Misär

Glass, vin och choklad är tydligen det enda som hjälper när man precis tappat ett projekt som man lagt själ och hjärta i. Det är svårt att inte ta det personligt när man ägnat timmar av både sin jobb- och fritid på att försöka göra något bra och skapa relationer.

De ville inte ha mig.

Lista för helgen

1. besökare hade jag i helgen.
2. nya, tillräckligt långa jeans.
3. rara SMS från BI.
4. komma två sprungna miles avverkade, utan att några kroppsdelar sa ifrån. Och fort gick det.
5. bitar schweizisk choklad har jag satt i mig till middag.
6. komma sjufemnio kilometer är inte så mycket men jag är ändå glad över att jag kan springa dem.
7. -kt glad är jag för att lilla oststället börjat ta in goda blåmögelostar också.
8. timmars god sömn gör var flicka god och glad.
9. hundra glada skratt i gott sällskap. Minst
10. nypedikyrerade och manikyrerade tår och fingrar sitter på mig just nu.

Svägerska på vift

Idag har varit en synnerligen aktiv lördag, mer aktiv än jag från början hade tänkt mig men sjusärdeles bra ändå. För några veckor sedan överlämnade jag en inbjudan till Thu, min nästan-svägerska, att komma på helgbesök när hon ändå spenderar så mycket tid i New York för stunden. Thu sa ja, vilket gjorde att jag illa kvickt fick städa fram golvet i lägenheten och passagerarsätet i Amir. Om man gör det lite halvambitiöst och dessutom betalar en hög med mexikaner att ta hand om bilen tar det ungefär fyra timmar att få mig, mitt hem och mitt fortskaffningsmedel presentabla.

Vi har shoppat loss, ätit massor med mat och gått på bio och nu har jag precis skjutsat Thu i säng. Jag har haft det jättetrevligt och jag hoppas att hon inte mått dåligt av dagen hon heller. Lite ont i fötterna har hon kanske, men annars tror jag att hon är ganska välmående, det är i alla fall det tillstånd jag befinner mig i just nu. Nu ska jag göra som min gäst och krypa ner i min säng, man blir fasligt trött av att shoppa ska ni veta.

Om att ta en komplimang

Jag har förfärligt svårt för det där med komplimanger. Jag vet inte var jag ska stoppa dem och jag vet inte hur jag ska besvara dem och jag vet framför allt aldrig riktigt om jag ska ta dem på allvar.

Jag har en vag misstanke om att jag inte är ensam i mitt lilla dilemma.

Hur tar man elegant emot en komplimang, egentligen? Kan någon hjälpa mig med det här? Det är en så slack och vinglig lina att klänga runt på; jag vill inte låta förmäten eller som om jag tar snällheter som en självklarhet samtidigt som jag inte riktigt vet hur jag ska säga "Tack så mycket, det var snällt sagt." på ett bra sätt.

Jag kanske ska prova med just "Tack så mycket, det var snällt sagt." någon gång. Påminn mig, är ni snälla.

På min date här om dagen, fick jag veta att jag var söt, det var trevligt. Nyss inkomna i restaurangen, bänkade vid ett alldeles för vidsträckt bord, sades följande:

- You look very pretty, Charlotte.

*Charlotte tittar i taket, i hörnet, i bordet och lite under den lugg hon inte har, varpå hon slår ihop händerna och utropar*

- Well, thank you, I do try.

Varpå en lång diskussion om min oförmåga att elegant hantera komplimanger följde. Obehagligt, ja. Ganska underhållande, ja. Givande, nej. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Kan det vara så att jag är olärbar i ämnet?

Ny dag, nytt kontor

Idag har jag flyttat min kubikle till en ny liten plats i vårt kontor, den lilla platsen är något så fint som ett riktigt kontor. Jag känner mig väldigt välbevarad där jag sitter, inte bara i ett eget, ensamt kontor utan även också i en kubikle. Snacka om att ha både hängslen, bälte och knäskydd på sig.

