Praktiska Sverige

Visst, jag har på den här resan hem fått inse att jag kanske har en liten tendens att förgylla Sverige en aning mer än det ibland förtjänar, det finns trots allt fula matetablissemang även här, saffranet kostar numera 37 kr för ett halvgram och tåg blir tydligen försenade ibland också. Men, annars är lilla Sverige ett otroligt praktiskt land. Jag kan tänka mig att ni som bor här inte tänker på det så ofta så jag tänkte passa på att lista en del av de mer praktiska egenskaperna och pryttlarna Sverige har. Varsågoda att lista vidare i kommentarerna.

Lagom stora städer med gångavstånd, cykelstigar, högskoleutbildningar som inte kostar något att gå på, Spotify, snabba tåg, snabba tåg med bredband, snabba tåg med bredband och tyst vagn, snabba tåg med bredband, tyst vagn och en alldeles egen emancipierad kändis i sätet bredvid, gott kaffe, gott kaffe som serveras i riktig mugg, trafikskyltar som pekar på rätt håll och som syns i mörkret, folk som bär reflexer, pärlsocker, Allemansrätten, publika stränder och snödäck på bilar

Nåväl, nu ska jag ta och fundera vidare på vem den här kändisen egentligen är, han ser ju så bekant ut...

Love Actually

Det är himla skönt att vara hemma så här års; man får sova lite längre än vanligt, man får sympatier när man hostar och man får titta på hur mycket TV som helst. Men, det bästa hittills är, när man vänder sig lite snett äver axeln och spanar lite på Syster Ystern och henner Per som kramas och ser lite kära ut. Det är så att man blir alldeles glad på insidan.

En gång såg jag att de pussades också!

Vit jul?

Det är nära nu. Ska 2009 vara året vi får en vit jul?

Hemma

Tack vare Obama och en hel massa snö tog det lite längre än väntat men nu är jag hemma igen. Helt ohemult skönt.

Bring on the jul!

New rule!

Dagens tips, direkt från Östra Bredgatan.

Här kommer det.

Hepp!

Utmana inte nykteristen i ditt liv att äta den äckligaste biten ur Alladin-asken, speciellt inte när den biten, enligt dig, är Romrussin.

Troll i resväskan?

Om mina två senaste försök till resa på något sätt är en indikation på vad som kommer hända när jag far hem på fredag vet jag inte om jag vill vara med. I förra veckan fick jag stiga på ett flygplan västerut, åka runt lite i det på backen en timme eller två, ta mig en lur och sedan stiga ur det igen bara för att inse att jag aldrig skulle komma fram till min slutdestination i tid och därmed sätta mig i bilen och köra hem igen. Lite snopet men lika bra, vem vill egentligen åka till Wisconsin i december?

Idag skulle jag till min favoritkund utanför Boston, en bilresa som normalt tar mig drygt 2,5 timmar men icke så idag. Nejnej! 4 timmar tog det. Jag blev lite sen till mitt möte kan man säga.

Min förhoppning är att långresan på fredag går lugnt och sansat till utan vare sig förseningar eller oförhappandes flygplansstrul. Det är nog det jag önskar mig i juklapp!

Vinterlov

Idag hade jag min sista föreläsning för året och när vi, väl klara och utvärderade för kvällen, tog oss över till restaurangen/puben i huset rätt över gatan för eftersnack, fick jag bara ta att erkänna att jo, jag kommer sakna de här galningarna jag pluggar med närl blir klara nästa sommar.

Det är Marina (ja, jag känner två fast den här amerikanska varisorten är bara min näst bästa) som är arbetshäst och frågvis och ganska tjock men väldigt kul, henne kommer jag sakna. Och Wes som distribuerar sprit och har ADHD och driver mig till totalt vansinne och ingenjören Peter som lär mig allt jag behöver kunna om det här med dating ("Man SKA ha några på gång samtidigt, Ch'lott, det är bäst så!"), de kommer jag också att sakna. Doug, han är ganska tyst och yngst i gruppen men inte så dum alls, faktiskt, han är också saknadsvärd. Rick och Greg är de erfarna männen i gruppen, ni vet de där som är professionella och som har upplevt saker, det är kanon att de är med. Sedan är det Stacy som är socialarbetande fembarnsmor, hon är en ganska fantastisk kvinna - överarbetad till tusen men otroligt smart. Det finns en handfull människor till, och de kommer jag sakna de med. Ärligt talat har jag ganska mycket ågren just nu, för när jag blir klar med examen måste jag ta ett nytt beslut för vad jag ska göra när jag blir stor på riktigt. Jag har ju ingen aning!

Jaja, medan jag ångstar mig ska det ändå bli skönt med två veckor jullov. Det är sant som de säger, man får vara glad för det lilla.

Språkförbistring, del 30,455

Oftast klarar man sig ganska bra med den engelskan man har även om det allt som oftast uppstår lite förbistringar här och var. Det sägs ju att just det där språket ska vara ett av världens rikaste, rent ordmässigt, men jag hittar luckor lite här och var. Visst, en del pluggar man igen allt eftersom, som härom dagen när jag lärde mig att buksvåger tydligen kan kallas för weiner brother. Just den insikten kom lite som en besvikelse, tyvärr. Ett annat ord som engelskan hittils haft lite problem med är "lyhört", varken non-soundproof eller insufficiently soundproof som mina ordböcker säger det kan heta ger mig någon tillfredsställelse. Lyhört är ett fint ord som förtjänar ett mer elegant vänord i engelskan.

