Hjärtklappning, del 2

Okej, en liten uppdatering är på sin plats, dagen idag har varit en actionfylld en.

Efter mitt något generade telefonsamtal med polisen dröjde det ungefär en halvtimme innan en poliskontapel Jack och en kollega knackade på min dörr för att höra vad som var fel. Jag förklarade att min granne nog tullat på piller och alkohol idag, att han skrämt mig ganska rejält och att jag var rädd, arg och orolig för att han inte mådde bra där inne. Polis Jack sa att han skulle se om han kunde prata lite med grannen och se vad som var fel och sedan återkomma. Jag tackade och tassade in till mig igen för en stund innan Jack kom tillbaka med en klurig fråga: grannen vägrade komma ut genom dörren för att prata med polisen och de kunde intet göra om inte jag gjorde en formell anmälan mot honom. Det tackade jag nej till, tog Polisen Jacks kort och tackade dem så mycket för att de dykt upp så här en regnig lördag, på övertid och allt.

Man skulle kunna tro att historien tog slut här, att jag skulle få fortsätta vara generad i fred och städa lite halvhjärtat, men icke. Efter vårt lilla samtal stannade poliserna kvar utanför ytterligare en halvtimme eller så, jag antar för att signalera att de minsann inte gav sig så enkelt, samtidigt som grannens hyresvärd släppte in sig i grannens del av huset, hittade honom i ett miserabelt tillstånd och hämtade polisen. Grannen var inte bara naken utan även svettig, paranoid och i full fart med att klättra på väggarna, typiskt sånt man håller på med när man överdoserat kokain har jag lärt mig nu. Helt plötsligt dök ambulans och brandbil upp och det blev ett himla flängande utanför och jag, jag hade ingen aning om vad som hände där ute.

Nu är grannen ivägkörd till sjukhuset och jag och Jack har pratat lite om att det var bra att jag ringde ändå. Jag fick veta att grannen hade gjort en skylt där det stod "I need help" som han ville visa för mig, inte precis normalt blottarbeteende, och att hans allmäntillstånd varit ganska dåligt med livsfarligt högt blodtryck och skenande hjärta, därav svettandet och nakenheten.

Konstigt hur allt har sin förklaring, på något sätt. Nu återstår bara att luska ut hur man umgås med en granne som man inte bara ringt polisen på utan även fått bortkörd i ambulans och med stor säkerhet dömd för narkotikabrott? Tankar? Idéer?
.

Hjärtklappning

Jag blir så arg på människor ibland, de kan vara så vidriga och få mig att må mig så dåligt.

Kommer ni ihåg min nakne granne? Han försökte nyss få mig att gå in i hans hus under pretensen att han behövde hjälp. Nu.

Jag är snäll och jag vill hjälpa när jag kan men när personen som säger sig behöva hjälp, återigen, envisas med att vara naken, sluddrig och med dräggel ner på hakan vill jag inte vara med och leka. Inte ens om han ber snällt. Den här gången stod jag utanför hans uppställda dörr och sa att om han ville ha hjälp fick han minsann komma ut och berätta vad han ville först. Ut kom han, naken och dan varpå jag argt förklarade att "This is not ok!", gick hem med ilskna blixtrar skjutande ur ögonen och brutal hjärtklappning.

Jag blir rädd när folk gör så här och jag hatar när män skrämmer mig. Jag blir arg på mig själv när jag blir rädd. Jag ringde till polisen och berättade att jag bor granne med en instabil karaktär som gillar att blotta sig bara för säkerhets skull.
.

Fredagsskoj

När man saknar två amerikaner så här på fredagskvällen kan man läsa kul saker på Internet som kompensation.
.

Migrering

Barn ska flyga ut från boet, det sägs det, men jag börjar undra om man inte kan få behålla de bra och roliga exemplaren och bara skicka ut de dåliga ena istället. Låter inte det som en bra idé?