Vi får se hur länge det varar.

Tillägg: Det här är alltså en kubikle och jag har sålunda baxat in den i ett kontor. Det är illa jobbigt.

Ny dag, ny date.

... Den här gången med lite potential.

Jag tänkte prova på med romersk räkning den här gången, vi får se om det går bättre än tidigare försök. Säg hej till Bachelor I, allihopa. BI är läkarstuderande, 32 år gammal och har tillräckligt långa byxor.

Sectra Wise Servers slår till igen

Det var ett tag sedan jag senast skrev om Sectra Wise Servers (SWS) framgångar på volleybollplanen men ikväll är det dags för en kort rapport om våra senaste äventyr.

I förrförra veckan blev vi utslagna, i semifinalen, i den ursprungliga turneringen vi anmält oss till. Laget vi mötte var duktigt och de förtjänade verkligen att vinna över oss, speciellt som de sedan vann i finalen och tog hem en pokal stor som en liten baltstat.

Vi är alla avundsjuka, vem vill inte ha en baltstatspokal?

I förra veckan drog nästa turnering igång och vi började med att stappla oss igenom en match där vi var kort om folk, bara tre damer och två herrar. Det ska sägas att de som spelade dessutom var väldigt korta så det faktum att vi vann förvånade alla, inte minst oss själva. Ikväll fick vi möta laget ovan, de med baltstatspokalen och vet ni? Vi tokvann tre raka game!

Vi bumpade, servade, spikade och passade. Fingerslog och trillade, kastade och servade, sprang, skrek och lobbade. Hivade, hoppade, hjältade, baggade och föste bara lite. Bara en blev skadad.

Vi spelade bra, de spelade bra, folk hade roligt och Pontus servade som en hel gud. Nästa vecka har vi chans på en pokal vi med, det ska bli väldigt spännande att se vad som händer, jag lovar skicka en rapport om det går bra.

Den stora våffelkontroversen

Imorgon är det Maria Bebådelsedag, då vi firar att Jungfru Maria bebådades, eller blev på tjocken som det heter på modern svenska. Hur man än väljer att uttrycka sig firar man givetvis denna stora dag med att äta våfflor, såväl hemma som i utlandet. Jag och några tappra svenskar och invigda amerikaner ska samlas och kränga våfflor i kvadrat och parti, tänka på julafton och bli ännu ytterligare något rundare till formen. Förhoppningsvis blir ingen på tjocken, men om det nu skulle ske trots allt ser jag helst att det sker på ett gudfruktigt och bebådligt sätt, jag ser ingen som helst lämplighet i att blanda porr och våfflor. Porr och pizza däremot, är en klassiker, det vet man ju.

Då vi är en beskedlig mängd som ska göra allt det där kom det sig så att jag började surfa efter våffeljärn på Internet, något som det är lite kinkig med. Här i amerikat gör man oftast så kallade belgiska våfflor, varpå deras våffeljärn är feldesignade om man är svensk. Och det är man ju. Nog om det problemet, för mitt bland alla våffeljärnen snubblade jag över en sida på nätet där man utredde "den stora våffelkontroversen".

Spännande, jag vet, all världens Mellanösterkonflikter kan slänga sig i väggen.

Nåväl, om man börjar från toppen i artikeln får man veta en del självklarheter, som:

• att våffeldagen är en svensk uppfinning.
• att vi firar Maria Bebådelsedag.
• att vi även firar vårens ankomst.
• att när våren kommer kan svenska kvinnor sluta slita med vintriga göromål, som att sticka och hugga ved, för att börja med mer vårliga sysslor: göra våfflor.

Och här har jag gått i någon slags villfarelse i alla år och trott att våren varit till för trädgårdsarbete, städning och sådd, vårskrik och lammungar. Icke, det är våfflorna jag skulle fokuserat på. Det är inte utan att jag känner mig som en dålig kvinna.

Varför lärde man sig inte om det här i hemkunskapen?