För inte så länge sedan fann jag mig försöka förklara termen "dagens I-landsproblem" för mina kursare, ni vet det där läget när man finner sig klaga på något riktigt löjligt trivialt, som till exempel när kökspincetten är för klen för den monstruösa oxfilébiten man köpt eller när man får ont i pekfingret från överanvändning av café au lait-knappen på jobbets kaffeautomat.

Ja, ni vet, jobbiga saker.

Hur jag än gör hittar jag ingen bra översättning på just det spektaklet, "developed country problem of the day" har inte riktigt samma klang. Man kan nästan säga att jag har hittat dagens första I-landsproblem vilket är lite av ett rekord för klockan är ju bara 10 på morgonen. När vi avslutade en av våra marknadsföringskurser skulle det hållas en pruduktlaunchpresentation och en av grupperna presenterade en motordriven resväska. Det var en jättebra presentation och välgjort så det förslår, men jag mådde nästan illa av hela tanken. "Så klart amerikanerna ska ha motordrivna rullväskor när de åker rullband till sina flygplan medan barnen i afrika dör av nageltrång". Jag berömde dem i alla fall massor innan jag försökte förklara hur jag kände och få dem att förstå och uppskatta I-landsproblemskonceptet, men jag tror jag misslyckades, det hela utvecklades sig istället till ett traditionsenligt "smäda en svensk"-tillfälle, vilket i och för sig kan vara kul det med.

Det är ändå för roligt med kultur!

Calling Komvux!

## Och här kommer ett något explicit inlägg, läs på egen risk. Vi ber om ursäkt redan från början.##

Var är Medborgarskolan när man behöver den?

Jo men visst, den är i Sverige, jag har förstått det, men ska de inte börja med Internetbaserade utbildningar för oss utlandssvenskar snart ändå? Jag har behov. Trängande sådana.

Efter att ha varit smått lösaktig i USA i dryga tre år har jag nu insett att det här med omskärningar fortfarande är lite av ett problem för mig. Som vi läst tidígare, till exempel här eller här eller här för den delen, har jag tidigare dragit slutsatser i frågan och än idag har jag inte kommit någon vart i mina förhandlingar med de omskurna snopparna. De är stört omöjliga att förstå sig på, i alla fall i vissa avseenden. Enligt statistiken ser det ut så här bland de amerikanska männen (hämtat här)

Och trots att jag inte jagar mitt material bland P95-orna så verkar mina iakttagelser stämma överens med statistiken - i ungefär 7 av 10 män i min åldersgrupp har någon skurit i onödan. Det finns i och för sig en tydligt nedåtgående trend men kurvan är inte tillräckligt brant för att hjälpa mig i innevarande livstid och det är därför jag har insett att jag behöver gå på kurs:

Omskuren oralsex för nybörjare.

Det är nämligen hopplöst svårt att få ordning på det där med avsugningarna av de dära och hur jag än gör så... ja, suger det, helt enkelt (ha-ha).

Så, kom igen Komvux eller Medborgarskolan eller Röda Korset! Gör något så jag kan skriva en ny önskelista!

Önskelista, rev. 3

Okej, nu vet jag verkligen vad jag behöver till jul:

• Vinterdäck
• 10 kg sand
• Spade
• En mexikan som passar i mitt baggageutrymme.

Lille grisbilen och snö är en urbota dålig kombination.

Önskelista, rev. 2

Jag har ändrat runt och uppdaterat listan lite sedan förra veckan.

• Pappas goda anka till middag i mellandagarna, med extra mycket sås.
• Pärlsocker ity mina saffransbullar är nakna och IKEA har inget att tillgå.
• Springetights.
• Rosetta Stone-lektioner på spanska.
• Den här ringen från lisatofft.se för den jag köpte själv blev stulen:

• Andra saker från lisatofft.se. Glada disktrasor behövs alltid och smyckena Världens Snällaste och Världens Argaste är fina de med.
• Jag hade en gång en keramikpajform i den där tjusiga serien Collection från Höganäs bara det att jag ställde den på en stekhet platta och sprängde den. Lite dumt, jag vet. Det hade varit trevligt med en ersättare, helst i olivgrönt eller den där besvärliga grönblåa nyansen jag redan har.

Julefinan 2009

Idag har jag huggit ner min egen gran. Det var lite som att leka Gud att klättra runt på fälten för att bestämma vilket träd som var vackrast och därmed förtjänade att bli nersågat vid fotknölarna. Jag fick väldig beslutsångest och bachelorn var inte så himla hjälpsam som man skulle önska med tanke på att han tydligen skövlat mindre skogar i sin ungdom.

Men fin blev den, se bara.

Önskelista, revision 1

Utan någon som helst inbördes ordning:

• En sobelpäls
• En ljusblå cabbe, från 1954
• En lyxjakt
• Rättigheterna till en platinagruva
• En etagevåning
• En ring
• Två framtänder

I år gör jag det enkelt för er!

Mattfotad

De här skorna på en 10 cm tjock matta gör en mattfotad. Bara så ni vet. Men, vi blev utnämnda till RSNA:s bäst fotbeklädda monter.

RSNA livebloggning 2009

Så var det dags för RSNA igen, det är ju löjligt hur snabbt tiden går.

Chicago visar sig från sin finare sida med sol och kallblå himmel och datorerna, de skötte sig fint igår när jag kom in på golvet för att sätta upp våra grejor. Personligen tänkte jag att att i år skulle vara året då vi inte installerade om saker till klockan tre på lördagsnatten.

Vi får väl se.

Fan då!

Bachelor #a_lot: Yer purdy...

me: Stop it.

Bachelor #a_lot: I will not.

me: Hmm.

Bachelor #a_lot: You're just going to have to accept the fact that I am extremely attracted to your mind

and body

and eyes

and lips

and cheeks

and nose

and chin

and the part between your nostrils

and your forehead

and your lips

and your lips

and your lips...

me: You are sweet.

