Hänsyn

Ikväll var vi och såg på Ben Afflecks nya film: The Town, en redigt bra historia väl värd att se om man är sugen på en klassisk rånarfilm med bra karaktärer. Mitt i den mest rafflande biten, ungefär 15 minuter innan slutet, ringer en mobiltelefon tillhörandes en äldre herre i raden framför mig. På stora skärmen pratar Ben i telefon med sin kärlek, de talar i kod eftersom FBI letar efter honom med ljus och lykta. Allt är sorgligt, spännande och romatiskt på en gång och jag tappar helt koncentrationen av den där mobilsignalen. Farbrorn fiskar upp sin telefon, tar samtalet och börjar prata så smått, efter ett par sekunder förklarar han att han sitter lite olägligt till, är på bio faktiskt, och avslutar samtalet.

Vid det laget har jag missat halva samtalet huvudpersonerna emellan eftersom jag istället har lyssnat på ovidkommande telefonkonversation snett framför mig istället och resten av filmen blir inte riktigt lika bra ity jag satt och repeterade det där lilla talet jag skulle ha med farbrorn efter filmens slut, om och om igen. Det där där man förklarar för en vuxen människa exakt hur hänsynslöst det är att prata i mobiltelefon mitt i en nästan fullsatt biosalong och att han kanske borde sluta göra det, tack så mycket och jag ber så mycket om ursäkt, ha en trevlig kväll. Det talet övade jag på ända till eftertexterna kom igång.

Och sedan drog jag det för honom! Vilken befrielse att inte bara sitta och vara sur och passiv-aggressiv för sig själv! Jag studsade som små adrenalinpackade moln ut ur biografen, att småskälla på folk på offentlig plats is the shit, säger jag! Alla borde prova!

Bacheloren hävdade att jag skrämde skiten ur gubben. Jag tvivlar och är toknöjd. Imorgon lovar jag lite bilder på bilen och kanske en namntävling.

Svårigheter

Idag förklarade Bacheloren ett nytt begrepp för mig efter att ha suttit fast i trafiken ett tag: Sunshine traffic. Det är när amerikanerna glömmer bort hur man kör bil för att solen skiner och de sålunda får solen i ögonen. Här i USA får vi tydligen inte bara trafikproblem när det regnar eller snöar, utan även när solen skiner varpå hela motorvägen förvandlas till parkeringsplats och alla grillar korv på sina motorblock. Alternativt kan man linda sin bil runt fronten på en lastbil istället.

Det är lite olika hur man gör för att skapa sitt trafikkaos, resultatet är dock oftast detsamma.

Ansvarsfullast hittills

Det gick till slut och det bidde en bil. En ansvarsfull, fyrhjulsdriven Subaru Impreza, en blå. Han är förfärligt söt och ganska ny och med skrämmande få mil under bältet. Han fick komma hem med mig ikväll och jag är mest glad men samtidigt lite fundersam över vad som ska hända med Grisbilen. Säljaren sa att han antagligen kommer läggas ut på försäljning om ett par veckor, jag ska hålla koll lite granna. Funderade på att gömma ett meddelande i honom med en kort beskrivning om vad han gillar och varför han heter Grisbilen och så, det kanske inte är självklart för alla.

Don't let the bed bugs bite

Det kliar.

Kliar, kliar, kliar!

Jag har precis tillbringat en natt på ett hotell med sängkryp och nu kliar det precis överallt. De var inte i mitt rum vad jag vet men en av mina kollegor hade bytt rum sent på kvällen för att de rörde sig i hennes säng. Åh, vad det kliar! Inte för att jag än så länge har hittat några småkryp på mig själv eller för den delen tror att jag kommer göra det heller men man måste få lov att inbilla sig lite.

Dessutom kan jag berätta att jag har en jobbkostym i min frys för tillfället och ja, det kliar.

Liten lördag i trevligt sällskap

Vi for in till Staden igår och råkade träffade på några vänner bara så där:

Det var Filip, Jenny, bacheloren och jag och ungefär 4000 andra som hängde lite i Bryant Park så där som man gör när det är fint ute i början av Oktober. Vi hade gångtävling, ritade porträtt och dansade som zombier och jag lärde känna lite annat kul folk som Mark, Ken och Christine också. Om ni tittar noga på bilden så kan ni se mig långt uppe mot övre kanten i bilden och i mitten, Bacheloren syns lite mera till vänster, upp mot hörnan och om man kisar kan man se Filip och Jenny lite mer åt höger och in mot mitten. Visst ser det ut som om vi har det trevligt?

Vi testade även på att gå på Upright Citizens Brigade vilket är ett fantastiskt duktigt improvisationsteaterkompani. Det var inte alla 4000 som hängde på dit utan då var vi kanske bara 100 stycken av de närmaste vännerna men det var himla kul ändå. Trots att New York City är en stor stad är det få teatrar som tar så många besökare, har det visat sig.

Lite dåligt, tycker jag.

(Fotot skamlöst stulet från Improv Everywheres hemsida, taget av Chad Nicholson)

Preparationer

Med bara 28 dagar kvar till konserten med stora OK och små go övar jag danssteg och texter och klappar hundar galore:

Sista ordet

Och som avslutning på 2010 års stora tennisbollsdispyt kan vi hälsa från både Penn och Wilson och berätta att tennisbollar görs i färgen High Optic Yellow.

