Snart kommer tårarna

Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.

Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:

Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.

Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.

Nattsuddig

Jag ville verkligen inte åka hem.

Jag gillade RSNA. Det var fluffigt och sectrablått, folkrikt och annorlunda, småstressigt men hanterbart och passade mig som handen i handsken. Jag fick lägga huvudet på sned och lyssna bekymrat, jag fick lära mig saker lite här och var, jag fick träffa italienare, turkar, kanadicker, svenskar, sectraiter, norrmän, spanjorer och japaner. Japaner, japaner, japaner. De var det gott om. Visst, matvanorna var hemska och det var ganska smärtsamt att stå upp hela dagarna, jag har inte kunnat röra på mig så värst mycket och inte heller sovit så mycket som jag bordat men jag tror att jag gör mig sm en uttomordentlig monterbrud i det stora hela. Fast, jag antar att allt är kul med måtta.

Flyget hem var försenat och klockan här är halv tre på natten, hög tid att gå och lägga sig med andra ord. Ha en bra morgon alla ni andra.

Slumber party

Nu är vi tre i det lilla hotellrummet. Pontus kom hit idag för att avlösa mig och mina fötter, imorgon är min sista dag i Chicago på ett tag. Ärligt talat är jag inte alls sugen på att åka hem, det är kul att umgås med kollegor, trippa runt i finkläder och prata om pacstrivialiteter. Idag kom en av våra Italienska partners till vår monter och tackade för hjälpen, tydligen hade han fått ett ganska stort kontrakt påskrivet efter att jag demat IDS7 igår. Jag är ganska övertygad om att mitt osammanhängande babblande inte hade så mycket med saken att göra eftersom våra saker i princip säljer sig själva.

Ikväll har vi varit på baren högst upp i Hancock Tower och druckit dyra drinkar ackompanierat av fin utsikt. Om ni kommer dit ska ni definitivt gå på toaletten, man har panoramautsikt även där. Fint värre.

Onda fötter men glatt sinn

Trött, mätt och ganska nöjd ändå så här långt kurar jag nu lite på fula hotellrummet med Linda så här på söndagskvällen. Det är jobbigt att vara monterbrud men lite kul iallafall. Jag har råkat ut för en falsk, bov till konkurrent som nästlade sig in i vår monter helt olovandes vilket gjorde mig ytterst upprörd, annars har jag mest sett representabel ut, varit hungrig och pratat, pratat, pratat. Saker jag gör ganska bra, med andra ord.

Blablabla...

De hade gott om Internet i Chicago den här gången med och jag kan med trötta ögon rapportera att RSNA verkar bli av även i år. Det mesta verkar vara som det ska, iallafall för en novis som mig; mattan är djup och mjuk, människorna är många, förvirringen är stor, datorerna krånglar och mathållningen dålig. En sak följer inte riktigt sitt vanliga mönster bara, och det är vädret; här är på gränsen till varmt och den annars så blåsiga staden är stilla och lugn på ett oarakteristiskt sätt. Jag klagar inte alls utan är nöjd ity jag glömt både vantar och paraply och därmed inte saknar regn eller blåst det minsta.

På Flickr finns det nu några bilder från gårdagens Manhattantur med Ingar. Det hanns med en båttur runt ön, en topptur i en hög byggnad och en vidunderligt lyxig måltid på Gotham Bar and Grill på 12:e gatan innan vi tog oss hem igen.

Trötta fötter

En heldag på Manhattan med Ingar var en riktigt bra idé så här på fredagen trots allt. Solen solade, amerikanerna shoppade och hon och jag kunde turista i fred.

Tidigt imorgon far jag till Chicago för att flippa med håret och knixa med knäna, det kommer antagligen innebära radiotystnad i ett par dagar. Snart kommer jag dock åter, beväpnad till tänderna med nya sagor för alla mina vuxna barn.

Över alla bräddar

Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.

Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:

• Kalkon - Jättegod och inte alls torr.
• Stuffing - En salig blandning av saker som åkt ugn i form. Det var bröd, russin, äpplen och lök och kryddor och säkert sånt jag inte kommer ihåg i den. Gott.
• Potatismos
• Brytbönor med pinjnötter
• Majs
• Tranbärsgelé
• Sås
• Majsböd. Från mix, smakade som sockerkaka.
• Sötpotatis

Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!

Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.

Nu får det vara nog!

Enough with the whining, already!

De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.

Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.

Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.

Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.

Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.

Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.

• Min familj, den är bra. Lite långt bort ibland och i helt jävla fel tidszon men annars är jag tacksam över den.
• Mina vänner. Ni divergerar en del för stsunden men det gör liksom detsamma för personerna är sig själva och jag har så roligt åt era framsteg även på den här sidan jorden.
• Tekniken. Åh, den är inte min vän när den inte funkar men när jag chattar, ringer och skrivs med alla jag känner är den helt fantastiskt bra att ha. Hurra för bitarna! Leve dem!
• En rolig kör. Första repet igår och jag blev meddragen på efter-repet-drink med en hög tjejer varav två tog mitt telefonnummer. Tyvärr kom jouren och tog mig alldeles för snabbt.
• En ledig torsdag.

