Better when we're together

"Jag kommer!"

Det var det första som hasplades ur min mun när Marina svarade på telefonen i morse.

"Jag kommer!"

Efter en något förvirrad inledning rätade vi ut den förvirrade blivande bruden och jag fick OSA alldeles officiellt och ordentligt om att visst vill Charlotte väldigt gärna närvara på det Sandströmska/Lagerbergska bröllopet och hurra och allt det där andra man ibland bara måste säga. Det ska bli roligt att gå på bröllop och det ska bli roligt att gå på ett bröllop där brudparet och jag har så förhållandevis kort gemensam historia. Ibland funderar jag lite på hur det gick till när jag och Marina blev vänner men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, det bara blev. Och det är jag glad för, för hur ny vänskapen än är så är den av en bra och fin kaliber. En sådan som sätter sig i huden och hur man än pillar med pincetter och andra verktyg tror jag och hoppas jag att man aldrig klarar att pilla bort allt av den.

Det är konstigt med vänskaper, hur de börjar och slutar, avtar och stärks. En del försvinner aldrig riktigt hur man än misshandlar dem medan andra försvinner spårlöst för det allra minsta lilla motstånd. Jag har vänskaper som hela tiden börjar om; varje gång man möts är lite som att ta allt från början, som att träffa en helt ny person, men fortfarande på ett hemtamt och vänligt sätt, trevande till en början, sedan allt ledigare ju fler minuter som passerar. Sedan finns det dem som har en tydlig karaktär; de lite tokiga vännerna som man gör de mest vansinniga saker med, de fundersamma vännerna som frågar hur man mår och verkligen inte ger sig förrän man berättar hur man verkligen mår, vännerna som ser en djupt i ögonen och genast känner hur det står till men som inte frågar, det går bra ändå. Det finns vänskaper som gränsar till kärleksaffärer, de är oftast komplexa och svårförstådda och jag brottas oupphörligen med dem känns det som, och vänner man mest av allt vill knuffa utför ett stup ända fram till då de säger något fantabulöst klokt eller roligt och man kommer ihåg varför man aldrig gjorde sig av med dem ändå.

Hur som helst tänker jag mycket på det som Mary Schmich skrev i sin underbara text om Sunscreen:
...
Understand that friends come and go,
but with a precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle,
because the older you get,
the more you need the people who knew you when you were young.

Det har sällan gått sämre.

Den här uppgraderingen jag råkade nämna lite lätt härom dagen, den gick inte så som jag riktigt hade tänkt mig. Den gick sämre. Jag var med om att tappa en raid (en hög med hårddiskar, reds anm.), något som jag inte riktigt hade planerat att jag skulle råka ut för just den här veckan. Nåväl, när det väl var gjort var det inte så mycket mer att göra än att be till gudarna, betacka sig för allt vad sömn heter, ringa sina vänner och kollegor och slita på till saker, ting och pacs var under kontroll igen. Det tog sin dryga tid men med mycket handhållning och en rejäl dos tur kom vi till slut upp på någorlunda fast mark igen. Behöver jag ens nämna att jag inte vill åka ut och uppgradera på ett tag?

Trots detta måste jag säga att jag inte är helt knäckt. Visst, jag vill aldrig mer gå till jobbet, men jag hade sällskap i form av en kollega som jag numera känner mycket bättre och dessutom har insett är en föredömligt trevlig prick. Otursförföljd, men trevlig. Jag och Nick delade golv, syre och ångest under 20 långa timmar och bara en gång blev det lite hetsigt. För mig är det bevis på att jag var i riktigt bra sällskap. Okej, med tanke på det helsjuka pacs vi till slut fick igång hade jag kanske föredragit att ha med mig en databassexpert, men jag tror jag fick ur mig fler goda skratt med Nick än med alla torra, databasadministratörer i världen.

Någon gång runt lunch idag, efter 30 timmar utan sömn, släppte kunden ut oss så att vi äntligen fick åka hem och hångla upp varsin kudde i våra respektive hem. Jag hade knappa två timmar hem till mig och Nick skulle försöka ta sig till Boston-trakten på tre. Resan hem var förunderligt vacker, upstate New York visade sig från sin finaste sida utrustad till tårna med amerikablå himmel med fint utklickade, nätta vispgräddsmoln, gnistrande vit snö och solstänkta, glittriga skogar ut med vägen. Detta till trots hade jag problem med att hålla ögonen öppna hela vägen hem och när jag faktiskt kom på mig själv med att nästan slumra till framför ratten insåg jag snabbt hur korkat det var att vilja hem så snabbt som möjligt. Välinformerade källor kan förtälja att man sover riktigt bra på parkeringsplatser i ingenmansland, bara man är tillräckligt trött.

Jag kom hem ändå och rapporterade av till en småorolig syster som väntade på mig på Internet och efter ett par timmars sömn blev jag matad och debriefad av Pontus och Linda innan jag prompt halvslocknade framför deras tv. Någon fransos var det inte tal om, han får vänta på vidare äventyr.

Living the life of a Sectra Pacs rock star

Ena dagen med piffig klädsel och glidiga säljare i soligt, vänliga Atlanta, andra dagen med en projektingenjör i ett antagligen, småtrist och dragigt serverrum i Poughkeepsie, NY. Ja, allt är möjligt som rockstjärna i Sectrafamiljen. Jag kom till jobbet i morse och var på sprudlande glatt humör, fråga mig inte varför, något som jag givetvis inte fick fortsätta med så värst länge då chefen ringde och sa "Grattis. Nu när Ponteliten är sjuk får du ta hans uppgradering på torsdag till fredag." Men, men, men... sa jag, men så mycket mer fanns inte att säga. Åka skulle jag visst. Nu har jag ångest för att jag ska göra sånt jag inte kan, igen. Pontus har ångest för att jag får göra det han hade tänkt sig göra och Linda, ja, hon har nog ångest för något, hon med. Vi är en tufft släkte, vi NoLidOn:ar.

Uppgraderingen kommer nog gå bra till slut, det är bara det att det är lite många frifall på vägen. Operativ som inte bara ska uppgraderas utan ominstalleras, BIOS och firmwares som antagligen också måste upp lite överallt, backupper som måste tas och kollas och gud vet vad som kommer att glömmas på vägen. Nervös är jag i vilket fall. I ren protest har jag lagt ner ohemult mycket tid på att rita Visioritningar till en av de snälla säljarna (en sådan som inte frågara oss om hjälp med sin Outlook) under oansvarigt långa timmar på eftermiddagen, plus att jag sökt jobb på mitt gym. Här är min ansökan:
___________________

Today, I'm not particularly fond of my job.

Can I come work for/with/against you? Please? Pretty please with sugar on top?

My credentials are:
- I have ugly handwriting but I know how to use spell check and I can sometimes be funny. In writing, that is.
- I can fix computer problems, preferably Unix ones but I'm not picky.
- If you ever get tired of that beeping sound your watch makes I can make up new sounds for you. I will not be as timely, though.
- I have a nice phone voice.
- I have good manners except when I bitch about things.
- I can be very charming and service minded. Except when I bitch about things.
- I am a renowned poster girl.
- I have impeccable taste in shoes and music.
- I can be decorative.

If you hire me right this minute I am practically free, next week I'm only cheap, the week after that I don't know. However, this is a several times offer.

Oh, and I need about six weeks of vacation a year. And a free trip to Europe. Is that OK?
/C
________

Jag fick jobbet! Wee!

Bonjour tristesse

Jag spankulerade runt på flygplatsen i eftermiddags och observerade folk ett tag i brist på annat att göra, det är inte klokt vad internetbrist kan tvinga den här stackars flickan att roa sig med. Ett tag var det så illa att jag övervägde att sätta på mig springaskorna och springa från terminal D till alla de andra terminalerna och tillbaka, mynta den nya leken Terminalidioten liksom. Det bidde inte så utan istället satt jag i rökiga baren och läste bok, drack vidrigt kaffe och folkspanade. Det var jättetråkigt.

Nu har jag fått tillbaka jouren och sitter och väntar på att min favoritkund i San Fran ska höra av sig klockan midnatt enligt någons slags korkad överenskommelse. Jättekul, verkligen. Jag har dessutom betackat mig från ett kvällsbesök från fransosen, någon måtta med tillgängligheten får det vara. Det räcker att jag tillhandahåller hög tillgänglighet för pacsen i min närhet men med fransoserna tar jag det lite mer med ro. De håller jag lite kort.

Gaah!

Magsjuka. Inte hos mig, tack och lov men ändå.

Jour som inte funkar.

Chefer som kastar skit.

Tio timmar utan mat.

...

Nog för att få en Chotte att gråta framför datorn väl framme i soffan i Atlanta.