Yellow.

Gul.

Ha! Så det så!

Resultatet

Efter att ha intervjuat en hel hög (18) personer har jag nu kommit fram till att tennisbollar visst är gula! Av de tillfrågade svarade 12 att tennisbollarna är gula, fyra hävdade att de var gröna och två sa något helt annat.

Ha! Sug på den, Bacheloren!

Opinionskoll

En liten fråga till er alla:

Vilken färg har en vanlig tennisboll, egentligen?

Äventyr

Ny dag, ny bil. Idag testades det en käck liten Impreza WRX med en massa hästkrafter och det var kul. Jättekul var det. Det allra roligaste var när bilförsäljaren krockade med en stolpe när jag satt i passagerarsätet. Repor galore, blev det.

- "1,000 dollar avdraget!" ropade jag

Men icke. Ingen reprabatt given och ingen bil köpt. *suck*

Ajdå

Idag testade jag en MazdaSpeed 3 och resultatet av den upplevelsen är att jag måste flytta söderut. Jösses vilken fartig liten bil!

Drive by

Den pep på mig idag också, biljäveln, och efter ett snabbt stopp hos kompisarna fick jag veta att det den här gången var båda däcken på höger sida som var låga på trycket. Jaja, det är ju skönt att det nya däcket i alla fall verkar hålla.

Man får vara glad för det lilla.

Idag har jag testat min andra Volvo C30 (mnja), min första Subaru Legacy GT (weee!) och en vanlig Legacy (weee, typ). Igår testade jag min första C30 (så fin och glad och pensionsröd) och en Subaru WRX STi (Vrooom!).

Undrar vad jag ska köra i morgon?

Ilsk

Den senaste månaden har jag varit arg. Argare än vanligt. Det brusar inom mig och jag får sitta på händerna för att inte kasta saker omkring mig. Det halkar ut fler svordomar än någonsin, hur nu det är möjligt, och jag kan inte prata om saker normalt med folk längre. Allt blir debatt och hets och laddat.

Jag tar ut det på jobbet och det gör inte så mycket, jag har alltid varit arg på jobbet, det är så jag funkar. Frustration över arbeteriet är standard och mina kollegor är vana vid det här laget - "Där går Charlotte och ryker igen, jaja då fryser hon inte i alla fall."

Hemma tar jag ut det på kylskåpet och på Bacheloren. Kylskåpet är tungt och stort och jag oroar mig inte så mycket för det, det klarar sig ganska bra. Bacheloren däremot, är liten och nätt och ganska delikat för att vara amerikan, och han kan inte med när jag spottar och fräser och stampar upp och ner i trappan. Och det känns som om jag gör det jämt. Det är inte trevligt alls och dessutom ganska oförtjänt. Mitt uppförande påminner om saker jag inte tycker om och jag sliter mitt hår för att få stopp på den onda cirkeln av ilska följt av tårar och sedan ilska igen.

I helgen köpte vi mig självhjälpsböcker.

Medelbra

Fulgråt.

Fulgråt med med darrig haka och tillknycklad mun, hulkningar och snor. Allt på en gång. I mörkret på en motorväg.

Känns ungefär 2 av 5.

Piip

Jag och bilen hade en allvarlig konversation igår morse. Så här lät den:

Bilen: Piiiip! Piiiip! Piii-iiiiip!

Jag: Helvetes jävla pisskitsbil!! Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig!

The end.

Trasigt däck. Igen. Bara att bita ihop och ta sig till bästa vännerna på Town Fair Tire igen, det är ju ändå flera veckor sedan jag och Knyttet var där och fick skitbilens förra diagnos.

Jag och Grisbilshelvetet tog vår lufttrycksvarningslampa och for till bästa vännerna idag innan jobbet och fick snabbt och prompt reda på att det satt en spik i mitt vänstra bakdäck och att det inte gick att laga. Dags att sko om bilen, med andra ord. Det är fixat nu, bästa vännerna beställde däck och fixade och donade så där snabbt och effektivt som de alltid gör och nu sitter jag här och surfar Internettet efter en ny bil. Ett år med oansvarig bil får räcka, verkar det som.

Bacheloren hävdar bestämt att det ska vara en Subaru, jag funderar på en Mazda 3 eller kanske en sportig liten WW. Eller en Toyota Prius, för de har gått ner lite i pris nu eller, om jag har tur en Volvo C30 bara för att de ser så fräna ut och är svenska.

Eller kanske en gul Corvette.

Viktproblem

Är det någon som kan förklara det här för mig?

Jag satt i bakänden på ett halvlitet flygplan härom veckan och väntade på att vi skulle lyfta när det helt plötsligt bestämdes att vi hade viktfördelningsproblem. Flygvärdinnorna tog tag i ett par, fyra, bitiga karlar och flyttade fram dem lite längre fram och vips! så var vi balanserade igen och allt var klart för avgång. Jättebra, fast jag fattar inte.

Hur kan det vara så att det gör någon skillnad?

