Nattsudd

Det är jag, katten och en nattfjäril som hänger ute på verandan ikväll. Och så en himla massa regn förstås. Nackdelen med connecticutiansk sommarvärme är att naturen ibland måste åska ur sig lite och idag var det dags igen. Så, här sitter vi och tittar på ösregn och försöker smälta mat. Eller, det är mest jag som smälter mat, de andra två vet jag inte så mycket om.

Vi gick på riktigt urful, gammeldags italiensk restaurang ikväll, med god mat, uråldrig inredning och livemusik från 70-talet. Det var underhållande på så många sätt. Det bästa med hela kvällen var när innertaket och ett par liter vatten rasade ner på de fyra som satt vid bordet bredvid oss - säg den pastamiddag som inte blir bättre av en vattenläcka och lite okynnesaction?

Bring it on!

Det är mörkt och lagom varmt ute, gardinerna här på balkongen svajar en aning och ljusen på bordet luktar lite lagom sött i sommarnatten. De har fest i huset på andra sidan gatan, ungdomar som sjunger och raketer som smäller. Ett moln av krut rullar in och tar över. Krut luktar gott.

En hund skäller någonstans där ute i allt det svarta.

Gatan är stilla trots alla ljuden och balkongen är vår lilla oas. Jag och Walter i soffan och Tommy, med blottad mage och slapp svans, i sin fåtölj. Vovven har somnat där inne. Det är så underligt hur visst oväsen inte stör utan bara passar in i en miljö medan annat ljud kan få en att explodera. Eller, i alla fall trilla över staket och förstöra knän i ett par veckor...

Kvällens ljud, med lite vågskvall på toppen, passar in och får en att känna hur fredagen får ta plats och ta över. Det är dags för långhelg och jag är ta mig tusan redo.

Zoo

96 Beckett har förvandlats till tillfälligt zoo med små, pälsiga tassar överallt. Lånehunden Aliz är på besök över långhelgen och Tommykatten går omkring och surar. Lägg till de två schemalagda djuren har vi en grå okänd kattflicka som brukar komma och hänga lite med oss om vi glömmer altandörren öppen.

Aliz är hur charmig som helst med uttrycksfulla öron och stor, våt nos. Tidigare gick hon rakt in i en vitrinskåpsdörr och såg jätteförvånad ut när det tog tvärstopp. That's my kind of dog, det!

Snillen spekulerar

Charlotte: Jag är kär i en bröllopsklänning.

Linda: Åh nej men guuud! Det står ju Charlotte på den! Dags att gifta sig nu!

Charlotte: Kan man inte bara köpa den och glida runt i den här hemma?

Linda: Absolut.

Charlotte: "Neeej, den här gamla trasan! Det är så mycket katthår på den nu så så fin är den inte."

Linda: Ta in tidningen och göra köttbullar i den

Charlotte: Precis. Lite vardagsstass så där. Med rosa skor till.

Linda: Den var verkligen jättefin

Charlotte: Ja... Och i princip gratis.

Linda: Det kan jag tänka mig

Charlotte: I bröllopsklänningssammanhang är den nog gratis, tror jag såg $1,300 på en prislapp nånstans. Ska vi fara till Kleinfelds igen, kanske?

Charlotte: "Nej, jag ska inte gifta mig, den här ska jag ha till köttbullarna."

Linda: Men 1300 det var inte farligt alls... Fan det är ju REA! Nu kör vi!

Charlotte: Haha! Och jag har en massa skor som funkar redan.

Linda: Precis, ännu ett argument som håller.

Charlotte: Perfa!

På TV

Ja, nu har man ju varit på TV-inspelning två gånger så då är det dags att anamma det här nya mediet totalt och göra egen, actionpackad film också.

Se bara, jag lyckas till och med få med mina egna fingrar!

Vardagsmotion

Det var väder i Chattanooga idag och vi vet ju alla att när det är väder så kan man inte flyga flygplan. Inte alls, kan man det och det innebär att alla som velat ta sig hem inte alls kan göra det. Så, nu sitter man här en extra kväll och efter lite gråt och tandagnisslan och arga ögonbryn gav Delta med sig och fixade in mig här, på Chattanooga Choo Choo, något så fint som ett Historiskt Amerikanskt Hotell.

Det är så roligt, för här i USA betyder historiskt oftast smaklöst och även också i det här fallet. Det är jag och en uppsjö av feta, dåligt klädda turister som imponeras över fantastiska saker som tåg och räls och mer tåg. Man kan sova i tåg, man kan äta i tåg, man kan äta tåg (av choklad) men man kan dock inte åka tåg. Däremot kan man åka golfbil. När jag checkade in, trött och da'n, förklarade den lille hotellpojken att jag skulle behöva få skjuts till mitt rum ity det låg i en annan byggnad "en bra bit bort". Jag frågade hur bra långt borta det andra huset låg och han drog till med en uppskattning på minst en 10-15 minuters promenad i ösregnet där ute. Jag tackade sålunda ja till golfbilsskjutsen och blev raskt upphämtad av en fet säkerhetsvakt som liksom gjorde att hela golfbilen lutade ytterst illavarslande, och två små damer från West Virginia som skulle till samma hus.

Som visade sig ligga 130 meter bort.

Jaja, tänkte jag. Det här med vardagsmotion är ju ändå inte nyttigt så det var ju tur. Sedan åt jag flottstekta räkor och gick och la mig.

Past times

Jag har blivit med TV så jag har fullt upp med att titta på skräp så ni och bloggen får stå tillbaka lite. Det är bara StarTrek och "Say Yes to the Dress" och "Glee" hela dagen lång.

Det är toppen!

Med det sagt kan jag rapportera att jag även också blivit med grill och nu ska jag bli grillmästare extraordinär. Det här med grillning är karlgöra enligt mig, karlar ska kunna hantera kött och yxa men efter att ha sett hur Walter fullkomligt desintegrerade ett par hamburgare härom dagen tänkte jag att själv är bäste dräng och nu jämrans ska här grillas saker.

Igår valde jag mellan katten och ett par fläskfileer och med hjälp av internettips och lite tålamod blev det riktigt bra. Ingen dog, inte ens katten, och huset brann inte upp. Så mycket mer kan man inte begära.

Nästa steg blir det här med yxan...

Hundkräk

För att vara ett tyst och fridfullt område har både jag och Bachelorens lite problem med hur högljutt och irriterande vårt nya kvarter är. Dagtid, såväl på helgerna som till vardags, är det byggarbete i huset bredvid och nu inatt har ett litet, äckligt hundkräk hållit oss vakna mer än vad som kan räknas skäligt för en torsdagsnatt.

Efter att ha legat och lyssnat på skällandet i mer än 20 minuter, gav jag upp och drog, vid halv två-snåret, på mig shorts och en tröja och gav mig ut på hundjakt. Vanligtvis är jag en stor fan av hundar, det vet ni ju, men just där och då var jag en större fan av att sova om nätterna. Man måste ju prioritera, och en sådan som jag behöver verkligen min skönhetssömn. Så, ut stampade jag och mörkt var det och ingen ficklampa tog jag med mig och svårare än väntat var det att avgöra var den där järans hunden bodde så man kunde morra på rätt amerikan. Man vill ju inte hamna i handgemäng i onödan, heller.

Till slut, efter lite hobbytriangulerande trodde jag mig hittat rätt garageuppfart och började smygstampa mig upp för den för att verkligen verifiera att det fanns ett litet djävulsdjur att skälla tillbaka på innan jag knackade på någon dörr. Så värst långt kom jag inte förrän jag snubblade över ett staket, föll pladask och tog med mig en soptunna ner i fallet på ett lagom smidigt och kakafoniskt sätt. När jag snabbt och illerlikt tagit mig upp på fötterna igen, kutade jag hukande ifrån platsen så fort jag bara kunde med trasigt knä och ond hand och hjärnan på högvarv - hur långt fängelsestraff får man för husfridsbrott i Branford egentligen???

Ingen kom efter mig och när hundkräket efter en stund började skälla igen gav sig Bacheloren ut på samma uppdrag, utan att trilla och dessutom med ett betydligt mer lyckat resultat - hunden blev åtgärdad och tystnaden infann sig.