Så, ursäkta min gullighet, nu ska jag omedelbart återgå till min vanliga, sarkastiska existens.

Happy holidays!

Less

En del veckor är inte gjorda för att vara i, den här är ett tydligt exempel på en sådan. Allt går åt skogen och besvärlar sig, jag känner mig ömsom som ett fån och ömsom som en idiot och dessutom är jag otroligt trött. Inget på jobbet har funkat på sista tiden, allt bara skiter sig och jag har absolut inte tur med något. Servrarna som skulle installeras i torsdaags? Funkade inte. De bra planerna om hur vi kunde lösa det problemet på fredagen? Nä, det gick käpprätt åt skogen. RSNA-datorerna som det bara regnar in nya krav på, funkar de? Nä, skulle inte tro det. Jouren jag har den här veckan, är den lugn? Inte då, inatt har jag ägnat två onödiga timmar på en site som hade planerad neretid som de tydligen hade rapporterat till vår helpdesk i förväg. Antingen har helpdeskgnomerna glömt markera det i sitt övervakningsprogram eller så är jag korkad. Jag tror mest på det senare.

Bah! Det är tur att man är en naturlig skönhet så att man inte saknar det här med sömn så mycket.

Å och ä och ö

Idag har jag och Garmin hälsat på hos bland annat Lycksele, Laxå, och Markör i sitt hem på Ikea i New Haven, ett par minuters bilfärd från Milford. På Ikea kan man hitta en flottig frukost för endast en dollar, en himla massa svenskar, pärl- och vaniljsocker och så klart värmeljus. Jag kom därifrån med diverse småsaker, så där som man alltid finner att man gör när man varit på ett dylikt varuhus, men viktigast av allt var att jag köpte mig något så när fungerande belysning. Jag hade inte någon jättekoll på vad som skulle funka och vad som inte skulle funka när jag flyttade hit men jag har nu lärt mig att lampor är det svårt med. Vissa lyser bra, vissa lyser mindre bra och ytterligare en del inte alls. Framför allt har jag lärt mig att man måste ha amerikanska glödlampor i sina lampor för att de ska lysa med att glatt, tindrande sken. Med svenska glödlampor i lamporna lyser den amerikanska elen bara lite tafatt och mjölkigt blekt på en. Nu har jag korrigerat detta genom en hög med nya lampor, givetvis var de jag tittat ut slut men, som redan de gamla romarna sa "Lampor bör man ha, annars dör man ju, ja". Det var bara att bita ihop och bygga ihop. Sålunda ser det för taskigt ut i lägenheten, bara kartonger och papper, pianon och bubbelplast vart man en vänder sig.

Men, men... Vänta lite här... Sa hon pianon?!?

Ja! Jag har köpt ett digitalpiano idag också. Ta-dah!

Det är ett skrattretade stort, riktigt digitalpiano med hammartenik och allt. Det heter Casio och är svart och lågmält, helt utan displayer och fula binkande lampor och ompa-ompa-effekter på. När jag känner mig ledsen kan jag sätta det i demomode och då spelar det småtramsig musik för mig. Enda nackdelen är att det var mycket större än vad jag hade tänkt mig, men jag vänjer mig väl förr eller senare. Fördelarna med ett digitalpiano framför ett riktigt är ganska många; jag kan bära det själv fastän det är fläskigt, jag kan spela på det utan att störa grannarna, jag kan spela på det och störa grannarna, det går att gömma och det tar mindre plats helt enkelt. Nackdelarna finns de med; jag saknar att känna musiken så som man gör med ett riktigt instrument, det är de där bra vibrationerna som saknas helt enkelt och så är sällan elektriska prylar vackrare än de riktiga. Inte ens Playstation 3 kommer i närheten av ett fint piano, inte i mina vanliga blå iallafall.

Det största med den här dagen har sålunda varit en svensk storexport som skyltade med lite udda vokaler och ett piano, stort som en finlandsfärja, som funkade och var snällt. Melike.

Imorgon är det stor högtidsdag då den något otroliga kombinationen Pontus och Marina har namnsdag. Stöter ni på några sådana kan ni med fördel sjunga att de är homosexuella eller bara ge dem en kram och klappa lite på dem, det tycker de om. När det är gjort kan ni läsa det här och skratta lite.

Lördag

Inget spännande att rapportera idag egentligen, jag har shoppat en ljusbrun dräkt (byxa + kavaj) som jag är ganska nöjd med, kanske jag kommer se lite vettig ut på RSNA iallafall. Jag hann inte med hälften utav det jag föresatt mig men trots det kom jag hem med en himla massa påsar att packa ur idag också.