Bachelor #a_lot: Thank you.

5p generalisering

Just nu läser jag en kurs i internationell marknadsföring, det har visat sig till stor del vara en kurs i kulturell generalisering, men det kan vara kul det med. Alldeles nyss förklarade jag att alla spanjorer är lata och att jag som europé faktiskt får lov att säga så.

Hujedamig

"John was the love of my life"

Så började Colleen sitt tal under minneshögtiden idag och vi insåg allihopa genast att det skulle behövas både en och två näsdukar till innan tillställningen var över.

Det var tufft idag, mycket svårare än jag trott. Dagen började så skönt och samlat med en solig promenad på stranden i tyst sällskap och jag vågade tänka att jag nog skulle fixa det här ganska bra ändå, att jag gråtit klart och att det inte skulle göra så ont i alla fall.

Men, sedan kom talen.

Först var det Johns svenske chef som farit över Atlanten för att vara med, följt av en bästa vän tillika Vietnamveterankollega, sedan kom Johns två bröder och så hans fru så klart. Det var ord från hjärtat, det var uppmaningar om att absolut aldrig ge upp och aldrig, aldrig nöja sig, vilda historier från barn- och ungdom och varma tack för att vi allihopa var där och deltog. Små och stora ord fyllda med kärlek. En av bröderna riktade sig till Colleen och läste ur ett brev skrivet av en nordstatsmilitär hem till sin hustru under inbördeskriget, en väldigt vacker historia:

The memories of the blissful moments I have spent with you come crowding over me, and I feel most gratified to God and to you that I have enjoyed them so long. And hard it is for me to give them up and burn to ashes the hopes of future years, when God willing, we might still have lived and loved together and seen our sons grow up to honorable manhood around us. If I do not return, never forget how much I love you, and when my last breath escapes me on the battlefield, it will whisper your name.

Forgive my many faults, and the many pains I have caused you. How thoughtless and foolish I have often been! How gladly would I wash out with my tears every little spot upon your happiness, and struggle with all the misfortune of this world, to shield you and my children from harm. But I cannot. I must watch you from the spirit land and hover near you, while you buffet the storms with your precious little freight, and wait with sad patience till we meet to part no more.

If the dead can come back to this earth and flit unseen around those they loved, I shall always be near you; in the garish day and in the darkest night—amidst your happiest scenes and gloomiest hours—always, always; and if there be a soft breeze upon your cheek, it shall be my breath; or the cool air fans your throbbing temple, it shall be my spirit passing by.

Do not mourn me dead; think I am gone and wait for thee, for we shall meet again.

Näsdukar

Jag har inte varit på så värst många begravningar i mina dagar, tack och lov. På de båda senaste, de för min Morfar och min Farmor, såg Mamma till att jag hade en riktig näsduk med mig. Det hör till, man kan inte gå på årntlig begravning utan en liten näsduk i bomull med blomsterbroderier på. Det är en absolut sanning. Härom kvällen sprang jag sålunda runt och letade efter den där enda näsduken jag vet ska finnas här i huset, men den är som puts väck. Den är liten och vit med små blå blommor broderade i ena kvadranten och den ska finnas här någonstans. Jag hittade den i en kavajficka för länge sedan, den hade antagligen legat där sedan Morfar gick bort, och jag vet att jag tummade på den ett bra tag innan jag la den på en bra plats.

Vad i helsefyr är en bra plats för en näsduk?

På lördag är det dags för Johns memorial service här i Connecticut, den riktiga begravningen kommer vara i Kansas i nästa vecka. På sätt och vis ska det bli lite skönt att sitta i en bänkrad med alla de andra och andaktas lite, samtidigt ser jag inte alls fram emot det. Jag ser inte fram emot att träffa Colleen, Johns fru, jag vet inte vad jag ska säga. Mest av allt vill jag förklara det här med hur känslig man blir för nyanser när man ryckt upp sina rötter och hur skönt det var att det fanns en som från dag ett satt sitt bestämda, lite halvsatta fotavtryck i ens nyvända mylla och hur tacksam man kan vara för att få känt sig lite välkommen och trygg. Bara så där.

Nu ska jag gå och leta vidare. Jag kan inte vara utan.

O-lycklig

Jag har tänkt på det här med lycka idag. Jag skulle väl tro att jag på sätt och vis är en ganska lycklig person egentligen. Så lycklig nu en överanalytisk, halvbitter kvinna av idag kan vara. Jag är inte olycklig på något vis men å andra sidan inte jättelycklig heller.

Jag är svenskt lagom, på något vis.

På en del sätt och vis är jag jättebra på lycka. Jag är till exempel lycklig för alla bra saker som händer mina nära och kära, jag är överlycklig för alla nya småtassar som fötts där hemma de senaste veckorna och jag blir alldeles till mig av lycka när jag får tillfälle att skicka tulpaner eller kort till folk. Andrahandslycka is the shit. My kind of shit.

Jag försökte förklara konceptet för nuvarande bachelorkandidaten, han har förstått det där med att svenskar sätter bokstaven o framför ord för att det ska bli tvärtom och jag undrade lite vilken bokstav jag skulle dra till som standardprefix för ord som inte riktigt signalerar motsats utan mer bara mild avsaknad av något. Ni vet, bara för att förvilla ytterligare för jag gör sällan saker och ting tillräckligt svåra som det är. Jag tror han hade köpt ungefär vilken bokstav som helst, jag är lite av en svenskauktoritär så här långt i vårt förhållande (som i morgon kommer vara inne på date nummer sex vilket ta mig tusan nästan är ett slags rekord!).