Flygplanet var ett sånt där som hade ungefär 100 passagerare fördelat på 25 rader med 4 stolar i varje rad. De flyttade upp fyra personer från runt rad 20 till runt rad 6. Om man antar att varje man de flyttade vägde cirka 100 kg (det här är USA och då är vi av hög densitet) och visst, de hade lite handbaggage att släpa med sig också så säg 110 kg, bara för att. Hur kan det göra någon skillnad att flytta en 450 kg från bakre mitten till främre mitten på ett stålschabrak som ett flygplan ändå är? Om vi hade spetsat de där karlarna på nosen hade jag kunnat tänka mig att piloterna kanske märkt någon skillnad, och fått lite problem med sikten på köpet, men när man bara flyttar dem ett par, åtta meter eller så.

Det varken rimmar eller resonerar och jag önskar mig ha en förklaring å det snaraste.

Nu med betyg

Härom dagen när jag kom hem från Kanada väntade ett stort, hårt paket på mig i brevlådan.

Mitt officiella MBA diplom har äntligen kommit! Wee!

Marknadsanalys i två steg

Linda och jag for in till Manhattan igår för att susa och dusa lite bland alla de andra människorna. En sak vi hann med att se var en intressant marknadsanalysoperation i vardande precis utanför Grand Central Station.

Utanför stationen stod det en uppsjö av unga människor med kylboxar och delade ut gratisdricka, ett kokosnötsvatten (?) från ett företag som heter Zico, till alla som strövade förbi. Överallt såg man folk gå med plastflaskor i färd med att öppna och smaka på vad som fanns inuti. Det intressanta var att titta på folks ansiktsuttryck när de smakade på innehållet (avsmak följt av fula ord) och hur alla sedan ställde sig i kö för att kasta sin nästan fulla flaska i närmaste papperskorg. Den vi kastade våra flaskor i var halvfull av fulla Zico-förpackningar och de flesta såg lättade ut när de fick göra sig av med äckeldrickan.

Ett synnerligen effektivt sätt att marknadsanalysera, tycker jag. Bara att gå och räkna papperskorgsinnehållet i slutet av dagen så får man reda på exakt hur osäljbar ens produkt är. Det värmer ju i hjärtat på en före detta MBA-studentska.

Kräftor!

Vi hade kräftskiva förra helgen, så som vi brukar ha varje sensommar. I år stötte vi på lite motstånd från IKEA när precis alla kräftor i hela New England hade sålt slut.

Precis allihopa.

Den stackars värdinnan ringde runt precis överallt för att hitta ett par paket men det var precis fy skam. Men, varken rådlös eller brödlös (Eller kräftlös. Ha!) tog Maria och beställde 10 kg färska kräftor på Internet som sedan fick kokas med varenda dillkrona som kunda hittas i trakten. Visst är det lite magiskt och egentligen helt tokigt att man kan beställa en hoper med levande vatteninsekter elektroniskt? Gott blev det och åt gjorde vi, tio svenskar och den stackars bacheloren. Han fann sig dock och slaffsade i takt med oss andra och tittade förtjust på medan vi snappsade och sjöng så där lite lagom för mycket. Ärligt talat, det var mest snappsarna det blev för mycket av men det är ju så det ska vara.

Porr eller tennis?

I morse när jag fartade iväg till flygplatsen för dagsutflykt till Kanada tröttnade jag efter ett tag att lyssna på vuxenradio och gav mig på att lyssna på smaklöst skval istället. Precis när jag for förbi avfarten till US Open tennisbanorna började programledarna prata om dagens tävling - Porn or Tennis - där man helt sonika ska gissa var ljuden man får spelat för sig kommer ifrån.

En helt utmärkt påkommen radiotävling tycker jag, tyvärr hann jag inte stanna kvar i bilen för att lyssna mera.

I stormens öga

Så sitter man här och kurar med sin stormlampa, sin hög av batterier och sitt torrfoder och tittar på hurrikanen Earl som flåsar förbi där ute. Det blåser något otroligt och regnet står som femtumsspik i backen. Fönsterrutorna håller på att blåsa in och ett stort träd en bit upp på gatan har vält över en bil vars larm bara tjuter och tjuter...

Eller inte alls, faktiskt.

Ute är det 25 grader klockan halv tolv på kvällen och syrsorna spelar sin repetitiva melodi. Fukten ligger tät där ute och inte den minsta antydan till vindpust går att märka.

Vad fel de hade, de där vädermänniskorna.

Medan du sov

Så sitter man här i sin säng på hotellet i Little Rock, AR, lite förströelsefull och dan och tittandes på Sandra Bullocks mästerverk "Medan du sov".Allt är ganska bra om bara jetlaggen kunde ge med sig, som tur var slutade filmen nyss lyckligt så nu kan jag sova i alla fall.

TUR!

Stopp!

Fort, fort och frammåt i två dagar har jag farit men nu tog det stopp. På toaletten alltså. Sitter och väntar på att någon ska komma och rädda mig från en toalett med förstoppning här på hotellet i Little Rock, Arkansas innan jag faller ihop av pur övertrötthet. Om fem minuter ger jag upp och packar ihop för natten, toan får vänta till en annan dag.