(Fortsätt gärna läsa längre ner på sidan där Mr Breakfast får sig en språklektion och en föreläsning i svenska hälsningsfraser.)

Såndag

Eller söndag. Det är så olika hur man uttalar de där dagarna.


Idag har jag varit på ett amerikanskt påskkalas och fått känna på mina första implantatbröst. De var förvånansvärt kompakta. Jag är fundersam.

Nytt

Bilder sägs säga mer än ord och jag är lat, så varsågoda.

Om att spara tid

I det här landet, och säkert i många andra, är folk som besatta av att spara tid. Det pratas om det på radio och på TV och man kan köpa allsköns saker för att just spara tid och öka på sin livskvalitet. Vad nu livskvalitet må vara. De här tidsbesparande produkterna är ofta ganska komiska prylar som mer speglar en kultur som är driven av kommersialism än jakt på livskvalitet, exempel är

• Snabbgröt (behöver man få sin gröt snabbare än efter tre minuter i micron?)
• Fjärrstyrd bilstartare (så att man kan köra iväg extra snabbt till jobbet, som James Bond)
• Färdigskivad ost (för det tar sådan tid att skiva den själv)
• Färdigpackade engångsvarianter på precis allt man kan tänka sig (så att man slipper tänka själv)

Som en effekt av den här jakten har mobilföretaget Sprint tagit fram en serie reklamfilmer och därtill en hel hemsida för sin nya kampanj där de, ofta ganska underhållande, sjunger tidssparandets lov. Där kan man lära sig hur man sparar tre dagar av sitt liv genom att ta av sin tröja kvickt, eller snabbskala potatisar. Om man lär sig speedskala ägg kan man spara hela fyra dagar och om man lägger sig till med deras snabbtorkningsteknik för nymålade naglar kan man få så mycket som 11 dagar till att göra andra, kvalitativare saker med sitt liv. För alla nyblivna föräldrar kan det vara intressant att veta att man kan spara upp till tre veckor på att effektivisera sin hyschningsteknik när ens spädbarn gråter, tre veckor man kan göra andra, bättre saker som att titta på TV eller sitta framför datorn.

Alla de här tidsbesparande åtgärderna är väl i och för sig bra och nyttiga men jag frågar mig vad det är vi ska fylla tiden med istället. Hur vet vi när tiden vi använder är som bäst nyttjad? Kan det inte vara en njutning i sig att skala potatisar och göra ett bra arbete? Eller lättjesamt vifta på tånaglarna ute på verandan ute i sommarmörkret en riktigt varm tisdagskväll när syrsorna sjunger? Som svensk efterlyser man någon slags myndighetsrekommendation för hur många tidsbesparande åtgärder man bör inkorporera i sin dagliga diet så att det blir lagom effektivt och bra för magen. Jag vet ärligt talat inte om jag tror på allt för mycket tidssparande, vad är det vi egentligen ska lägga all tid vi sparar på? Om svaret är att utrota världssvält och skapa fred på jorden är jag med men om det är för att titta på film och blogga vet jag inte riktigt om det är värt stressen.

Testad och klar

Mia gjorde det här testet och ity test är utmärkt underhållning hänger jag på. Det här är alltså jag:

E: (0.445207) - I: 0.554793
S: (0.680209) - N: 0.319791
T: (0.362125) - F: 0.637875
P: 0.566544 - J: 0.433456

Enligt en del av testet identiferades jag som Improvisatör, en person med mottot "Ät, drick och var glad" och det stämmer väl bra; jag äter, dricker och är ganska ofta på gott humör. Andra nyckeltermer var "social kameleont" och "försäljare" där jag känner en smärre aversion mot det sistnämnda.

Enligt del två av testet kan jag också anses vara en Konstnär. Det vette katten, speciellt som en Konstnär ska vara lugn och reserverad och inte ha någon större vilja att påverka andra.

I vilket fall som helst är det skönt att få det på papper.