Jag har som sagt tänkt på det ganska länge nu, men i morse tror jag jag halvbestämde mig. Jag är saligt trött på att vara icke-lycklig.

Vad gör man nu?

Flyg fula fluga flyg!

Precis när jag glömt bort hur irriterande Sarah Palin var så kommer hon ut med en bedrövliga bok man måste läsa så att man kan irritera sig lite mer över henne. Ibland är jag för bokbål.

Nåväl, som en del av sin publicitetstour besökte hon tydligen Oprah och bara för att jag har ont i öronen av att ha lyssnat på henne ska ni också få chansen. Se här. Klicka nu då! Få ont i öronen!

4:01

Mörkt. Lite svettigt. Alldeles tyst. Alldeles, alldeles vaket. Du vet precis vad klockan är men famlar ändå efter mobiltelefonen på nattduksbordet. Displayen lyser sitt vänliga sken och du suckar, det är femte morgonen på raken som just de där siffrorna hälsar dig i din vakenhet.

4:01.

Verkligen ingen tid för en klocka och verkligen ingen tid att ligga vaken på. Du är så trött, så trött. Tankar jagar in och ut i din hjärnas vindlingar, än är det helikoptrar och sorgsenhet och än är det en presentation som inte gått som du velat och än är det jobb som spökar. Ingen ro någonstans, inte en chans att somna om.

4:01.

Vad är det med just det klockslaget egentligen?

Referat

Linda: Hur var middagen igår?

me: Lite bränd på ena sidan. Men annars väldigt god.

Linda: Okej, jag menade kanske inte just maten...

me: Nänä... Det var inte på något vis dåligt. Alls. Jag har hittat typ den enda mannen i hela nordöstra USA som inte har bråttom. Det är nästan som att vara tillbaka i tonåren, du vet, när man kunde hångla i tre timmar utan att ens tänka på något annat så värst mycket.

Linda: Åhhhhhh! Jag vill också hångla så.

Me: I know! Så där så att man får ont i läpphuden eller vad det nu kan heta, det där precis vid läpparna.

Me: Hmm... Läpphud är ett ganska äckligt ord, så där vid närmare eftertanke.

Me: Tur att det ordet inte finns egentligen. Eller?

Vilket skulle bevisas

Visste ni att må-bra-hormonet oxytocin sägs ha smärtdämpande effekt? Jag har testat och det funkar. I fredags tog jag mig en fotmassage och pedikyr istället för en huvudvärkstablettnär det bultade i knoppen och idag lät jag nuvarande bachelor pussa bort mitt andra huvudonda.

Två gånger!

Illa

Allra längst in i en av korridorerna på kontoret finns det numera en kontorsdörr som är så där stum och stängd som vanliga, stängda dörrar normalt är. Den brukade inte vara det. Den var det inte i förra veckan.

Sedan hände det här:

Dr. John Goble, President of Sectra’s North American medical business was tragically killed in a helicopter accident in the vicinity of Adelanto Airport, CA, USA. Dr Goble, age 58, had led Sectra’s medical operations in the US since 1997.

Och idag var den där dörren så hemskt stängd.

Det var ingen bra dag på kontoret idag: mina ögon är puffiga, min käke värker och min nacke orkar knappt hålla uppe mitt huvud. En handfull förvirrade kunder på besök fick sig nyheten till dels i ett av våra mötesrum medan jag och ena projektledaren snyftade tårar där vid mötesbordet. Receptionissan grät. Jag fick, för första gången någonsin, en kram av min ytterligt korrekte chef. Folk irrade. Många kramades, en hel del svor. Det skakades på huvudet. Det planerades blommor och var alldeles osedvanligt tyst. Alla tänkte påColleen och de flesta var matta och minst 10 cm kortare än vanligt.

Innan jag flyttade hit var jag en av de som var ganska rädd för den där bullrige mannen från USA-kontoret, han hade en tendens att säga vad han tyckte och han sa det på sitt folks traditionella vis, med stora bokstäver och med eftertryck. Det var svårt att inte veta vem John var. Sedan flyttade jag och ganska snabbt fick jag veta att min nye jättechef egentligen var en lojal, nyfiken, vänlig och intresserad person. En passionerad entreprenör ut i fingertopparna, en krigsveteran.

När det var dags för amerikansk snöstorm såg han alltid till att skicka hem alla på kontoret innan han for hem själv. Han och jag planerade bus mot marknadschefen och bytte fräckisar med varandra. Han fick mig att börja skolan. Han kom och lyssnade på mig när jag hade konsert och bjöd mig på middag ibland. Jag har skällt på honom på en restaurang på Manhattan när han prompt skulle beställa tomatsåsindränkt kyckling till lunch innan ett kundmöte och spillde ner hela sin vita skjorta. När han skrattade lät han lite som en högljudd åsna. En riktigt glad en.

Det var som sagt ingen bra dag på kontoret idag.

Stilla ord

Och så blev idag en dag som ingen annan. Pappa läste den här dikten av Gunnar Mascoll Silfverstolpe när min Farmor dött, jag tänkte på den idag.

Han talte nyss. Han satt vid detta bord.
Vi borde nog ha lyssnat mera spänt,
ty allt hans öga sett, hans hjärta känt
fanns med i luften kring hans stilla ord.

En blick är skimret från en väldig värld.
Den säger allting om hur livet var.
Ett ord, som flyktigt genom rummet far,
är blåst och solsken från en livslång färd.

Han levde nyss. Han satt vid detta bord
med sina många år av lust och nöd.
Vad det är stort det sken, du släcker, död!
Vad det är rikt det stoft, du kväver, jord!

En saga

Tell me a story, Pew.