Ikväll hade vi avskedskalas för Jaime och Erik, två otroligt kära kollegor här på amerikakontoret och det känns redan tomt och avigt fastän de knappt har lämnat staten. De ska flytta till Florida, staten där solen skiner och där pensionärer kör ännu långsammare än normalt. Jag väljer att fokusera på solen, det faktum att jag kommer sakna dem väldigt mycket och att jag kommer få gratis boende för alla solsemestrar jag behöver och lite till, men det hjälper inte så mycket.

Jag minns en gång för länge sedan när Jaime kom till Sectra i Sverige för att genomgå sin rookieutbildning. Hon var ganska nyanställd, kanske 22 år och ganska överväldigande i sin entusiasm för en tråkig svensk som mig. Det här var för kanske fem år sedan och jag höll ett par utbildningspass och var med som lektant på de sociala aktiviteterna med gänget av nyanställda Sectraiter från världens alla hörn och kanter och jösse Jesus, var jag slut när vi var klara med äventyrandet i Kolmården med vår lilla grupp - en mer intensiv person än Jaime får man leta efter! Nu, här, idag måste jag säga att hon är en av mina klara favoriter här på kontoret; alltid hjälpsam, ruskigt smart, rolig som få och så den där smittande entusiasmen som aldrig verkar gå ur hur man än misshandlar henne. Och Erik, han är bara helt underbar.

Jävla ungar, de ska inte flytta hemifrån så här.
.

Spinning: en uppdatering

För ett tag sedan hälsade Kristian att Frida undrar hur jag har det på 1. träningsfronten och 2. datingsidan. Eftersom jag härom dagen funderade på att gifta mig med Linda kan ni säkert själva räkna ut att tvåan inte går så bra, men ettan däremot, den flyter på riktigt fint. Ikväll cyklade jag med en handfull riktiga cykelkillar som efter passet nickade gillande och sa att mina backar var väldigt realistiska.

Bättre betyg än så vet jag inte om jag kan få.
.

Relationer

Idag hade jag det tråkigt på jobbet, inget var kul och fastän jag hade tillräckligt att göra så var det väldigt svårt att komma igång och få något gjort. Men, jag är ju varken brödlös eller rådlös så jag konkoktionerade snabbt fram en plan för att få jobbet att verka kul igen: genom att ställa jobbet i relation till något toktrist skulle allt bli bättre. Så tänkte jag.

Sedan drog jag fram bokföringsboken jag hade i bilen och började läsa.

Tanken var att jag ganska snabbt skulle inse hur kul allt jobb var i förhållande till bokföringsboken och det gjorde jag väl egentligen, fast ändå inte. Allt blev helt plötsligt trist och sen blev det svart och sedan gick jag till gymmet.

Se, så det kan gå.
.

Om dating

Chotte: Ska inte gifta mig med den här heller.

Linda: Satan! Jag som bokat dig en wedding gown fitting. Men det är rätt, jag har bara en Charlotte och hon förtjänar bara det/den bästa!


- Uhm... Linda. Vill du gifta dig med mig?
.

Charlotte Abdons dagbok

Upp halv åtta tog bilen in. / Rätt soligt och vackert. / Kom femtio minuter för sent. / Satt och skrev mail / till klockan arton. / På kvällen SBC med bachelor #mycket. / Upp halv åtta, det regnade. / Tog bilen in. / Kom en hel kvart för sent, chefen var inte där. / Skrev tolv mail till lunchen. / Dagens rätt var ribbs med pommes. / Klockan ett telefonmöte med Rob / och sen mail, och sen mail. / Till kaffet klockan tre bjöd Linda på kaka. / Hon firade något och bjöd mig hem till sig på kvällen. / Upp halv åtta, tog bilen in. / Rätt kallt och regn. / Kom lite gran för sent. / Skrev ut ett dokument. / Till lunchen sushi. / Mailen tog hela dagen. / På kvällen film med bachelor #mer. / Steg upp halv åtta, skrev trettitvå mail. / Kom rätt sent till sängs, steg upp halv åtta. / Skrev tjugosex mail, SBC med bachelor #mest. / Steg upp halv åtta, skrev fyrtifem mail. / Läste till halv tolv, steg upp halv åtta. / Skrev åttitvå mail, läste till halv två. / Skrev åttifem mail.