Nu är vi klarvakna och sitter och tittar på varandra här i sovrummet. Jag har ont och har en nyfunnen förståelse hur det känns att trilla och slå sig. Med det här inlägget vill jag inte bara klaga på oljud utan också be alla treåringar jag träffat i veckan om ursäkt för att jag fnissat åt deras krokodiltårar när de fallit och slagit sig. Jag vet hur det känns nu! Och på mig gick det inte ens hål på! Och jag fick inte något plåster, för Bacheloren tyckte jag var larvig! Livet suger, hörrni!

Huvset!

Jag tog lite bilder på det Lilla Huset idag men jag tänkte att det skulle vara bäst med en liten och artistiskt fri planritning först. Här är första våningen:

Ytterdörren är det där svarta längst ner, fönster finns men de orkade jag inte rita i så ni får tänka er dem med lite lagom intervaller runt väggarna. Strö på, bara! Nedervåningen är mest ett ganska öppet rum som funkar som matsal och bibliotek med kök uppe till vänster och innanför det ett badrum med dusch och tvättmaskin. Uppe till höger finns det en dörr ut på baksidan där det finns en uteplats och en liten trädgård med konstiga blommor i. Utmed vänstra väggen finns det en spiraltrappa som leder oss oavkortat till övervåningen:

Här finns det ett litet allrum som är öppet till nock och två mindre rum som funkar som sovrum och skräprum. Skräprummet ska väl egentligen vara ett gästrum/kontor men det har en liten, nätt identitetskris just nu i och med allt skräpet som finns i det. Det kan hända det bästa av rum, skulle jag tro. Balkongen är Horkattens favoritrum så vi kallar det även också för Horrummet och jag är lite avis för det är just nu det allra bästa med det Lilla Huset. Som tur är är inte Kissen snål så vi vuxna får alla använda det med. Jag har gått lös på ytan med kreditkort och häftpistol och nu har vi något slags Bali-inspirerat, blomsterbeklängt kuddhav där ute och det är precis så underbart som det låter.

Imorgon, eller en helt annan dag, kan det komma bilder. Håll i hatten!

Horkatten

Katten har skaffat sig en dålig vana om ni frågar mig eller ett smart alternativ om ni frågar honom. När det är tråkigt och trist hos oss tar han sig helt enkelt till sitt numera alternativa hem ett par hus bort och blir ganska väl omhändertagen. Redan den första dagen vi släppte ut honom på vift hittade han ett kattkärt hem en bit bort med ett par, tre andra rödhåriga katter i, ett hus som var så pass öppet att ägaren inte ens märkte att fel rödhåriga katt tog sig in och åt deras mat. Gissa vår förvåning när vi hittade vår rödhåriga inlåst i fel hus en helt vanlig söndag.

Katter är luriga djur. Tacka vet jag hundar, de rymmer hemifrån med bestämdhet och integritet. Det märks liksom när hundar rymmer!

Idag gick jag upp galet tidigt för att fara till jobbet och släppte ut kattkräket så att han skulle få motionera av sig lite innan Bacheloren skulle fara till jobbet. Allt gick enligt plan förutom den lilla detaljen att kissekatten aldrig kom hem innan Bacheloren for iväg och sedan började det regna.

Ösregna. Alla håll och alla kategorier. Tokmycket.

Vi orolade oss lite, vi två vuxna där vi satt på våra kontor, men kom fram till att han nog skulle klara regnet ändå - Katten är trots alllt en tuff, adopterad gatukatt från ett fullkomligt livsfarligt område i Waterbury, jag är övertygad om att han bär knivar eller en yxa någonstans där under den där täta pälsen han har. När Bacheloren kom hem på kvällen och vände fanns det ingen kisse att hitta och när jag så småningom dök upp och ropade kom det inget tjock glansig sak slinkande heller, hur mycket jag än visslade och ropade.

Det enda naturliga man kunde göra vid det läget var att ta hatten i handen och traska över till huset där borta för att se om katten kanske, troligtvis gömt sig i det där huset igen. Väl där, stod dörren på glänt och paret i huset satt och väntade. Kissen låg och sov i husägarnas säng, han hade även ätit upp deras katters mat och han hade tydligen visat sig från sin allra bästa sida för alla var väldigt förtjusta i honom där borta.

Hans riktiga namn är The Tommy-cat men numera kallar jag honom för Billiga Horkatten för något mer lättillgängligt får man leta efter.

Blommor galore!

När man är ute och fartar på sin fölsedag får man stå ut med att inte bli fokuserat firad, men å andra sidan blir man firad på ett mer utsträckt sätt, har jag upptäckt. Idag dök det upp blommor från både Ystad och Miami och man blir oerhört lycklig när man rör sig på nedervåningen för det är vacker nästan precis överallt. Förra lördagen fick jag en present från Zurich och en överraskningsmiddag på fin restaurang av mina vänner. Igår kväll fick jag sen hemkomsmiddag och kul present av Bacheloren och på själva dagen en galen sminkupplevelse och en god middag av svenskkollega. Mitt i allltihopa allt det där andra fick jag också fina sångupplevelser av Siri (3 år) och Knyttet (29 år) vilket var hjärtevärmande och skrattinducerande.

Kan det bli bättre, egentligen?

Assault by Flygvärdinna

Jag heltidsarbetar som resenär idag, on top of min vanliga roll som monterbrud. Vill påstå att jag brillierar på båda två sysselsättningarna. Bara idag har jag hunnit med att imponera och bli sågad vid fotknölarna (på ett trevligt sätt) i den ena tjänsten, och i den andra har jag hoppat på flygplan, kört runt lite på backen i flygplan, hoppat av flygplan, hoppat på flygplan, bevittnat en tokilsk flygvärd skälla ut mannen bakom mig för brott mot Federala flyglagar, åkt runt lite mer på backen, flugit lite, väntat, väntat, väntat och snart, snart... Snart! ska jag få gå på ett flygplan igen.

Inga garantier om att det blir något fluget, men man är ju inte den som är den.

Under allt detta effektiva arbetande sitter Bacheloren och surar över en kall middag där hemma. Jag tror inte han förstår vilken karriärresenär han umgås med.

Lärdomar

Det är så roligt det här livet, för man lär sig så mycket hela tiden. Ikväll lärde jag en läkare vad en voxel var och han kunde å andra sidan förklara en massa för mig om aortacoarction. Jag anser helt klart att jag vann på det informationsutbytet men man får ge och ta, en voxel är trots allt en voxel.

I tisdags kväll lärde en sådan där proffessionell sminkös i en fin sminkbutik mig hur ett kärleksbarn mellan en clown och en gatuflicka skulle kunna se ut. Det var mycket glitter och skuggor överallt och mina ögonbryn var som leriga åkermöss i pannan. Helt fantastiskt lärorikt var det! Vad jag lärde sminkösen har jag ingen aning om men det var säkert något bra i linje med citronsyracykeln eller lite spansk grammatik. Vem som vann i det utbytet vet jag inte, men jag tror att jag skrattade mest.

Jag kan inte låta bli att undra vad som kommer hända imorgon...

Driving Miss Daisy

Det finns ett skäl till att jag glatt låter andra hyra bilar när jag och reser, det blir liksom i princip alltid fel. Om det inte blir en nedbantad Corolla utan centrallås och knappt ens ratt eller en Nissan Cube som är så ful att bildesignsgudarna gråter i sin bildesignshimmel.

Men, den här gången kom jag inte undan, det var bara att ta sig i kragen i helgen och hyra någon slags ekonomivariant, för inte kunde det bli värre än vad jag redan varit med om?

Ha!

Bilen vi just nu gör Cleveland osäkert i är en Ford Crown Victoria, en sån där amerikansk bil som har dämpning som gör att man vinglar fram över vägen, har bänksäte fram och sådan där spak framme vid ratten istället för en "växelspak".

Min svenska resekamrat, Lisa, skrattade sig nästan till normal kroppstemperatur ute på parkeringen ikväll, mitt i det 5-gradiga regnrusket när hon fick se vad hon skulle bli hemkörd i. Glatt utbrast hon "Den där bilen passar ju en pensionär!".

Jag surade bara lite och mumlade att jag minsann bara fyller 29 imorgon. Igen.

Resekamraterna

Vad är det bästa resesällskapet?

Ett par springeskor!