Då är det bra med förstående, välartade sydstatsmän, dörröppnande taxichaufförer och underliga dialekter. Om man till det lägger en fin syster, kramar från Norrköping, order om skärpning från en Niklas, en god fiskmiddag och ett kort men sött samtal med Linda blir allting en liten aning bättre.

Oinformerad

Så var det det här med informationssamhället igen, alla indikationer säger att jag ska vara någon slags deltagare i det. Säkra rykten hävdar till och med att jag ska vara en väldigt aktiv deltagare, en sådan där som surfar på IT-vågens framkant och ibland ska veta vad jag håller på med.

Just det. Man ska inte tro på alla rykten man hör.

Här sitter jag nu på Newarks terminal B, vid rätt gate efter att ha krånglat mig fram sedan tidigt imorse. Allt blir bevisligen lurigare när man inte har all information man ska ha när man ger sig ut genom dörren. Jag visste, med ganska god säkerhet, att jag skulle till Newark och jag visste ungefär hur jag skulle ta mig hit, men sedan var det visst en överraskande stor lucka i informationen.

Flygbolag? Vet inte men jo, ett av dem.

Terminal? Ingen aning men antingen A, B eller C.

Tid? Tror det var 11.10 men man kan aldrig vara säker.

Pass? Nä, inte behöver jag pass heller. Eller?

Hotell? Fina flickor behöver inte hotell, de får sova någonstans ändå... Eller var det tvärt om?

Allt hade varit lättare om jag läst min bokningsbekräftelse på riktigt igår.Jag kanske till och med skulle ha printat ut den i fredags, kan man tycka. Om jag dessutom tagit med mig lappen med hotellbokningen hade det varit perfekt, men nej den ligger kvar på bordet där hemma.

Jag skyller på den arla morgonen och min snörvliga näsa på min brist på förbereddhet. Det och fransosen, inte för att han på något sätt skakat min värld så illa, men man kan alltid skylla på fransoser, speciellt de som inte dricker kaffe eller tycker om ost. Vad för fransos är det egentligen? I vilket fall som helst drog jag på mig brittiskan väl framme på flygplatsen och blev behjälpt av en vänlig Continentalanställd som förklarade att ”Honey, you should be on terminal B. This is terminal A.”. Jag log mitt största leende, tackade så profust jag bara kunde och skuttade glatt vidare till terminal B där jag lite hemligt vrängde av mig brittiskan och tog på mig amerikanskan framme vid säkerhetskontrollen. När man ska ha hjälp ska man sticka ut och se hjälpslös ut men när man ska genom säkerhetskontroller utan pass ska man vara diskret och se snäll ut. Jag bemästrar tydligen de båda.

Nu återstår bara själva flygningen och arbetet i Atlanta men jag skulle tro att det kommer gå som en dans efter allt det här slarvandet. Jag litar på att säljargossarna sköter pratet åt mig, jag ska bara se kompetent och trovärdig ut. Det återstår att se om jag har de ansiktena med mig i bagaget någonstans.

Oy vey

Mike:
So, I asked Tom at hospital XXX how he'd liked this week's class.

Charlotte:
Oh? Did he hate it?

Mike:
He said it was good and that you were hot.

Charlotte:
Oy.

Charlotte:
Is that a good or a bad thing?

Mike:
It's good.

Charlotte:
Hmm. Ok.

Mike:
Funny, though.

Observationer del 6

Amerikanerna är ett frihetsälskande folk, det är ju sånt man bara vet efter att ha tittat på filmerna, läst böckerna och lagt pusslen och så. Jag vet det extra mycket för jag ser hur frisläppta och principdyrkande de är varje dag när jag sitter i bilen. Ja, förlåt, det är en trafikobservation igen, nu kanske ni snart inser hur mycket jag sitter i trafiken om dagarna.

Det är det där med linjerna.

Ibland, ganska ofta till och med, finns det linjer i trafiken. Linjerna kan gå på tvären som till exempel sådana linjer man ska stanna vid strax innan man kommer fram till en stoppskylt eller till ett trafikljus, eller så kan de gå längs med som i fildelare och dylika saker. Amerikaner är på något sätt betingade att tycka illa om de dära linjerna verkar det som. Ser de en tvärgående linje måste de köra fram till den, över den, förbi den och s e d a n stanna. Lite mitt i korsningen på ett ganska charmigt, stökigt sätt. Om det dyker upp någon slags fildelarlinje måste de genast köra mitt på den eller korsa den vid upprepade tillfällen, gärna i kombination med småvilda omkörningar.

Oftast är iallafall de ortogonala linjerna löjligt väl tilltagna med massor med metrar till godo, så om det står en bil framför dem gör det nästan aldrig något, det är nog det myndigheterna har räknat med. De tänkte att "våra sunt frihetsälskande medborgare kommer aldrig tolerera det här med att stanna vid de heldragna så vi drar dem lite för tidigt så att de ändå inte fastnar på varandra i korsningarna". Så tänkte de nog på DMV en gång för länge sedan, innan de började fokusera på andra viktigare saker som att göra livet till ett helvete för folk på daglig basis.

Jag har mest skrattat åt det här förhållandevis lilla buset fram till nu men helt plötsligt blev uppförandet förenat med livsfara. Vi har haft snökaos här de senaste två dagarna vilket har varit ömsom intressant och spännande och ömsom bara rueligt jobbigt ity undertecknad inte vill dö riktigt än. Det som händer då är att snöröjningsfordonen åker fram, de med tillfälligt monterad skovel på nosen. Förarna av dessa jättefordon inser inte riktigt att deras bilar blir ungefär en meter längre så snart de sätter på skoveltyget vilket gör att vi andra som slirar runt i korsningen helt plötsligt får ducka för stora, vassa, gula skovlar hela tiden. De sticker ut runt gatuhörn, de genar lite smånonchigt här och var och är generellt sett smått livsfarliga när man själv sitter i en liten, bångstyrig Amir.

Nu verkar snöovädret ha dragit vidare så problemet är väl förhoppningsvis i övergående, tack och lov. Håll tummarna, jag är redo för våren.

Snälla händer

Jag var rysligt nära att fråga den lille trånaren om han inte ville gå ut och ta en fika med mig idag men jag kom liksom av mig och vågade inte riktigt. Tänk om jag bryter mot någon slags trånar/offer hederskod om jag föreslår allmänt socialiserande utanför det helgade gymmet? Tänk om vi har det erbarmligt trist och han inte ens vill träna mig sedan? Tanken på benböj i ensamhet är inte alls så lockande, de blir konstigt nog löjligt roliga med någon som tittar på en och drar tarvliga skämt under tiden. Ojoj... Tänk, vilka grejer man kan oroa sig för.

Grejen med trånaren är att han är den första personen som faktiskt tar tag i mig ibland, helt utan att jag ber om det. En snäll hand på axeln, en klapp på en småsvettig rygg när man möts eller en hastig kram i förbifarten när jag håller på att somna i väntan på att ett av löpbanden ska bli lediga. Det är ett ovanligt uppförande hos en amerikan, iallafall bland de andra amerikaner jag har hittat här i mitt nordöstra hörn. Här vågar jag knappt lägga en hand på axeln på en kollega medans jag lutar mig över hans eller hennes skrivbord, jag inbillar mig att de inte gör så här. Det hade varit ganska pinsamt att bli stämd för sexuella trakasserier innan man ens har hunnit vara här ens i sex månader, eller hur? Fast, jag tror att min hemförsäkring täcker för lite allmäna stämningar så jag kanske ska strunta i den rädslan och bara köra istället?

With a head full of brains and shoes full of feet

Jag kom hem sent från ett restaurangbesök med en handfull svenskar ikväll för att hitta ett paket från Ajestralien i min låda. På utsidan stod det att det var en bok på insidan, dessutom stod det att det yttermera även inte var några Livsfarliga! eller Brandfarliga! pryttlar i. Som kanske granater eller en musköt eller så.

Inuti låg det, till väldigt fås stora förvåning i, en bok. En amerikansk bok, en amerikansk barnbok för att vara riktigt exakt. En sådan där om Dr. Seuss, ni vet han med Katten i Hatten och allt det där. Boken hette "Oh, the places you'll go!" och vet ni, innan jag ens hunnit bläddra mig förbi sida fem i boken satt jag på golvet och ömsom storgrät och störtskrattade. När jag beklagade mig för en av presentgivarna över att jag inte riktigt visste vilken av de två aktiviteterna jag skulle fokusera på, konstaterades det att jag lika gärna kunde "Testa lite av varje innan du bestämmer dig".