What a couple of pricks can do

Om man skriver Mönsterås på ett amerikanskt tangentbord blir det Monsteras.

Om man är lite slö vid själva avslutet bir det lätt Monsterass.

Om man sedan särstavar blir det Monster ass.

Jätteroligt.

För den lilla studentskan

Jag har en syster. Hon är härlig och häftig, har inget köksvett, sover i duschen och är precis så oansvarig man ska vara när man är minsta barnet och dessutom student. Hon är frihet i en liten ask.

Eller nej. Det är O.B. Fleur som är det, men Knyttet är minst lika bra.

Vanligtvis är hon grumligt solig och glad på ett lite gramse sätt, men den här veckan är det en syster med eld i blodet och blixtar i ögonen. Någon har gjort bort sig, det har tagit hus i hel och systern, hon är på krigsstigen.

Ni förstår, Knyttet är hedersam medlem i det ohemliga sällskapet SSKK, en sammanslutning för alla de som bor, eller någon gång bott, i en mycket speciell korridor i området Delphi, i Lund. SSKK är i mångt och mycket en helt vanlig studentkorridor; den är fylld med mer eller mindre ordningsamma studenter, den har sett en hel del glada tillställningar, där finns skaparglädje och grusiga golv, ostämda pianon, billig öl och unga män som allihopa säkert behöver klippa håret. Men, när man tittar närmare på just den här korridoren inser man snabbt att den är speciell. För mig är den speciell eftersom den är speciell för Knyttet, hon har bott där i många år och ofta känner jag att jag känner alla hennes grannar minst lika bra som hon. SSKK är speciellt för mig eftersom de som bor där är min systers vänner och jag vet hur mycket hon trivs där med dammråttor, vanliga råttor och utbytesstudenter. Genom att odla en gemenskap och en kultur har de som bor på SSKK lyckats bli en myt bland studentkorridorer i världen, det finns korridorer i hela universum som aspirerar att bli som SSKK.

Ja, verkligen.

Till detta ska det sägas att SSKK genom åren också skaffat sig ett smått solkigt rykte i den vuxna, riktiga världen. Nu vet många av oss hur det står till med rykten, de finns där men man ska akta sig för att ta dem på allt för mycket allvar. Ryktet kommer sig av en drös med fester, ett par brända soffor, lite allmäna upptåg och en hel del hjälp från korridorerna i området runt omkring. Om man ska tro på systern, alltså. Och det gör man.

Det här solkiga ryktet verkar ha bidragit till att hela korridoren nu fått sina hyreskontrakt uppsagda. Hyresvärden ska renovera och barnen får inte bo kvar, de vet inte ens om de får komma hem igen när uppryckningen är över. Det ska röjas lite bland de soffbrännande orosmomenten har det kommits fram till på Studentbostadsbolaget och SSKK får stryka på foten i processen.

För den kära systern betyder det här att en era går i graven. En hel kultur och mikrodemokrati kommer försvinna när en bottenvåning efter renoveringen intas av välklippta pojkar och flickor som säkert dammsuger och dricker alkoläsk, inte spelar Chopin till tre på natten eller målar hela köket och dess invånare gröna. För systen innebär det just nu ramaskri, protestlistor och övning på allmänt vuxet uppförande. Jag hejjar på henne från mitt hörn och om någon annan vill vara med och stillsamt irritera myndigheterna är det bara att säga till.

Jag frågar mig bara: Vem ska ta hand om det ostämda pianot? Och tror ni det brinner bra?

If it's barely broken, don't fix it

Det är så mycket med tekniken nu för tiden; man ska ha GPS:er som funkar som datorer och datorer som kan GPS:a och köksmixrar som kan vakta barn och rakapparater som kan prata. Framför allt ska man ha en telefon. Jag har en telefon, det är jag idag smärtsamt medveten om. Fråga mig gärna inte om min telefon.