Det är som om Tage känner mig...
.

Här är den i alla fall

Linda, Ulrika och jag for till Stora Staden igår och shoppade lite. Linda kom hem med den här.

Bara 5,200 dollar. Som hittat.

.

Vi åkte alltså till Kleinfeld's Bridal, en av världens största brudklänningsaffärer där man får boka tid veckor i förväg för att få sin egen klänningskonsult och klättra in och ut ur tyll och rosefjetter galore. Det provades halterneckar, a-linjer, slöjor och axelbanslöst en masse, Linda fick ett träningspass av allt sitt klänningssläpande. Just den där uppe var enligt vår blivande brud den bästa, alldeles perfekt mängd tyll, så där så att det räcker upp till öronen när man sätter sig ner.

.

Hon var ohyggligt vacker för övrigt, och jag blev lite till mig när vi drog på den matchande slöjan (inte den på bilden) och hon fick skrida lite. Skrida är en underskattad aktivitet. Och nej, det ska inte giftas bort någon här så tro inget.

.

Ready? Box!

Knyttet sa idag att man ska acceptera saker och ting och på så sätt gå vidare i livet. Jag anser att acceptans är för mesar, bögar och nunnor (det där är bara ett Charlottskt originaluttryck och ska på inget sätt tolkas som en åsikt, jag gillar mesar, bögar och nunnor alldeles förfärligt mycket) och fokuserar på tolerans istället. Att acceptera känns som att ge upp, att tolerera är mer att ge sig på sina egna villkor. Tolerans är en förhoppning om försoning någon gång i framtiden, med sig själv och eventuella inblandade. Tolerans är också att spara en skrevspark, för säkerhets skull, utifall att det skulle dyka upp lägen där den kan behövas. Alltid redo, liksom. Scouter är ett tolerant släkte.

Exempel: Jag har en stor ändalykt, en bakdel som har förföljt mig hela mitt liv. Nu, idag, beundrar jag min rumpa för dess envishet, dess uthållighet och dess förmåga att få min midja att se smal ut. Så har det inte alltid varit, under många år och dagar har jag svurit argt över dess otymplighet, men det har lugnat ner sig genom åren. Visst, jag tycker fortfarande inte om den, jag accepterar den verkligen inte och jag svär varje gång jag inte får på mig ett par byxor i ett provrum, däremot tolererar jag den nu för tiden just för att den har varit med så länge, den är stark och får mig att kunna benböja ohemula tyngder och så får den som sagt min midja att se liten ut.

Så menar jag.
.

Dåligt byte

Varför var det ingen som sa att det flyttats ihop?

Jag kände mig söt och smart och bra nyss men nu har jag ont i magen och har andningssvårigheter istället. Ett av de sämsta byten jag gjort på länge.
.

*puh*

Vad skönt att det gick bra till slut. De är inte så dumma som de ser ut, de där amrikanarna.
.

Woopsie

Oj.

S¨kålpåerallihopadärheemmanu är detsnart valochskit.

Jagärklar med ekonomikurs nummer 1.

Wee.

Oj,
.

Dan före dan

Det är nära nu.



.

I November

I November kan man grilla, det gjorde vi igår.

Jag har hört att det snöat i Östergötland. Stackars er.

.

Jag har varit ute i skogen och drömt om kaffetermosar och korvmackor.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

Och det var dagens sändning från Charlotte-radion.