Det var vackert väder i morse så jag tog mig en promenad och fångade lite pixlar till er, de finns publicerade här. Kameran är svårflirtad och lite dum just nu, den måste ha fått sig någon liten käftsmäll på sistone för den gör inte riktigt som jag vill att den ska göra, långsam är den också. Det är ganska kul att vara ute och röra sig i ett villaområde klockan nio på morgonen för de man stöter på är antingen morgonpigga motionärer eller trötta och pyjamasprydda mammor och pappor om är ute och panikhandlar frukost klädda i ganska fantastiska utstyrslar. I morse snubblade jag över en pappa som hoppade ur sin bil iklädd knallorangea, disneymönstrade pyjamasbyxor, en orange collegetröja och en liten blå mössa. Han hade handlat chokladflingor av något slag och Dunkin' Donuts kaffe. Tvärr var både jag och kameran för långsamma så han fick inte vara med på bild, dessutom är det ganska oartigt att fotografera folk när de smyger runt i nattsärken på sin garageuppfart så det var kanske bara bra att jag lät bli.

Men hämden är allt ljuv

Uddaveckan har arbetsmässigt i princip närmat sig sitt slut, lite jour håller mig hårt i nacken fortfarande men det ska jag nog överleva det med, och jag är väldigt glad över att äntligen få slippa kontoret en dag eller två. Arbetslusten tog sig en minsann veckovila så nu är det dags att ladda om inför nästa veckas korta tillvaro och sedan leka Thanksgiving och börja oroa sig för RSNA vilken jag far till på Lördag. Hör ni! Jag ska bli monterbrud! Var är min t-shirt, Marina?

Uddaveckan har också tagit en drastisk vändning till det bättre i och med den här signade fredagskvällen: väl hemma från jobb och träning väntade en efterlängtad present på mig i min brevlåda. Den näst bästa presenten sedan min flytt, faktiskt: mitt social security number!(Om ni måste veta det var kakaon från Niklas den finaste presenten av alla hittils) Nu kan jag alltså köpa mig en bil och ännu viktigare, skaffa mig en vapenlicens så att jag kan råka skjuta grannens hund som skäller mig vaken varje morgon klockan halv åtta. Det kräket!

Förutom den lilla och ytterst oväntade lyckan har jag även också hittat min förrymde släkting Michael Lange. Vi talades vid ikväll och han var väldigt glad över att jag funnit honom och vice versa. Han bjöd prompt in mig att träffa hans familj till Thanksgiving, en inbjudan jag tyvärr var tvungen att betacka mig från då jag redan var upptagen, och uppgraderade istället inbjudan till julhelgen, något jag glatt och tacksamt tackade ja till. Han skulle fråga sin fru om lov först och återkomma till mig igen i nästa vecka för vidare diskussioner. Det hade onekligen varit väldigt skönt att ha lite planer inför den ljuvliga juvlen, att vara själv känns allt för deprimerande.

P&L har hjulpit mig fira denna uppsjö med lycka medelst svenska pommes frites, 80-talsdessert och rödvin. Mest av allt har de bistått med lite gott sällskap, oljud och värme, typiskt sådant som behövs en fredagkväll. När jag lämnade dem hade Lindan somnat, hopklurad som en liten prick i soffan, och Pontusen satt och såg trasigt trött ut bredvid henne. De behöver allt lite semester, de där två. Fram med juvlen snart så att jag kan skicka hem dem på tuning och reparation.

En uddavecka

Det här är en lite tråkig vecka, trots allt det roliga som hänt. Jag har känt mig lite trött och hängig, inte så att jag håller på att bli sjuk för det vet vi alla att jag aldrig blir, utan mer ett sorts allmän förlamning, tankeförvirring och oinspirationstristess som lagt sig som ett lock över skallen på mig; Jag har jobbat för dåligt, tänkt för mycket, sovit för lite och möjligen bitit av lite mer liv än vad jag kan svälja under de senaste dagarna. Det är kanske inte meningen att man ska göra precis allt under en och samma vecka.

Klockan är strax tio och det stormar som aldrig förr utanför, regnet smattrar otåligt mot rutan och vinden, stenhård men ändå ljummen, stångar sig blodig mot husväggen utanför. Det är verkar inte bara vara jag som tar sig vatten över huvudet utan även världen utanför, fast jag antar att jag kunde vara i betydligt sämre sällskap i mitt för stunden förfärligt våta leverne.

Världen är ett typiskt bra ställe att vara på.

Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av det mänskliga hjärtat, över själens stryrka och över att man kan tvinga fram en dräglig tillvaro nästan var man än befinner sig. Jag är väldigt glad över att jag är där jag är, trots att jag saknar mycket av det och dem jag inte har här och att jag fortfarande inte känner mig på riktigt god fot med tillvaron. Det jag grubblar som mest över är väl egentligen när man ska sluta vara ledsen.

Check!

