Svinflunsan är det inte så många som pratar om längre, det är som om alla har hoppat av det mediatåget trots att det häftiga ordet PANDEMI!!!! satt och glassade i första klass. Just idag har jag pratat om den lite granna, ity Sommarpojken precis hörde av sig och berätttade att han var misstänkt svininfluensaoffer. Stackaren har haft hög feber i ett par dagar och till slut släpade han sig till sjukhuset för kontroll och vips! hade han fått sig en alldeles utmärkt diagnos.
Nöff!
Jag har räknat lite på det hela och enligt vetenskapen och Google ska jag inte fått mig någon smitta vilket jag är glad över. Jag känner mig trots det väldigt hängig idag men det kan ha med vinet jag drack och soffan jag sov i inatt. Bara för att man är vuxen betyder det väl inte att man är smart heller?
Kombinera ej följande:
1. Missa stänga ytterdörren ordentligt när du springer över till grannbutiken efter fredagschips.
2. Titta på ett avsnitt av TV-serien Dexter. Den handlar om en synnerligen rar massmördare/polis-typ av den värsta sorten.
Resultatet är akut mörkrädsla, en mördare under sängen och monster i garderoben. Inte ett dugg avslappnande, faktiskt.
Idag var dag ett på min två, kanske tre veckor långa linsdiet.
Linsdiet? frågar ni er allihopa nu. Linser?
Ja, alltså, ögonlinser. Inte matlinser.
Jag ska eventuellt ge mig på att operera ögonen lite med LASIK, sådan där laserkorrigering av synen så man slipper ha vare sig linser eller glasögon på sig. Om två veckor ska jag på stor undersökning där det ska bestämmas huruvida jag är lämplig kandidat för det hela och en vecka efter det kommer det bli ett litet ingrepp. För att alla undersökningar ska bli rätt måste jag vara linsfri i två veckor först och jösse-jesus vad jobbigt det kommer bli.
Om man vill läsa om vad LASIK är kan man kolla här men bara om man vill. Egentligen är det hela störtäckligt att tänka på.
Man kan vara rädd för olika saker. Linda är rädd för ballonger, jag får hjärtslag av att hålla handen.
Det är ju så olika det där.
Jag kommer ihåg senast jag bekvämt höll handen med någon, det var under ett tidigt 2006 om allt står rätt till i hjärnvindlingarna. Det var bra men det gick som över och efter det sket sig allt handhållande rätt så rejält. Jag kan räkna fram över tio, säkert femton olika slags bachelorer sedan dess; östgötska, norrländska, kentuckyanska, småländska, västkustiga... Det är bara att rabbla på. Ingen kunde jag riktigt hålla handen utan att få panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig när någon tog mig i handen, allt kändes falskt och hela kroppen vibrerade ostämt och i oharmoni.
Tänk, att något så vackert och enkelt någonsin skulle kunna kännas så fel.
Med allt det där i huvudet kan ni säkert gissa min förvåning när jag, i förra veckan, fann mig själv promenera, flera meter, med min hand i ett fast grepp i Sommarpojkens. Bara så där.
Jag fick inte ens blodstörtning.
Den här Matt vill jag nog egentligen känna, se bara så kul han skriver om den här jämrans skräpsommaren. Kan någon introducera oss?
Knyttet fanns inte på Internet.
Ingen annan heller för den delen.
Då får man chatta med sig själv, det blir sällan bra.
Chottlips says: Här sitter man med fina skor och ingen att visa dem för!
Chottlips says: Man kanske ska gå på gatan lite? Cirkulera lite bara.
Chottlips says: Hmm... Undrar om det var så det yrket föddes?
Chottlips says: Liksom, en stackars ensamstående kvinna med nya, alldeles för höga klackar som bara ville prata om sina skor och hängde i ett gathörn i jakt på samtalspartner.
Chottlips says: Vi är så desperata.
Chottlips says: Det är faktiskt ingen omöjlighet.
Varför är alla Kanadensare utlänninar?
Alltså, inte utlänningar för det är de men utlänningar-utlänningar som danskar, indier och kineser?
Jag bara undrar.
Det är ju så att man undrar hur mycket vuxenpoäng det är man får när man skaffar Sommarsvenska. Inte för att jag hade något med beslutet att skaffa henne att göra eller så, hon kom ju hit för egen maskin. En flygmaskin.
Jag får nog inte några poäng för henne i alla fall.