Nåväl, nu har jag testat de båda en del och jag har kommit fram till att det, som vanligt, är bäst att skratta lite. Iallafall är det alltid bra att avsluta med ett leende, och ett leende var vad jag fick av den lilla, fina texten.

Congratulations!
Today is your day.
You're off to Great Places!
You're off and away!

You have brains in your head.You have feet in your shoes
You can steer yourself any direction you choose.
You're on your own. And you know what you know.
And YOU are the guy who'll decide where to go.

You'll look up and down streets. Look 'em over with care.
About some you will say, "I don't choose to go there."
With your head full of brains and your shoes full of feet,
you're too smart to go down any not-so-good street.
...

Väderrapport

De säger att det ska komma snö imorgon, jag hoppas innerligt att de har fel. Jag har fortfarande inte skaffat mig en snöskovel och isskrapa är för mesar. Bristen på vinterdäck är också något jag tycker borde avskräcka vintern från att bli värre än den är nu. Räcker det inte med minusgrader?


Nu får det vara nog jobbat för stunden, dagen har varit full av kursförberedelser och kvällen späckad av Visiodiagram till säljare. Hoppas både säljare och kunder har vett att uppskatta mina ansträngningar imorgon, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem. Gråta lite, kanske. Eller bita dem.

Men, först ska jag sova lite.

Främling

Ibland tänker jag att "nu när jag är i utlandet borde jag göra massor med utländska saker" men ganska strax kommer jag på bättre tankar och skärper mig lite; sjunker djupare ner i soffan, lutar mig lite bekvämt och fortsätter navelskådningen lite djupare. Man kan inte upptäcka nya saker varje helg, ibland måste man vila också. Den här helgen var en vilohelg i lagomhetens tecken, mycket tid i soffan med lugnande musik i bakgrunden, det var nästan så att jag försökte undvika att ge mig ut för att träffa fransosen igår kväll. Som tur var tog jag mig i kragen och gav mig ut i kylan för lite kvalitetsumgänge med främmande man i främmande stad istället för att sitta uppe och uggla i min ensamhet.

Det beslutet var bra för jag hade det riktigt trevligt igår. Han är en rolig liten prick, den där utlänningen.

Vi träffades på ett café i South Norwalk en halvtimme söder om mig för en kaffe och allmänt språkande innan vi smet vidare på en konsert med vad som skulle visa sig vara vår körärkefiende i konglomerat med ett riktigt bra jazzband som bjöd på en tvåtimmarsföreställning av ytterst skiftande karaktär. Man kan väl enklast säga att så länge körhärket höll tyst var det riktigt bra, jazzbandet var tajt och de spelade högvis med klassiker så där så det spratt i benen. I pausen utsattes man för något som kallas för Silent Auction vilket är som en helt vanlig auktion fast utan en farbror som skriker med en klubba i handen. Man traskar helt enkelt runt och tittar på allt som bjuds och skriver ner sina bud på en lapp bredvid tingesten man är intresserad av, allt enligt vissa regler som minimibud, minimihöjningar och så. Mycket konstigt fanns det att buda på, vad sägs om en isskulptur, expertbarnpassning eller sånglektioner av en känd operasångare (som både jag och fransosen suktade lite efter) tillsammans med mycket fina saker, som basebollsmatchbiljetter eller biljetter till operaföreställningar på The Metropolitan. Den lille fransosen blev lycklig när han lyckades hitta en flaska vin som tydligen var väldigt fin och bra så den bjöd han på och sedan släpade han iväg med mig till ett bord där man kunde få köpa en manskvintett till att uppträda på sin nästa fest. Han var ohälsosamt sugen på att köpa dem till mig för nätta 250 dollar att ha som underhållning till en eventuell inflyttningsfest. Jag skrattade så att jag nästan fick sätta mig ner och avstyrde det hela med att säga att farbröderna i kvintetten säkert luktade konsigt och dammigt och att man nog inte ville ha dem på fest ändå. Som tur var höll han med så jag slapp få mig den överraskningen iallafall, något jag är väldigt glad över. Tyvärr vanns det inget finvin även om jag artigt erbjöd mig att slå ner farbrorn som bjudit över fransosen så att vi kunde sno flaskan. Som tur var betackade han sig för det erbjudandet.

Resten av kvällen avnjöts på restaurang ity alla parter var hungriga. Samtalet rörde sig mycket runt vin, olivolja, mat och musik. Idel trevligheter. Framåt natten satte jag ifrån mig honom på tågstationen i Norwalk för att själv tuta vidare norrut till mitt lilla hemman.

Alla borde ha sig en blyg fransos, de är bra för skrattgroparna.

Kroppskontakt is the shit

Erzbethl says: jag kan inte tala kramspråket

Erzbethl says: vet aldrig när de betyder nåt o när de inte gör det

Erzbethl says: aldrig hört till den där flickkompissorten som kramat varann när de träffats, kramar är förbehållna folk man känner, som mammor o pappor o systrar o såna

Chottlips says: Jag är också lite blyg med kramarna med nya men sedan, då jäklar.

Erzbethl says: mjo, jag vet inte vad exakt det är jag förmedlar med en kram....eller nåt åt det hållet

Chottlips says: Hud.

Chottlips says: Man förmedlar hud.

Och massor annat, men först är det hud. Kroppskontakt is the shit.

Borta

Härom dagen frågade någon mig om jag inte saknade min familj och mina vänner där hemma.

Då sa jag ungefär så här:

"Jo, jag saknar mina singelvänner som jag kan supa till med, jag saknar mina pariga vänner som matar mig, jag saknar mina vänner som är under fem år som jag kan ha i knät, jag saknar mina vuxna vänner jag kan ha i knät, jag saknar knän att sitta i. Jag saknar mina vänner med häst, jag saknar mina vänner som vill komma och äta hos mig, jag saknar mina vänner som kan serenera mig, jag saknar de som kan sitta med mig på sängen och titta på hockey , jag saknar de jag kan slå på, jag saknar de som kan ge mig kramar så att jag knakar och jag saknar de som kittlar och kramas och jag saknar de med tv. Jag saknar de utan hår, jag saknar de med hår, jag saknar de som jag kan ligga med huvudet i knät på och bli pillad i håret av, jag saknar de som är allergiska och jag saknar de med skägg."

Samtalet tog sig inte riktigt efter det där lilla utbrottet. Konstigt, eller hur? Om man frågar något får man väl ändå förvänta sig ett ärligt svar någon gång ibland?

Och listan kan bli längre, nu när jag funderat lite har jag kommit på ännu mera saker jag saknar. Jag saknar vänner som kan ge Kramar med stort K, jag saknar de som tar mig ut på äventyrspromenader utan slut och nästan utan början, jag saknar vänner som behåller mig hemma till sent på natten, jag saknar de med piano och de med Tequila och kortspel, jag saknar de i Australien och jag saknar de med hund. Jag saknar de som kör bil fort, fort. Jag saknar de gängliga och de runda, de korta och de långa. Jag saknar de med huggtänder, de med balkong och jag saknar de som dansar med mig. Jag saknar de med pensionsröda Volvosar, de med många tankar och stora frågor och jag saknar de med de saltaste tårarna och de vassaste tungorna. Jag saknar de jag kan titta på brasor med, de jag kan snöängla med och ibland saknar jag till och med de som snarkar. Jag saknar de jag träffade alldeles för sällan redan innan. Mest saknar jag de som får mig att lyfta ett par centimetrar över marken för att de får mig att bli varm i magen, springig i benen, rak i ryggen och kittlig under håret.

Alla er saknar jag.

Ny karriär?

I veckans utgående mailkorg:

To: trånarna@mygym.com

Being in marketing and sales I have done a little bit of markety-ish pondering for you and found another service that you might want to offer your clients, especially those unfortunate enough to be doing a whole lot of push-ups followed by the dreaded chin-up. Really, what were you thinking? As a result of that I would like to suggest some kind of a dressing service for clients who are unable to lift their arms over their heads resulting in incredibly sloppy/sultry/unprofessional/provocative clothing. Apparently topless working is frowned upon in the office. Madness, I say.

What do you think? Sellable?

Sincerely,
/C

Dies irae, dies illa

Att döpa ett inlägg till just "Day of wrath and terror looming" kanske låter en aning illavarslande men det är inte så farligt alls, jag lovar. Nyss hemkommen från Underliga Kören ®© sitter jag här och är lycklig i hela kroppen för det var riktigt vacker musik vi bitvis klämde ur oss ikväll. den divige körfröken Mark var märkbart nöjd med oss när han släppte iväg oss ut i kylan igen. Det händer inte så ofta. Det bästa var en klingande spröd och vacker Hostia, det var nästan så att man ville dansa lite lätt till den i perioder. Det var inte den körövningen jag riktigt såg framför mig när jag snubblade in, tio minuter för sent, missade uppvärmningen och fick börja med att ta obarmhärtigigt höga toner bara så där.

