Garbage day on Broadway

Tisdagar är garbage day i mitt kvarter, det är då sopgubbarna kommer och tar bort allt skräp vi producerat under veckan. Sålunda ställer alla ut sitt avfall på trottoaren på måndagsaftonen och vissa hus har givetvis mer skräp en andra. Jag ställde till exempel ut lite glas medans en av mina grannar ställde ut en Ford.

Det är ju så olika hur man gör sådant där.

Det var den sista. Åk nu!

Jag har en bild på oss i sovrummet.

Jag har fortfarande inte satt tillbaka hjärtat i kroppen ännu, det ligger i ett kassaskåp i säkert förvar där ingen kan jävlas med det utan och vidare. Jag förvirrar män i massor.

Jag tror jag har förlåtit så klart jag bara kan.

Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag önskar mig är att jag ska få må lite bra när jag väl är hemma.

Ny familjemedlem

- Hi

- Hi. What'cha doing? I'm dodging people and playing with a new ridiculously expensive toy.

- Sex toy?

- You wish. Or... I wish? Well, no, a camera. But I guess a camera could be used as one, though.

D80. Han var dyr men jag hoppas han är värd det. Om jag betalat lika mycket pengar för en sexleksak hade jag krävt att få en 20-årig italienare eller nåt annat ergonomiskt och stapelbart.

Sticky cake

Idag har jag bjudit Trånaren och hans kompis på det svenska påfundet "sticky cake", det är vad kladdkaka blir när man översätter det, nämligen. För första gången sedan jag kom hit överbakade jag den inte och den geggiga chokladsörjan som togs fram ur ugnen uppskattades högljutt och i stora mängder till nattens UFC-fighter som intogs på storbilds-TV i West Haven.

Med lite tur har jag ikväll också raggat fram en Jutsu-klubb som ska vara bra. Håll tummarna allihopa.

Hälsning

Idag gifter sig Magnus och Viktoria och jag är inte där!

*ynk*

Ett femfaldigt leve för dem - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jag önskar er allt gott som någonsin går att få. Ni fattas mig.

Vill inte

För ett tag sedan fick jag, i förbifarten, ett mail som gjorde mig lite skakig. Mailet innehöll ett "vi" för mycket, ett litet, oskyldigt pronomen som tog luften ur mig likt en välriktad näve i magen. Mailet i sig var inte ens riktat till mig utan var ett sådant där gruppmail som hamnade hos mig i baraföratt, så baktankar eller allmäna ondskaper bakom fanns det inga, det vet jag. Jag känner ju "vi" och jag vet att varken den ena eller den andra vill mig något illa, de är ju bra och fina på sina sätt. Tyvärr är inte jag lika bra, jag. Jag är fortfarande murken och skrynklig på insidan, envis och trumpen likt en femåring på krigsstigen.

Jag vill inte.

Ponteliten och jag pratade om det där den dagen och jag frågade honom om det här med att komma över saker och han funderade högt över sina egna erfarenheter och förklarade att "Vissa saker kommer man nog helt enkelt inte över, Charlotte". Det uttalandet skrämde mig för i mitt svartvita, allt för kontrastrika sinne översattes det till att jag aldrig någonsin kommer kunna åka hem igen.

Aldrig är väldigt länge och förfärligt tokigt och långt att tänka på, men jag vill trots det fortfarande inte.

Nu har det kommit ett mail till, ett svar på något jag skickat, och jag sitter här igen och funderar på hur jag ska svara. Jag är överväldigad av borden och måsten, det finns viljor som drar från alla möjliga håll, mest av allt vill jag bara ignorera det hela. Men det går inte, hur mycket jag än vill fortsätta att inte vilja. Man kan visst bara gömma sig en viss tid, även om man flyger långt, långt bort.