What kind of story, child?
A story with a happy ending.
There's no such thing in the world.
As a happy ending?
As an ending.

Ur Jeanette Wintersons luriga Lighthousekeeping.

Pilutta dig!

Knyttet! Om du inte svarar i telefon när jag ringer lägger jag upp knasiga bilder på dig på Internet!

O

Fuckwit says: Vad var det där inlägget om...?

Chottlips says: Pussar.

Fuckwit says: Blev det nån?

Chottlips says: Jo.

Fuckwit says: Lät som den var rätt bra.

Chottlips says: Du vet, det finns en del som fattar det där med att stormta stillsamt. Inte bara grabba tag och hångla på. Även om det kan vara trevligt ibland det med.

Fuckwit says: Najs. Som Jesper sa.

Chottlips says: Det är synd att det är så få som fattat att man kan bli helt pillrig i kroppen av att o-kyssas också. Det är en svår konst att o-kyssas.

Fuckwit says: Hehe. Världen vore en bättre plats då. Men så kasnke okyssar iten skukllle avra så uppskattade om alla gick runt o okysstes hels tiden.

Chottlips says: Jaja, jag är mest stolt för att jag inte låg med någon, jag. Det var ju trots allt date nummer två.

Fuckwit says: Haha!

Fuckwit says: Du olåg med någon. Bra jobbat.

Namnlös

Jag letar efter ett ord. Jag tar det på vilket språk som helst, bara någon berättar att det existerar. Om det inte finns vet jag inte riktigt om jag är nöjd med vad mänkligheten har fokuserat på över de senaste tusentals åren med lingvistisk utveckling.

Det jag söker är det där ögonblicket precis innan en kyss. Det där ögonblicket, de där gångerna när det är riktigt bra, när nackhåren krullar sig och allt är fantastiskt mjukt, men när det ändå på något sätt är alldeles statiskt och man nästan kan kan ta tag i luften och lyfta den med fingrarna. Ni vet, det där sinnliga, elektriska, sprakande, innerliga... Det där som gör att man alls inte vill öppna ögonen när det är över utan bara står alldeles stilla och ler försiktigt. Det är som mental krutröksdoft, kittel i näsan och allt. Som retsamhet i en liten ask, alldeles gudomligt frustrerande och bra. Som en bal på slottet - alldeles, alldeles underbart.

Av precis inget skäl alls letar jag efter det ordet.

Ho-ho?

Mia?

Var är du?

Och, hur många barn har du?

Upphittat

En bachelor. Trevlig. Inte helt tappad bakom den proverbiala vagnen.

Hur gick det till?

Och, hur ska jag fucka upp det här?

Ekorrhjul, någon?

Frågesport

Okej. Är det 1. eller 2. som är mest korrekt?

Flygvärden ber dig sluta lyssna på musik när flyget ska börja flyga för att:

1. flygplanet inte tycker om att lyssna på musik.
2. flygplanet kan bli irriterat av elektroniken i din elektroniska musikspelare.

Om rätt svar är 1. kan jag förstå varför en flygvärd idag tvingade mig dra ut sladden mellan mina hörlurar och min musikspelare så att "you can't hear anything", detta trots att jag noga visat honom att allt var precis så avstängt som det måste vara. Dessutom kan jag meddela att vi nog måste missat göra en del musiktester på flygplanen när jag jobbade på Saab. Tänk om Mozart verkligen kan få ett flygplan att gå i backen! Om rätt svar är 2. har jag åter igen bevisat att Delta har de mest korkade anställda hos sig. Ja, näst efter American Airlines, US Airways och AirTran förstås.

Vi grälade om det där med huruvida jag behövde dra ut min sladd i flera sekunder innan jag insåg hur korkat det vore att bli utkastad från det där flyget man just sprungit i tio minuter för att komma med över huvudtaget. Om flygpersonal kan kasta ut ammande kvinnor från flygplanen har de nog inga skrupler mot att förvisa en dryg och envis Chotte. Därmed höll jag käften och surade istället.

Rätt åt dem!

Nattsudd

När jag var liten hade jag en klasskompis som hette Narbe i efternamn och hennes storebror hade förnamnet Ulrik. Jag råkade hamna bredvid honom på en sittning en gång och han berättade hur han en gång blivit utskrattad av en bordsdam på grund av sitt namn. Inte elakt skrattad åt, men ändå, jag tror det uppkom tårar. På henne alltså.

På lördag ska jag på date med en som har etter konstigare namn. Förnamnet är visst Berin och det har han lyckats kombinera med efternamnet Martini. Frågan är, hur mycket får man skratta då?

Själv kommer jag från Ystad

Det är så trevligt att vara i södern, allt är så gemytligt här. Just precis nu är jag i Jonesboro i Arkansas och jobbar med kollegor. Idag har vi slitit på bra och ikväll var vi ett stort gäng som intog ostmättad pizza på ett av de lokala etablissemangen. Det flödade öl, kärleksfulla elakheter och glada skratt över bordet i flera timmar. Trots att jag ibland inte förstår ens en bråkdel av vad de säger, de dära sydlänningarna, kan man inte låta bli att bli lite förtjust i dem. Mitt i maten utbrast den min bordsgranne:

- I grew up in Bucksnort, Tennessee.

Jag funderade ett tag på hur man skulle bemöta en sådan kommentar men fick till slut ge upp. Allt jag kom på var att jag ville blogga om det.

Ovh! Jag känner mig kallad...

Bachelorer, bachelorer! Det regnar bachelorer!

Jag har en hel uppsjö på gång: en före detta politiker som brände ut sig, en australiensare, en sån här marknadsnisse, en som jag knappt kommer ihåg vad han är för något och så en annan.

Nätdating kan periodvis bli ett heltidsjobb.