Hurra för överraskningar!

Övningskör

Den här veckan övningskör jag Amerikansk sjukvård, så här långt går allt bra och jag har inga underliga avvikelser att rapportera.

I helgen slog det mig för ungefär tionde gången att jag har väldigt lite Levaxin (min halsmeducin) kvar i min burk och att det kanske var dags att rota fram nästa burk snart. I måndags morse började jag leta på alla de självklara ställena, ni vet, som medicinlådan i badrummet och så. Ingen Levaxin fanns att tillgå så långt ögat kunde nå, jag som sett till att ta ut extra piller innan jag for hit och allt. Jaja, de måste försnillats eller stulits någonstans i flytten och så mycket mer att göra än att uppsöka närmsta läkare var det inte att göra. Det gjorde jag igår och det gick tack bra. Jag hittade en doktor som kunde ta emot mig redan inom ett par timmar och som vänligt skrev ut ett panikrecept till mig enligt min egen ordination vilken tyvärr visade sig vara helt fel så fråga mig inte om han är en bra doktor eller inte. 1000 microgram eller 100 microgram, så stor skillnad är det väl ändå inte? Undrar om de har FASS här eller inte? Tillsammans med receptet fick jag en remiss för provtagning och idag har jag sålunda åkt och blivit pillad på av en ung kvinna med nål. Hon var skicklig på stickandet men hu! vad tråkig hon var att prata med. Innan jag hade förklarat för henne att jag inte gillade nålar hade hon redan stuckit mig, önskat mig en bra fortsatt dag och gått sin väg igen. Vad är det för sätt?

Nu återstår bara att se om jag kan få rätt medicin till rätt dos snart, det hade varit himla praktiskt.

Kvällens sejour avec le petit Francais (lägg till cediljer där som det ska vara sådana) inkluderade lite Merlot, familjeprat, flyttklagan, bilar och telefonnummerutbyte. Spännande värre.

Här är hon iallafall

Världens bästa lillasyster, alla kategorier:

Jättekul att det var så många andra som ville vara med och tävla, men tävlingsledningen har nu korat vinnaren och det blev den här systern som tog hem äran, priset och hela härligheten. Ni andra kan gå hem nu.

Motiveringen är som följer:

Kärt barn har många namn: Knyttet, Karin, Wilhelmina, Elisabeth, Wilbeth, Lillstrumpa, Satunge, ea och Stumpan är bara en handfull av namn hon slentrianmässigt lystrar till när vi i hennes omgivning ropar. Och lyssnar, det gör hon; hon lyssnar på på sin rabiata storasyster när hon ringer på dygnets mest galna tidpunkter, hon lyssnar på de mest galna av sina vänner när de dyker upp vid dygnets resterande timmar, hon lyssnar så mycket att tävlingsledningen nästan oroar sig lite för att hennes öron ska trilla av.

Hon förvånar dagligen med sina klokskaper, sin påhittighet, sitt humör och sin humor, glittret i ögat, den utsökta och varierade musiksmaken och de periodvis taggiga kramarna. Hon avundas sitt rufsiga röd hår som för det mesta lever sitt egna lilla liv, integriteten, pianospelet, envisheten och konstnärligheten.

Jag i tävlingsledningen skulle inte vilja ha en dag utan henne och jag är så väldigt glad för idag har jag fått vara med och fira hennes 25:e födelsedag. Hennes present ligger på mitt köksbord och det kommer den göra ett par dagar till, men vi vet väl alla vem vi väntar på när vi väntar på något gott.

Jag är en bra turistguide

Förlåt, det var inte meningen att det skulle gå så länge utan någon uppdatering men nu är jag här igen med massor av bokstäver som behöver fomuleras och präntas. Det är jobbigt när man har samlat på sig ett par dagars produktion så här, det blir lätt ståkigt (som där, det där å:et skulle vara ett ö till exempel) och oorganiserat. Men, här kommer en kronologisk redogörelse över de senaste dagarna, à la en riktig "Mitt Sommarlov"-uppsats av Charlotte, 30 år.

I fredags slutade jag jobbet redan strax efter fyra för att hinna med att hämta upp Tobias från Newark runt sjusnåret, det gäller att vara ute i god tid om man ska hinna åka så där riktigt vilse som bara jag kan. Visst, både Arild och Ulrika hävdar att det är stört omöjligt att åka fel när man kör till Newark, något som jag har motbevisat nu. Till mitt försvar måste jag säga att det regnade, var mörkt och rusningstrafik och jag och lille Amir (bilen) graviterade på något underligt sätt mot den där felande avfarten via svart magi eller så. Fram kom jag och eftersom flyget, som de alltid är här, var sent hann jag köpa mig något att äta och läsa lite bok innan besöket behagade visa sig i ankomsthallen. Resan hem var betydligt mindre äventyrlig, mest för att jag gav upp mina egna futila navigeringsförsök och lät Garmin bestämma på riktigt den här gången. Hem kom vi iallafall, lagom hela och med stor sannolikhet inte allt för rena. Sömn företogs ity båda parter var trötta.

På lördagens morgon intogs frukost och gjordes morgontoalett i lugn och ro och så småningom for vi in till Manhattan, mer bilder finns att beundra här. Det var oerbarmligt kallt och blåsigt i lördags men vi bet ihop och gjorde ett par av måstena, innan vi gav upp för kvällen och koncentrerarde oss på god Indisk mat på innekrog i Midtown. En av höjdpunkterna för mig under dagen var att stifta bekantskap med ABC Carpet & Home, en helt underbar allt-möjligt-affär som jag hade otroligt svårt att slita mig från; det var kitch blandat med klass, Skandinavisk inredning och Indisk pryttlighet omvartannat. Knyttet, hit måste vi gå du och jag.

Farmåt kvällen tumlade vi av tåget i Milford igen för att släpa oss hemåt till trygga och mörka vrår på Broadway, man blir trött av att vara i storstaden. Idag har vi mest tagit det lugnt; söndagsfrukost, strandpromenad i bitande kyla, en runda på mallen i Milford och lunch, innan det var dags att köra till flygplatsen igen. Den här gången utan några misstag alls, inte ens på hemvägen när jag var själv.

Superbowl struntade jag i så fråga inte om det.

För övrigt hälsar Tobias att jag är en utmärkt turistguide.

Hångla

För övrigt vill jag bara påpeka att Kartago bör förstöras och att pojken bör släppa till.

Jag har ju städat och allt.

Diskfilosofi

Tänk vad man gör sig till när det ska komma finbesök; lägenheten är konstigt städad och till och med dammsugen, det finns nybakat bröd i frysen och pepparkakshuset har fått ett nytt fräscht lager med kokossnö runt sig istället för den solkiga gammelsnön från i fjol, Darth är fortfarande nerpackad bland julpyntet. Imorgon ska jag fara in till Newark i rusningstrafik och hämta upp ett stycke Norrköpingspojke, eller Tobias, som han kallar sig till vardags. Planen är en tur till Den Stora Staden på lördag och lite lugn och ro på söndag innan han ska köras tillbaka till flygplatsen igen, mitt under SuperBowl vilket gör att jag hoppas på lugna och roliga vägar då iallafall.

När jag som bäst stod och diskade min disk härom nyssens slog mig en tanke, att det är konstigt det här med ensamhet. Först blev jag bara väldigt glad, för de små insikterna kommer så sällan till mig, de stora är än mer sällsynta, och när de väl kommer måste man ta sig en stund och bara njuta ögonblicket. Man ska vara glad för det lilla, även det insiktsfulla lilla.

Som många av er lagt märke till är inte livet här på andra sidan bara guld och gröna skogar utan även en del sömnlösa nätter och kanske en och annan svordom då och då, men det slog mig att jag nog ändå varit ledsnare där hemma. Det i sig är väl kanske inte så pärskans kul att inse, men det kändes trots allt bra på ett underligt sätt. Hand i hand med det där lilla som man ska vara glad för, går vetskapen om att det alltid kunde vara värre. De rör sig visst i par, gärna i någon slags jenka. Det som slog mig var, att vara ensam mitt bland sina vänner kan vara något av det mest hopplösa som finns. Visst, att vara alldeles själv, vilket jag nu inte är, är antagligen etter värre, men att vara så här själv som jag är, är på något sätt enklare att hantera. Man vet var man har sin ensamhet och den känns hanterbar. Jag tror att ensamhet i grupp är förlamande, medan reklus ensamhet ofta är pådrivande, inte alla dagar men några stycken här och var.