Innan jag for hit började jag att bygga en lista som hade följande titel

"Saker Chotte ska göra i Usa"

På den listan hamnade givetvis saker som jag själv kom på att man kunde prova men jag bjöd även in mina små kamrater att bidra med förslag på aktiviteter som skulle passa sig på den här sidan av vattnet. Det kom ett par mer eller mindre välmenande förslag (Tunna ner för Niagarafallen - Nej tack!) från några mer eller mindre välmenande personer, listan som fick åka med mig såg ut ungefär så här:

• Gå på en amerikansk date med en amerikan
• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta sjunga
• Fortsätta slåss

Som ni ser var listan ganska kort och jag sänder därför ut en allmän uppmaning till alla er där ute att bidra med andra och nya förslag på äventyr som jag kan ta mig an. Ni vill väl ändå inte att jag ska få det tråkigt? Den allra senaste, rykande heta, uppdaterade versionen av listan har decimerats ner till det här ganska tama tillståndet:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss

Av detta kan den observante läsaren dra slutsatsen att jag ikväll har varit på någon slags date med en riktig amerikan. Jag hade det ganska trevligt, mannen i fråga var inte wow och jag tänker inte gifta mig med honom men jag hade det inte otrevligt. Å andra sidan lider jag sällan när jag umgås med människor jag får välja själv... Vi träffades på en lokal pub, tog en drink och petade lite verbalt på varandra. Han var sen, det var inte jag, han hade ringt och förvarnat mig, han var senare, han pratade mycket, jag var trött, han var trött, jag blev lite avig... Det gamla vanliga, ni vet. Efter en knapp timme klättrade vi in i våra respektiva fordon och for till en pub i New Haven och lyssnade på ett band som han var manager för. Bandet var faktiskt riktigt bra och jag blev på bra humör av dem, bortse från den fula hemsidan och tro på mig när jag säger att de öste på rätt bra uppe på scenen. Efter en timmes lyssnande skuttade vi ut till våra bilar, båda två mycket piggare och gladare och for hem till varsitt hemman.

Inte bu och inte bä som sammanfattning. Den här kan jag behålla som kompis att hänga med, han har nog massor med kul musik att introducera mig för om inte annat, det är med andra ord dags att undersöka huruvida det där med amerikanska pojkar och vänskap funkar eller inte. En totalreviderad lista för kvällen ser alltså ut så här:

• Gå på Strip aerobics
• Medverka i något som kallas för Speed dating
• Fortsätta slåss
• Undersöka vänskapsmöjligheter med amerikanska män

Här är den iallafall

Life in the fast lane är arbetsamt och som uttrycker avslöjar - livsfarligt snabbt - jag har redan råkat byta upp mig till en annan kör. En kör som innehåller en del människor som inte bara är lika gamla som mig utan även några som är yngre! Och som låter bra! Och som har kul när de repar! Och har en trevlig dirigent!

Här är den.

Jag hoppas den ska hålla lite längre än den förras 23 timmar och 45 minuter.

Jag är smått utpumpad. Återkommer imorgon.

Kram.

Året det tänktes om

Jag har varit alldeles för glad idag. Glad och lite otålig. Dagen har varit alldeles för lång och lite måndagsaktig i sitt utförande - ett riktigt måndagsexemplar till måndag på sina sätt och vis. Inte dålig på något konkret sätt utan mest av lite halvtaskig kvalitet.

Så, när väl eftermiddagen närmade sig blev jag bara soligare och soligare, gladare och gladare och prilligare och prilligare. Det var nämligen bestämt så att idag skulle jag äntligen komma och lyssna på den hära kören. Kanske jag skulle få sjunga lite också, och prata med dirigenten om en uppsjungning och om jag skulle hinna repa in mig den här terminen eller om jag skulle vänta till efter jul. Massor med "tänk om" for runt som små, kvittrande kolibirer på speed i mitt huvud; Tänk om de var tokbra? Tänk om jag glömt bort hur man gör? Tänk om jag vilat mig i form? Tänk om jag inte vilat mig i form? Tänk om de är jättetrevliga? Tänk om jag utvecklat absolut gehör över sommaren? Eller om mitt notläsande åtminstone tagit ett klliv framåt i smyg...

Som ni märker var förväntningarna högt uppskruvade.

Nu är det så, mina vänner, att 2006 är året fyllt av "Tänk om" som aldrig riktigt vill sig. Lata "Tänk om" som säger "Nääää... Måste jag?" på värsta gnällmål. Blyga och mesiga "Tänk om" som gömmer sig bland skuggorna och vägrar komma fram och tjuriga, elaka "Tänk om" som vänder ryggen till, knyter nävarna och stampar med fötterna. Jag vet inte, jag, men lite tröttsamt är det. Fortsättningsvis gör sig de sorternas "Tänk om" inte besvär i min närhet. Alls. Och nej, jag är verkligen inte bitter!

Jaja, kören hade ganska hög medelålder och klangen var därefter, det rådde stor brist på sopraner så jag var hett efterlängtad när jag trippade in i allra sista sekunden, någon povsjungning var det inte prat om efter dagens rep, det klarade jag mig alldeles för bra för. Det var heller inte tal om någon uppvärmning inför dagens rep, något jag blev lite irriterad över, men dirigenten visade tydliga tecken på stress vilken antagligen kan härledas till att de har två konserter alldeles strax. Dirigenten ja, han var ett kapitel för sig själv. En man i 40-årsåldern som var så grinig och sur att det nästan blev komiskt till slut. Han gränsade på elak ibland och så värst pedagogisk var han inte när han försökte förmedla muciseringstips till oss. Men han var liten (vilket betyder att man kan sätta sig på honom om han blir för irriterande), hade pinne (pinnar är bra) och fick mig att småle med sina sarkasmer (Sarkasmer slår pinnar!) så jag var inte helt missnöjd.