1 timme och 52 minuter på telefon med min inte alls favoritsäljare en fredagkväll och problemet är frotfarande ett faktum. Maten har stått på bordet ett bra tag och magarna kurrar en hel del. Pontus har slarvat bort chipsen. Vissa kvinnor och datorer och Chotte går inte ihop, det är säkert. Vad kan man säga mer än:

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!?

PS. Nu är det lite senare och vi har gett upp för ikväll. Hon kommer ringa mig imorgon klockan 7 så att vi kan fortsätta jobba på det. Kul. Verkligen.

PSS. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!
.

Boktips

När jag var hemma i somras lånade jag en spännande bok av Mia, det var en Sherlock Holmes spin-off där han, på lite äldre dar, tillsammans med sin kvinliga assistent gav sig ut på äventyr. Det här visade sig vara en ganska trivsam serie med en handfull böcker som tyvärr tog slut alldeles för fort. Sedan jag slog igen den sista i serien har jag varit lite vilse i bokhyllan och halmstråna jag gripit har inte varit så värst lättlästa alls (Frans G Bengtssons Karl XII är inte att betrakta som lättläst, faktiskt!) och härom kvällen tog jag därför fram en gammal goding:


Jag minns så väl när Pyttan och hennes dagbok dök upp i mitt liv, det är som vore det igår, faktiskt. Jag tror det var min kära moster Mona som kom släpandes med en stor kartong med Wahlströms flickböcker till mig när jag kanske var nio eller så. Allihopa med röda ryggar, åbäkigt och gammaldags språk och en världsbild som skulle få en modern SO-lärare att få influensaliknande besvär. Jag läste det mesta och lite till när jag var liten och ingen kunde nog riktigt förstå vilken skatt en låda med flickböcker från 30-, 40- och 50-talet kunde vara. De gick åt rysligt fort och jag har nog läst alla de där böckerna ett par 10, 20 gånger sedan dess, minst. Det var romantiskt, och lite larvigt, väldigt banalt och ganska sexistiskt på ett tidsenligt vis. Varför just den här boken finns här i USA vet jag inte riktigt, alla de andra från lådan står i en bokhylla i föräldrahemmet i Ystad och varje gång jag kommer hem regresserar jag styvt och läser i princip bara Asterix eller flicktrams. Pyttan-serien är inte på något sätt en favorit från de här hyllorna, mina två bästa heter "Heja Babben!" och "Full i sjutton" och är ypperliga exempel på just banal, larvig, romantisk, käck men åh!, så underhållande litteratur. Jag misst'nker starkt att det här är vad alla Harlekinromanläsande kvinnor läser när de är små, det är bra skönt att jag aldrig tog steget vidare upp i vuxendivisionen på riktigt.

Om man tittar på baksidan kan man se små listor över vad annat det fanns att välja på från samma förlag och på en hel hög av de andra exemplaren som står hemma i Ystad vet jag att jag har bockat av alla de titlarna jag redan hade i min ägo. Bara för att det var bra att komma ihåg sånt. Notera även det ganska lagoma priset.

Värt att notera är givetvis också språket, 1944 uttryckte man sig på ett helt annat sätt, det är konjunktiv galore och vokabulären kan bara den få mig att le stort. 1944 voro pojkar klämmiga eller käcka, pappor med stor säkerhet stiliga men stränga, mammor voro hjärtängsliga och ljuva och flickorna själva, de voro rekorderliga rätt igenom. Och ljuva, förstås.

Så, vill du bli god och glad på insidan? Undvik då allt vad tunga klassiker heter och ragga upp en Wahlströms ungdomsbok. It's good for you!

.

För övrigt...

... är verkligen Google Translate den bästa uppfinningen någonsin, nyss skrattade jag så jag grät.

Tack, Google!
.

Hej, hej!