Lustiga att se

Man vet att allt är som det ska, när man hittar tre vuxan männsikor krypandes på uteplatsgolvet, sjungandes "Små grodorna" för... ja, just en groda.

Det är liksom så man ska fira fredag i Miami.

Windows 7

Idag händer det. Vi planerar release party.

Do I look fat?

Jag trodde jag hade kommit på den optimala öppningsfrasen vad gäller att emailas med folk på datingsiterna jag huserar på men Ack! så fel jag hade. Senast för en timme sedan blev jag utskälld av en man för att jag skrev så urbota dumt och därtill beskyllde honom för att vara intressant.

Man kan ju ha fel ibland.

Det är svårt det här med inledningsbreven, så jag har börjat att attackera med följande korta, koncisa och ganska lättsamma inledningsmeddelande till folk som ser spännande ut:

Hi, you look interesting.
Are you?

En del tar vara på det hela och drar till med en kul historia om hur otroligt intressanta de är, en del andra är blygsamma och några svarar inte överhuvudtaget. Och idag hittade jag en ny sort, en som blev förbannad och frågade mig vad i helsefyr jag menade med en så dum fråga. "Fråga som folk", tyckte han. Jag svarade att gemene man, även kallad folk, generellt sett frågar tråkiga saker som "Hur var din dag?" eller "Vad heter du?" eller kanske "Vad tycker du om kyskhetsbälten?" och att min fråga var mycket mera underhållande. Ikväll fick jag mail nummer två med det här spännande svaret:

Why am I interesting? Seriously? Are you trying to chase me away? Why don't you just ask me if I think you look fat? How am I supposed to answer a question like that? It's clearly a no win
situation. So, take it back, and ask me a good question...a fair question. If you ask me a good question, I'll give you a good answer. No more cat and mouse.

Länge, länge satt jag och tittade på ett mail där jag plitat en enda fråga: "Do you think I look fat?". Men, jag skickade det aldrig, jag tror inte han hade uppskattat skämtet.

Suicidal?

Inte jag alltså, men Roomban.

Idag har jag hittat honom hängande över kanten ner i trappan inte mindre än två gånger. Han gör mig lite nervös. Kan man skicka sin dammsugarrobot på samtalsterapi? Är det någon som är bra på sånt? Behöver jag medicinera? Kommer antidepp-piller göra att han suger mindre?

They use my bathroom?

Nu undrar jag mest i vilket århundrade jag vaknade idag. Läs här. Jag menar det, läs. Nu!

Wtf?

Och här kommer Nyheterna

• Edamame - det är en ny favorit hos mig. Edamame är en sojaböna som man hittar på sushirestauranger och i Stop'n Shop's frysdisk. Om man äter en portion får man i sig 8g fiber och 17g protein vilket inte är så himla illa efter ett träningspass med tanke på att de består av nästan bara fleromättat fett. Och så är de goda och kul att äta också.
• Glee - det är en annan ny favorit hos mig. Det är en ny TV-serie som handlar om acapellakörsång, typ. Jo, och dans och high school och cheerleading och allt annt som gör livet värt att leva. Jag skrattar mig varm och blir till mig av sjungandet, allt på en gång.

• AmericanExpress-poäng. Min nästa resa blir gratis, det är kul.
• Och nu över till vädret: Vintern, jo, den kom idag för nu har det snöat här med. Jag tror att det var karmabussen som kom och tog mig för jag skrattade så gott när jag såg på nyheterna att det skulle toksnöa hemma hos er. Förlåt, jag ska aldrig göra det igen.

Ja, det här var alltså nyheterna för idag. Tack och hej!

Sju, åtta, nio indianer.

Torktumlaren tumlar kläder som tvättmaskinen förut tvättade. Datan installerar filerna som förut laddades ner. Musklerna vilar som förut tränade.

Så ser min onsdagkväll ut.

'Tis the season

Jo, den har börjat nu: stjärtvärmefunktionssäsongen.

Fan.

Tre bröllop och spridda regnskurar

Jag kom nyss hem från fyra dagar med familjen där vi gifte bort den käre brodern inte en gång utan tre gånger. Med samma kvinna!

Och nu behöver jag semester igen...

Channeling my inner Peg Bundy

Visst kommer ni ihåg den här kvinnan?

Peggy Bundy, från den vidrigt dåliga TV-serien "Married with Children". Hon hade stort hår, liten hjärna, mycket leggings och urringade tröjor och var gift med Al, som var en slags manlig motsvarighet fast bara ännu lite äckligare.

Utan att tänka ett dugg på någon av de här två smet jag idag tidigt från kontoret för jag var sur och irriterad och allmänt oproduktiv och gjorde ärenden istället. Bland annat provade jag den här klänningen och jag blev oh, så kär. Jag k'nde mig rent utav n'stan hemma.

Svara mig nu, visst ska väl varje kvinna ha en leopardfärgad, alldeles för tajt klänning i sin garderob? Visst har vi väl alla en Peg Bundy i oss? Är det egentligen så fel?

Så säg?

Morr

Jämrans datan åt mitt inlägg.

Jag orkar inte skriva om så jag surar istället.

Den största förloraren

Jag tittar på The Biggest Loser just nu - stora människor som måste göra sig av med fysiskt och mentalt baggage så att de kan må bättre - och jag funderar mycket på hur det här med motion och fysisk trötthet får en att komma närmare en slags sanning.

Det enda jag vet, är att när jag är riktigt jämrans fysiskt trött, är jag närmare någon slags sanning. En sanning om mig själv.

Hmm... #2

Chottlips says: Nu går Losrarna av bussen och alla är jätteglada. Men snart kommer Jillian och får dem att gråta på riktigt. Muahahahahaha!