De hade ganska kul repertoir för kvällen måste jag även erkänna, väldigt ambitiös musik. Bach - lite Johannespassion är bra för själen, tror jag, Bach är för övrigt bra för notläsarsjälvförtroendet, mer logisk musik får man leta efter ch så är det underhållning på hög nivå att höra amerikaner försöka läsa tyska. Detta följdes upp av ytterligare trevlig musik: Vaughan Williams - Fantasia on Christmas Carols. Ett bitvis förfärligt vacker stycke och även den väldigt snäll mot mig. Sedan kom eldprovet: Benjamin Brittens Cantata Misericordium, och jag säger bara "Ha!" för den var toksvår. Helt vämjeligt underlig faktiskt, jag fick ingen koll på den alls och jag vet inte riktigt hur jag ska angripa den. Om jag ska angripa den överhuvudetaget, vill säga...

Summa sumarum, innan jag trillar ihop av trötthet, är som följer: om jag vill har jag en kör att leka med på måndagar iallafall. Frågan är om jag vill det, den var nog den mest aviga kör jag har sett någonsin och efter bilresan hem i mörker och ösregn ställer jag mig frågande till om jag helt enkelt bara ska leta vidare efter något bättre. Jag kan självklart göra både och, torrsimma lite i den här samlingen under tiden jag letar efter något mer passande, det stora aberet är bilresan som ikväll var på gränsen till obehaglig i och med trötta ögon, rusk och kolmörker.

Tänk om ni kunde bestämma åt mig.

Se!

Idag regnar det på Milford. Ett tungt, jämnt, dyblött regn av den mest ihållande sorten. Det är ganska tyst och lugnt på ute på min gata, till och med skällande rufshunden i huset mitt emot har gett upp och låter världen vara i fred från större åthävor. Tack vare detta lugn har jag änteligen fått tummen ur och tagit mig an kontoret och den genrella röran som rått där sedan inflyttningen och ta mig katten om det inte ser riktigt trevligt ut där inne. Jag har två bokhyllor med böcker, spel och nötter och allehanda annat skräp, ett skrivbord med lite lampor och datorer på, en puff att luta sig mot och en spegel att bese sig själv i före utfart eller om man bara vill öva på sina moves lite. Ett funktionellt rum, helt enkelt. Lite oturligt har röran istället intagit köket, för där har jag råkat få in ett par kartonger med saker som inte fick vara med i kontoret, eller för den delen i USA överhuvudtaget, men skräpet rör sig iallafall i rätt riktning. Mot vinden, alltså.

Annars har jag roat mig med att vara lite solitär; hasat runt i mysiga kläder, haft otvättat hår och okynnesborstat tänderna säkert tre gånger. Jag ringde Marina och diskuterade livets finare ting och övervägde att ringa Niklas men han somnade istället. Jag har satt in en kontaktannons på craigslist för att leta nya vänner och skrattat åt vad andra skriver där. Vad sägs om den här trevliga mannen? Eller den här? Jag har övervägt att skaffa hamster eller konvertera till eremitism. Som Obelix så klokt sa "De är inte kloka, de där romarna" kan gott och väl användas även här för visst finns det en väl tilltagen hög av paltskallar även i den här delen av världen.

Resten av dagen ska jag fortsätta att ägna åt precis ingenting, på sin höjd sortera lite strumpor och läsa god bok. Snart kommer måndagen och jag måste återigen tillstå att jag nästan ser fram emot arbetet imorgon, det kan inte vara normalt. Eller?

First contact

Nu har jag testringt både till Pappa och till Knyttet och det går löjligt bra att både ringa ut och in till mig. Sagan är sådan att jag måste ha datorn igång för att kunna ta emot samtal vilket gör att jag kanske inte alltid är helt kontaktbar. Om man verkligen vill få tag på mig och jag inte svarar är det nog smartast att helt enkelt sms:a mig och säga att jag ska ringa upp.

Hur ringer man då? Jo, ser ni, man ringer hit: 013-9919395 för att komma åt mig via den billiga datortelefonen. Om jag ringer inom Sverige kostar det mig ingenting i samtalstaxa så det är klokast om jag ringer upp. Även vi IT-miljonärer kan väl få vara kostnadsmedvetna ibland? Hur jag gör för att ringa utomlands vet jag inte riktigt ännu, men det ger väl sig.

Annars har jag idkat konsumtionshets idag, jag har köpt en GPS, en liten stereosak, mjölk, högtalare till en av datorerna, kardemumma och jordgubbar. Jag har inte köpt en transformator för det är det svårt att hitta här. Jag blir helt knasig av hur dålig servicen är i en del affärer här, det fullkomligt dräller av folk men ingen är så värst intresserad av att hjälpa mig. Om jag inte varit osäker på om jag skulle hitta hem från Wal-Mart eller inte hade jag aldrig köpt GPS:en hos dem, men nu råkar vilsenhet vara en svårslagen inköpsmotivator, så jag morrade lite och betalade något motvalsandes.