Och jag vill tacka Kentucky

Att skaffa nytt visum är vanligtvis både dyrt och tidskrävande. Förutom att man ska fylla i blanketter och redovisa för myndigheter att man är en hyvens person ska man bråka med sin bank, betala avgifter på över 3000 kronor, oroa sig något otroligt för att man fått alla formulär och papper och kvitton i ordning, fara fram och tillbaka till Stockholm, och stå i kö i regn ett bra tag.

Det är inget man gör för att det är kul, liksom.

Igår hämtade jag mitt pass på posten efter att det och jag gått igenom allt det där plus lite till för att få alla stämplar och foton och gudvetvad som man ska ha för att få jobba där jag jobbar, och vet ni? De hade gjort fel. Istället för de vanliga två årens giltighetstid så fick jag mindre än ett år instämplat i mitt, vilket gör att det här visumet får SM-guld i klasserna Dyrast, Mest Tidskrävande och Mest Svordomsinducerande Visum Någonsin. Allt det där bara för att min handläggare inte brydde sig om att läsa mina handlingar ordentligt.

Visst, det kunde varit värre. Det kan alltid vara värre. Man ska vara tacksam för det man får och ett knappt år är ju bättre än inget år alls. Men, jag tycker att det är lite galet att just min visumhandläggare inte ens hade grundläggande läskunskaper. Måste de inte ha det? Är det meningen att jag ska fråga dem om de har det? Just nu funderar jag på om jag kanske ska skapa ett onlineläsetest som jag kräver att de ska göra innan de får ta tag i mina papper, ett som kostar minst 5000 kronor att svara på och de måste ha minst 100% rätt på innan de får stå i MIN kö medan jag spolar vatten på dem. Min kö kommer finnas i en vindtunnel i Munkfors.

Hade det inte bara varit enklare att inte anställa folk från Kentucky?

Kalajshelg

Igår gifte vi bort Jesper med hanses Anna och allt gick precis så bra som det skulle och man fick chansen att bli så där smältglad i hjärtat som man ska vara på vigslar. Det är något magiskt med vackra brudpar i små, svenska kyrkor mitt i ett grönskande sensommarlandskap, man kan inte låta bli att må bra och le från öra till öra.

Trots att jag lyckade slicka på lite för många dagisbarn i veckan och därmed drog på mig en småbedrövlig förkylning lagom till min premiärbröllopssjungning någonsin gick det ganska bra. Det tuppade sig bara en gång och med tanke på hur jag mådde tror jag att jag får vara nöjd. Det roliga var att jag knappt ens orkade vara nervös förutom helt plötsligt mitt i låten när jag insåg att ALLA LYSSNADE PÅ MIG - HERREGUD!, men det gick över efter ett tag. Alla var så charmade av låten att nerverna kanske inte hördes, tror jag.

Logistik-VM

Jag vill ju så gärna tro och hoppas på att flygplatser och flygbolag är ett slags logistiskt Mekka. Att de som jobbar med flygplansplanering andas smart logistik-tänk och optimerar flöden så det rinner minutrar och kronor ur öronen på dem.

Det borde vara så, skulle man tycka. Titta på vilken flygplats som helst och förundras över hur det ens kan funka alls, det där med gate:ar, avgångar och landningar, personal och mat och Gud vet allt. Visst, på sistone har det väl inte gått så bra för mig med mina flygäventyr men det har mest varit inrikesflyg och där inbillar jag mig att det är någon slags B-lagsuppsättning som spelar. Det är inte helt ovanligt att tredje-femman förlägger kabinpersonalen mellan Philadelphia och Hartford allt som oftast.

När jag nu skulle gå på flyget hem till Stockholm hade jag handlat en flaska parfym i Tax Free:n och i och med den rådande världsordningen betyder det att man inte själv får bära sin påse mellan affären och planet utan att ens inköp forslas av personal till gate:n där man får hämta upp sin lilla påse med hjälp av sitt kvitto. Vanligtvis gör man detta på väg till sin plats i själva flyget. Så var det inte den här gången utan jag kom fram till planet utan att ha sett till min parfym och när jag frågade flygvärdinnan om var den månne kunde vara, fick jag veta att "om jag bara satte mig på min plats och väntade till alla andra satt sig så kunde jag sedan gå fram och ut och tillbaka in i jetway:en och hämta min påse". Men, sa jag, är det inte typiskt då som vi ska flyga? När alla har satt sig, alltså. Du vet... Upp i luften? Så där som flygplan ska göra. I tid?

Och jag sitter ju nästan längst bak.

Och har fönsterplats.

Det verkar lite bökigt som system räknat, bara...

Men nej, det är tydligen standardförfarande nu för tiden, i alla fall om man frågar den här flygvärdinnan. Jag tror minsann det går utför med logistiken.

Ungdomlig

Man vet att man kommit långt i livet när man, vid 34 års ålder, fortfarande packar med sig sina smutsiga kläder hem till familjen.

Vem katten har tid att tvätta, egentligen?

Leif ska på date...

... Och vi har funderat på vad han ska hitta på med sin flicka imorgon.

- Leif föreslog middag och bio.

- Jag förslog middag följt av ett besök i valfri hög byggnad för solnedgångstittning.

- Pontus föreslog... Analsex.

Tror ni kanske de hinner med allt på en kväll?