Jag tror jag måste bestämma mig snart; är det här vänskaper jag vill ha eller helt enkelt ska vara utan? Jag känner mig som en förfärligt dålig människa som faktiskt överväger att tacka nej till det hela, men jag är så väldigt mycket lättare här och nu när jag är långt bort från det där vi:et. Jag har ingen att tävla med, jag har ingen att jämföra mig med, jag har ingen att vända mig ut och in för, jag har ingen som får mig att känna mig osäker inför, jag har ingen som får mig att få ont i magen. Många dagar är jag nästan inte ens svartsjuk längre.

Att det ska vara så svårt att kasta av sig dumstoltheten, förlåta och gå vidare. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Baddrottning

Årets första nakenbad togs igår. Ja, årets första bad, punkt slut, togs igår kan väl tilläggas. Efter en dag med små nederlag men något större segrar tog vi bilen ut till Beaver Lake (tror jag den hette) och den stora, stora båten för mys med några trevliga exempel ur den lokala befolkningsfloran. Solen sken, det låg på lagom med vind och temperaturen måste ha varit runda 25 grader när vi kom ut på lite öppnare vatten runt sexsnåret. En riktigt fantabulös kväll att vara ute på, helt enkelt.

Sjön var förunderligt lik Järnlunden med vänliga klippor och böljande grönska. Vi tog oss till en liten vik där vi kastade ankar och bara låg; lapade sol, drack Bud Light och lyssnade på countrymusik. Så galet amerikanskt att jag blev helt till mig. Jag hade inte tagit med mig badkläder eftersom jag trodde det skulle vara för kallt men pojkarna gömde sig snällt i båten medan jag tog mig ett dopp jag med. Vattnet var alldeles perfekt, varmt till och med, amerikanarna tyckte jag var knasig som låg i och plaskade i nästan tio minuter.

Det var helt förfärligt vackert: solnedgång, böljande kullar, stilla vatten och sorgsen cowboysarmusik i trevligt sällskap. Jag blev helt lycklig i hela kroppen, hade jag haft svans hade jag viftat av mig den av pur lycka.

Not in Kansas anymore

Jag är i Arkansas den här veckan, det är fuktigt och varmt och fullt med gemytliga människor. Det är lite som att komma till ett land fyllt med Magnusar och Fridor bara det att de heter Michael och Megan istället.

Redan på flyget ner blev jag varse var jag var på väg, kvinnan bredvid mig på planet frågade mig när vi satt oss "What do you do at Walmart, then?". Jag stirrade på henne som ett levande frågetecken tills hon förklarat att platsen jag höll på att ta mig till var Walmarts hemstad, nämligen Bentonville, Arkansas. Efter att jag erkänt min ickeaffiliering med sagda kedja utbrast hon "You must be the only one on the plane!", själv jobbade hon på Walmarts egna tidning. Walmart är jättestort har jag lärt mig nu, så stort att det dragit in mängder av folk och underleverantörer till trakten som gör att det växer och expanderas så det knakar i området.

Väl framme blev jag upplockad av min kollega Michael som tog med mig på mitt första äventyr: Drive-through spritbutik! Varför inte? Vi skulle handla lite öl till morgondagens båttur var det tänkt men då Bentonville är så kallat "dry country" går det där inte att handla alkohol på butik utan vi fick åka till grannstadens Fayetteville för att inköpa den helt utan att lämna bilen ens. Sedan blev jag matad och fick ta mig en tur hem till Michael för att hälsa på hans söta och pratglada sambo Megan. Vi diskuterade ditten och datten, klappade katten och hade sönder lite datorer så där som vi gör så bra, Michael och jag.

Aningar

Det är mycket som händer när man minst anar det. Idag till exempel anade jag som minst att Trånaren skulle hugga tag i mig och, smått hukad bakom ett löpband, berätta att det tagit slut mellan honom och hans flicka.

Med det gjorde han iallafall.

Flickan i fråga har jag fått höra en massa bra om nästan varje gång vi träffats han och jag, det enda dåliga med henne har i princip varit att hon bott kvar i Florida. Jag blev som sagt, milt uttryckt förvånad, både över nyheten i sig men även på det sätt som den serverades: lite slentrianmässigt på något sätt. Vi språkade lite över telefon senare och jag fick lite mer kött på bena, det finns givetvis detaljer och förklaringar till även det här uppbrottet, men jag är fortfarande fundersam och en gnutta irriterad. Ska då aldrig den här förbenade kärleken funka?