Ända sedan jag skaffade mig den här sista instansen i vad man kan kalla "Charlotte och jakten på den fungerande telefonen" har det mesta funkat ganska bra om man bortser batteritiden på endast 10 timmar och bristen på punktlig leverans av röstmeddelande. Idag fick jag ett röstmeddelande levererat från Bachelor #jättemycket som avlämnats i söndags. Inte igår alltså, utan söndagen innan dess. Det är ju en smärre eon sedan! Efter att ha lyssnat på Bachelor #jättemycket fick jag även lyssna på säljare #14 som förklarade att han hade en "emergency" och att jag gärna fick ringa tillbaka så snart jag hörde hans meddelande.

För fem dagar sedan.

Jag har fortfarande inte ringt tillbaka, antingen har paniksitituationen välan löst sig eller så har han lagt sig i fosterställning och avlidit på ett stillsamt och väluppfostrat sätt. Fast, han är säljare förstås, de gör sällan något vare sig stilla eller väluppfostrat, nu när jag tänker efter.

Så, smått irriterad tog jag ikväll tjuren vid hornen och ringde till min mobilleverantörs Helpdesk, om inte för säljarnas skull så för bachelorerna. Tänk vad mycket Chotte-kvalitetstid de kan riskera missa om jag inte får deras välmenande små meddelanden i tid? Dessutom vill jag verkligen inte ha vare sig säljares eller ungkarlars liv på mitt samvete utifall de skulle förgås för min okontaktbarhets skull. Eller, jo säljarna gör inte så mycket nu när jag tänker efter.

Nå, jag ringde i alla fall Helpdesk och fick under två timmar prata med Karen, Ari, Okänd, en tjej, en annan tjej och Chris som allihopa försökte ömsom hjälpa och stjälpa mig genom sina procedurer och protokoll. Ari hade jag på tråden i över en timme innan han bara la på i ett obevakat ögonblick, strax innan han lagat så att min telefon gick från smått irriterande trasig till jättetrasig då den beslutade sig ge upp sitt huvudsyfte: själva telefonerandet. Den första namnlösa tjejen skulle ringa tillbaka på min andra telefon men gjorde aldrig det. Chris försökte länge och väl innan han sa att han inte visste vad han skulle göra och att vi nog behövde eskalera det här till proffsen ity en telefon man inte kan ringa ifrån inte är så mycket att hänga i julgranen.

- Oh ja, sa jag, det är nog dags för proffsen nu. Klockan är ju ändå kvart i åtta och jag är kissig och hungrig och vill komma hem från jobbet snart. Rara du, ge mig ett proffs.

Men siddu, siddu, så enkelt var det inte. För att komma åt de åtråvärda proffsen behövde man vara auktoriserad och det var inte jag. Jag bönade och bad, jag hotade och kved, jag tog till med lite kraftuttryck. Men icke så. Chris gav sig inte, inte ens när jag bad om att få prata med någon som kunde hjälpa mig på riktigt. En chef eller så. Efter en kvart av allt det där åbäkandet var jag tvungen att ta ett par steg tillbaka, fråga honom om han verkligen menade allvar i att jag efter dryga två timmar på telefon med Helpdesken inte skulle komma hem med en hel telefon, utan en trasigare sådan.

- Jo, sa han.

Ungefär då blev jag arg på riktigt och la på luren i örat på honom. Flera gånger. Väldigt hårt. På bordet. Och sedan grät jag lite för jag är tjej och mesig och gråter när jag blir arg.

Efter ytterligare några minuter bestämde jag mig för att det här var löjligt. Inte ens en mes som jag ska behöva tåla att ens telefon blir sämre av att ringa Helpdesken, heller? Jag tog mig i kragen, snöt mig och ringde upp igen. Den här gången var det en Kerry som svarade. Hon sa ungefär vad Chris hade sagt alldeles nyss varpå jag återgick till mitt hulkande storsnorande och förklarade att jag inte skulle lägga på luren innan hon hade hjälpt mig och det hotet gick verkligen fram. Eller så var det krokodiltårarna, jag vet inte riktigt vilket. Hon hittade ett annat protokoll som sa att hon kunde komma åt proffsen utan att jag var auktoriserad, trots allt.