Den som väntar på något gott...

... väntar, som ni alla vet, på Charlotte.

Jag har liasom glömt att uppdatera er hur det gick med Plummerboy och telefonnumret. Plummerboy är en omskrivning för "Tvåbarnsfadern", han som även kallades "Han med båten" men mer ofta lystrade till namnet Chris. Varför vill man heta Chris när man kan kalla sig för Plummerboy? En av många giltiga frågor som flyger runt här i världen.

Nåväl, jag gav inte ut mitt tefelonnummer till honom, hur många namn han än gick under, det kändes lite underligt och konstigt och jag har sedan länge infört en policy som säger att jag inte delar ut mitt telefonnummer till människor som frammanar just de två känslorna hos mig. Det finns givetvis andra känslor som även de är icke-dela-ut-telefonnummer-känslor, som till exempel: rädd, kall och arg. Hör vilken sund och försiktig dotter ni har uppfostrat, mamma och pappa. Innan jag tackade nej hörde jag mig lite för med min kultur-coachar, Jaime och Lars. Jaime har kvalificerat sig genom att vara en amerikanska i underkant av min ålder och Lars har kvalat in genom att vara man, närvarande och amerikanvan. Båda sa så här:

"Frågar någon om ditt telefonnummer så är de intresserade av dig och kommer bjuda ut dig."
"Okej" sa jag då.

Sedan sa båda så här:

"Amerikanska män är dåliga på att bara vara kompisar med kvinnor."
Då sa jag "Amen!".

Vad trist. Jag som tycker om pojkvänner.

Sedan ringde jag helt sonika till Victoria och sa att "Nej, jag vill inte leka med denna där på det sättet. Ledsen. Verkligen." Och så frågade jag om det var okej att säga så och bad om ursäkt för att jag var korkad. Hon skrattade åt mig så jag tror minsann att det var okej... Bra va?

Hallå-hallå-hallå-hallå!

Så sitter man här med ett headset fastprånglat på huvudet, en dator med ny mjukvara på och ett sprillans nytt telefonabonnemang och bara vill ringa, ringa och ringa till någon. Men, ni ligger och sover allihopa.

Ett jämrans sätt.

Jag går och lägger mig.

Jag har hittat han!

Välkommen till ännu en vacker dag i Connecticut, 20 grader varmt och soligt, men jag sitter här och tittar på bröst isället. Bröst, bröst, bröst. Det är det nya nu. Det är ganska intressant att höra alla siffror som en av våra säljare sitter och häver ur sig, visste ni till exempel att 25% av alla cancrar missas inom screening? Om din läkare däremot använder sig av CAD (Cumputer Aided Detection) förbättras dina odds att få din cancer att bli upptäckt till 90% istället. Som hittat kan man tycka, ända tills man inser att en kvinna på tio går hem från sin screeningundersökning i tron att hon är frisk när hon i själva verket har begynnande otäckheter i kroppen. Skrämmande och ledsamt.

Pappa - jag har hittat en immunolog som bor i New Jersey och som visar en förfärlig massa tecken på att vara en släkting till oss. Han jobbar visst på ett ställe som heter St Joseph's Regional Medical Center och det telefonnummer du hade var ett faxnummer till hans jobb. Det här med Internet är något av det bästa jag vet. Om han är som de flesta amerikanska läkare jag vet så läser han inte mail så ofta men jag ska försöka med det innan jag ger mig på att ringa, jag är nog lite garderobsblyg ändå.

IP-telefoni here I come

Nu har jag beställt ett IP-telefoniabonnemang så snart kan jag ringa och störa er struntbilligt mitt i natten allt vad jag vill och orkar. Det blir kul, eller hur? Jag återkommer så snart jag kan med detaljer, både tekniska och andra.

När vi ändå pratar om akronymer (IP står för övrigt för internetprotokoll) kan vi prata om något ganska viktigt just nu - de kallar det SSN och det betyder Social Security Number och utan det finns man inte. Jag har inget och finns med andra ord inte. För att vara obetydlig och icke-existerande känner jag mig ärligt talat ovanligt levande men vad vet jag egentligen, jag är ju invandrare. Jag och Micke var på ett Social Security Office i början av Oktober och ansökte om ett och enligt alla beräkningar, och tanten jag ringde och plågade i morse, ska jag ha mitt mot slutet av veckan och då, mina vänner kan jag skaffa mig ett Amerikanskt ID och sedan en bil! Nu är det väl ingen som tror på att det kommer funka riktigt så väl, men man måste väl få drömma.

Så, med lite tur: Ta-dah!

Om ni har några åsikter om vad för bil som ska in på shoppinglistan så är det dags att klämma fram dem nu. Go-go-go!