Trött och irriterad kom jag hem till hotellet ikväll, slöade lite och drog ut på ombytandes men efter en timme tog jag mig ut på gatan och började springa ner till Chattanooga River. Solen gick ner bakom kullarna bortom vattnet, folk satt ute och åt eller flanerade lite lätt på broarna och det var varmt och ohyggligt vackert.

Och varmt. 27 grader varmt. För första gången det här året känns det som om jag tinat upp lite efter vintern. Jag känner mina tår, hörrni!

På TV

Om inte jag hade haft den där regeln om att jag egentligen inte ska skriva om mitt jobb här, skulle ni fått er till ords ett sådant där argt men roligt inlägg om livets knasigheter idag. Men, ity den där regeln finns så ska den följas lite grann i alla fall, så då blir det inte något argroligt inlägg och ni får inte skratta.

Ha!

Istället kan jag rapportera att jag igår kväll gjorde mina första timmar på ett TV-set och det var ganska odramatiskt och liknande mest mitt vanliga jobb (krypa runt på golv, le och prata, le och prata och försöka jobba och tänka samtidigt, skruva skruvar, dra kablar och installera saker), det enda som gjorde det speciellt på något sätt var Bögarna! De körde mig hem igår i sin urtagna jättefolkabuss, lärde mig allt jag behöver veta om film- och TV-produktion i Tennessee och såg till at jag fick en öl och en burgare innan jag trillade av pinn totalt efter 12 timmar utan mat.

Det kanske inte är så politiskt korrekt att säga, men just nu är setbyggarbögarna min favoritsortsbög. Så det, så.

På TV

I nästa vecka blir det av att fara till Tennessee för att vara med under en TV-inspelning. Jag ska inte vara framför kameran men bara utifall att har jag okynnesfixat naglarna och klippt håret och skaffat mig lite slentrianångest.

Det är vår nyaste och coolaste produkt som ska visas upp och med lite tur och hårt arbete kommer det förhoppningsvis bli bra till slut. Spännande är det i alla fall och på söndag kan jag utlova packningspanik. Ni är allihopa välkomna att hänga på.

Gas light

Gasugn. Är inte det lite livsfarligt?

Jag kommer ihåg när jag exjobbade i Oxford och hade gasugn senast, den ugnen hade ingen pilotlåga utan man var tvungen att tända den med tändsticka varje gång vilket var extra spännande för man fick klättra in i ugnen för att få på den. Den här ugnen har pilot så man slår på den, det kommer en låga och gasen slås på och sedan är det tänkt att den ska tända sig själv. Jag litar inte riktigt på den där delen utan har, under tre dagar av matlagning, nog dött inbillningsgasdöden minst en fyra, fem gånger.

Minst.

Det är tur att man har den där spinnmaskinen (katten) för jag tror att han kommer trilla av pinn före mig om jag misslyckas på riktigt.

Vårkänning, del 2

Så sitter man här, i kaoset, i princip färdigflyttad och klar med bara lite saker bortglömda där borta på Bredgatan (vem behöver ugnspannor, egentligen?). Solen skiner, de nytvättade gardinerna vimlar lite lojt i vårvinden, Walter bär kartonger och Hackebackepotatisen gör sin grej i ugnen medan 80-tals-Sting sjunger något deprimerande men vackert inne i huset. Jag har tagit lördag på en fällstol ute i kvällssolen på uteplatsen tillsammans med Tommy, den rödhåriga katten som jag fick med på köpet i den flytten. Tommy åker långkoppel så här i början av sin Branford-vistelse och envisas med att slå mig i huvudet med en nylonlina när han sniffar sig fram och tillbaka genom vår lilla trädgård.

Så satans harmoniskt, liksom.

Jag undrar vem som knarkar på den här gatan?

Regnbåge!

Idag har ögat tagit sig in i det gula spektrat. Lite svårare att matcha, men jag försöker så gott det går.

I söndags kväll höll vi på och plockade och städade här i nya huset och vips, när jag höll på att stoppa in handdukar i badrumsgarderoben föll taklampan ner, mitt i ansiktet på mig. Instant blåtira!

Som tur var var läkarna på Mass General väldigt imponerade över mitt ansikte, det är alltid bra att kunna göra intryck på eventuella kunder, har jag hört.

I stort sett klar

1. Internet fungerande. Check!

2. Katt hämtad och installerad. Check!

3. Gamla lägenheten tömd. Njae...

Men annars är vi i stort sett klara. Puh!

Allergier?

Idag röda ögon, de senaste veckorna ont och irriterat i halsen och under en längre period, en löjlig trötthet. Alldeles nyss frågade en kollega hur det stod till med min allergi...

Vadfalls? Sånt trams har jag banne mig inte tid med! Jag har aldrig haft allergier förut och det är sanna mina ord inte dags för det nu. Bara att bita ihop och ignorera.

Evighetsmaskin

Man blir visst trött av att inte sova och springa runt och jäkta hela dagarna, vem kunde tro det? Idag har jag sålt mitt gamla elpiano, skänkt bort både mitt gamla skrivbord och ett nattduksbord, fått en nyckel och flyttat över tre kartonger och två sprängfyllda jätteresväskor med saker.

Det här ska nog bli bra till slut, även om jag känner att det kommer ta en del kraft. Det Lill Huset är jättefint och solen sken lite snällt på oss idag. Imorgon är det jobb och en ny runda med kartonger och väskor.

Wee!

Funderingar från en springtur

• Jag tog mig förbi fem poliser (tre utav dem två gånger) som stod och vaktade vägarbeten idag. Jag undrar vem det är som brukar stjäla dem? Ensjätte polis jag kutade förbi hade inte ens ett vägarbete att vakta. Jag undrar om hans arbete kanske hade stulits redan..?
• Bara en av alla poliserna log och hälsade på mig. Är det ett bra resultat, tycker ni, eller borde jag kräva mera?
• Varför tror amerikanerna att de måste låta bilen gå på tomgång när de bara sitter i den och väntar eller tittar på något. Inte ens i några ynka minuter kan de stänga av motorn eller bara låta tändningen vara på när de står stilla. Idag passerade jag två gånger förbi en farbror och en tant sittandes i en gammal Towncar, stirrandes på havet, med motorn på. När man gör så får man inte klaga på bensinpriserna.
• Nya springbyxor - nya skavsår. Inget nytt under solen.

Prisa Gud!

Ikväll fixade jag taxen, som det så fint heter på svengelska.

Eller, jag deklarerade, som det heter på vanlig bonnasvenska.

Det var som vanligt varken kul eller upplyftande, men lite värt att fira var det ändå ity jag för första gången någonsin inte var skyldig både statlig och federal skatt, bara den ena.

Wohoo! Lycka i en liten ask!

Godast just nu

1. Skivad blomkål med mycket salt och peppar och lite olivolja, bakad i ugn till det blir rostigt.

2. Gröna bönor på samma sätt.

Magiskt gott, I tell you!

Fruktskolan, del 1

- What kind of melon is this?

- This one..? It's mango.

- Oh...

Det här med frukt är inte Bachelorens starka sida.

Stumfilmstajm

Vi tog oss till New Havens utkanter och tittade på stumfilm med levand filmorkester ikväll. Det visades "The Unknown" med Lon Chaney och Joan Crawford i en liten, vacker och nyrenoverad teater från 1910-talet med ett lagom hopskramlat 8-mannaband innehållande bland annat en rastaflätad dragspelsspelare och en överentusiastisk perkussionist. Ibland kan jag inte låte bli att imponeras över hur mycket tokig kultur man kan få tag på om man bara vill.


- Posted using BlogPress from my iPad

Undran

Hur kommer det sig att alla amerikaner envisas med att ha motorn igång hela tiden när de väntar i sin bil nånstans? Okej, jag förstår att man inte vill köra slut på batteriet direkt men gon måtta får det väl ändå vara på tomgångandet?

Som förväntat la jag ner veckans utmaning idag, det höll i en hel halv vecka innan kroppen sa ifrån. Jaja, det får bli omstart senare i sommar när jag jobbat upp min kilometertolerans lite. Springa är kul just nu även om knäna knakar lite just, precis idag. Så, just precis idag tog jag ut kilometerna i choklad istället.


- Posted using BlogPress from my iPad

Ny utmaning

Jobbets stegtävling tog slut i förra veckan, tack och lov. Mitt lag vann inte men jag toppade listan i USA och mitt bolag kom inte sist så jag är nöjd ändå. Nu är det dags för nya utmaningar så den här måndagsmorgonen vaknade jag med en omotiverad plan om att springa minst 10km om dagen.