Mumma

God sommarsöndagsmiddag:

1. Marinera ett gäng stora, fina räkor i soja, riven vitlök, rivet limeskal, limejuice, chilipulver, brunt socker (eller honung) och olivolja ett kvart eller så.
2. Tärna en eller två lagom mogna avokados och en stor mango i cm-stora kuber, blanda med en rejäl handfull grovhackad koriander. Häll lite citronsaft över och ställ åt sidan.
3. Koka din favoritpasta i saltat vatten.
4. Stek räkorna snabbt i het panna, häll i lite av marinaden på slutet och låt den koka upp snabbt.
5. Blanda ner räkorna och marinaden i avokadoröran.
6. Lägg upp pasta och räkor på din finaste talrik.
7. Ät.

Gott!

Magi!

Det är något som sitter på min arm:

Det kallas för en Exerspy och den räknar ut hur mycket energi man gör av med varje dag genom magi och trollkarleri. Eller så är det teknologi, jag vet inte riktigt. Än så länge har den mest pipit på mig men Trånaren har lovat att han ska skaka ut en massa siffror ur den snart, mest för att jag är nyfiken och vill veta.

Nu ska jag ut och kuta lite så att siffrorna ser bra ut för givetvis är det en tävling!

Parighet

Något av det värsta som finns är när man alldeles för sent en vanlig tisdagskväll kommer in i sitt sovrum och får se en alldeles naken säng. Helt oklädd och osedlig bara står den där och skrattar åt en medan allt man själv vill är att få sova.

Något av det bästa som finns, å andra sidan, är att gå och lägga sig i en alldeles nybäddad och sval säng.

Det är tur att de här två nästan alltid kommer i par.

Spetsig tvål

Vi satt på en takbar i New York City, mitt i den gassande eftermiddagssolen Knyttet och jag, och pratade om viktiga saker. Viktiga saker, som det där med självbild och självförtroende, till exempel, och kropp och själ och sånt. Mitt i alltihopa sa Knyttet:

- Och Per som tycker att vi är så atletiska!

Varpå jag var halvvägs upp ur mitt sittyg och hojtade

- Vad då patetiska! Vi är inte patetiska!

Och i en hel halv sekund var jag riktigt ilsk, innan Knyttet rättat till min felhörning och jag hunnit tänka efter lite, vill säga. Om jag inte suttit så intrasslad i både min kjol och min stol hade jag nog trillat omkull av pur upprördhet. Det och bubbeldrinkarna, alltså.

Som eftereffekt har jag i helgen letat efter en spetsig tvål, jag tror jag behäver tvätta mina öron lite.

Bilder galore

Nu har jag pillat upp mera bilder från Kaligornienäventyret här.

Fråga?

Om man blir inbjuden att följa med sin hyresvärd ut på hans båt klockan 9 på morgonen för att segelöva, ska man göra det fastän man är trött och sliten som bara den och mest av allt i hela världen bara vill sova sovmorgon?

Jag vill ju kunna segla också...

Vroooooooooom! del tre

Weeee!

Matbetraktelse

I cykelpaketet vi har köpt så ingår det middagar på vad som ska vara fina restauranger här i trakten. Igår åt vi en riktigt trevlig och god sådan på ett skönt, tillbakalutat etablissemang och kom hem glada, mätta och belåtna. Idag blev det tyvärr inte riktigt lika bra.

Vi hade ett bord bokat på Charlie Palmer's Dry Creek Kitchen i Healdsburg och våra förväntningar var ganska höga trots att vi var eländigt trötta efter en dag utomhus med lite cykling och mycket vin. Vi drog på den finaste stassen vi hade packat med oss, ja, vi duschade till och med, innan vi trillade ner för backen från vårt löjligt vackra och snickarglada hotell bara för att bli ganska besvikna.

Min perfekt tillagade hälleflundra kom med skolkökets sås och gröna ärtor. Ska det vara så på fin-fin-fin restaurang? Ärtor, liksom? Grönsaken som Gud glömde. Den man lagar till genom att spola varmvatten på dem? Ärtor?

Jag är besviken. Mormor gjorde det först och hon gjorde det dessutom bättre.

Vroooooooooom! del två

Vroooooooooom!

Pacific Grove

Set här stället ser trevligt ut, sa Knyttet och kräktes.

Och det var på det sättet vi kom att övernatta strax utanför Monterey istället för någon annanstans. Det är ju sånt som händer.

Nu har hon slutat med kräkandet och alla är glada om än något trötta. De andra här på B&B:et undrar nog lite över oss som inte deltog i ost-och-vinandet eller ens gick ut och åt utan snarare strosade ut och köpte:

1. Coca-Cola (till Knyttet)
2. Te:iga sockrade drycker (till Knyttet)
3. Tandkräm (till alla)
4. Chips (till Lotta)
5. Rödvin (till Lotta)

Varför äta på ett sött litet uteställe när man kan ligga i sängen och titta på Star Trek-filmer? Ja, jag vet då inte svaret på den frågan.

Knyttemanualen

- Oj! Oj! Oj-oj! hojtade Knyttet i morse.

Det vet jag numera betyder "Det står faktiskt två rådjur i vägrenen där borta, du borde bromsa!".