Sedan finns det andra saker på samma tema man kan prata om, som till exempel att jag tror jag kanske skaffat mig en liten Sommarpojke (Lat. Puer Aestas). Liten och liten, han är ganska lång och väldigt bullrig och jag misstänker starkt att han skulle välta den pyttiga lägenheten om han kom till den. Han är inte alls min typ; han har attack-ADHD (tack, jag har diagnosticerat själv), kör bil för fort, äger inte en enda bok, trillar med motorcyklar och röker(!) men jag tror att rasen Sommarpojkar är sådan. Rent definitionsmässigt, alltså.
Det återstår att se vad man gör med honom framåt sommarslutet, släpper ut honom i skogen och säger Shas! antagligen. Jaja, den som lever får se.
Vår sommarsvenska (lite som en sommarkatt fast med mindre päls och med bättre humor), Sofia, och jag började en sommarkurs i tennis ikväll, vi var tokduktiga och ohyggligt snygga. Från och med nu är den 16:e juni dagen vi minns ity att min backhand bara exploderade.
Av egen erfarnehet hävdar jag numera (se nedanstående inlägg) att kavring är ett av de mer omöjliga recepten att återskapa i Utlandet. Utlandet har inte uppfunnit varken rågsikt, filmjölk eller mörk sirap och allt blir bara fel, fel, fel.
Kan någon komma på något som kan vara värre?
Det är hårt att vara utlandssvensk, allt är så utländskt konstigt och annorlunda för oss. Idag har jag till exempel inte handlat filmjölk, inte heller rågsikt och absolut inte mörk sirap för att baka kavring. Istället köpte jag melass, rågmjöl och naturell yoghurt och vet ni vad det blir när man blandar det med lite annat?
Inte kavring.
Surprise!
Flera gånger har jag hört folk säga att det här med bakning är en exakt vetenskap och jag har aldrig riktigt lyssnat på dem men just, precis idag är jag benägen att hålla med om att man i alla fall inte kan uppföra sig hur som helst i köket och förvänta sig att det ska bli bra eller för den delen ens ätbart.
En annan sak jag har lagt märke till är att melass luktar illa. Bara så ni vet.
För er som fortfarande inte orkat se Star Wars originaltrilogi, berättat av någon som själv aldrig sett dem heller:
Ni tror säkert att jag är helt hämningslös och skriver om allt här; sex och drömmar och knark och svordomar och allt, allt, allt.
Allt!
Men nej, så är det inte. Nyss skrev jag ett helt litet inlägg för mig själv i huvudet som jag sedan garvade åt riktigt mycket och la åt sidan för stilla censur. Det handlade om städning. Ungefär. Kanske något annat också men mest städning.
Under en lång period var jag som liten löjligt förtjust i Frances Hodgson Burnetts bok "Den lilla prinsessan", den där en rik flicka blir föräldralös och utfattig men sedan hittas igen och allt slutar lyckligt. Efter att ha läst boken ett antal gånger såg jag en gammal filmatisering av den på TV och blev bedrövligt besviken, filmen kom inte i närheten av filmen. Min kloka farmor förklarade då för mig konceptet om att det man upplevt först ofta känns som facit och mer rätt och jag kom väl fram till att jo, det kunde stämma. Fast, på insidanbestämde jag mig för att alltid tycka bättre om böckerna framför eventuella filmatiseringar, redan som ung var jag snobb.
På väg hem hit från Sverige såg jag på filmen The Reader och blev väldigt förtjust i vad jag såg, en väldigt sevärd film och en otrolig historia om vad hemligheter och skam kan göra med människor. En film som fick mig till gränsen till tårar där mitt över Atlanten och som dessutom fick mig att plocka upp boken den bygger på när jag smet förbi det lilla antikvariatet i Milfords centrum.
Och vet ni? Nu har jag läst två trededelar av boken och jag är inte alls imponerad, snarare besviken. Boken frammanar på inget sätt samma känslor och insikter. Farmors gamla sanning står sig med andra ord fortfarande och jag tvingas åter igen inse att jag minsann är en gnutta ful i kanten.
Idag började jag träna för att kunna göra 100 armhävningar på raken, allt enligt det här programmet. Vilket år som helst ska jag och Håkan åter igen göra upp om vem det är som egentligen är som rular vad gäller armböj, senast det hände var i September 2007 varpå undertecknad piskade skiten ur min käre kollega och vän.
Vad kul det ska bli att göra det igen!
Igår firade vi Nationalafton och till skillnad från tidigare år när flaggor, sill och nubbar åkt fram blev det något helt annat det här året. Mer bestämt ostar från goda oststället, Indisk hämtmat och en, enligt IKEA, Svensk cheesecake med hallonguck på. Till allt detta rödvin.