Välkommen onda knän!

Städa is the shit!

Jag hittade just mitt exemplar av CD'n från Gästgifveriet - Magnus Carlssons födelsedagshelg för länge sedan? Fy katten vad ung man varit en gång i tiden.


- Posted using BlogPress from my iPad

Hjärtskäreri

Att göra sig av med böcker, finns det något värre?

Jag rensar och river i bokhyllorna, det finns all från de mest rosa av rosa pocketar till 1882 års utgåva av Tegnérs samlade skrifter som Farmor gav mig som studentpresent till Microsofts officiella kursmaterial i hur man administrerar en SQL 2000 databas och det skär lite i hjärtat när det måste sållas. Jag minns ju precis vem jag var och vad jag gjorde när jag skaffade eller fick varenda bok i mina hyllor. Mina böcker är nog det närmaste jag kan komma barn, nu när jag funderar lite på saken och sitter och kramar om den där jämrans SQL-kursboken.

Men, den måste nog få åka nu, tror jag. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg när jag senast snubblade över en databas av den sorten. Men ändå. Det är ju en bok. Med sidor och ord. Som någon slitit och svettats över och korrekturläst. Att kasta en bok är katten som att svära i kyrkan. Fast, det har jag förstås råkat göra vid fler än ett tillfälle och det gick bra ändå så det är väl dags att ta sig i kragen.

När slog jag för övrigt senast i Körkortsboken, anno 1999? inte var det igår, men den står ju så bra mellan motorcykelversionen från 2002 och den där fina gamla upplagan av Bilskolornas lärobok från 1961 som är så charmig. Och hur ska någon garva över trafiktipsen av idag om 50 år om inte jag tar mitt ansvar och sparar min upplaga?

Okej, databasboken får gå men Tegnér och körskoleböckerna får stanna ett tag till. Det är så det får bli.

Dagens fundering

Hur kommer det sig att mjölk drucken ur glas smakar störtäckligt medan mjölk äten med sked ur en skål är jättegod?

Klara, färdiga, förklara!

Fortfarande här

Jag är fortfarande här, oroa er inte, livet ångar på lite extra snabbt just nu så det här med skrivandet är något eftersatt.

Förlåt.

Förrförra helgen for jag till Zürich för att titta på världens finaste underverk, min systerdotra. Det var ungefär det bästa med hela Mars. Det och det där lilla, lilla huset som dök upp i Branford härom veckan. Jag tror banne mig att det är flyttdags, hörrni!

Vårkänning?

Vad passar bäst när termometern skvallrar med över tio grader efter klockan sex på kvällen? Tempolöpning med nya, snabbaste skorna:

De är så rosa att det nästan gör ont i ögonen, men oj vad snabb man känner sig med dem på. Ibland är det kul att leka prylsport.

Tur

Vilken tur att jag städade toaletten i förmiddags. Det hade varit extra trist att behöva utöva matförgiftning över en kissig en.

5 timmar kräkning så här långt, jag hoppas innerligt att den dåliga tonfisksalladen är färdig med mig vid det här laget.

Kvitton galore!

Jag har lyckats med konststycket att betala min bilregistrering två gånger, något som kan tyckas ganska korkat. Jag är hugad att hålla med, speciellt som jag nu vet exakt hur krångligt det kommer att bli att få tillbaka pengarna av DMV. Jättekrångligt är det, kan jag berätta.

Under ett långt och förundransvärt samtal med en tjänstekvinna på DMVs ekonomiavdelning så fick jag lära mig följande:

- Hej, jag råkar ha betalat min registreringsavgift två gånger. Hur får jag tillbaka min ena avgift?

- Vänta lite så ska vi se hur ditt konto ser ut... Jo, men visst, här ser jag att du först betalade online och sedan på DMV-kontoret i Milford.

- Vad bra, vad måste jag göra för att få tillbaka mina pengar?

- Du får gå tillbaka till samma kontor, fylla i en blankett och få den underskriven av någon behörig person där. Och så måste du ta med bevis på att du betalat också.

- Bevis på betalning... Okej, vad räknas som bevis på betalning? frågade jag.

- Jag ser att du betalade online först, så för den betalningen vill vi se bekräftelsen som skickades via epost. För den andra vill vi se ett kvitto.

- Men... Om du ser att jag betalat... Varför behöver jag ta med bevis? När vi var där kunde de se i erat datorsystem att jag redan betalat en gång via Internet men de kunde inte ge ut något registreringsbevis eftersom alla onlinebetalningar tar två veckor att processa.

- Nej, det bevisar inget. Du måste ta med bevis själv, förstår du.

- Men, ni kan ju se att jag betalat i erat system. Är det inte redundant att jag ska behöva ta med ytterligare bevis? Det är ju redan bevisat, skulle man kunna säga.

- Nej, det är inte bevisat förrän vi har sett dina kvitton.

- Okej. Tack så mycket.


Mycket kvitton blir det.

Alternativ

Britafiltret behöver bytas. Vattnet är trasigt.

Återvätskar med bubbelvin istället. Funkis.

Effektiv?

Jag var så stolt för att jag var så hemskt effektiv förra helgen och han med så mycket (se tidigare inlägg). Tyvärr var det mest fort och fel för den där madrassen som funkade så fint i butiken är otrevlig, obekväm och arg om nätterna här hemma.

Jag undrar om den har hemlängtan?

Vändning?

Två dagar på raken har allt bara funkat. Till på köpet kom bilen tillbaka hel häromdagen och nyss fick jag mitt namn fixat på biljetten hem.

Jag är försiktigt optimistisk.

Gissa min katastrof!

Det förra inlägget skrev jag i morse när jag kommit på flyget, fylld av förhoppningar om en lugn och sansad upplevelse här i San Diego. Men, ack så fel jag hade! När jag kom fram fick jag veta att kritisk demoutrustningskomponenter hade försvunnit i frakten, kanske till och med stulits, och att sagda kritiska utrustning därmed nedgraderats från Wow! till ganska vanlig möbel. Det är ett typiskt dåligt byte, förutsatt att man inte är IKEA vill säga.

Nu sitter man här, med en ny pryttel med ny mjukvara som tog två millioner år att installera och bara krånglade hela tiden. Men, jag är inte bitter. Mest är jag bara trött.

Med det här tempot kommer jag orsaka någon slags världskatastrof innan frukost är över imorgon.

Tålamodstryt

Just nu testar livet mitt tålamod lite extra och så snart jag slutat kura i mental fosterställning ska jag skriva in mig på någon slags Zen-kurs och lära mig se det nyttiga i allt som händer. Fram tills dess tänker jag göra som vanligt vilket är att svära, gnissla tänder och tugga fradga. Jag gör det ju så bra!

I helgen fick jag prata med polisen, åka bärgningsbil och bli av med bilen. Så snart jag gått den där kursen och kan se humorn i situationen ska jag dela med mig till er andra men fram tills dess så kurar jag, som sagt.

Idag är jag på väg till San Diego för att sätta upp mässa. Dags att kasta med det obefintliga håret och säga hepp, alltså. Tack vare vårt nya resesystem höll jag på att inte bli insläppt på flygplatsen över huvudtaget ity det stod Charlotte på biljetten medan jag heter Anna här enligt mina personhandlingar, TSA är så kinkiga med det där.. Att jag fått administratören av resesystemet att ändra mitt namn till Anna för en månad sedan hade visst inte riktigt slagit igenom överallt så där fick jag stå och snacka riktigt länge med säkerhetspersonalen på JFK. Till slut, efter att jag visat ett gammalt svenskt körkort, några visitkort, mitt passerkort till kontoret, två amerikanska ID-handlingar och förklarat allt om svenska namnkonventioner, hur just mina föräldrar tänkte när de döpte mig, plus resesystemsbyten så släppte de till slut in mig. Vid det laget såg alla väldigt förbryllade ut.

Men på kom jag iallafall. Frågan är om jag kommer hem igen.

Stimuli

Det började lite oskyldigt, där på sängavddelningen på IKEA, med nya, färska kuddar till den gamla sängen här på Bredgatan. Vi klämde, kände och muttrade och efter mycket funderande fyllde vi vår påse till brädden med dun och utbrast:

- We're stimulating the economy!