Jag hade precis, för max en vecka sedan, bestämt mig för att jag skulle bli bra kompisar med både lille Trånaren och hans pyttelilla flicka, för hon lät bra på hans beskrivning. De skulle bli mina vänner, bra sådana, kanske skulle jag till och med bli så förtjust i dem att jag skulle förmå mig att sjunga på deras bröllop(!). Sedan skulle jag skämma bort deras pyttesmå barn från andra sidan jorden; bli den rika, mystiska Tanten som skickar konstigt godis från en avkrok på jorden och Trånaren skulle ringa och klaga får att hans barn blir tjocka. Det tyckte jag var en ganska sympatisk fantasi.

Men. Nu måste jag backa och fundera lite för sagan blev ju en helt annan. Marina, du ska vara försiktig med vad du önskar dig.

Musikvänner

Jag har fått en ny musikvän. Vi byter musik med varandra och får varandra att må precis lika dåligt över alla sorgesamma låtar det finns i världen. Vår senaste besatthet är den här brutalt, hjärteslitande inspelningen av Alanis Morisettes You Oughta Know jag snubblade över för några veckor sedan.

...
You seem very well, things look peaceful
I'm not quite as well, I thought you should know
Did you forget about me Mr. Duplicity
I hate to bug you in the middle of dinner
It was a slap in the face how quickly I was replaced
Are you thinking of me when you fuck her
...

Och ja, Magnus, vi byter glada låtar också.

Du vågar aldrig

Tre små ord som allt som oftast får mig att visa det där sista lilla jävlaranammat jag har i mig. Tre små ord som ibland får Chottentotten att göra något hon vanligtvis inte skulle ställa upp på. Tre små ord som Trånaren har lärt sig att trycka till med när det gäller. Ja, de tre plus väl valda kombinationer av "Det här kommer bli lite tungt för dig" eller "Det är okej att sluta nu, om du inte orkar mer vill säga".

Den jäkeln!

För ett tag sedan utbrast han för åttinuttonde gången att "We need you to post something on Match.com". Jag hmm:ade och hå:ade lite den gången som alla andra och betackade mig för det där med nät-dating, det har jag ju provat på förut och bara insett att det blir fel när man ändå inte har hjärtat med sig. Jag vet ju inte vad jag vill ha, hur ska jag kunna sätta det på pränt för någon att deschiffrera då? Nåväl, ett smärre hjärtlighetskrig utbröt med mail och sms där både små och stora utmaning ställdes från hanses sida och jag jag dodgade och duckade bättre än en Nemo i blåsväder, men nu har jag gett upp. Numera har jag en profil på Match.com och jag har hittat en hel hög med mer eller mindre opassande män, precis som jag förutspådde. Jag tänker minsann kräva att Tråntratten själv tar och projektleder det hela och städar upp efter mitt spektaklande.

För övrigt kan jag säga att jag blev upplockad av en fet, meddelålders man på receptionen efter vår konsert i lördags. Det var lite överraskande och ganska skrämmande. Tänk er själva att bli raggad på av någon som i praktiken skulle kunna platsa som ens pappa. Inte så lockande, eller hur? Fransosen skrattade så han nästan grät. Jag var förlåtande och slog honom inte så hårt. Fransosen alltså, inte min tjocke wannabe Sugar-Daddy, de ska man inte slå på.

Eller?

Snöfrisk

Smakar lika bra i USA.

Håll i hatten

För nu har jag bokat biljetter hem.

*glad*

Gå hem!

För tredje gången under mina månader på kontoret kom vår jättechef, John, bort till mig och plirade på mig över glasögonskanten, kliade sig på skulten och sa "Hey, miss Charlotte. I think it's time for you to go home". Gjorde jag något jätteviktigt egentligen, var hans nästa fråga, eller kunde jag inte bara gå hem och pilla mig lite i naveln och framför allt sluta hosta så bedrövligt. Jag pekade på mina halvklara demosystem och på lite lösa lappar som seglade omkring på mitt stökiga skrivbord och han bara skakade på huvudet. Hans sista orda var, att om jag inte hade slutat hosta till på måndag skulle han sätta mig i karantän.