Så kopplade hon mig till Jason. Jag bestämde mig för att Jason var min nye bäste vän. Jason lyssnade på mina klagomål, han sa att han förstod. Om jag kunnat hade jag lutat mig mot Jasons trygga axel. Sedan sa han att han inte hade en aning om vad jag pratade om för han kunde ingenting om röstöverföring, han var bara proffs på bilder.

- Jaha, sa jag.

Men Jason var trots allt en hyvens kille. Han tog reda på vart jag behövde åka och kopplade mig direkt till
min nya bästa vän på riktigt: Jennifer i Texas. Hon och jag pratade lite om mina problem och vad jag gjort i helgen (hon var mer förfärad över att vi hade temperaturer närmare nollan än att min telefon inte funkade, hon tyckte också om Sony Ericson och älskade New York). Efter ungefär fyra minuter sa hon:

- There you go, if you turn your phone off and on it should be working now.

- Huh...? sa jag, gjorde som hon sa och grät igen, fast den här gången av lycka. Och lite för att jag var våldsamt kissig vid det här laget, kissig och glad i en enda snorig salighet. Jag tackade profust minst tio gånger innan jag la på och skuttade ut till toaletterna för att göra det där som vi flickor gör så bra. Pudra näsan, alltså.

Vad som händer med mina meddelanden vet jag fortfarande inte och det struntar jag i. Det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska ringa Helpdesk. De är ju inte riktigt kloka där.

Doftspår

Han lekte stilla och försiktigt med min vänstra hand medan Cary Grant och Eva Marie Saint flimrade sig igenom North by Northwest på TV:n i den lilla men smakfullt inredda lägenheten i Norwalk. Soffan och fingerleken var behaglig och filmen likadan på ett stilla vis som dagens överhettade filmproduktioner tråkigt nog inte klarar av.

I bilen hem, kvart över alldeles för sent, råkade jag dofta på min hand och kände hans doft där; en lite syrlig hint av oregano som bekvämt lagt sig över min egen lukt. Jag blev lite förvånad och sniffade mera, bytte till min högra, egna hand och jämförde. Smakade på olikheterna. Kom fram till att jag ska lukta jag och började genast sakna mitt doftmärke. Sitter jag på hans hand nu eller begravde hans doft mig först så jag kapslades in och aldrig fick märka honom? Sitter han och luktar på mig? Kan jag ringa och be honom ge mig tillbaka? Jag vet inte om jag är bekväm med att lämna bort delar av mig själv på det här lättvindiga viset.

Nobelprisdags

Jag envisas, som ni alla säkert vet, med att sysselsätta mig med sådan här online-dating, något som ena dagen kan få mig att skratta högt och jubla för att dagen där på mest ge mig utslag eller stor lust att hoppa framför en buss. En del av mina äventyr hamnar här på Strykfritt och väldigt många av er, mina läsare, får er dessutom till livs en hel del bonusmaterial vid sidan av. I helgen tog jag nya tag vad gäller själva kontaktannonsandet och nu sitter jag mest och skakar på huvudet åt världens miserabilitet. Frågan jag ställer mig är

- Var finns alla rättstavande män?

Kanska borde jag hålla tyst och låta bli att kasta allt för mycket sten i glashus för fort-och-fel-Abdon kan skriva krokigare än en tredjeklassare på speed, det vet vi allihopa, men vad jag tvingas läsa på Internet varje kväll är mer än nog att få mig vilja gräva ut mina klarbå med sked. Så det så.