Traditioner är för mesar!
En av kunderna som lyssnade på mig igår skickade ett mail med beröm idag.
Fy fabian vad skönt.
Han skickade även en önskan om att få vidarebefordra berömet till min chef så att rätt person skulle få veta att han tyckte jag var duktig. Han undrade vem som var min chef.
Vad jobbigt. Kan man inte få vara lite svensk och ha sitt beröm i fred och lönndom?
Det började bra med att jag missade flyget i morse, först tänkte jag att jag skulle slippa åka till den här demon helt och hållet men det bidde inte så, jag bidde mest försenad. Go figure.
Sedan åkte jag flyg och tänkte att jag skulle iallafall få dema på mitt fina demosystem men då ringde säljaren och sa att det var borta och att vi skulle få vinga lite. Det bidde bra till slut men mitt demosystem är fortfarande puts väck. Som det kan gå.
Sedan handlade jag lunch. Den var förutsägbar. Underligt.
Sedan var nästa flygplan lite trasigt, fast bara i en timme så det gjorde ju inte så mycket eftersom jag redan var fyra timmar sen. Fint folk kommer sent, så är det ju.
Sedan satt jag bredvid en supersizad amerikan och funderade på hur i helsefyr jag skulle komma ut om något hände för den här killen skulle nog inte kunna ta sig ut ur sitt säte utan att lyfta det med sig. Dessutom var toaletten på vårt flyg trasig. Skitkul, var ordet.
På flygplatsen i Detroit åkte jag sånt där gåband för att komma fram fort och min ena klack fastnade så jårt i ett litet hål att jag började fundera på om det kanske var någon högre makt (GE?) som helt enkelt inte ville att jag skulle dema något alls idag. Skon överlevde.
Sedan blev jag upphämtad av en kille som skulle ilköra mig dit jag skulle. Han var mer stressad än vad jag var och det säger ganska mycket om hur trafikfarlig han var. Vi överlevde knappt.
Men fram kom jag och efter exakt 19 minuters räseruppsättande av det demosystem som fanns fick jag pratat i tre timmar. Det gick bättre än förväntat men min mat blev kall. Men, jag var ändå inte så hungrig.
Man kan ju inte låta bli att undra vad morgondagen har med sig.
Först stoppskyltarna och nu har grannen snott tillbaka sitt gratis Internet också! Att man inte ska kunna åka hem för fem öre utan att de har sönder allt!
Jämrans Amerikaner!
Man hinner bara vara borta ett par dagar och ändå hinner de tramsa till det för sig, de här amerikanerna! Jag tror jag har sagt det förut men Connecticut är alltså stoppskyltarnas stat, hela regionen är som ett paradis för dem och de förökar sig helt ohämmat. På åttonde dagen skapade Gud först stoppskylten och sedan Connecticut för att ha dem i, det låter troligt.
En gång i våras när jag körde hemåt från jobbet på den gamla vanliga vägen fick jag helt plötsligt kasta mig på bromsen för att hinna stanna lite plötsligt, inte för något djur eller barn eller en cyklist eller så, utan för en stoppskylt som helt plötsligt bosatt sig vid den gropiga vägen ner för Warner Hill. Jag fick stopp på Amir och funderade ett ögonblick på vad den där skylten gjorde där, ni förstår att på Warner Hill Road finns det redan ett gäng stoppskyltar och för ett ögonblick var jag väldigt fundersam på var denhär nya skylten kom från. En stund funderade jag på om den kanske alltid funnits där och jag bara missat den i dryga två år eller om jag kanske egentligen inte alls var där jag trodde jag var utan tidigare på vägen.
Inte troligt men definitivt ingen omöjlighet.
Det gick så långt att jag följande dag frågade Pontus om den där stoppskylten var ny eller inte och han och jag kom fram till att jo, det var den och att ingen hade buskört mer än vanligt. Nåväl, man hann precis bli van vid det där nya stoppet innan det lika mystiskt som det dök upp, bara försvann igen, ingen vet vart. Jag funderar på om att det kan ha att göra med att den stod mitt i en kurva i en nerförsbacke och egentligen var livsfarlig för ingen såg den eller de bilar som stannat, men det är bara som jag tänker och vad vet jag egentligen?
Idag upptäckte jag att den där skylten var tillbaka på ett nytt löjligt ställe och den här gången tog den med sig ett par vänner för att bygga ett fyrvägsstopp i en korsning som redan har vägbulor och är lite förvirrad i sig. Bra jobbat!