Huvaligen, det har jag inte tid med!

Treating every day like my birthday since 19-something-or-other

Nu är jag officiellt gammal.

Dagen har varit bra trots detta odisputabla faktum, en del av veckans krångligheter har vecklat ut sig, jag har fått kramar och kindpussar en masse och blivit bjuden på mat och tårta till höger och vänster. Jag har fått i princip hela Disneys julaftonsföreställning uppspelad för mig av Patrik och Magnus, jag har blivit besjungen av alla servitörerna på On the Border, fått en trumpetfanfar av Niklas och massor med skålar och välönskningar från familjen. Det har kommit en bok från Sverige och jag har fått mig en dag på nöjesfält med mina vänner i present och en handfull helgalna sydstatsuttryck från min nya kollega Mike. Han får mig att skratta. Jag fick trevligt frukostsällskap av Micke och Frida som inte bara innehöll en pannkakshög utan även en presenthög, de var så trevliga gäster, så. Jag fick roliga små meddelanden från de fina ute på Rist och jag läste brev och kort från så många goda vänner jag har lite varstans i världen. Jag blev bjuden till Arkansas och lovad en date. Och ja, jag hörde skrålandet från Danmarks kust.

Inte illa skule jag vilja säga. Tack allihopa, era tankar värmer så det stänker, ibland får ni mig att skratta högt bara vid tanken att jag är så lyckligt lottad som har så många goda människor omkring mig.

En annan sorts lista

Önskelistan. Det är en bra sorts lista.

Ikväll kom jag på vad jag önskar mig, något som kan vara nog så svårt att komma på så här i anslutning till en påträngande födelsedag. Bakgrunden till önskandet är att jag bakade en sats med Mockarutor ikväll och till dem måste man vispa 3 dl socker och 5 ägg vita och pösiga, något man med fördel gör med elvisp. Jag vispade dem gula och såsiga ett tag men min arm tog slut ganska strax varpå jag gick vidare i receptet. Vem behöver vita och pösiga Mockarutor? Jag föredrar mina chokladiga och med kokos på.

Men, mitt i det här lagandet blev det ganska uppenbartr att bristen på elvisp är stor i det abdonska hushållet varpå min önskelista nu ser ut så här:

1. En stark, och villig visparm.
2. Alternativt en elvisp.

Jag tror jag föredrar armen. Den som kan ge mig en stark visparm kan sålunda vänligen komma hit, det är valfritt att passera Gå och fullkomligt onödigt att stanna i fängelset på vägen. Skynda, skynda! Vem vet när jag ska baka nästa gång?

Nattsuddig

Långsamt tickar de åtråvärda 16.6 megabyten in på min dator och långsamt ser jag nattminutrarna smita iväg för mig igen. Det börjar bli tjatigt med kvällsarbetet och det börjar bli jobbigt att inte kunna slappna av och sluta ha dåligt samvete.

I morse satt jag och nästangrät i bilen på väg till jobbet, förkyld, trött och dan och framför allt ledsen för att jag redan då kände på mig att jag skulle komma att missa att få umgås med Frida och Micke på Manhattan en dag trots allt.

Gårdagens lista kan dra något gammalt över sig, dagens lista ser ut så här:

• Skitjobb,
• Skit-program och
• Skit-hårdvara.

Jag behöver semester.

Lista till dig

Jag tror mig veta en som för stunden behöver lite hjälp med att se det glada i livet så jag tänkte mig skriva en lista på bra saker man kan tänka på när man är lite nere. Fyll gärna på med mera, den som kan.