Innan dess hördes: Oj!

Det var när hon fick se sin första kolibri.

Oj!! betyder "Se, där ligger sju sjölejon på en flotte!"

Och Oj!!! betyder en "Titta en utter!"

Om oj-et har ett ganska distinkt å-ljud och är lite längre betyder det att det finns ett Redwood-träd i närheten. Kan vara bra att veta.

Hon är inte den enklaste att förstå sig på men det går bättre och bättre.

Idag har gått i naturens tecken, vi har tittat på träd, gått på tur, läst manualer, nästan cabbat ner, läst mer manualer, cabbat ner, cyklat, tittat på stup (AAAAH! låter hon då), åkt bergochdalbana (Då låter hon AAAAAAAGH!!!!), känt på vattnet (Iiiiih!) och ätit pizza i sängen (Mmm....). Inte illa pinkat för en trebent hund, kan man säga.

Först for vi till Big Basin State Park och tittade på urgammal skog, sniffade på blommor och lärde oss allt möjligt intressant om Redwood-träd. Medan vi var där lättade dimman och lagom till vidare färd cabbade vi ner. Det gick tack, bra.

Så småningom.

Resten av dagen tillbrinagde vi i väldigt mysiga Santa Cruz med att cykla utmed vattnet, snubbla över naturupplevelser, blommor och snickarglada hus. Sist men inte minst bevisade Knyttet att hon fortfarande är riktigt bra på att åka karusell, även om hon försöker att krypa ner på golvet hela tiden.

Den enda nackdelen är att alla mobiltelefonerna har det lite dåligt med täckning, men det får gå det med. Imorgon drar vi vidare söderut och lämnar det väldigt mysiga B&B vi har bott på de senaste nätterna. Dags att hitta nya jaktmarker.

Gratis är gott

Vi har haft riktig tur med tillställningarna de senaste två dagarna; gratis och fantastiskt bra på en och samma gång. Igår for vi till Beardsley Zoo i Bridgeport och tittade på en otroligt bra produktion av Trettondagsafton och idag var vi i New Haven och lyssnade på Sister Sledge live på Grönan. Så himla roligt och underligt att man knappt visste vad man skulle göra med sig själv. Äkta 70-talsdisco får alla New Havens tokskallar att krypa fram ur sina små hörn och börja dansa, mer eller mindre spastiskt, rakt upp ner där de står.

Det är förlösande.

Knyttet blev lite besviken när hon upptäckte att American Ballet Theatre tog sommarlov just precis när hon kommit hit, men vi har ikväll försökt att trösta henne med att hon fått uppleva en av the New Haven Civic Interpretive Dance Group väldigt sällsynta framträdanden. Värda att notera lite extra i truppen ikväll var bland annat Obscene Mannen som humpade kvinnors ben med sådan inlevelse att man bara kunde stirra... eller titta bort... eller stirra... Rosa Damen var där och körde sin tolkning av nybörjarjympa tillsammans med Smala Benen-tanten som körde medelpasset alldeles bredvid. Gamle Farbrorn dansade med alla flickorna och den Väldigt Vite Mannen till Vänster slet av sig sin tröja på ett mycket dramatiskt sätt. Inget man får se på en vanlig, jämrans balletföreställning på the Metropolitan, liksom.

Lyckotal

Jag har tre tandborstar i man tandborstmugg.

Det är som om en hel liten familj bor här!

Här igen

Vi räknade lite på det (svår matematik) och kom fram till att nu har den Allra Käraste Systern varit här fyra gånger redan.

Det är ju inte klokt egentligen!

Jag kan inte riktigt förstå att vi har hunnit med så mmånga somrar, hon och jag. Första året höll vi oss till New York och här, andra året drog vi över Niagarafallen och Finger Lakes, förra året tog vi en tur till Long Island och opererade mina ögon. I år tar vi oss längre bort än nånsin.

Jag misstänker att det blir bättre än nånsin. Yay!

Bara tassar

Hälsenan gör ont och vaden lite också. Det är tråkigt och trist och det håller på att driva mig till vansinne. Man kan inte röra på sig ordentligt när en fot hela tiden håller en tillbaka. Trånaren och jag pillar och fixar och isometrerar och jag försöker avlasta så mycket jag kan.

Fast på mitt sätt.

Då blir det inte så avlastat egentligen.

Idag testade jag springa barfota på löpband för att se hur det kändes och även om det inte kändes så bra som jag så innerligen ville att det skulle, var det ganska mycket bättre än med skor. Det räckte med ett par minuters löpning kom jag fram till, först springa långsamt, långsamt en minut och gå två och upprepa sex gånger. Så man inte glömmer bort hur man gör. Jag har vilat mig från löpning (förutom lite tennis) i flera veckor och inte katten blir det bättre så nu testar jag lite mer aktiv vila istället, om det inte blir värre så överlever jag ett tag.