För att förklara att jag anser att skriven kommunikation ligger mig nära om hjärtat har jag, i min "om mig själv"-text, skrivit följande "truly believes that the person who invented spell check should win some kind of a Nobel Prize" i förhoppning om att jag ska locka till mig någorlunda rättstavade kontaktförsök. Men icke! Ikväll har jag läst om en ung man som rest till australlia, gillar itallian food och anser att det är viktigt med freinds (tre gånger). Han har dessutom svårt med de stora bokstäverna, har något allvarligt mot apostrofer och verkar ha principer mot alla former av genitiv-s. Missförstå mig rätt här, jag anser inte att man behöver vara en gående ordbok (även om det varit kul) men att veta tillräckligt hut att köra en kontaktannons genom rättstavningskontrollen kan väl ändå en kvinna kräva. Eller?

Jag undrar om jag verkligen är så speciell som blir lite svag i knäna och himmelsk i blicken av någon som kan kommunicera i hela meningar - meningar med början och slut, med alla ordklasser som krävs och med korrekt användning av skiljetecken. Just ikväll hamnade jag till slut på amazon.com med en stor önskan att klicka väck hela mitt sparkapital på en lastbilslast av Lynn Truss' "Eats, shoots & leaves" ("Komma rätt, komma fel och komma till punkt" anpassad till svenska av Eva Halldinger). Nu gjorde jag inte det för det känns trots allt förmätet, jag vet inte heller vad jag håller på med när jag skriver även om jag råkar vara något passionerad i frågan. Om jag nu inte ska masskicka ut ovan nämnda bok till alla och envar funderar jag allvarligt på att ta bort min finstämda hint och ersätta den med en mer rak formulering:

If you can communicate in full sentences, sentences with a beginning, an end and a middle, sentences with correctly spelled content and can show proof of some basic grammar skills, I will marry you on the spot. I promise. Have a good night.

Returrätt

Pontus rapporterar att man inte har garantiår på sina barn men dock två veckors returrätt utifall att man skulle ångra sig.

Så har man lärt sig något idag med.

Versionshantering

När jag var ung och gymnasist kunde jag ägna timmar till att tänka på den helt makalösa uppfinningen citronsyracykeln (även kallad Krebscykeln eller Cellandningen). Det går att läsa in ganska mycket i ovanstående påstående, till exempel att

1. Charlotte var en konstig person
2. Charlotte gillade biologi
3. Charlotte hade för lite vettigt att tänka på
4. Charlotte hade för få vänner

Vilket av de påståendena som är mest rätt vet jag inte, det var nog en kombination av alla fyra och jag vill våga påstå att än idag när jag är ute och promenerar hundar, skänker jag citronsyracykeln en varm tanke. Livet hade inte varit detsamma utan den.

Nåväl, som en förlängning av min fysiologibesatthet kom jag på mig själv med att tänka på trummhinnor i duschen i morse. Först tänkte jag att det är en bökig kroppsdel att bygga och en bökig kroppsdel att komma på att man överhuvudtaget ska ha. Sedan funderade jag på var i den mänskliga utvecklingen vi egentligen stoppade in trummhinnorna? Vilken version av oss? Och vad har Moder Natur för versionshanteringssystem egentligen?

Tänk er själva, när människa v. 13.8 kom ut ur produktion och landade på testavdelningen; de släppte ut henne i sin testavdelning (projektnamn Afrika) och lät henne gå igenom alla testerna de hade på sin lista, ni vet de där med säkerhet och prestanda och features och dylika ting. Någonstans mot slutet stötte de på en riktig showstopper när de testbadade henne lite. Allt vattnet åkte in i örat och stannade sedan där och se, när de kollade kravspecen såg de att hon egentligen skulle klarat upp till 60 sekunder i minst 2 meter djupt vatten. 13.8 klarade inte ens ett bra spöregn visade det sig snabbt. Man diskuterade huruvida man kunde ändra kraven eller kanske lägga till en release note där stod att man bara kan använda 13.8 i öknen, innan man insåg att hon inte bara led av vattenskräck utan även också var döv som en sten. Allt för en saknad liten trummhinnas skull.