I en inbördes oordning som är helt beroendes på lite:

1. Pollen. Det är roligt att säga och snart försvinner lite av det och då kan en del människor andas igen.
2. Blommande dogwood-träd.
3. Glassätning i motvind så att luggen inte blir kladdig.
4. Cyklar som cyklar fort.
5. Kjolar som man kan ha på sig när man cyklar fort.
6. Långsamma promenader.
7. Att komma fram. Speciellt när man äntligen gör det.
8. Stora dagar. Alla borde ha en. Minst.
9. Solsken, särskilt när man har kommit ihåg att ta med sig solglasögonen.
10. Skor som inte knarrar.

Med besök igen

Tänk, att gamla Chottar, de slutar aldrig att lystra till sina gamla namn. När vi tre - Micke, Frida och jag - tassade runt här i lägenheten för att göra oss klara för natten, haltade jag till mitt i steget när Frida utbrast "Charre!" på sin mjukaste skånska. Charre (med tungrots-r) var vad jag kallades för länge sedan, på högstadiet någon gång, och det är en mindre livstid sedan någon benämnde mig med det namnet. Frida och jag var som ler och långhalm på den tiden och vi hittade på mången bus och konstigheter under våra år med varandra.

Det är lite magiskt att man kan fortsätta ha kontakten med någon i så många år. Lite pauser har det blivit och vi är väl inte de mest nära av vänner nu för tiden, men det är fantastiskt likaväl.

Back in Black

För en kort stund trodde jag att jag slarvat bort Frida och Micke! Det hade inte bara varit förfärligt opraktiskt utan även väldigt pinsamt. Här får man dem till låns i ett par dagar och innan man ens fått se dem har man slarvat bort dem.

Men, väldigt försenade och ganska tuffsiga hittade de till slut hem till mig. Jag har klappat lite, matat med vatten och nu ska de puttas i säng så att de förhoppningsvis kan se lite mindre grådaskiga ut imorgon.

Mozart-konserten gick bra, tack. Min svid gjorde succé; jag kände mig som något ur "Borta med vinden" och väntade mig när som helst bli enleverad av något mustachprydd gentleman vilket hade kunnat vara kul men även det lite opraktiskt eftersom jag har gäster och så. Jag tror vi sjöng bra också: jag har ingen röst kvar och mina tår är arga på mig men solisterna var fina och vi fick stående ovationer (vilket i det här landet betyder väldigt lite då allt alltid är Jättebra! och Fantastiskt!).

Hoppsan

2007 missförstod visst elfte maj, som om året inte hade läst manualen ellernåt. Tanken är att elfte maj ska vara solig! och glad! och fylld med Hurra! för min Mamma som fyller år just den dagen. Innevarande år drog till med lite otippat regn, en handfull arrrgh! och för få timmar så jag hann inte ens skriva och gratulera den ömma modern här på Internet.

Därmed vill jag önska min Mamma glad Födelsedag och En Dag Till och skicka de allra bästa av välönskningar om att såväl den här dagen och alla de efterföljande är precis så soliga, glada och hurra-fyllda som det någonsin går att få. Jag hoppas att 07/08 kommer bjuda på varma sommarnätter, långa strandpromenader, milda vintrar, oändligt med trädgårdspåtande och tidiga saffransbullebak. Lagom med resande, någon ny utmaning eller två, frisk kropp och lydigt hår. Det tror jag är början på ett lyckat recept för ett nytt år.

Så, grattis lilla Mamma och ja, jag vet att du antagligen inte gillar att se dig själv på bild men jag tycker du är så särdeles vacker när du skrattar så där stort.

Glädje

Vi har besök av säljsupport från Sverige den här veckan och jag har suttit i massor med möten mest hela tiden vilket i och för sig är ganska bra, för arbetsmoralen har varit skrämmande låg de senaste dagarna. Väl utkommen från dagens långbänk snubblade jag över Pontus och Jättechefen John som bara tittade på mig och frågade vad jag hade för ursäkt att se så löjligt glad ut. Fånlog gjorde jag nämligen. Helt oberättigat och utan några som helst skäl. När jag ryckte på axlarna och såg uppgiven ut (men fortfarande glad) skrattade John åt mig och sa, att det är utmärkt att jag är glad, speciellt om jag är glad utan varken rim eller reson. Jag varken rimmar eller resonerar så värst bra nu för tiden men det är säkert bra på sitt sätt.