Det är spännande det där med att springa utan skor, man arbetar mer medvetet och i en högre frekvens på något sätt. Det känns lite äventyrligt och väldigt lätt och spänstigt. Man landar på trampdynan rakt under kroppen, sätter i resten av foten och sjunker genom steget med böjda ben innan man sparkar ifrån ganska starkt med foten upp mot rumpan igen. Stegfrekvensen blir betydligt högre när man man sätter ner foten under kroppen istället för framför den. Det är ovant och lite jobbigt för vaderna vilket kanske inte är så smart just nu men det är otroligt skönt för hjärnan och hjärtat. Och mina annars så svåra fötter protesterade inte ett dugg.

Jag är inte förtjust i det här med att bli gammal, har jag nämnt det förut?

Får det lov att vara...?

Är det någon som känner för lite mer fotboll?

Semester!

Snart kommer Systern och då ska vi ut på utflykt till västkusten för att åka cykel och testa vin i Sonoma. Det blir till att bo på spa och få guidade cykelturer till olika vingårdar, så kallad Sip'n Cycle (Supa och Cykla på svenska?) i dagarna tre. Det ska bli tokigt skönt!

Nu återstår bara att fundera ut vilka spaupplevelser vi vill ha, jag fick alldeles nyss veta att det kan bli fullt på schemat annars. Knyttet? Vill du ha något?

Sportfånar är vi allihopa!

Amerikanerna har upptäckt fotbollen, den där sporten som är, enligt dem, för mesar, homosexuella och utlänningar. Allt som behövdes var en vinst mot Algeriet för att få Amerikanen på gatan att få upp ögonen för den vackra sporten och nu har fotbollen gått från att vara en messport till att vara riktig idrott. Fotbollen har även fått amerikaner att inse att det finns andra länder i världen, Ghana till exempel, och det helt utan att någon har behövts bli det minsta invaderad. Inte ens i hörnet.

Jag lyssnade på en sportkanal på radion dagen efter England - Tyskland matchen och ni kan nog inte riktigt inse hur mycket indignation och ilska dessa idrottstyckare hade i sig efter den matchen och de var inte ens direkt berörda av matchen. För en amerikan går det inte, på något sätt, att förstå att man inte analyserar, digitaliserar och instant replay:ar sönder en sport i småbitar. Om det finns någon slags möjligheter att använda teknologi i samband med en sport så ska detta göras, allt annat är att kallas för terrorism, typ.

Personligen har jag inte kunnat se så många matcher, men det lilla jag fått med mig från amerikansk media är mer än nog underhållning i sig.

Leve fotbollen!

Receptdags igen!

Idag ska jag lära er att göra hemmagjord glass, häng med bara.

1. Vakna och inse att det är 4:e juli. Bjud in dig på liten nationalaftonsfest. Erbjud ta med efterrätt.
2. Kom på att Marängsuisse är en strålande efterrätt.
3. Spela lite tennis, mosa din motståndare.
4. Åk till affären och inse att de inte har påsar med maränger i USA.
5. Far hem och hitta marängrecept.
6. Kläck 6 äggvitor i en bunke, blanda ner lite socker.
7. Vispa.
8. Vispa.
9. Vispa.
10. Vispa.
11. Inse att det inte händer något.
12. Dra dig till minnes ett annat misslyckat marängförsök från din barndom där Mamma sagt något om att man måste vispa vitorna toppiga innan man har i något socker överhuvudtaget.
13. Besvär receptet du följt så slaviskt.
14. Börja om med 6 nya äggvitor.
15. Beundra dina 12 äggulor som ligger och trycker i en fin skål. Fundera på vad i helskotta man gör med 12 gulor.
16. Vispa vitorna toppiga.
17. HA SEDAN I SOCKRET.
18. Beundra resultatet
19. Pluppa ut på plåt och kör i ugn på 125 grader lagom länge.
20. Kom på att du ska göra hemmagjord glass!
21. Spring över till grannaffären och köp 12 dl grädde.
22. Vispa grädden med vaniljsocker och skrapet från en ganska torr vaniljstång du hittar längst bak i ett skåp.
23. Smaka av.
24. Ha i mer vaniljsocker, allt efter tycke.
25. Ha i annan smaksättning om du vill.
26. Vispa dina 12 äggulor med 3 dl florsocker.
27. Blanda gulorna och grädden.
28. Ät lite.
29. Häll över i form(ar).
30. Ät lite till.
31. Plasta in.
32. Frys.

Den uppmärksamma läsaren inser säkert att det här är ett recept som resulterar i både glass och maränger. Om man bara vill ha glassen skulle man kunna hoppa in på steg 20 och skippa en del av förarbetet men det verkar lite larvigt, tycker jag.

SM i lediga dagar

En sak som slog mig när jag var på ambassaden i Washington var det där med deras öppettider. Det är nämligen så att den Svenska Ambassaden verkar helga både de svenska och de amerikanska helgdagarna. Till exempel har de stängt den 5:e Juli vilket är dagen efter 4:e Juli (duh!) som är den amerikanska nationaldagen och Långfredagen, en särdeles arbetsam dag för de flesta vanliga amerikaner jag vet.

Nu funderar jag på semesteroptimering: På vilken ambassad i vilket land ska man jobba för att få ut flest lediga dagar, tror ni?

Frågan är inte helt trivial har jag kommit fram till. Först måste man lista antalet lediga dagar per land plus den rättmätiga semester man får ut som ambassadanställd i sagda land, sedan måste man lista antalet nationella helgdagar som erkänns av varje lands amabassad i det landet de råkar vara i och sist måste man borste så från de helgdagar som råkar överlappa varandra (juldagar och sånt).