Observationer del 4

Dags att observera ett uns till, det var ju flera dagar sedan sist. Jag undrar när man slutar observera lite snett utifrån och börjar bli hemtam och vardagsblind istället. Jag skulle tro att jag håller mig i åskådarbåset i ett par veckor till innan jag re-evaluerar min situation, kanske ända till efter jul. Det är ju inte så länge till dess. Nåväl, vad har jag funderat på på sista tiden då? Jo, ni förstår att så här är det:

... Saknad är ickelinjär. Saknad är lurig för den smyger sig på en snett bakifrån hela tiden och man är nästan jämt oföreredd när den gör sina ovälkomna besök. Saknad för blixtkrig. Jag blir trånsjuk och suktandes vid de mest underliga av tillfällen och jag glömmer bort er (förlåt) ibland när jag borde sitta som en liten blöt fläck på sängen och storgråta. Saknad är svårt för det finns inte så mycket att göra när den väl infinner sig. Saknad verkar inte bli bättre med tiden.

... Jag måste handla en massa saker men jag har inget ATM-kort och jag litar inte riktigt på konceptet med bankcheckar så jag lever i följande travesti: Lortiga golv ity jag inte har en dammsugare, mörka hörn eftersom mina lampor funkar halvbra, musik från datorns små fula högtalare då jag inte har en transformator och min gamla lap-top har lämnat hälften av sina pixlar hemma så jag måste köpa en ny extern monitor till den och så var det den där GPS:en förstås. Och bilen... Puh! För första gången i hela mitt liv blir jag överväldigad av shopping, det är ganska nytt och lite skrämmande bara det.

... Jag är periodiskt mörkrädd. Det är jobbigt och väldigt fjantigt.

Så. Det var det. Inte så mycket om det amerikanska levernet utan mer om mig men det är ju trots allt jag som skriver så det är jag som bestämmer, eller hur?

Silence is golden

Om man stoppar in 20 säljare i ett rum kommer man inom ett par timmar vara smått hörselskadad och ganska trött, de för nämligen ett fasligt liv. De amerikanska säljarna kan sammanfattas så här:

• Stora men inte feta
• Väldigt bullriga
• Oväntat okunniga
• Trevliga

Idag har jag och chefen sysselsatt oss med att utbilda dessa treåringar i kostym i allmän pacskunskap och jag kan för mitt liv inte sluta förvånas över vad de kan och vad de inte kan. Ibland blänker de till och skyltar med den mest obskyra av vetskaper för att sedan förvåna mig något otroligt med att inte ens funderat över självklarheter. Micke har pratat hela eftermiddagen och imorgon är det min tur att i princip säga samma sak en gång till fast med andra ord. Upprepning är nyckelordet med den här gruppen för mer odisciplinerad publik får man leta efter: det prasslas, och äts, mumlas, rings och mailas och hela tiden måste de låta för annars finns det risk för att alla andra glömmer bort att de finns. Jag är road men trött och hade gärna sett att Moder Natur hade utrustat alla säljare med volymkontroll, det hade varit skönt för oss andra om inget annat. Jag har rysligt svårt att bedöma dem, ena sekunden ger de ett väldigt självsäkert intryck och nästa en känsla av att vara ruskigt osäkra. Livet som säljare verkar vara hårt, säljer du inte åker du ut, och jag börjar förstå varför de hela tiden låter och viftar så mycket - de är väldigt utsatta djur, säljarna.

Tur att det finns så många!

Lost

Det verkar som om Blogger är hungrigt för tillfället för det försvinner lite data till höger och vänster här, igår natt censurerades ett av mina inlägg bort och jag har fått höra från Frida att hennes kommentarer inte alltid går igenom. Jag har nu uppdaterat mig lite så får vi se om det hjälper mot denna generella bloggmalaise vi verkar dras med. Lite komiskt är det att jag senast i veckan talade med Pappa om att "Nejdå, härfirån dagboken försvinner inget så det behöver du inte oroa dig för...", och vips så slarvas det bort ett inlägg bara några dagar senare. Lurigt värre.

Idag har jag bejakat bibliotekarien i mig och alfabetiserat lite. Först alfabetiserade jag mina hårda böcker och ställde in dem i de höga Billybokhyllorna i kontoret och sedan alfabetiserade jag de mjuka verken, pocketböckerna alltså, och föste in dem i sovrumsbillysarna. Det var skönt att skrapa lite i kanten på stöket även om det inte gick framåt i den takt jag hade tänkt mig att det skulle gå, disciplinen är det dåligt med. En sällskapssjuk fogelbergare kom över med lite mat framemot eftermiddagen och vi ägnade oss åt djupsinniga diskussioner om Litteraturen, HL7-interfacen och Marknaden. Han är finfint sällskap den där krabaten, väldigt bra att ha nu när Niklasen har vänt åter mot det trygga hemmanet, honom saknar vi redan.

Annars har jag tagit lite bilder av mitt hem, man kan se här om man vill se stora bilder. Här är utsidan, jag bor bakom den nakna dörren. Bakom den andra dörren bor Barbara, pudeln Bo och en hemlig man som jag inte sett till ännu. Lite Molganvarning på honom, faktiskt.

