålla balansen under dylika väderomständigheter.

Herregud!

Jag har tråkigt på jobbet idag, som tur var skrattade jag så jag trillade flera gånger på gymmet i morse.

Testa det här och se om ni kan hålla er för skratt:

Ligg med axlarna och huvudet på en träningsbänk och låt resten av kroppen sticka ut utanför. Ha fötterna i backen, axelbrett isär, böj benen 90 grader och håll upp höfterna. Ta en hantel och börja köra press med den med ena armen. Tänk, som alltid, på formen. Lyft samtidigt på den andra foten och håll upp det benet i luften. Trilla. Skratta. Upprepa under minst en minut. För den erfarne exersören: Lägg till en liten, garvande kille som sitter ovanför huvudet på dig och pillar dig på näsan och klagar på att du har det för roligt.


Så här:

Talang

Medans vi väntar på att Passionen ska återfinna sig här tänkte jag påminna mig lite om mina talanger, det kan säkert vara nyttigt.

Mina talanger, en lista.

• Jag kan Googla allt. Okej, jag hittar sällan det jag ska, men det blir oftast ett roligt resultat.
• Jag kan sjunga.
• Jag är selektivt blyg på ett väldigt intrikat sätt.
• Jag vet vad jag inte kan och jag är bra på att fråga om hjälp.
• Jag är bra på överraskningar.
• Det finns få galenskaper jag inte ställer upp på.
• Jag kan läsa sagor som en hel sagotant.
• Jag kan skratta riktigt högt.
• Jag kan inbilla folk att jag är kompetent. Sägs det.
• Jag är charmig.

Rymling

Det är ganska länge sedan nu, men jag tror att jag en gång i tiden var en ganska passionerad och modig kvinna. En som motvilligt, men ändock, kastade mig ut i bråddjupen, en som klättrade uppför branta bergsväggar (med hopknipta ögon, för det var ganska högt och lite svindel har man ändå) och balanserade på slacka linor över krokodilfyllda träsk under förutsättning att det fanns skyddsnät, förstås.

Det var då det. Nu är det världens fegaste Charlotte som sitter här, en som rymmer och gömmer sig, en som kniper ihop läpparna och inte vill prata, en som fortfarande varken hittat sitt hjärta eller sin passion igen. En Charlotte som kisar med ögonen, skrattar en massa, är rolig och skämtar, skämtar, skämtar om allt med alla. En harig och rädd tösabit som nickar och ler, är tillgänglig och snäll mest för att det är enklast så, då tycker folk om henne. De kanske till och med blir lite förtjusta om hon har otur.

Det rimmar så illa, för allt jag vill är ju att någon ska tycka om mig så där lite speciellt, och när någon väl kanske gör det finns det inte nog med bord att gömma mig under. Jag tycker det här med livet och relationerna är alldeles för svårt; jag försöker vara tydlig och säga ifrån, säga nej med hög och klar stämma, stå på mig och vara rak, men det enda jag uppnår är relationella snedkast och total och ytterlig förvirring. Allt jag vill är att sluta vara ensam, men hur gör man det när alla människor skrämmer en och är farliga? Hur kan man förklara för någon var ens gränser går när man bara är ett enda stort minfält? Ett som FN, freden och minröjarna fortfarande inte ens kommit i närheten av.

Jag vill kunna ta mitt hjärta och leka Arga Leken med Kärleken. Och så vill jag vinna, ta mig tusan.

Ibland är det så skönt att vara ensam
Men det är inte lika roligt när man är det
Lätt att börja tänka jag har haft det ganska kul,
ganska bra, kanske ska det vända nu.

Men, jag tror att du kommer hit om jag hoppas.
och jag tror att du ringer på om en stund.
Gör du det ej ska jag försöka glömma.
Men, ännu är min längtan till för dig.
Ännu är min längtan till för dig.

Kalas

Idag har jag varit lagom och avslappnat social hela dagen, det har varit skönt och trevligt på alla sätt och vis så jag är mäkta nöjd. I förmiddags byggde jag kanel- och köttbullar för ett stundande kalas, sedan tittade jag på melodifestivalsdeltävling med Pontus, Linda och sex stycken munkar från Krispy Creme. Efter det shoppade jag och Linda loss lite och slutligen var jag på kalas hos lille trånar'n vilket var kul.