Kristian says: Jepp. Hon är fin.

Chottlips says: Ja, om Bob ratar mig kan hon få komma istället.

Kristian says: Fast säg inte till henne att Bob var ditt förstval för då får du nog springa dubbla maraton. Och ingen bio före.

Chottlips says: Eller efter. Men man kan väl få hångla?

Kristian says: Ja för sjutton!

Chottlips says: Allt för att bränna kalorier

Kristian says: Självklart.

Hmm...

Chottlips says: Ovh! Nu ska jag titta på en ny säsong av the Biggest Looser. Me loves Jillian och Bob.

Kristian says: Aah, jag vet vilka de är!

Chottlips says: Ovh. Jag är nog lite förtjust i Bob.

Kristian says: Hihi. Jag tycker hon är snyggare.

Chottlips says: Man kanske skulle bli tjock och vara med i det där programmet?

Kristian says: Haha! Du kan ringa honom ändå

Chottlips says: "Hej Bob! Jag väger nästan 70 kg och känner mig lite halvfet. Vill du gå på bio? Eller kanske springa en halvmara?"

Kristian says: Åh, vad fint det vore! Biohångel är också träning.

3 år idag

Idag bidde det officiellt tre år i USA för mig. Jag glömde baka kaka men jag fick sushi av jättechefen istället, det tyckte jag allt jag kunde förtjäna ity det har blivit mycket resande och heppande på sistone. Så här såg jag ut när jag heppade i NYC härom veckan:


Jag brukar inte ha så dålig hållning och nej, det är inte min BH som tittar fram, bara ett linne, faktiskt.

Tre år. Det är egentligen löjligt länge när man tänker efter. Man kunde lätt ha spenderat tre år någon helt annanstans, med några helt andra människor görandes helt andra saker. Möjligheterna i ett liv är så oändliga men när man är mitt inne i en demo lite till höger på Manhattan eller en fredag fylld med telefonmöten i ett blåsigt Connecticut, då ser man dem inte. Man ser inte livet för all epost, skulle man kunna säga.

Knyttet sa idag att om man inte får fyra veckors sammanhängande semester varje år så kan man bli sjuk, jag tror hon sa att hon läst om det i kvällspressen. Jag är ganska benägen att hålla med även om det känns lite oroande med tanke på källan - inte Knyttet, den gamla Bettan är säker - jag tänkte mer på kvällpressen. Jag kan inte riktigt komma ihåg när det hände senast, den riktiga semestern alltså, just nu är jag mest glad över att vi har fått en riktigt Blackberry-server på jobbet så att min mail forwardas till min telefon på ett smartare sätt. Det är tydligen avslappning för den moderna människan. Lite sorgeligt på sitt sätt, eller hur? Men man måste ju vara glad för något och just idag blir det inte bättre än så.

Det jag försöker säga egentligen, är att det här är ett tröttsamt land och ibland undrar jag om jag gjort rätt. Om jag bott någon annanstans hade jag kanske skaffat mig en katt eller ett sånt här förhållande som jag har sett att alla andra har. Eller vänner. Vem vet egentligen? Det var ju det där med möjligheterna igen... De finns ju där hela tiden. Förutom de som inte dyker upp igen, förstås, en del får man bara en gång, sägs det. Just de möjligheterna suger och borde dra åt pipsvängen.

Nåväl. Idag har varit en dag av uppskjutna tankar och av uppdämd frustration, ett ganska stort otillfredsställt krambehov och en del självömkan. Sammantaget resulterar det i tårar och en stor ovilja till att duscha, även om man luktar ganska illa. Fy fabian vilken fin fredag.

September, kom tillbaka!

I september var jag ute och sprang med pyttelite kläder. I oktober måste man ha bästa springetröjan med tumhålen.

I september sprang jag med så lite kläder att en bilist glömde titta på vägen och krockade med ett staket. I oktober syns jag knappt.

I september fick man myggbett. I oktober har myggen frusit ihjäl.

I september kändes det fortfarande som sommar. Idag blev det höst.

Låg humor

- Man kan lösa det mesta med gasen.

- ... Säg inte det till judarna, bara.

Löst citerat samtal i bilen hem från Boston där kvällens underhållare försökte förklara hur man med hjälp av hög hastighet gör säkra omkörningar när man inte kan se sin döda vinkel.

Nybakad

Jag bakade bröd igår, för första gången på säkert ett år. Få saker är underbarare än doften av nybakat bröd i ens hus. Å andra sidan finns det knappast något mer frustrerande än att ta sig en bit och inse att man saltat degen alldeles för lite.

Morr!

Man undrar ju...

Nyss räknade jag ut hur stor snopp jag skulle ha haft om jag varit man. Gud, vad bra Internet kan vara ibland.

Här är länken, om ni inte heller har något att göra en lat lördag som denna.

En åsikt bland många

Om man ska få tillbaka en uppsats på posten, ska det stå ett "A" på den.

Så tycker jag.

Musikalfrossa

De senaste två veckorna har jag varit på följande musikaler:

- Wicked
- The Toxic Avenger
- Rock of Ages
- Lizzie Borden

Nu är jag överdoserad.

Smart val!

Jag är i New York City hela den här veckan för att dema PACS för vad som känns som minst hela stadens invånare. Det är himla typiskt att vi lyckats välja precis samma vecka som FN har stormöte och det är dignitärer och halvpirater precis överallt. De stänger av och öppnar upp och stänger av vägar igen till höger och vänster och trafiken är galnare än vanligt och förvirringen total. Ganska mysigt.

Eller nåt.

Kristian kom i alla fall till flygplatsen vad det led och nu är jag svensklös igen. Det känns ganska fattigt.