Sedan klämde vi på lite nya madrasser och jag som mumlat om ny säng i flera månader bestämde mig för en ny säng, helt plötsligt. En stor en, i sån där memory foam. Fint värre! Så fint att vi snabbt hojtade:

- We're fingering the economy!

Som en ren effekt av madrassen fick vi sedan titta på sängstommar också, bara för att. Vid det laget var det enda vi kunde säga var:

-We're mf-ing fisting the economy!

Ja. Så om allt liksom har löst sig på den interrnationella marknaden lagom till imorgon så vet ni vem ni kan tacka.

Ny tid, ny titel

Faster. På riktigt, utan plast. Otroligt härligt!

After work

Den bästa sortens after work man kan tänka sig är den med mig och tre män i 50årsåldern eller så som dricker en öl eller kanske tre virrar och pratar om

1. Hälsoreformen i USA
2. President Nixon
3. El Salvadors valrörelse under 90-talet
4. Snöröjning

Inga garantier för att någon på något sätt höll med mig, men jag är glad ändå. Diskussioner, de är det nya svarta!

Spar och har

Igår väntade och väntade jag på att vädret skulle lätta en anings aning men ack så dåligt det gick - mörka skyar, snöslask med is på backen och strilande regn. Till slut gav jag upp, drog på mig alla regnplagg jag kunde hitta och gav mig ut på en kvällspromenad. När jag till slut kom ut började jag fundera på vad jag hade på mig egentligen, lite förvånad över hur bra kläder jag ändå hade lyckats skramla fram, speciellt som jag inte kunde minnas att jag någonsin köpt några regnkläder egentligen.

Haglöfs-jackan jag har tror jag fyller 10 år i år och den är minst lika bra som den var som ny. Jag minns när vi köpte den, den var dyr och Tord och jag var ganska panka då, men den var på rea och jag tror jag fick den i tidig 25-årspresent. Efter ett par år hade jag slitit lite extra på en punkt på ryggen, det lagade vi med gaffatejp. Härom året fick jag tejpa om den men annars är den som ny. Regnbyxorna rekvirerades när jag jobbade på Saab 1999 och skulle stå ute och testa flygplan i timmar, de funkar tokbra fortfarande. De röda regnstövlarna fick jag av de finaste kamraterna när jag fyllde 30 och jag kan berätta att jag fortfarande har kvar kortet och den fina kartongen jag fick dem i. På huvudet klämde jag fast en gammal Sättila-mössa med öronlappar som dök upp en julafton för minst 20 år sedan.

När blev jag så här bra på att spara saker?

Om att göra skillnad

Det är roligt när man kan påverka. Det är underbart när man inser att man hjälpt till att ge den där lilla, men ack så viktiga knuffen, när man varit där och i princip hört när myntet trillat ner.

*ka-tjing*

För ungefär ett år sedan var jag på studieresa med mina kursare, en studieresa som slutade i snökaos och galen bilfärd hem, och under en av de ganska vilda kvällarna på den resan pratade jag lite extra med en av kvinnorna i min lilla grupp. Vi kan kalla henne för Marina (hon heter faktiskt så) och hon är en typisk karriärkvinna på många sätt - smart, driven social och vältalig. Men, hon bar också på ganska mycket extra i vikt.

Nu ska det sägas att man inte riktigt tänkte på det så ofta när man umgicks med Marina. Hon var en av de mest ambitiösa i vår kohort, hon var alltid påläst och jobbade som en gnu i alla våra projekt. En smart brud, helt enkelt.

Men, där och då på vår misslyckade, insnöade studieresa kom vi att sitta bredvid varandra en sen afton där cigarröken låg tung och whiskeyn flödade, och vi råkade prata om att må bra i kropp och själ. Och hon mådde visst inte så bra men, hon visste inte vad hon skulle göra åt det hela. Så, vi pratade halva natten och när vi var klara och hade delat alla vår ångestar gav jag henne numret till Trånaren och sa "Ring den här killen, han är så himla bra".

Sedan den där dagen har Marina inte sett tillbaka en sekund, verkar det som. På kappt ett år har hon säkert gått ner 25kg, hon ser fantastisk ut och framför allt är hon så glad! Vi träffas ofta i gymmet, hon och jag, och hennes glädje liksom lyser genom ögonen på henne. Det är himla häftigt!

Igår anmälde jag mig till ett larvigt litet äventyrsrace där man ska kravla genom lervälling och hoppa över eldar i 5 km och jag skickade en inbjudan till Marina när jag var klar, bara för att jag vet att hon skulle gå igång på det hela. Och visst gjorde hon det! Att springa tävlingar är helt i linje med vad den nya Marinan gör, något hon bara skakat åt huvudet åt för ett ynka år sedan.

Varje gång vi möts i gymmet och varje gång jag läser hennes statusuppdateringar på Facebook blir jag så glad och stolt, för jag känner mig banne mig lite delaktig i hela hennes lyckadhet. Och det, mina vänner, är det nya svarta!

Toklyckad

Hur ser man ut om man är jätte-jätte-jättelyckad? Jag behöver en snabbkurs.

Shout out!

Idag var det mest bara en sak jag ville säga: Ulrika is my home girl!

Kultureliten rapporterar

Det är lite lyxigt att bo nära New Haven itu musikutbudet är strålande. Idag har vi varit och lyssnat på gratis Debusy och Brahms och dessutom bestämt mig för att jag måste lära mig spela cello.

Craigslist nästa...

Vi utökar svenskenklaven

I förra veckan dök det upp en hel liten familj från Linköping här i Milford, för oss att göra nästan precis vad vi vill med.

Jösses, vad kul det ska bli!

Snow Day!

Igår kom Kung Bore på besök och dumpade en knapp halvmeter med snö på oss. Det känns igen på något sätt, jag tänker på den senaste julupplevelsen, jag.

Underhållning

Det här med hur lokalbefolkningen tolkar Pontus namn slutar aldrig att vara underhållande...

Film-o-tips

Om det står "Damn funny" på fodralet förväntar jag mig att en film ska vara just löjligt kul, inte tvärtom som det var med filmen vi nyss såg.

Cyrus. Se inte den om ni vill se något som får er att skratta.

Till Knyttet, with love

Det är varmt här, på gränsen till obehagligt. Knappt så man står ut, en cirka 26 grader eller så. Jag vet att ni i Norrland också kan få till den siffran men jag har hört att ni oftast har ett minus framför.

Idag har vi jobbat lite men mest haft kortbyxor och linnen på oss för här är så varmt och skönt. Imorgon ska vi åka till stranden, det kommer bli jättejobbigt för då måste man ju raka benen men man måste ju anstränga sig lite granna, ändå.

Sa jag att det är varmt här?

Stängt för inspirationssökande

Det var skönt med bloggsemester så jag tror jag fortsätter ett tag till.

Hepp!

Ho-ho-ho!

Nu kommer jag snart, likt Tomten med en stor säck på ryggen.

Fast, min innehåller smutstvätt, förstås.

Och det här sedan...

Sällan har Sverige fått så mycket uppmärksamhet i nyhetssändningarna som nu, är det inte Wikileaks och Assange så är det bombmän. Jag själv är väldigt fundersam på vad det är som händer med Assange-fallet, det är något underligt och väldigt fel som är på gång. På väg till jobbet igår hörde jag följande reportage på NPR:

DON GONYEA, host:

WikiLeaks founder Julian Assange was granted bail today, by a British court. He's been locked up in one of the biggest prisons in Europe and fighting extradition to Sweden, where he faces questioning in a sex crimes case. He and his lawyers say the accusations are political. But in Sweden, the view of this entire case is a little different. NPR's Philip Reeves has more.

PHILIP REEVES: London's Wandsworth Prison is a tough place, even for un-convicted remand prisoners like Assange.

His lawyer, Mark Stephens, says Assange is getting by, though it's not easy.

Mr. MARK STEPHENS (Attorney): Julian is a sort of a bit lost without his computer, although the prison authorities said that they will give him an Internet-disabled computer in due course. And he's finding it very boring, because he hates British daytime television.

REEVES: Stephens says Assange still hasn't actually been formally charged with anything. He says the Swedish authorities simply want him for questioning about evidence of alleged sex crimes that Stephens says Assange knows little about.