Ja. Jag hoppas iallafall att det är så.

Burp

En småjobbig dag på jobbet ska man med fördel följa upp med långsession på gymmet, körskolk, öldrickning, hämtmat och PS3 med Pontus. Rapar och bilspel får den här flickan i mycket bättre sinnesstämning i en hiskelig fart.

Vilket skulle bevisas

Jaja, det var bara en fråga om tid. Ikväll har jag varit på Trevliga Kören ®© och sjungit ovanlig men fantastisk musik för att sedan bli upplockad av en fransos för ett glas vin och konversation på vägen hem. Det funkade; vinet var gott och franskt och konversationen var mäkta underhållande. Det är alltså så, att de trevligaste amerikanerna här är utlänningarna.

Vad besvärligt.

Den här mannen hade iallafall en lagom kombination av ironi, intelligens, humor, akademika, höjd över havet och språklig fallenhet. Vi talade om så dispersa saker som Zidanes huvudbuttning under VM-finalen (han var synbart upprörd, jag skrattade mest och spelade med), Milfords eländighet (han har bott där och hatar stället innerligt, jag tvivlade), lokalbefolkningens brist på klädsmak (vi suckade i kör) och vikten av gröna stövlar (vi beundrade mina underverk).

Det där var något man kanske skulle ta och göra om någon gång.

Världskänd i Shelton

... eller inte.

Ikväll har jag lånat ut min späda stämma till gymmets feletånsvarare i utbyte mot jag vet inte vad. Lille trånar'n uttryckte det så fint "We will pay you forever with love". Jag misstänker att det betyder att jag kommer sparkas runt gymmet imorgon med. Det är konstigt det där med kärleken, men de som vet säger ju att de man älskar agar man. Jag känner mig smått avgudad.

Annars har jag mest suckat mig igenom dagen, det har inte gått bra den senaste tiden. Jag har köpt prylar och designat system, och vet ni? Jag suger på det. Allt blir bara fel och jag handlar bara fel saker hela tiden. Det är inget skoj och när jag idag beklagade mig för Pontus och sa att de nog måste skicka hem mig snart för jag gör bara fel hela tiden sa han bara att "Ja, vi överväger faktiskt det".

Han skämtade.

Tror jag...

Så, ikäll tog jag igen min antiproduktivitet (Ja, jag är inte ens oproduktiv, jag är antiproduktiv. Jag försöker vara produktiv men misslyckas till skillnad när jag inte ens försöker. Det är ganska knäckande.) med att leka perfekt hemmafru. Jag har varit på laundromaten och tvättat, jag har handtvättat lite saker, jag har vikt tvätten, jag har bytt lakan, jag har sorterat glas och ställt ut för upphämtning och jag har städat badkar. Nu dricker jag ett påtvingat men husligt glas vin eftersom flaskan sagda vin tidigare befann sig i behövde sorteras och slängas. Det är jobbigt när det blir så men gubevars vad effektivt.

Hurra!

I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.

Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.

Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.

Nah

Så plingar vi ut ännu en ganska händelselös vecka under 2007. Man kan väl säga vad man vill om det här året, men än så länge är det ganska tråkigt. Mängden drama är försvinnande litet och det borde jag kanske vara glad för. Det är lite ovant bara, men säkert skönt egentligen, jag är bara för dum för att uppskatta det. Jag menar, de spänningsmässigt toppnoteringarna den här veckan var när krockkuddslampan i bilen inte vill stänga av sig på grund av kylan och när Jättechefen idag glömde sin plånbok på kontoret för mig att hitta. Tänk, vilka möjligheter... Jag gjorde det rätta och ringde chefen utan att göra det minsta lilla inköp till honom på till exempel How Cool.

Men, året är än så länge ungt och det ska väl vara katten om jag inte får mig mitt lustmäte i Charlottsk dramatik alldeles för snart, då kan det vara bra att ha det här inlägget att gå tillbaka till, mest för att påminna mig om hur korkad jag är.

Peeping Tom

Mitt vardagsrumsfönster blickar ut över verandataket till det lillla huset på 1054 East Broadway. Oftast ser man saker som en vackert gråblå Mitsubishi Amir/Eclipse utanför, lite träd och några andra hus är också ganska vanligt att överblicka. Ibland får man inse att att det är fullt möjligt för andra att kika in också. Gissa vem som blev skrämd från vettet förra helgen när den här herren helt plötsligt dök upp i mitt smutsiga fönster när jag i lugn och ro åt min lördagsfrukost i soffan.

De är inte riktigt kloka, de amerikanska katterna.

Högtidlig

Hej och välkomna till Allmäna Rödvinsdagen! Vad kul att just ni kunde komma.

Den tredje sista (förutom i år då det är den sista) lördagen i januari firar man traditionsenligt den Allmäna Rödvinsdagen genom ett hjärtligt intag av rödvin i alla de färger (mestadels rött) och likaledes konstigt musikintag. Extremisterna hävdar tydligen att man inte får dricka något annat än rödvin under självaste högtiden men jag tror att man får lov att dricka andra saker så länge man kan hävda att de har någon slags anknytning till just rödvin. Grapefruktjuice är ju lätt rödfärgad, är framklämd av kroppsdelar och kommer från en frukt med kärnor i och är därmed i princip identisk med just rödvin som alla vet, det innebär i förlängningen att man kan få till stånd en vinfri frukost iallafall. De som är insatta förtäljer även att man med fördel kan klä sig i plast också, av rent praktiska skäl.

Jag har firat Lilla Allmäna Rödvinsdagen med att fara in till Stora Staden och gå på Gotham Comedy Club i trevligt sällskap. För inte så länge sedan vann jag nämligen åtta gratis inträden till sagda klubb och ikväll släpade vi oss in och skrattade oss smått fördärvade tills klockan var sen. Att jag någonsin skulle kunna ta mig direkt från jobbet in till Manhattan trodde jag väl aldrig någonsin att jag skulle vara med om. Bilresan från Linköping gjorde alla tidigare försök omöjliga, vi hade ju inte ens tid att fara till Köpenhamn för att luncha om jag kommer ihåg rätt.

Excuse me, I seem to be a bit lost

Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!

Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.

Användarmöte, schmanvändarmöte

Saker man kan ha en rymdingenjör till:

- Löda solceller
- Konversera med
- Skratta med
- Räkna på termiken till små lådor målade i svart och vitt
- Ha i en kör
- Anordna användarmöte
- Täta läckor med
- Packa lådor

Ett väldigt användbart djur, sanna mina ord.

Skratta inte nu, men vi (jag säger vi men jag misstänker att den lotten redan fallit på mig) ska anordna Sectra NA:s Användarmöte i april eller maj. Avvakta för mer information.

Argh!

Väntar alltid lagom

Under mina första veckor här tänkte jag mycket på att det var som på låtsas. Det mesta var overkligt och svårt att ta på allvar, på gränsen till omöjligt och ofta ofattbart, mitt liv var som en SVT Dramaproduktion och jag satt lika ofta vid sidlinjen och såg på som jag var en aktiv deltagare i det. Så kändes det då, och ikväll slog det mig att så känns det i mångt och mycket nu med.

Här sitter LåtsasChotte i sin påhittade lägenhet med sin inbillade lilla sportiga bil ute på gatan. Hon kör leksaksbilen till påhittejobbet varje dag och har till och med overkligt verklig disk i diskhon. Disken ser väldigt äkta ut, den luktar till och med lite illa om man låter den stå för länge. Därför brukar LåtsasChotte inbillningsdiska lite varje helg.

När som helst väntar jag mig att något slags myndighet eller diverse rättslig instans ska komma förbi och stänga det här spektaklet och skicka hem mig igen. Hem ligger inte alls så långt bort, bara man plockar bort kulisserna och ställer om klockorna lite är man i princip där. Ni andra har de pausat, de där myndighetspersonerna, och så snart jag kommer hem igen trycker de på play igen.

Det är fruktansvärt förvirrande att känna så här, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen ibland. Jag vet massor om att leva i nuet, iallafall har jag läst i böcker om det, men jag kan inte riktigt förmå mig att göra det. Hur ska man göra det när allt och alla som är viktiga är på andra sidan och dessutom pausade? Jag var ute och träffade en ung man idag, honom ska jag inte heller gifta mig med, tror jag. Han var trevlig och jag skrattade en hel del men återigen har jag liksom fastnat i ett gytter av låtsas, varken han eller platsen vi är på kan väl vara på riktigt. Det är inte så att jag inte är mig själv, för det tror jag allt jag är, kanske lite mattare i pälsen för vattnet här är taskigt mot mitt hår och en aning mer avvaktande än vanligt för jag inte riktigt kan reglerna i de här nya lekarna jag försöker leka, men annars är det en så fullvärdig Charlotte det bara går att frammana för stunden.