Som en sidonot vill jag bara säga att en del människors skratt är så fina att man får hemlängtan bara man tänker på dem. Idag fick jag höra ett par av mina bästa vänner riktigt gapskratta över Internet och jag blev helt lycklig i hela kroppen, det var som att få en liten ask med pur glädje i gåva.

Tack, Kristian. Och tack Internet.

Det elfte budordet

11. Du skall icke flirta allt för uppenbart med ISO-revisorer eller på annat sätt påskina oprofessionalism.

Bara så ni vet ska man inte busa med revisorer, det blir lätt så fel, det har jag lärt mig idag. Rent generellt är det väl egentligen inte så att en standardrevisor direkt bjuder in till bus, men ambitiös som jag är har jag alldeles nyligen försökt och misslyckats.

Vi har blivit reviderade på Sectra-kontoret den här veckan och jag fick mig en liten knäpp på näsan i efterskott, en larvig knäpp som jag inte kommer ta så illa vid mig av som tur är. Revisorn som vi brukar få besök av är en äldre man, sedvanligt illa klädd på amerikanskt manér, i gympaskor och t-shirt från 80-talet. På ytan osar han inte direkt kvalitet och noggrannhet utan bär mer runt på en air av fort-och-fel omkring sig. Farbrorn är säkert jättetrevlig, men så fort man vet att han finns någonstans på kontoret gäller det att gömma sig, ity revisorer alltid kommer med så konstiga frågor om processer och kvalitet och sånt där annat flerstavigt.

Jag gömde mig med lyckat resultat nästan hela måndagen och stora delar av tisdagen men lyckades ändå på något sätt få ett helt eget litet kapitel i revisorns genomgång med vår kvalitetschef när allt skulle avslutas på tisdagseftermiddagen. För ni förstår, enligt ISO-farbrorn är Chotte oprofessionell. Jepp, så är det.

Kvalitetschefen berättade det här med ett leende på läpparna och förstod lika lite som jag, han hade varit där hela tiden som jag och farbrorn pratade och han kunde inte riktigt komma ihåg vad det var jag skulle ha sagt, inte heller kunde han få ur farbrorn exakt vad det var han hade blivit förnärmad över.

Jaja, man lär så länge man lever, nästa gång vi revideras ska jag med andra ord vara allvaret personifierad. Lovar.

Vikarier

De är konstiga djur. Nästan som män. Helt i klass med pingviner. Ganska fina.

Hujedamig!

Klänning

Jag gillar generellt det här med att shoppa, men påtvingad, oinspirerad shopping kan vara smått plågsamt. I helgen utsatte jag mig för den sorten när jag var tvungen att hitta något fotsitt, långärmat, svart shabrak att ha på mig till alla de konserter som väntar mig under maj månad. Den lilla, svarta jag lånat av Linda visade sig vara alltför kort trots allt och det var bara att ge sig ut och panikshoppa lite i helgen. Det är konstigt att folk ska övertolka det där med fotsidigheten så förfärligt... Knälångt är väl också fotsitt? Om man är optimist, vill säga. Som vi alla vet är det som hopplösast att hitta något när man måste och så var även för mig den här gången. Jag misstänker starkt att det kan vara relaterat till det faktum att jag letar efter mörka, långa saker när allt butikerna saluför är kort, skimpigt och blommigt. Jag tror det har att göra med vädret och årstiden och sånt. Konstigt.

Nåväl. Inte nog med att jag fick slåss mig fram bland allt det chiffongiga, flamsiga och axelbandslösa, jag fick även armbåga mig fram bland ett fullkomligt hav av hårdnackade tonåringsflickor och deras vassnästa mammor i jakt på Den Perfekta Balklänningen. Det är nämligen Prom Season här i Uvsa, tiden då alla flickor i åldrarna 15 till 18 jagar klänningar att förvrida lika gamla pojkars sinnen i. Under mina timmar i diverse provhytter fick jag höra mången rolig diskussion mellan fllickor och deras mammor. Den bästa kommentaren kom från en trött mamma som desperat utbrast "You will not go to prom in that dress! I can see your butt crack in it!"