Mr. STEPHENS: Every prosecutor around the world will tell you that it is an obligation, and particularly in Sweden, that you tell a person who's going to be questioned what the nature of the allegations are and what the evidence is against them. And as we sit here now, he hasn't got that.

(Soundbite of crowd chatter)

REEVES: In Sweden's capital, Stockholm, many say they admire WikiLeaks and approve of its mission to create transparency and accountability. Yet they also balk at any suggestion that Sweden's government is somehow part of an elaborate plot against Assange.

This Nordic nation's nine million or so citizens tend to have faith in their judicial system and their politicians, far more so than other nations, says Klare Hradivlova-Celin of Sweden's National Council of Crime Prevention.

Ms. KLARE HRADIVLOVA-CELIN (National Council of Crime Prevention): I think the public has very, very high confidence in the judicial system in Sweden - in the state in general, actually. And there's also a strong tradition of that.

(Soundbite of crowd chatter)

REEVES: Anna Lunden, one of a crowd milling through Stockholm's old city last night, thinks Assange should come to Sweden to face his accusers.

Ms. ANNA LUNDEN: Why should he be not guilty because he's famous?

(Soundbite of laughter)

Ms. LUNDEN: I don't know.

REEVES: You're just saying keep an open mind, are you?

Ms. LUNDEN: Exactly. Yes, definitely. I mean, bigger men than he have been using women. I don't know.

REEVES: Assange is accused of committing sex-related crimes against two women in Sweden in August.

James Savage is the managing editor of The Local, an English-language news outlet based in Stockholm.

Mr. JAMES SAVAGE (Managing Editor, The Local): We know a lot about one of them, a political activist. She knew Julian Assange. She got to know him through the WikiLeaks thing. So she met him. The other woman, he is believed to have met at a party, and she lives some distance away from Stockholm. She's a bit younger. She's, I believe, in her 20's.

REEVES: Josephin Brink, a member of Sweden's parliament, says she likes what WikiLeaks is doing, yet she's disappointed that some well-known activists -such as the journalist John Pilger and film director Ken Loach who've rallied to Assange's side - appear to have decided that he's innocent.

Ms. JOSEPHIN BRINK (Member of Parliament, Sweden): I find it rather depressing that these rather iconic left persons stand up and say, as if they knew, that he cannot be guilty of this, this has to be a honey trap, and so on. And obviously, they have no idea whether it's a honey trap or not.

REEVES: In Sweden, the concept of an American conspiracy generally isn't getting much traction, says James Savage of The Local.

Mr. SAVAGE: I think Swedes are very skeptical about the conspiracy theories. I think if you look at the way the Swedish justice system works and the fact that prosecutors really are independent, when you look at that and when Swedes look at that, they think I can't see how the government could have conspired to arrange this arrest and these charges.

Philip Reeves, NPR News, Stockholm.

(Soundbite of music)

GONYEA: You're listening to MORNING EDITION, from NPR News.

Jösse-Jesus!

Finns det något annat land i världen som skulle ha så här svårt att driva igenom grundläggande sjukvård för sina medborgare? Jag har sagt det förut och jag säger det igen - De är inte kloka de här Amerikanarna!

Piss och skit

Som om det inte räcker att man mår skit på insidan så har jag lyckats trasa sönder mig ännu mera på utsidan nu också. När jag går (eller, försöker att gå) och rullar över främre trampdynan så klickar något i höger fot fel och två av mina mittentår totalhänger sig och det gör ont, ont, ont. Lite osm om jag har en nerv i kläm och hela foten krullar ihop sig. Det började som sagt i högerfoten för några dagar sedan och nu misstänker jag att vänsterfoten börjar göra likadant.

Gaaaah! Jag har varken tid eller ork för sånt här!

Internet säger att jag kan ha något som kallas för ett "stone bruise" vilket jag, enligt en säker källa, skulle behandla genom att operera på mig själv medelst en steriliserad, vass sax. Det är ju bra, för då behöver jag ju inte sitta här i slipslösa lägenheten och känna mig nere utan kan ta mig till en akutmottagning framemot eftermiddagen när jag friserat klart mina extremiteter.

Herrejösses, jag har i princip det här med kirurgiet i blodet. Hur svårt kan det vara egentligen?

Krokodiltårar och röda ögon. Han packade. Jag kurade på en pall.

Igår var ingen bra dag och idag är inte nämnvärt bättre. Ska något som jag egentligen bestämt mig är bra kännas så här illa?

Snor överallt. Förlåt-mig, om och om igen.

Lägenheten är löjligt tom på rosa skjortor och konservativa slipsar. Jag saknar't. Massor.

Som fan

Idag suger.

Substitut

Om man inte kan få sig ett pojkband att ha på sin vind får man skaffa sig något annat att leka med.

En iPad till exempel.

Man kan spela pojkbandsvideor på iPaden. Det funkar toppenbra.

Mässa 101

I år har jag lärt mig massor med bra saker om mässor, den viktigaste läxan var helt klart den om att man inte ska vara ute och festa till efter midnatt varje dag. Det allra bästa är faktiskt att vara ute och festa till efter midnatt så absolut lite som möjligt. Inga nätter är optimalt.

Sedan ska man skaffa sig en rumskamrat som är lite skadad och därmed ovanligt lugn. Det gör det enklare för henne att följa rådet här ovan vilket i sig påverkar dig positivt genom mindre irritation under natten .

Sist men inte minst ska man akta sig för att bli slickad i örat, vare sig fysiskst eller mentalt. För ett par år sedan hände det på rikt, i år var det på ett mer psykiskt vis. Inget är så vörst trevligt men om man får välja så antar jag att det går på rätt håll.

Det regnar i Chicago

Det öser ner i Chicago och jag har precis toksprungit från restaurangen till hotellet ity alla taxisar i hela stan var upptagna. Hittills har det gått bra att leka mässa; lagom mycket folk, okej demosar, fungerande teknik och trevligt folk överlag. Jag råkade ut för en ilsk läkare idag men efter lite pratande, provande och testande tror jag vi löste hanses problem med så jag tror att all gått okej så här långt.

Bara tre dagar kvar.

5:e gången gilt

Tidigt, tidigt imorgon bitti drar jag till Chicago för RSNA igen, det blir femte gången för mig. Mina fötter är redan onda på mig.

Väldoft

Billie Holliday på spelaren och det här receptet "Pumpkin Bread Pudding with Spicy Caramel Apple Sauce and Vanilla Bean Creme Anglaise" i görningen inför morgondagens tacksägelsekalas. Dofterna från pumpan, kanelen och ingfäran gör att det värmer riktigt gott i kroppen. Jag misstänker jag kommer sova riktigt, riktigt gott inatt.

Rund under fötterna?

Snittade nästan 19,000 steg om dagen i förra veckan.

Man borde vara nöjd men mest av allt är jag trött för hur ska jag kunna slå det den här veckan? För hur var det nu igen, visst är allt en tävling?

Nu!

Alla borde gå och se på filmen Inside Job så snart de bara kan. Alla!

T'is that time of year

Det är den där tiden på året när folk börjar fråga en vad man önskar sig i julklapp, och idag har jag kommit på vad det är jag önskar mig mest i hela världen, mer än Maksim Chmerkovskiys höfter. Se här bara:



Allt jag önskar mig i år är de där gossarna, med små kavajer och popsnörehår. Kan man få dem stapelbara, tror ni? Jag tänker mig att jag kan ha dem i trappen upp till vinden, vilket skulle göra det mycket trevligare att öppna dörren in dit för istället för att få en resväska eller toapapper i huvudet skulle man mötas av det där ackordet runt 1:40 och allt skulle bli läckert och underbart. Troligtvis skulle det få mig att städa vindshärket också, så att de små liven skulle få plats och kunna komma ut lite lättare för att slentrianserenera mig lite då och då.

Helt fantastiskt bra!

Fråga, kolon.

Karlar med rytmen i blodet, finns det något bättre?

Alldeles till sig i trasorna blir man ju.

Hur man gör en dag lite bättre

Genom Facebook! Och en syster.

På eller av?

I helgen fick jag, under en finfin violinkonsert, reda på att Tönsberg ligger i Sverige. Det verkar som om kammarmusikinstitutionen vid Yale inte har uppdaterat sina världskartor sedan i början av 1900-talet.