Hmm... Är det någon som kan kolla upp det här till mig?

Diskrepanser

Ett gammalt djungelordspråk man tidigt får lära sig i rebusrallysammanhang är att om kartan och verkligheten inte stämmer överens så är det kartan som gäller. De senaste 24 timmarna har jag, enligt kartan, tagit mig fram så här genom huvudstaden:

Om man å andra sidan frågar mina mäkta trötta fötter om vad de har gjort sedan igår kväll så säger de så här:

Frågan är vem som har rätt nu?

Hold tight!

Want some seafood, Mama?

Jag var och åt på min bästa restaurang i Washington DC ikväll och jösse Jesus vad mätt man kan bli av lite sydstatisk Shrimp and Grits så här på torsdagsaftonen. Men, gott som bara den är det.

Att fylla i en visumansökan...

... Eller, "Svordomar vi minns".

Nu har jag suttit i tre timmar med den här jämrans visumhemsidan och knackat in mina, mina föräldrars, mina chefers och mitt företags information i dryga tre timmar och frågan är: Vad har jag fått ut av det mer än mild värk i min mushand och ont i käften av allt mitt svärande?

Ingenting alls. Eller jo, ett blogginlägg förstås. Och det tackar jag för, den där siten kanske har hört talas om torkan här på Strykfritt och bara vill hjälpa till lite. Det är snällt, förstås. Tack så mycket.

Nåväl, tillbaka till min ilska.

Att det ska vara så komplicerat att få till ett online-interface som inte får en att kräkas och vilja trä små, söta barn på spett, så arg man kan bli. Vad var det egentligen de var ute efter på Byrån för Konsulära Affärer, när de designade en applickation som, när den känner det som vettigt, slentrianavslutar ens session och glatt berättar att man får börja om från början. Igen.

Det allra bästa är det där lilla meddelandet nere i kanten på sidan, att siten är sponsrad av "the Paperwork Reduction Act". Det tycker jag är komiskt, det här är ta mig tusan ingen reduktion av något. Om något borde det heta "the Ulcer Generator Act" eller "the Make Angels Cry Because of Your Foul Mouth Act" eller "the How the US Plans To Take Over the World by Shaving About Five Years Off Of All Forigners Life Expectancy Act".

Hmm... Jag tror jag börjar förstå hur det hänger ihop nu.

Nämnde jag att jag gav upp på att ta mitt eget foto igår och gick till Walgreens och betalade för riktiga passfoton idag bara för att få siten att rata proffsbilderna och ta mina klantfoton? Det var 9 välanvända dollar. Jaja, jag håller ju igång den amerikanska ekonomin i alla fall.

Vilse i Visumvärlden

I förra veckan började jag arbetet med att förnya mitt visum, något som tidigare har varit ganska okej. Man pratar lite med företagets visumadvokat, svarar på några frågor och vips så har men en tid på Ambassaden i Stockholm och sedan är allt löst. Nu är det nya rutiner och man måste ansöka om visumet själv, online. Ni vet, nytt och enkelt!

Eller inte.

Idag påbörjade jag forsket runt ansökan och efter att ha läst först en lång guide om själva formuläret och fem eller sex sidor om hur man ska ta och ladda upp sitt visumfoto och sedan tagit ungefär 50 bilder till sagda visum gav jag upp för dagen. Det blev inte så mycket ansökt idag, med andra ord.

Världens sämsta blogg

... genom tiderna! Just nu iallafall.

Usch, jag har sånt dåligt samvete över lilla Strykfritt nu för tiden, det blir alldeles för lite skrivet och det som skrivs är inte så värst upphetsande för den delen. Det är så att jag drar mig för att ens logga in. Det roliga är att jag varje morgon, fram till klockan tio si då där, har massor med bra inlägg som bubblar i skallen, men så dags kan man inte blogga på Internet utan att det ser dåligt ut rent jobbmässigt. Man bloggar liksom inte på arbetstid.

Jag ska ta mig samman snart, jag lovar. Jag ska bara leka klart med den senaste leksaken som dök upp i min närhet, en sådan där Ipod Touch. Den är visst Bachelorens men jag lånar den lite, bara.

Betraktelse

Det är jobbigt att åka på semester.

I onsdags beslutade jag helt sonika mig för att fara ner till Florida för att hovniga och dricka bubbel med P&L och vips, så landade jag efter en kort flygtur i fredags eftermiddags. Under de senaste två dagarna har vi gjort The Keys, ätit en herrans massa fisk, badat oss skrynkliga och inte duschat en enda gång. Det var tre vuxna och ett barn som, nära att gå upp i limningen av trötthet (trötthet av den goda sorten, men ändå), kom hem i eftermiddags. En av oss, klarade sig knappt i säng innan det blev fullt kaos. Det var inte jag!

Det är nästan så att man börjar tro att det kan bli för mycket av det goda...

När civilisationen kom till byn

Se vad jag hittade i mitt Stop'n Shop idag:

Äntligen kan det kanske bli lite fason på det här landet.

Screw this!

I helgen drar jag till Flårida!