I all den här overkligheten var det därför extra skönt att komma hem och hitta ett brev i lådan. Ett riktigt. På papper. Med verkliga ord och med äkta, men inte helt uppgivna tårar som resultat. Där ser du Mamma, det kom fram till slut. Den som väntar på något gott, väntar som sagt aldrig för länge.

Fort-och-fel Abdon

Följande scenario utspelade sig på 1054 East Broadway igår kväll:

Chotte kommer hem, låser upp, släpar in sig själv och sina påsar och stänger dörren. Klär av ytterkläder, klär på innetofflor och springer med benen i kors upp för trapporna. Hon är j ä t t e k i s s i g! Hon kastar ifrån sig påsarna, går rakt fram i lilla korridoren, öppnar dörren och försöker gå in i garderoben för att hitta toaletten.

Den var inte där.

Går ut igen, kliar sig på huvudet, programmerar om hjärnan att passa in i nuvarande lägenhet och inte den på Östgötagatan och hittar så småning om till rätt rum.

Hepp!

Manhattan, del 1

SoHo är dåligt för plånboken....

Idag tog jag mig i kragen och for in till Manhattan för en första helg i upptäckandets tecken, del 1 i "Charlotte upptäcker Staden". När Ingar var här i höstas kom jag fram till att jag under 2007 skulle försöka lägga New York under mina fötter på något slags vis, planen då var genom att gå på den men nu verkar det som om jag kanske snarare ska shoppa mig över den.

Aj.

Jag for in i morse, landade på Central Station runt lunch och tog ett tåg söderut för exkursion i stadsdelen söder om Houston i den plötsliga vinterkylan som slagit oss alla med smärre förlamning som följd. Solen sken iallafall och den röda glittermössan kom väl till pass när jag trillade omkring i ett av den stora stadens mer artsy områden. SoHo är hem för en uppsjö av gallerier, ett par muséer och ett helt upplopp av trevliga restauranger. Jag hade en lista på saker jag ville se och göra, en hel del hann jag med och del andra har jag kvar. Inte förvånande på något sätt. Jag har hittat en fölsepresent till Lillstrumpan och lite annat till mig som kan vara bra att ha. Eller inte alls.

Jag borde inte få gå lös själv.

Om en fiskbrevlåda

Chottlips says:
Se vad för något skoj jag hittade i morse! (eller se nedan, reds. anmärkn.)
Wilbeth says:
Aha! en klassisk fiskbetesbrevlåda! Säkert värd massor på svarta marknaden
Chottlips says:
Haha!
Wilbeth says:
Stjäl den!
Chottlips says:
Klassisk?
Wilbeth says:
Norpa den!
Wilbeth says:
Eller måla om den
Chottlips says:
Haha! Vill du ha den i fölsepresent?
Wilbeth says:
:o)
Wilbeth says:
Måla den röd en natt. Hade varit kul
Chottlips says:
Taskigt...
Wilbeth says:
Nej, man får måla fint
Chottlips says:
Kan inte du komma hit och göra det?
Wilbeth says:
Jo. Jag har sprejfärg, då går det fort
Wilbeth says:
Undrar om man får ta med sig sånt på flygplan?
Chottlips says:
Nu matchar den ju nästan huset... Om vi målar den röd måste vi måla huset med.
Wilbeth says:
Ojdå
Wilbeth says:
Nja, en anna blå färg?
Chottlips says:
Nej, inga vätskor i kabinen. Du får ha det i bagaget. Eller så köper vi nytt när du kommer hit.
Chottlips says:
Då kanske de inte ser det...
Wilbeth says:
Lite diskret så där så att de inte märker det förrän de tittat två ggr?
Chottlips says:
Vi kan kanske måla om den till något helt annat?
Wilbeth says:
Ja!
Chottlips says:
Vad annars har den där avlånga formen?
Wilbeth says:
Eller så hänger vi en riktig fisk på kroken därunder
Chottlips says:
Eller så ersätter vi den med en fisk!
Chottlips says:
Helt och hållet!
Wilbeth says:
Ett halvt flygplan?
Wilbeth says:
Haha! Ja! Som vi målar röd!
Wilbeth says:
Ellér ljusblå
Wilbeth says:
Tror du man kan använde den som brevlåda då?
Chottlips says:
Stackars fisken, tror det blir trångt.
Wilbeth says:
Yuck..... Och det kommer nog lukta
Wilbeth says:
Får använda mkt sprejfärg för o bli av med den lukten
Chottlips says:
Och parfym
Wilbeth says:
Nå, men vi råkade visst trilla bort från den där intressanta måndagspojken du nämnde. Han som slår plastmattshopping medelst apdiskussion
Wilbeth says:
Who's that guy?
Chottlips says:
Jepp, jag är bra på konversationella avledningsmanövrar, eller hur?
Wilbeth says:
Väldigt. Spill it.

Promenadisera

Det är himla underligt det här med mina promenader, jag och kameran ger oss ut nästan varje helgmorgon och när jag ser något som jag aldrig sett förut tar jag en bild som jag tar med hem till er. Det kanske inte låter så underligt men när man betänker att jag går samma runda nästan varje gång, och ser nya konstiga saker hela tiden blir jag lite konfys. Det är som om grannskapet har någon slags dekoreringstjänstgöring bara för att tillgodose mitt rapporteringsbehov.

Se vad jag hittade idag till exempel, något slags rabattprydnadsmonster i form av plåt. Den här och en till stod utanför ett hus och såg lite ensamma och tillfälliga ut.

Eller den där andra saken, jag tror det är en slags brevlåda, som jag måste ha missat totalt förut. Helt otroligt underhållande.

Frågan är hur underhållande mina grannar tycker det är att ha mig krypande i deras buskar bara, jag väntar när som helst att någon ska komma ut med ett gevär och skjuta lite på mig på något slags proprietärt amerikanskt vis. Den dagen, den sorgen.

.

Frågvis? Frågdum.

Idag har varit en grinig dag: det har varit krokodiltårar och röda ögon varvat med snäsiga svar och rumsutstormningar. Det har varit en sådan där dag man önskar att man hade någon som förstod omkring sig, någon som visste vad det är som tarvar illa, någon som vet med sig hur fel det är att fråga hur det är. Jag saknar det där sociala spindelnätet jag hade där hemma hos er förfärligt mycket ibland. Det där när man kunde broadcasta ut ett ping efter en kram och faktiskt få en handfull erbjudanden med bara ett par sekunders svar och ett par av erbjudandena alltid fanns i huset, nära till hands. Att jag skulle sakna det visste jag ju redan när jag fyttade hit, så jag vet inte riktigt varför jag sitter här och gnäller. Men, varför ska man hymla? Jag saknar någon som känner mig.

Någon som kan förklara för mig hur livet funkar och hur jag funkar med det, för sådana här dagar har jag rent ut sagt ingen aning. Kan man till exempel gå vidare utan att förlåta någon? Och kan man förlåta någon, men ändå fastna i vinkelvolten och inte kunna gå vidare? Det har jag funderat och gråtit över idag, det varvat med Sambaproblem i Danbury, WINS-frågor från San Fran, drivrutinsjakt, maskininventering och telefonsamtal med min favoritsäljare nummer ett. Jag har fortfarande inget svar, jag är inte ens så nära att jag kan formulera några tankar om det här på pappret.

Kan ni kanske hjälpa mig på traven, ni kloka människor där ute?

Är det att betrakta som en sjukdom?

Ja.

Färdinna

Idag var vi och hämtade bilen, det var inte helt problemfritt eftersom jag hade fått för mig att jag kunde betala resterande belopp med mitt bankkort vilket visade sig vara fel. Väldigt fel.
Ponteliten och jag fick snabbt jaga fram en bank som gav mig en slags lapp med pengar i som jag fortfarande inte riktigt förstår hur den funkar. Men, just i sådana lägen uppskattar man Amerikanarna för deras liberala öppettider, kan ni tänka er något så vansinnigt som en bank som har öppet till klockan sex? Jag frågar mig: Vad gör de inte i amerikanska banker efter klockan tre?

Än så länge har inget i eller runt bilen sprängts, så jag är mäkta nöjd med mitt val. Har jag sagt att det är en GT? Med massor med Motor? Som Brummar väldigt om man vill?

Rovligt!

Livsfarligt!

Observationer del 5

Det är mycket med trafiken.

Jag vill bara säga det.