På något sätt bevisar det väl att de prioriterar rätt, som har musik i fokus, och inte slösar tid med en massa tramsig geografi eller källkontroll. Eller, har ni kanske röstat ihop unionen igen, där hemma?

Det ekar här inne.

Det går inget vidare bra för den här bloggen nu för tiden, kan det bero på att jag går för mycket?

17,296 steg per dag i förra veckan. Det är ju så att man blir trött bara man tänker på det.

Tårta för bövelen!

Det finns en hel del matbloggar där ute på Internet, allihopa skrivna av matentusiaster med olika bakgrunder och förmågor. En hel del har lyckats riktigt bra och det ryktas om bokpubliceringskontrakt till både höger och vänster var man än letar efter recept nu för tiden. Jag har funderat lite och beslutat mig för att hänga på trenden med matbloggning, men ity man inte ska härmas så har jag kommit på en finfin nisch till mig själv. När andra matbloggar satsar på att publicera olika recept på olika sorters mat i sina bloggar, ska jag helt enkelt publicera olika recept på samma maträtt i min!

Ta-dah!

Maträtten är given , det är min paradrätt (visst är tårta en rätt?) Prinsesstårta och här, kära ni, får ni mitt andra recept på samma kreation. Om jag får säga det själv så är det här receptet lättare att följa än det tidigare eftersom man i det här inte slutar med en tårta, en limepaj och en extra elvisp utan bara en tårta. Och det är ju det många förväntar sig av ett recept på just en tårta. Se så, ut och baka nu!

1. Gå hit: http://www.ica.se/recept?recipeid=526115 och använd det receptet för tårtbottnarna. Oftast brukar jag dock lägga till ett ägg och sedan uppgradera resten av ingredienterna för att passa till äggen för jag är skadad för livet efter en hemsk upplevelse där ett tårtbottensbak inte reste sig tillräckligt mycket i ugnen och det bara var möjligt att skära till två bottnar när det egentligen skulle vara tre! Gaaaaah! Jag brukar göra tårtbottnarna dagen innan och dessutom bygga ihop själva tårtan (förutom själva marsipantäcket och dekorationerna) kvällen innan eftersom den blir godast när den får stå och gona sig ett par timmar extra. Dessutom brukar jag vara ganska trött på tårtbakande vid det laget.
2. Skär sockerkaksbotten i tre ungefär lika stora bottnar, trimma kanten på de bitarna som ska ligga som lager två och tre lite så att de blir lite fint, sluttande, då blir det lättare att få en fin och rund form på tårtan på slutet. Det är bra att göra trimmandet innan man monterat lagren för det är jättesvårt att göra det när allt väl är sammanbyggt. Det har jag testat flera gånger och är inget jag rekommenderar.
3. Använd vaniljpuddingspulver för att göra fyllningen, instantversionen funkar bra. På sidan av paketet brukar det stå hur man ska göra pajfyllning, jag brukar reducera mängden mjölk ytterligare för att få den ännu fastare. Vispa ohemula mängder vispgrädde och blanda den väldigt fasta vaniljpuddingen med grädden. Om jag kommer ihåg rätt så brukar det bli lite grädde över på slutet och jag brukar även också få panik för att jag tror att blandningen kommer bli för lös så någonstans i blandningsfasen så försöker jag alltid kraffsa bort lite grädde igen av någon anledning. Gör inte det, det blir bra ändå och dessutom är det toksvårt att sortera ut grädde från vaniljkräm, speciellt om man redan börjat blanda lite. De är liksom vätskeaktiga båda två.
4. För att bygga tårthelvetet - tag en botten och lägg på fat, bred på ett tunnt lager hallonsylt (kör sylten i microvågsugnen en liten stund så blir den rinnig och lättare att breda ut) och lägg på gräddvanilj (granilj?) blandning. När du lägger på graniljen, se till att du breder på den så att den blir som en liten kulle med topp i mitten, på så sätt får du en fin form på tårtan. Kladda på hallonsylt på nästa lager, lägg på bottnen på lager ett och klappa lätt, kladda på mera granilj och se till att du bibehåller kulltendensen. Upprepa med lager tre och se till att du fyller ut sidorna ordentligt med granilj och att du är nöjd med formen på det hela. Täck med resten av graniljen.
5. Här brukar jag plasta in ordentligt och ta natt så den får stå till sig till morgondagen. Eller så kan man ta ett glas vin.
6. Fast nej, en bra sak att göra i god tid är att färga in marsipanen så den är klar också för det är ett jämrans härkjobb att få till. Jag hittar Odenses marsipan eller mandelmassa på Stop&Shop's bakavdelning och brukar köpa två korvar till en tårta. En och en halv korv går till locket och resten till att dekorera med. Lite äter jag upp också. Jag har testat lite olika metoder vad gäller infärgning, det slutar oftast med att man helt enkelt får knåda väldigt länge och till slut blir det jämt. Jag har testat att riva massan först för att luckra upp den lite och då blev det lättare men jag vet inte om det är värt det egentligen för det tar fortfarande en massa tid. För att slippa att massan fastnar på händerna och du får färg på fingrarna så kan du knåda massan i en plastpåse, det funkar ganska bra. När du har knådat dig nöjd kan du antingen dekorera klart eller låta det vara till nästa dag, det går lika bra vilket som. Om du väntar ska du se till att plasta in mandelmassan/marsipanen ordentligt för den torkar jättesnabbt.
7. Dekorera! När du kavlar ut marsipanen så gör du det mellan två lager klängplast, då fastnar inget och det blir jämt och fint och lätt att hantera locket när du ska lägga på det. Jag har en otrolig fobi för att det ska ligga smuts eller hårstrån på plasten när jag kavlar som sedan ska kavlas in i marsipanen så se till att det är rent och fint när du gör det här annars kommer jag att må dåligt på distans. När du har kavlat till en tillräckligt stor rundel drar du av det övre plastlagret och lyfter upp det på undersidan och stjälper på det på tårtan så att sidorna täcks. När det ser okej ut placeringsmässigt är det bara att dra av plastlagret som sitter kvar och justera sidorna så du får jämna, fina veck på "klänningen" och sedan skära av överflödet. Sedan brukar jag bara bygga små marsipansaker att plutta på. Om du vill fästa blad eller blommor använder jag smält choklad.
8. Pudra skiten med socker och limma fast blommor och blader!
9. Ta foton.

Dopparedan

Imorgon är det valdag och spännande värre. I helgen hade de ett möte i Washington DC som jag velat gå på, ett för normala människor, sådana med humor och distans. Se bara här.

Shoppinghjälp

Är det någon som vet var man kan köpa sig en extra söndag?

Jag är inte redo för måndag riktigt ännu, efter en riktigt aktiv helg med underbart rolig konsert:

Övernattning på hotell, god mat på trevliga restauranger (Whym, the Eatery och Ilili), flera timmar på MOMA och en underlig halloweenupplevelse på improvisationsteatern där jag fick en vattenballong i huvudet.

Idag har vi suttit still och ignorerat alla barns godisbegär och nu, nu vill jag veta var jag kan få tag på min extra söndag. Amazon.com verkar ha slut.

Jubileumshelg

I helgen har vi firat en massa jubileer, bland annat har Bacheloren varit rökfri i en hel vecka och jag har för 900 gången insett att män oftast inte tänker.

Men, de är ju för söta ändå så jag tror jag behåller den här jag har ett tag till.

Strålande!

Idag har jag försökt fundera ut hur Cloud Computing och vår lilla blå produkt skulle kunna fungera ihop ity en potentiell kund har lärt sig ett nytt IT-buzzord. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det skulle gå till att kombinera de två, men allt det kreativa tänkandet (Hmm... Kan man distribuera ut en databastabell per klient, kanske?) tog mig tillbaka till bra fikapauser från förr, fikapauser av det ganska larviga, fnissiga och brillianta slaget, sådana som allt som oftast uppstod på en fredags eftermiddag efter föredömligt mycket jobb.

Det kändes ganska bra att dra fram gamla skatter som Artärboll (en, som jag minns det, synnerligen användbar sport) eller kanske ett backup-arkiv byggt på token-ring över Östergötlands Länstrafiks bussar.

Mycket smart har kläckts i min tid, må jag säga. Tyvärr fanns det ingen annan på kontoret som förstod så jag fick vara smart på ensam tass.

Ansvarsfullast igen

Hejhej! Ett litet meddelande från ansvarfullaste Charlotte igen.