Kalaset var litet och nätt och jag och mina köttbullar gjorde succé, det diskuterades mycket om hur traditionella Swedish Meatballs egentligen skulle se ut och om de egentligen fanns på riktigt eller huruvida de var en amerikansk uppfinning. Jag förklarade att visst finns det svenska köttbullar, fast vi i Sverige kallar dem bara för köttbullar, ungefär som att ungrare säkert kallar de ungerska köttbullarna för bara köttbullar hemma hos sig. Efter mycket funderande koms det fram till att köttbullar är otroligt internationell mat och att alla utom jag älskar dem. Go figure.

Annars spelades det Fula-ord-spel där jag fick underhålla med att översätta alla de fula engelska orden till svenska och andra spel som jag hela tiden förlorade i. Vad mer kan man begära av en lördagkväll, så säg?

Fråga mig inte om körkort

Nej, gör verkligen inte det.

Jag ska fara tillbaka till DMV i Vartdetnuvar igen på onsdag med mer papper, för alla de jag hade räckte inte. Det finns ingen person, myndighet eller institution på den här sidan Atlanten som har fått mig att gråta så mycket som DMV, bara så ni vet. Det säger ganska mycket om kvinnan som i förra veckan eldade upp en raid i Poughkeepsie utan att så mycket som tänka på att fälla en tår.

När jag kom hem tog jag mig en andra runda för dagen till gymmet och sprang av mig hälften av ilskan, ytterligare en fjärdedel försvann när jag hastigt blev debriefad av trånaren över en fläskkotlett i en korridor. Knyttet tog hand om det allra sista när jag slog henne en signal väl hemkommen till den hemtrevliga men lortiga verkligheten.

Jag lät fransosen fara och flyga på ett vänligt men bestämt sätt och smög hem till Pontus och Linda med svansen mellan benen för det enda rätta en dag som denna: fisksoppa och obceniteter. Hemma hos dem är det så där hemtamt och avslappnat som man bara vill ha det ibland, bara att sjunka ner och kura in sig där man känner att det passar. Det gillar jag.

Och ja, det är snart dags att lägga ner USA.

Dokumentmaffian

Ja, då har man återigen rumsterat igenom sin soptunna i jakt på något slags bevis på att man bor någonstans. Det jag letat efter är inte matrester eller så, utan ett lagom visbart kuvert där det står mitt namn (i det här fallet Anna) och min adress på. Har man ett sånt bor man någonstans och man måste bo någonvart för att få körkort, det förstår väl varenda kotte.

Jag ska ta körkort imorgon, alltså.

Förutom ett kuvert ska jag dessutom ha med mig pass, lappar med tider och platser på, foto på mig själv, mitt social security card, bevis på att min bil är min och har försäkring och ett brev från jobbet om att jag får vara här. Ju mer sådana här saker jag gör här, desto mera vill jag åka hem till Sverige och prova på det hemma också. Hur svårt är det egentligen att vara utlänning i den svenska byråkratin? Man skulle kunna tänka sig att det är jättetrassligt eftersom vi är bra på just byråkrati men jag tvivlar på att det är så svårt som det är här. Här är det galet komplicerat ibland, antagligen för att det dels är så många att byråhålla men även för att amerikaner är gruvligt skickliga på att göra saker svåra och till syvende och sist, för att väldigt många är helt otroligt korkade. Jo, det är sant, amerikaner är många gånger ganska dumma. Inte för att jag är så klok, det är jag väldigt väl medveten om.

Men, vare sig jag eller de är dumma så måste jag hitta ett lämpligt kuvert ikväll, så ni får ursäkta mig medan jag fortsätter leta.

Att jag aldrig lär mig att inte kasta min post...

Skakad och störd

Snart är det fredag, då kan man blanda drinkar.

How to make a wyrd_sister

Ingredients: 5 parts competetiveness 5 parts crazyiness 3 parts instinct

Method: Add to a cocktail shaker and mix vigorously. Top it off with a sprinkle of wisdom and enjoy!