Så har jag ett sovrum också, det sover jag i.

I vardagsrummet är jag mer vardaglig. Och så.

Turist, javisst!

Niklas åker hem imorgon och idag fick jag luta mig lite lätt mot honom för sista gången på länge.

Jag och Jonas F for med honom till New Jersey för att handla trumpet och GPS:en i Niklas bil skickade ut oss på en rejäl rundtur runt hela New York innan vi kom fram till vårt mål. Brassaffären var svårfunnen men väl värd all tid då den var helt ofantligt stor, det fanns ett helt rum med bara trumpeter och kornetter att välja och vraka från. Niklas fick något saligt i blicken medans jag och Jonas mest var våra vanliga, irriterande jag och larvade oss. Efter väl förrättat värv bland allt bleckblås, Niklas köpte munstycken och trumpet och jag köpte en underbar kletzmerskiva, panikmatade vi oss med helt förfärligt äcklig mexikansk mat på en närbelägen restaurang. Lite mindre lyckat, kanske.

Resten av eftermiddagen strosade vi runt i New York och tittade på hus som var långa och människor som var många. Vi tog revanch på eftermiddagens dåliga matupplevelse genom att äta på ett riktigt trevligt ställe någonstans inte så långt från Grand Central Station varpå Jonas och jag skickade iväg Niklas till sitt hotell, han envisades med att ta bussen medans jag helst hade velat sätta honom på en taxi, han skulle ganska långt bort. Vi andra två satte oss på ett tåg till Milford och somnade hastigt och lustigt för att sömndrucket tumla av i ett rimfrostigt Milford. Det är nu officiellt vinter här och det är verkligen dags att stoppa undan kavajer och jackor till förmån för kappor, hattar och vantar. Det finns så mycket att se i NY att jag blir helt matt, men det är väl bara att börja beta av saker från listan, det är inte utan att man blir lite stressad av bara det.

Att para strumpor

Idag har jag varit på laundromaten och kört riktigt stora tvättmaskiner med egenimporterad, svensk smutstvätt plus lite finare, gammaldags amerikansk lort. Laundromatkonceptet är spännande för en tvättstugetränad själ som mig och under hela min upplevelse fick jag undertrycka en vilja som bubblade stillsamt inom mig: nämligen den om att utbrista i ett vilt och ohämmat sång- och dansnummer mitt i tvätterian. Ni vet, lite som i den där sången som handlar om en biltvätt - löddriga bikinibrudar fast inte alls utan mer en lite småsjavig och tammen Chotte i beigekaklad tristess. För lite knappt 10 dollar får man i vilket fall som helst tvättat och torkat en hel massa smutsiga saker och fort går det också då man får köra industristandardtvättmaskiner som rymmer trucklaster av trosor och strumpor och dessutom gör sig av med dem lurigt snabbt.

För att belöna mig själv för väl utfört hemmafruvärv (Hallå! Var är min hemmaman?) smet jag in på spritbutiken och handlade en flaska whisky så att det finns något att sniffa på om andan skulle falla på.

Bowmore, någon?

Som om det inte var nog hittade jag ett par lila, klackiga och reade små skor på stora skoaffären som också fick följa med mig hem. Det här med tvätt är kanske inte så tråkigt iallafall, speciellt inte om man väljer tvätterian som ligger nära de skojigaste affärerna... Grädde på moset var ändå middagssällskapet i form av en överaskande Niklas och en jet-laggad Jonas Fogelberg som kom på besök och fick kycklinggryta, ugnsåkta grönsaker, oreokake-glass och öl av undertecknad. Återigen efterlyser jag hemmamannen, ska man verkligen behöva göra allt här i huset?

Hemma igen

Resan hem gick bara fint, Chicagobilandet var lite överväldigande men beväpnad med min lilla GPS kom jag fram till hyrbilsavställningsplatsen och kunde bli shuttlad till flygplatsen. Jag var dock övertygad om att den lilla engelska tanten i GPS:en skulle börja ryta på mig ungeför när hon fick räkna ut ny färdväg för tredje gången. Det är klurigt att köra med de där sakerna men det är helt klart en otrolig trygghet. Jag ska shoppa en så snart jag kan annars kommer jag förvirra mig bort i någon slags avlägsen landssbygdsstat inom kort. Wisconsin eller Idaho eller nåt, det är livsfarligt långt bort. Jag är iallafall mäkta stolt över att ha klarat mig hem från Hartford utan någon slags assistans mer än Pontus tips om att "hålla mig i mitten" i New Haven för att komma in på I-95:an mot Milford. Jag kan erkänna att jag låg i mitten precis hela tiden till mina medtrafikanters stundvist stora irritation.

Jag hann knappt vara hemma i mer än en kvart förrän Pontus och Linda ringde och orolade sig lite för mig. Har jag sagt att de är rara, de där två?

Jag har fortfarande inte hört något från den stora, farliga kören men jag ska nog ringa imorgon eller kanske ikväll. Dessutom har jag kanske myglat fram en sånggrupp att få leka med. Intressant...