I början av sommaren svor jag att jag, innan sommaren var över, skulle få ordning på ett lagomt ansvarsfullt långtidssparande. Det har jag gjort nu.

Sommaren är med andra ord officiellt över.

Det var allt. Om nu bara det kunde sluta vara 20 grader ute, det måste vara någon måtta på shortsbärandet, skulle man tycka.

Mysko

Vem kunde tro att ett glas rödvin och en StarTrek film skulle kunna få mig att tänka på:

1. en ganska nylig semester
2. en syster.

Det trodde jag aldrig!

Jättelångt

Men vad katten, det är ju jättelångt till Miami! Mer än 2 miljoner jämrans steg liksom. Det är ju bara 26 till kaffeautomaten....

Vi har startat en stegtävling på jobbet, det är lagtävling såväl som individuell tävling och vi konkurrerar även också mot de andra dotterbolagen i koncernen. De ska gå från Linköping till Mumbai, vi ska gå från Shelton till Fortaleza - Försten fram vinner!

Vi i USA ligger så in i bänken, hopplöst sist i bolagstävlingen, men vi är med stor sannolikhet de som kommer vara närmast just Fortaleza när alla är klara i mars i och med att alla ni andra går på andra hållet, så på något sätt kommer vi att vinna verkar det som.Första delmålet är ner till Pontus och Linda och jag har bara dryga två millioner steg kvar till jag är nere hos dem. Det är ju som nästgårds! Jag oroar mig dock lite för att det inte kommer finnas några klackar kvar i min garderob när det här är över.

Naturbarn

Kristian och jag diskuterade recept härom dagen, jag var sugen på höstig gryta med massor av svamp och lingon och surfade omkring på Arlas hemsida efter lämplig middag.

Chottlips says: Undrar om de har Arla Köket Skogssvamppanna på Stop&Shop?

Kristian says: Hmm, skulle inte tro det va

Chottlips says: Näää...

Kristian says: Men det borde väl finnas svampgrejs här med fastän folk inte får plocka? I i affären tänkte jag.

Chottlips says: I affären, ja. Åh, roligt! En gång pratade jag med en Kanadick om att plocka bär och svamp för jag tänkte att där uppe, där de är civilicerade, får man nog plocka saker i naturen.

Chottlips says: Men nej, han sa att det var förbjudet av sanitära skäl. Hur då, frågade jag. För att älgarna kan ha slickat på bären!

Chottlips says: Eller svampen kan ha fått björnbajs på sig.

Kristian says: Ha ha! De är inte smartare norröver alltså

Chottlips says: Näpp! Inte ett dugg!

Nu undrarjag om någon har dött av att ha ätit älgslickade bär?

Älsklingen!

Se här vad fin han är, min Grisbil! Kan inte någon jag känner köpa honom så att jag vet att han kommer fara väl?

Inte?

Jag körde en bakvänd John McEnroe på tennislektionen idag och började gråta så att tårarna sprutade mitt i alltihopa.

Inget jag rekommenderar fastän jag och min dubbelpartner vann.

Bilen

Här är han i alla fall, den nya blåa. Det enda opraktiska med honom är att han har ljus tygklädsel på insidan så jag är väldigt orolig för fläckar. Jag hann inte ta några bilder själv idag så ni får titta på säljarens bilder istället:

Han är väldigt fin men namnlös som bara den. Kan ni hjälpa?

Hänsyn

Ikväll var vi och såg på Ben Afflecks nya film: The Town, en redigt bra historia väl värd att se om man är sugen på en klassisk rånarfilm med bra karaktärer. Mitt i den mest rafflande biten, ungefär 15 minuter innan slutet, ringer en mobiltelefon tillhörandes en äldre herre i raden framför mig. På stora skärmen pratar Ben i telefon med sin kärlek, de talar i kod eftersom FBI letar efter honom med ljus och lykta. Allt är sorgligt, spännande och romatiskt på en gång och jag tappar helt koncentrationen av den där mobilsignalen. Farbrorn fiskar upp sin telefon, tar samtalet och börjar prata så smått, efter ett par sekunder förklarar han att han sitter lite olägligt till, är på bio faktiskt, och avslutar samtalet.

Vid det laget har jag missat halva samtalet huvudpersonerna emellan eftersom jag istället har lyssnat på ovidkommande telefonkonversation snett framför mig istället och resten av filmen blir inte riktigt lika bra ity jag satt och repeterade det där lilla talet jag skulle ha med farbrorn efter filmens slut, om och om igen. Det där där man förklarar för en vuxen människa exakt hur hänsynslöst det är att prata i mobiltelefon mitt i en nästan fullsatt biosalong och att han kanske borde sluta göra det, tack så mycket och jag ber så mycket om ursäkt, ha en trevlig kväll. Det talet övade jag på ända till eftertexterna kom igång.

Och sedan drog jag det för honom! Vilken befrielse att inte bara sitta och vara sur och passiv-aggressiv för sig själv! Jag studsade som små adrenalinpackade moln ut ur biografen, att småskälla på folk på offentlig plats is the shit, säger jag! Alla borde prova!

Bacheloren hävdade att jag skrämde skiten ur gubben. Jag tvivlar och är toknöjd. Imorgon lovar jag lite bilder på bilen och kanske en namntävling.

Svårigheter

Idag förklarade Bacheloren ett nytt begrepp för mig efter att ha suttit fast i trafiken ett tag: Sunshine traffic. Det är när amerikanerna glömmer bort hur man kör bil för att solen skiner och de sålunda får solen i ögonen. Här i USA får vi tydligen inte bara trafikproblem när det regnar eller snöar, utan även när solen skiner varpå hela motorvägen förvandlas till parkeringsplats och alla grillar korv på sina motorblock. Alternativt kan man linda sin bil runt fronten på en lastbil istället.

Det är lite olika hur man gör för att skapa sitt trafikkaos, resultatet är dock oftast detsamma.

Ansvarsfullast hittills

Det gick till slut och det bidde en bil. En ansvarsfull, fyrhjulsdriven Subaru Impreza, en blå. Han är förfärligt söt och ganska ny och med skrämmande få mil under bältet. Han fick komma hem med mig ikväll och jag är mest glad men samtidigt lite fundersam över vad som ska hända med Grisbilen. Säljaren sa att han antagligen kommer läggas ut på försäljning om ett par veckor, jag ska hålla koll lite granna. Funderade på att gömma ett meddelande i honom med en kort beskrivning om vad han gillar och varför han heter Grisbilen och så, det kanske inte är självklart för alla.

Don't let the bed bugs bite

Det kliar.

Kliar, kliar, kliar!

Jag har precis tillbringat en natt på ett hotell med sängkryp och nu kliar det precis överallt. De var inte i mitt rum vad jag vet men en av mina kollegor hade bytt rum sent på kvällen för att de rörde sig i hennes säng. Åh, vad det kliar! Inte för att jag än så länge har hittat några småkryp på mig själv eller för den delen tror att jag kommer göra det heller men man måste få lov att inbilla sig lite.

Dessutom kan jag berätta att jag har en jobbkostym i min frys för tillfället och ja, det kliar.

Liten lördag i trevligt sällskap

Vi for in till Staden igår och råkade träffade på några vänner bara så där:

Det var Filip, Jenny, bacheloren och jag och ungefär 4000 andra som hängde lite i Bryant Park så där som man gör när det är fint ute i början av Oktober. Vi hade gångtävling, ritade porträtt och dansade som zombier och jag lärde känna lite annat kul folk som Mark, Ken och Christine också. Om ni tittar noga på bilden så kan ni se mig långt uppe mot övre kanten i bilden och i mitten, Bacheloren syns lite mera till vänster, upp mot hörnan och om man kisar kan man se Filip och Jenny lite mer åt höger och in mot mitten. Visst ser det ut som om vi har det trevligt?

Vi testade även på att gå på Upright Citizens Brigade vilket är ett fantastiskt duktigt improvisationsteaterkompani. Det var inte alla 4000 som hängde på dit utan då var vi kanske bara 100 stycken av de närmaste vännerna men det var himla kul ändå. Trots att New York City är en stor stad är det få teatrar som tar så många besökare, har det visat sig.

Lite dåligt, tycker jag.

(Fotot skamlöst stulet från Improv Everywheres hemsida, taget av Chad Nicholson)