Vi har pratat om det förut men nu är det dags igen, det här med statistiken. På kvällar, nätter och helger när man säkert egentligen ska läsa läxor eller för den delen sova, kan jag roa mig med att titta på Strykfritt-statistiken och förundras över allt kul man kan upptäcka. Just ikväll varvar jag nyfikenhet med regelrätt nojja och undrar:

• Vem du är som sedan i slutet på Augusti sitter i Florida och nästan varje dag lägger ungefär två minuter av din tid på att läsa om vad jag gör? Är du en eller flera? I vilket fall som helst: Hej, hej på dig/er!
• Sedan början på September har jag regelbundna besök av en Oslo-väring, jag hyser misstankar om vem det kan vara men vare sig jag har rätt eller fel är du hjärtligt välkommen, det finns gratis sprit i baren. Var den är? Här hos mig, alltså. Långt bort, säger du. Jo, men livet är väldigt tufft ibland.
• Jag har blivit med dansk också. Jag tror jag ska kalla honom för Pappa ity jag inte känner så många danskar i övrigt, speciellt inte nytillkomna danskar.
• Jag verkar ha en eller annan lojal läsare i Arkansas, det är för dens/deras skull jag ibland kollar hur Google översätter saker, man vill ju inte att folk ska ha hur kul som helst på ens bekostnad. Hej, hej!
• Ställen med vackra namn är jag väldigt förtjust över att ha med på min lilla lista så alla från Vårgårda, Vindeln, Lindome och Dorotea är välkomna tillbaka. Ni andra också, förstås men extra mycket om ni bor där.
• Sedan undrar jag vad de som sökte på orden "kemilab", "brysselspets" och "arbetsförmedlingen miami" tänkte när de hamnade här.

Många tankar blir det, bäst att gå och lägga sig.

Från gerbera till panik på 11 minuter

"Riktiga kvinnor köper sina egna jämrans blommor" tänkte jag för mig själv när jag stod i blomsteravdelningen på Stop'n Shop ikväll. Något bra hade jag gjort idag och något fint förtjänade jag få som inte var chips eller ost. Eller skor.

Blommor. Varmröda gerberor och riktiga mycket brudslöja och en och annan nejlika på det. "Om man inte får dem av någon som tycker om en får man göra't själv" och "det blir väldigt sällan roligare än man gör det", så tänkte jag när jag stövlade ut i snålblåsten till Amir.

Jag körde hem, trasslade mig in i lägenheten, och hade grunden till ett riktigt roligt blogginlägg klart i huvudet när jag plockade in yoggin i kylen, tappade upp diskvatten, lyssnade på hur Maria Callas sjöng sitt ryggradsrysliga"Io? Medea!" och drog på en ugnsplatta för att värma lite soppa. Tanken var att det här inlägget skulle handla om hur jag tror att mina grannar ser på mig, det skulle handla om hur de osäkert vandrar mellan tvivel och tvärsäkerhet om att jag måste vara lesbisk med tanke på vilken torka det är på mansfronten, om hur de nog misstänker mig för att vara kvartersflata. Sedan skulle jag brodera ut det hela i en liten avhandlig om att kvartersflata är ett underskattat ord, om än något politiskt inkorrekt, och att det borde användas oftare, det måste finnas fler av oss där ute, vare sig vi är inbillade eller äkta. Som avslutning skulle jag antagligen också fråga er hur man översätter det till engelska bäst, det här fina ordet, kanske skulle jag kolla hur Google hade översatt det (neighborhood flat, faktiskt).

Nu blev det inte riktigt så. Disken kom emellan med sitt skållheta vatten och tankarna gick i stå och vips stod jag där, med lödder upp till armvecken och frågade mig vem i hela friden ska jag hitta som kan stå ut med någon som lyssnar på den amerikanska motsvarigheten till Kulturradion (och dessutom sjunger med), som inte diskar mer än högst var tredje vecka och ibland är så ensam att det ekar på insidan. Sedan övervägde jag att ligga väldigt stilla på golvet, hålla andan och vara punktformig ett tag. Med lödder och allt.

Men, det var så opraktiskt så jag tog den här panikattacken stående.

Det var inte meningen att det skulle bli så här.
.