Nu har jag en sådan där observation att rapportera igen. Det är väl inte bara en observation, det är minst lika mycket en fråga. Ett rop på hjälp. Alla ni där borta: min långväga hjärntrust, alla mina vänner med de miljonerna högskolepoäng och eonerna av livserfarenhet, ni som är lyckliga ägare till sunt förnuft och en förmåga till kritiskt tänkande - Hjälp mig. Varje dag på väg hem från jobbet tar jag mig igenom ett par korsningar som varje gång gör mig ömsom irriterad och ömsom fascinerad. Den ena är oftast upphov till minst det sista, lite beroende på trafiken är den det första också och lite beroende på hur mycket av det första jag känner kommer korsning nummer två liksom bara halka med i de allmänt upprörda känslorna och få lite ovett den med. Hänger ni med? Nej, jag tänkte nästan det.

Så här ser den första ut:

Som ni alla vet, är det jag som är den blå bilen. Situationen är alltså som följer: En fyrvägskorsning med tre stoppskyltar och en ostoppad påfart. Hur klokt är det? Här i Usa betyder stopp att man stannar och släpper fram eventuella fordon som kommit fram före en, det är som en väldigt stark väjningsplikt i kombination med någon slags blixtlåsteknik, eller vad det nu heter, man åker i den ordning man kommer fram till stopplinjen, helt enkelt, kom ihåg att göra en symboliskt halvhalt först bara. Men, i det här fallet har vi alltså ett läge när tre påfarter alltid måste stanna för den fjärde vilket gör att det infaller ett dödligt och förvirrat stillestånd när väl kusten är klar för de tre bilarna som har stannat i korsningen, för ingen kommer ihåg vem det var som kom fram först och ingen vågar lita på att de andra kommer ihåg det som de själva kom ihåg. Jag vet inte hur många gånger som vi har stått där, jag och en handfull andra bilister, i väntan på att någon ska komma ihåg något. Vad som helst. Till slut ger vi alla upp och försöker ta något slags initiativ, eftersom vi alla går på ungefär samma otålighetsklocka hamnar vi gärna där samtidigt, vilket gör att alla tre börjar köra ungefär, precis i samma sekund och därmed initierar ett litet lokalt, men effektivt trafikkaos som bara upphävs med ett ivrigt gasande och bromsande, frenetiskt vinkande och en himla massa irriterande ögonkontakt. Det är viktigt med ögonkontakt i trafiken, man kan tydligen undvika missförstånd, har jag lärt mig. Synd att de dära skyltarna gör oss alla så ohemult förståndslösa innan dess bara.

Jag är övertygad om att all galenskap i Usa finns av en anledning, den är inte slumpmässig på något sätt, utan ytterst beräknad och medveten. Den som kan komma på bakgrunden till just den här galenskapen kan gärna ta och berätta den för mig ity jag gärna skulle veta vad som kan ha hänt här. Fina priser finns att hämta.

Den andra korsningen är inte i närheten så underlig utan mest en mindre variation på samma tema: Trevägskorsning med två stoppskyltar. Det är sällan jag råkar ut för konstigheter där men den får mest ovett av bara farten när jag varit med om kaoset i den första. Det är lite som om korsning nummer ett har parat sig med något litet men ganska trafikvänligt, typ ett rödljus eller en refug, och skapat den andra och på så sätt satt till värden något som inte är fullt så galet men ändå inte riktigt trafikmässigt vettigt. Ibland undrar jag om det kanske är så att man någon gång för länge sedan beställde lite för många stoppskyltar från FN, eller var det nu är man beställer dem från, och sedan i ett gonblick av snålhet bara kände sig tvungen att ställa ut dem. Milford blev tilldelad en 5000 skyltar, minst, och var tvungen att använda dem, därav det vansinne som är min väg hem idag.

Nu ska jag vara ärlig och ge de Amerikanska trafikreglerna lite cred också, de har ett par bra saker som jag kommer sakna hemma. En av dem är att köra lagligt mot rött, till exempel. I de flesta korsningarna får man köra mot rött när man ska svänga till höger vilket är jättesmart. Jättesmart så länga man ser sig för, vill säga.

Söndagsvila

Fortfarande bakis av gårdagens stora shoppinginsatser sitter jag här: otvättad och med träningskläder på, ity jag ska ut och springa snart. Vilken minut som helst, faktiskt. Säkert. Jag ska bara dricka upp vinet och äta en chokladbit till, sedan är jag redo att möta regnet och mörkret med starka, friska steg. Eller inte alls, när jag tänker närmare på saken. Jag tror jag har varit duktig nog ändå idag.

Idag har jag städat ur den fula Forrden och packat fram min kanariegula dammsugare för att äntligen attackera resterna av julgranen, idag åkte faktiskt julen ut-ut-ut. Det har varit en ensam men för ovanlighetens skull skön söndag fylld med "How are you":s från grannar som fascinerat tittade på mig när de gick förbi mig och tråkbilen som slogs för att få ut allt skräp jag hunnit fylla den med de senaste månaderna och telefonsamtal hem till Sverige. Jag har pratat med föräldrarna, systern och han pojken i Norrköping en stund, inget viktigt har sagts men icke förty har jag pratat med folk som är normalare än många andra (ja, så även du, Lillstrumpan).

En ganska okej dag. Helt otroligt händelselös, men bra.

Tack och hej, leverpastej.

Bivlar!

Nu är jag liksom sådan där bilägare ändå och jag är glad och lite rädd för nu har jag köpt min första begagnade bil och jag har gjort det på ett ganska ovetenskapligt sätt. Så här gjorde jag:

• Jag letade bilar på Internet.
• Jag hittade en handfull som jag ville ha.
• Jag visade dem för Pontus och Linda.
• Jag rådfrågade carfax.com som håller reda på om fordon har krockat och så.
• Vi tittade på två av dem och Pontus sparkade pliktskyldigast på minst tre däck och gungade lite på bakvagnen på dem.
• Jag provkörde.
• Jag frågade andra manliga män om råd, det gick dåligt.
• Jag frågade den manligaste av män om råd (Kristian) och fick massor med bra saker att tänka på.
• Jag fick ångest, Kristian till trots.
• Jag kände efter i magtrakten.
• Jag köpte en.

Bra, va? Hur man egentligen ska göra vet jag fortfarande inte riktigt, jag antar lite att det är här den där chauffören (Hrm!) skulle ha gjort sitt jobb, men eftersom han fortfarande inte dykt upp så fick jag helt enkelt ta saken i egna händer. Huruvida det var så värst lyckat eller inte får vi helt enkelt låta framtiden utvisa, då jag inte har någon garanti på den Lilla, Snabba och Vackra Blå hoppas jag att den inte ska sprängas direkt, eller så.

Min bil är nu iallafall lite argt metallic-himmelsblå och härstammar från Asien någonstans. Dess Mamma var en Misubishi Ecipse och dess Pappa var en Mistubishi Eclipse vilket gör att även den är en Mitsubichi Eclipse. Pontus försökte länge förklara för mig att det nog var en Masda RX-8 jag skulle ha men det är så svårt att få fram en sådan när man parar just Mitsubishi Eclipsar. Den föddes 2001 och har gått alldeles för många mil för att jag ska vilja tänka på det mer än nödvändigt. På insidan är den opraktiskt ljus och lädrig och har en massa spakar och sånt, dessutom har den ett litet baksäte där man kan lägga Marinor och Mammor och andra saker som börjar på M. På utsidan har den lampor, en spoiler och en massa andra braatthasaker. I magen har den en 3-liters motor med cylindrar och annat som jag är övertygad att det är viktigt och bakom ratten har den alldeles strax mig. I mina ögon en helt perfekt bil.

Se!

Ikväll firar den Abdonska hushållet med broccoli och vitt vin galore, imorgon tas konsekvenserna.

PS. Pontus tycker den har tjejig färg. Han har fel.

PSS. Mia hävdade att det var en Missubishi Amir. Det tyckte jag var kul och bättre än Eclipse.

Man kan alltid önska sig

Min Mamma har sagt ett par saker till mig i sina (och mina) dar som har fastnat så där riktigt hårt att man inte kan blil av med dem hur mycket man än skrubbar och nöter och hur många slag i huvudet man än råkar få när man slåss i all välmening. Mamma har, som mammor ofta gör och bör, sagt massor med bra saker men där en del bara faller platt till marken och skyfflas undan så finns det en handfull med sanningar som det alltid är gott att påminna sig om. Ta till exempel den om att "Ja, man kan alltid önska sig." Ett uttalande som ganska ofta dök upp runt Jul och gärna följdes upp med en suck när det, som vanligt, stod "Häst" överst på önskelistan signerad Chotte. Jag fick aldrig någon häst men jag blev väldigt bra på att önska, och säg mig hur trist livet skulle vara om man inte fick eller för den delen hade ork att önska sig något alls. Eftersom det är bra att önska sig saker ska jag nu humorera Kristian lite i hans önskan om ett inlägg om Pannkakor och Snö, för det har han önskat sig.