Jag vill så gärna se klänningen. Och flickan. Och klänningen på flickan.

Pingviner

Berätta allt ni vet om pingviner för mig är ni snälla, jag behöver bebilda mig.

Till mina fina läsare

Jag tänkte bara sätta på pränt hur mycket ni betyder för mig, alla ni mina finaste läsare ute i världen. Utan era tankar, mail, telefonsamtal, kort, brev, bröllopsinbjudningar, besök och kommentarer hade varken den här bloggen eller min vardag varit ens hälften så underhållande och skoj som den är. Ni förgyller och förvirrar om vartannat med era klok- och galenskaper och de dagar då båd' inspiration och vilja tryter, då kudden lockar med ljuva ord om vila, då är det för era ords skull som jag ändå pillar igång datorn för att plita ner några ord om vad som händer och om vad som tänks.

Det hade inte varit lika kul utan er.

Det är inte lika kul utan er.

Så tack och glad Cinco de Mayo på er allihopa. Jag har firat dagen med fotbad, fincykling, lunchbjudning och frusen margareta i gott sällskap. Jag tror att det är typiska saker man gör på den femte maj.

Kontraster

Idag var en dålig dag, lika dålig som gårdagen var bra. Idag har jag försovit mig, stressat, vaknat i fel säng, i fel stad och med gårdagens kläder utspridda lite varstans, håret på ända. Idag har jag suttit vid datorn och gråtit, svurit över tiden och ord, varit overksam och trött.

Igår däremot, igår var nästintill magisk. Power suitad till öronen med flippig kjol, krispigt vit skjorta och de bästa klackiga skorna tog jag Manhattan smått med storm. Jag bemästrade såväl trafik som parkeringsproblem, flirtade med potentiella kunder och fick lära mig lite på köpet. Jag skrattade en del, funderade en del och sa till Säljare Toms (ej att förväxla med Byggare Bob) stora förtjusning inte nej hela tiden. Jag trippade runt bland roliga butiker, kisade mot solen och läste bok i Union Square Park. Minst tjugo gånger tänkte jag på hur fantastiskt underligt det är att jag gör allt det här och får uppleva så mycket storslaget.

Jag blev trött i fötterna.

Jag drack alldeles för dyra eftermiddagsdrinkar på en balkong i en skybar i Meatpacking District (Lower West Side) med solen belåtet stickande i nacken. Utsikten var underbar. Jag smygkikade på det vackra folket. Jag fick middag på en rar, liten restaurang i Midtown. Jag fick goda kyssar i mungipan och alldeles för lite sömn.

Kontraster. Höga berg och djupa dalar.

Ny på jobbet

Jag sa ja idag. Jag som annars är så ruskigt bra på nej.

Både roligt, en anings pirrigt och lite hemskt på en gång. Det har varit så himla skönt att jobba med Pontus den här tiden, en mer samvetsgrann, hjälpsam och på alla sätt bra kollega får jag leta efter länge. Han såg lite ledsen ut när jag sa att jag tackat ja och så fick jag en kram också. Jag vet inte hur mycket som var spelat, men lite högg det till i maggropen, vi har ju hållit ihop så bra den här tiden.

Tack för alla tips, tankar och åsikter. Ni är bra och kloka allihopa.

Min nya chef, Brian, skickade ut ett inofficiellt välkommen-Charlotte-mail där det stod "For now, please welcome Charlotte to the team - she brings us deep Sectra experience, a great work ethic and attitude, and, some welcomed "refinement" to this bunch of sales guys!".

Gissa exakt hur mycket jag skrattade åt det där med etiken?

Vikten

Hur viktig är en chef?

Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.

Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?

Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.

Men.

Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).

Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.

*Weee!*

Hur man enklast får kontorets mest hårdnackade Brooklynamerikan att nästan köra av vägen:

- So, Charlotte, did you put up a list of requirements for your dates?

- No. I just put out.