Pullad gris enligt Charlotte efter Linda

Vi minns väl alla, hoppas jag, mitt mer eller mindre livebloggade prinsesstårtebakningsäventyr från 2007 där ni fick er till dels ett enkelt 54-stegs tårtrecept bara så där och nu är det dags igen. Jag undrar lite när en blogg går från att vara "vanlig" till att vara en matblogg, egentligen? Jag hoppas inte jag måste kategorisera om mig nu när jag delar med mig av mitt andra recept genom tiderna. Fast, två recept över tre år känns inte så matdedikerat, trots allt.

När Kristian och jag var inne och tittade på Wicked i New York City i veckan gick vi på kubansk restaurang och åt traditionell Ropa Vieja, vilket är långkokt kossa. När man äter sånt och är Charlotte kommer man automatiskt att tänka på Lindas långkokta gris, här i USA kallad pulled pork. Försvenskat blir det pullad gris. Eftersom Lindas pullade gris är jättegod och bör upplevas av alla, känner jag mig tvingad att dela med mig av receptet. Här kommer det.

1. Åk till affären och köp en valfri bit gris, en bog eller en skinka eller något annat som man kan koka skiten ur skulle jag tro blir bra. Vi fick med oss en 2 kilo tung grisaxel (vad blir det på svenska?) men minus ben och skinn och grejs, skulle jag tro att den hade 1.5 kilo ätbart på sig. Lindas instruktioner sa 1 kilo kött och som ni märker har jag redan bastardiserat hennes recept. Nåväl, när du ändå är i affären kan du passa på att köpa lite lök, en vitlök och en flaska Jack Daniel's Barbecuesås. Linda rekommenderade Honey Smokehouse-varianten så det var den vi använde.
2. Åk hem igen.
3. Ta fram en kniv. Om du har en som är vass är det toppen men det går även med en trubbig. Det blir lite jobbigare, förstås.
4. Dela din köttbit i stora delar. Om den har ben låter du med fördel de sitta kvar, det är enklare att rensa efter man lagat köttet. Lägg bitarna i en stor kastrull.
5. Skala och dela en lök eller två i halvor eller kvartar. Lägg även också de i kastrullen.
6. Skala ett par vitlöksklyftor och ha i också. Jag tog tre stora och det blev inte äckligt. Jag rekommenderar med andra ord tre. När du väl bestämt dig för just ditt magiska antal kastar du i vitlöken i kastrullen också.
7. Täck allt med vatten, salta och peppra, och ställ det hela på spisen. Koka upp och hitta ett läge på plattan där köttet får sjuda lite lagom mysigt.
8. Lägg på ett lock.
9. Le åt din huslighet.
10. Sätt på dig baddräkt och gå ner på stranden. Se till att ta med dig följande: god vän, fiskespö, läxbok, sudokubok, solskydd, filt och vatten.
11. Ligg på stranden i en timme. Slumra lite och lös minst ett medelsvårt sudoku och bli förbannad på ett svårt.
12. Efter en dryg timme, gå upp till huset och titta på kastrullen och dess innehåll. Om det kokat bort vatten, fyll på med nytt.
13. Lyssna på numret "Popular" från Wicked ett par gånger. Sjung med och hitta på en dans till refrängen.
14. Gå ner på stranden igen. Titta på läxboken men rör den inte. Titta på den gode vännen som vid det här laget har ställt sig mitt i havet där han viftar med fiskespöt och inte får någon fisk.
15. Lös ett sudoku till.
16. Tjuvlyssna på vad farbrorn som bor i det stora huset vid vattnet, han med den vita papegojan, skvallrar om och bli ganska irriterad för han upprepar sig hela tiden och pratar alls inte om något eller något intressant.
17. Upprepa punkt 12.
18. Och 13.
19. Gå ner till stranden och plocka upp fiskaren. Låt honom självtorka i solen.
20. Upprepa punkt 15.
21. Få skuldkänslor och läs ett kapitel ur läxboken.
22. Inse att du har blivit kissig. Svär lite över att du inte taktikkissade vid punkt 17 som egentligen är punkt 12.
23. Packa ihop dina saker och traska upp till huset och gör något åt problemet i punkt 22. Lämna fiskaren att klara sig själv.
24. Kontrollera köttet igen. Det ska se fint ut men om det inte gör det, häll mer vatten på det.
25. Byt om till springekläder och spring åtta långsamma kilometrar på stranden ity det är lågvatten och solnedgång och allt är bedrövligt vackert. Förstör dina skor genom att älga genom alla vattenansamlingar. Det går även bra att springa kortare sträcka och om du inte har en strand eller en solnedgång får du tänka dig en.
26. Kom tillbaka hem och inse att långlöpning i sand är bra (eller dåligt, det beror på hur man tänker) för vaderna.
27. Titta på köttet igen. Vid det här laget ska det ha kokat i minst 5 timmar och trilla sönder om man petar på det.
28. Ta upp köttet ur kastrullen och bränn dig på det eftersom du vid det här laget är hungrig som bara den.
29. Kasta ut spadet, vitlöken och löken. Eller behåll det, det kan man nog göra någon slags soppa med om man vill och kan.
30. Låt köttet återvända till grytan men se till att benbitarna inte gör det. Om du ser något rusk, senor och sånt, ta bort det med. Rör sedan runt i kötthögen med en gaffel så att det faller sönder i små, små bitar.
31. Häll på barbecuesåsen och låt sjuda i 30 minuter till.
32. Drick drinkar och duscha medan du väntar.
33. Ät!

Pullad gris ska man visst äta på vitt bröd från tallrik men man kan äta det med sked direkt från grytan också.