Hmm...

Eller...

Nja...

Någon snö har jag inte direkt sett till sedan jag flyttade hit. Inte ens i form av knark. Och pannkakor regnar det inte direkt av heller. Jag har fått pannkakor av P&L några gånger som helgbrunch förstås.

Äsch! Nu går jag och lägger mig. Kan någon annan önska sig något, gärna något enklare?

Trånar'n

Imorgon ska jag visst träffa den där tränaren igen, han som jag skrev om i förra veckan men sedan glömde att rapportera tillbaka om bara för att DMV kom ivägen och ställde till det lite för mig, och min kropp har redan börjat ojja sig lite förfärat.

Tränaren heter Jay och är helt otroligt pigg och glad och liten och 34 och luktar kokos och pratar och tittar och funderar och säger "Ten seconds left!" alldeles för ofta. Vi har träffats två gånger, imorgon blir den tredje, redan och jag måste säga att även om han kör med mig så att jag nästan blir spyfärdig så är jag lite småförtjust. Ett helt nytt ordspråk kommer här från Chottes Ordlåda: "Jag älskar den som agar mig", redan ett klassikeruttalande här i Milford, faktiskt. Vi kör mycket basövningar av slag som jag gillar skarpt: benböj, utfall och armhävningar, sådant där som aldrig blir omodernt till skillnad från BodyCombat, NIA och Pilates och andra flugor. Ofta lägger han på lite kul fnurror på det hela så att jag får träna balans eller uthållighet samtidigt och herrejistanes vad kul det är. Dumt att han ska ha betalt, bara.

Långa dagar

Vissa dagar är längre än andra och vissa dagar är långa på ett helt annat sätt än andra.

Idag är det tisdag i ungefär en timme till och den här tisdagen har varit fruktansvärt lång, den började tidigt, fortsatte lite slentrianmässigt, tog ett varv eller två runt en smärre evighet och har nu envisats klart. Jag har varit på fötterna i 16.5 timmar och inte varit ledig en enda av dem. Visst, jag har gjort bra saker som att leka med trånaren, äta mat, sjunga på toa och sjunga i roliga kören men nu är jag ganska trött om inte bara tassarna utan även om alla möjliga andra kroppsdelar och funktionscentra; ögonen ser en drygt halv gång extra, skallen är fylld av återställningstecken och gasfoten som var tung mot gaspedalen och vilar nu under täcket för den har redan somnat.

Den här dagen står i stark kontrast till helgen som innehöll ett par riktigt långa dagar. Hopplöst långa dagar. Dagar där klockan sniglade sig fram och tickade fram minut efter minut med förlamad overksamhet och suckande tristess, minuter som långsamt närmade sig en befriande tvåsiffrighet där man till slut fick gömma sig bland befriande, förgängliga drömmar och tänka "Vad skönt att den tog slut till slut, Dagen."

Jag vet att jag tycker bäst om tisdagarna just nu, de hektiska dagarna som går och går och aldrig kommer till dörren. Den andra sorten kan gott hålla till vid någon annans hus.

Gammal hund

Tänk, man lär sig nya saker varje dag. Idag har jag lärt mig hur korkat det är att bära ut julgranen när man fortfarande inte äger en dammsugare. Min teori var att det skulle vara en dålig idé och nu har jag bevisat den. Hepp! Men, man får bort förvånansvärt mycket barr med bara en sopborste.

Tack Frida för den fina boken, den dök upp och överraskade mig i lördags. Jag ska snart bli modig och frivol igen så att jag kan ta tag i lite av allt det roliga den bjuder.

Tack Marina och Rikard för det fina smycket, gissa om jag var fundersam över vem paketet var från när jag fick det. Någon oläsbar Johan stod det nämligen på tullappen och jag undrade länge och väl vem det kunde vara från innan jag till slut gav upp och tittade efter.

Jag har tittat på bil.

Grattis Strykfritt

... som fyller 100 idag!

Hurra för den och hurra för oss!

I couldn't have done it without you.

Ja, vad ska man säga. Jag har alltså lyckats skriva hundra inlägg så här långt; en hel del av dem värdelösa, några marginellt underhållande, ett par parior och en handfull jag är stolt över. Jag känner stort ansvar för Strykfritt och gentemot mina trogna läsare (Hej Mamma!) och jag vågar knappt lägga ner pennan eftersom jag vet att det antagligen kommer oroa en del av er (Hej Mamma!) så jag fortsätter att med mitt regelbundna, nattliga fabulerande i hopp om att fortsätta hålla kontakten med er där hemma. Dessutom är det så rysligt roligt att se era kommentarer och små hejjarop från alla håll och kanter, de är välkomna allihopa. Och Kristian, man får kommentera hur man vill, hur långt man vill och om vad man vill. Vad ni än skriver så läser jag det med ett leende på läpparna, en varm tanke i magen och en trygg vetskap om att ni faktiskt finns, fastän jag inte är där för att titta till er regelbundet.

Ibland är det svårt att komma på vad jag ska skriva om, vad som kan intressera och underhålla, vad som kan vara värt att lägga tid och kraft på och framför allt att sålla fram det jag tror mig vilja komma ihåg sedan, när jag uppnår någon slags gammeldom så småningom. Vardagen är grå och tråkig och repetitiv här med och ibland är det ruskigt svårt att hitta något guldkantat eller ens argt att sätta på pränt. Men, när det väl händer, när verkligheten är värd att skriva om eller när den är så irriterande att man måste skriva av sig lite, då är det här stället ett av de bästa jag vet. När man behöver sympatier eller när man känner sig ensam, när man behöver dela med sig av galenskaper eller skvallra, när man behöver påminna sig eller bara glömma. Då är det hit jag går.

Glad Söndag, allihopa.
Kram, Chottlips

Högtryck

Det har varit tokigt varmt här idag, säkert upp mot en 17 grader. Jag var ute och joggade och fick snabbt inse att jag klätt mig alldeles för varmt och fick glatt börja strippa av mig underställströjan mitt på en bit väg till många förbipasserandes stora förtjusning. Det var strålande ute i vilket fall som helst men det känns så fel att jag har svårt att njuta av vädret. Det är något ruttet med det här vädret och det gör mig nervös. Man ska inte kunna gå barfota i januari och man ska inte kunna sitta i bara ett linne ute på verandan och läsa en bok. Det är fel! Fel, fel, fel...

Jag har som sagt kollegor som, likt George Bush Jr, inte tror på växthuseffekten. Undrar om jag ska köpa hattar till dem redan nu som de kan börja småtugga på, för jag misstänker tyvärr att de har fel. Fel, fel, fel...

Under tiden gör det här mig lite illa till mods.

Take me home or lose me forever

Idag tröttnade jag officiellt.

Runt tvåsnåret kastade jag ner telefonluren och grät arga, frustrerade och snörvliga tårar på tangentbordet. Jag sa till mig själv att nu får det räcka, nu ringer jag Torbjörn Kronander och ber honom ta hem mig för mer av de här knasiga knäppskallarna klarar jag inte av. Det får räcka, jag är trött, trasig och kaputt. Redo för retur. Jag ger upp, jag vill inte mer.

Efter ett par minuter sinade dock tårarna, för inte ens ett läckande såll som undertecknad kan gråta hur länge som helst, och jag samlade ihop mig lite. Andades djupt, smet ut på toaletten och baddade ett ganska pluffsigt ansikte. Hämtade sedan kraft hos Linda för att slutligen packa ihop mina saker, säga hej till Pontus och fara iväg till DMV för fjuttinittonde gången för att återigen ansöka om att få köra upp för ett amerikanskt körkort.

Nu är 40 nya dollar betalda, jag har köat den erforderliga timmen och jag har blidkat både män och kvinnor med hundvalpsögon och nu sitter jag äntligen här med ett riktigt kvitto där det står var jag ska köra upp och när. En seger? Nej, ett nederlag känns det som. Jag är trött och stressad och hela den här trafikhistorien ger mig ont i magen när jag tänker på saken. Mest av allt vill jag krypa ner i sängen och inte kravla ut igen förrän kanske i maj 2008 lagom för att hjälpa till med att packa ihop alla mina saker igen.

Pontus och Linda skrapade ihop mig och såg till att mata mig lite med Tacopaj och whiskey, "Kom hit så får vi laga lite" sa de, "Du är ju ledsen och bitter och då gillar vi dig bäst". Då kom jag. Sedan somnade de i soffan båda två så jag tog mig hem igen ganska tidigt.

Usa gör en utpumpad, det är bara att inse det.