13.8 kom aldrig ut i produktion, inte 13.9 heller men 14.0 har jag för mig att de körde ut på en begränsad marknad i Australien innan de insåg något annat problem, kanske med någon foramen eller menisk, eller så, och fick ge sig tillbaka till ritbordet ännu en gång. Tänk sedan vilka otroliga uppgraderingskostnader det måste blivit när de fick för sig att släppa oss på riktigt, än i dag håller vi ju på med hur många servicejobb som helst, ta till exempel fiaksot med blindtarmen. Vem missade den egentligen? Det är ett under att vi allihopa har serviceavtal fortfarande och än mer kan man förvånas över att inte Naturen har kånkat för länge sedan. Det måste kosta miljarder att hålla igång den här verksamheten.

Nu ska jag stänga av min verksamhet för det är tydligt att någon här behöver sömn, nyss började jag fundera på huruvida nyfödda har garantiår.

Vi är med sommartid

Vi blev med sommartid i helgen och nu om något är jag temporalt konfys, tänk att en liten timme ska ställa till det så förfärligt för en. Om man bortser från det lilla problemet ska jag erkänna att det är underbart att komma ut från jobbet medan det fortfarande är en gnutta ljus på himlen, det är underbart att höra fågelkvitter på morgonen innan jobbet och i morse, då tittade jag nästan mer efter knoppar på träden än efter mötande trafik. Farligt? Kanske lite, men om man någon gång ska leva farligt är det väl för vårens skull, så säg?

Jag förutsäger en ny städhelg med "Vårliga vindar draga" på högsta volym i min närmsta framtid, det är tradition trots allt.

Bring it on!

Det är bara att inse att 2008 kommer utses till Smaklöshetens År; det började med countryerkännandet och nu kommer nästa kulturchock, håll i hatten allihopa:

Jag gillar cheerleading-filmer.

När jag tittar på filmer som handlar om elaka, blonderade, bensparkande småbrudar börjar det rycka i en dansnerv någonstans i ryggslutet, min mun förvrids från mitt vanliga leende till ett krampaktigt sår mitt i huvudet och jag vill okynnesheja på allt och alla (Go stopskylten!). Det värsta är att jag dessutom blir lycklig. När jag var hemma i Ystad tittade jag och Knyttet på tre av de fyra filmerna i serien "Bring it on", en cinematisk upplevelse många rynkar på näsan åt men som jag alltså skamlöst inte kan sluta titta. Det är lite som att inte titta på en bilolycka, ni vet (Go ambulansen!).

Fullkomligt omöjligt.

Nåväl, ikväll fick den sista filmen i serien mig att stanna på ett löpband i 90 minuter. Det kallar jag bra jobbat, inte ens Star Trek brukar fixa det i vanliga fall och som rymdingenjör tar jag min Star Trek på avgrundsdjupaste allvar ska ni veta. Det ingår i det paketet (Go Mr Spock!). Jag förstår att ni undrar vad som ska komma härnäst, det gör allvarligt talat även jag. Vad kan nästa steg bli egentligen? Midjefettsblottande korttröjor? För korta byxor? Ett utomäktenskapligt barn i en knarkarkvart i Toledo, Ohio?

Som svar på den här oroande utvecklingen har jag satt mig själv på fulkultursdiet. Just nu lyssnar jag på Faurés underbart vackra Requiem, jag smuttar på lite elitistisk Calvados och dessutom har jag lärt mig några nya, flerstaviga ord ur Roget's Thesaurus (Erudite, repudiate och ett annat jag har på tungspetsen). Som grädde på moset har jag även kammat håret och satt på mig riktiga kläder. Det kanske kan gå att bryta det här mönstret innan det är alldeles för sent, håll tummarna.

(Go Chotte!)

Barnvaktspass

Linda och Pontus förpassades ut i stormen och rusket för att ta sig en kort och barnfri lördagsdate så här på internationella kvinnodagen, ett skäl rejält nog att fira ordentligt. Liten Olivia hade haft det lite oroligt med sömnen under dagen och kvällen men när väl de ömma föräldrarna tog sig ur huset var alla två barnvakterna lyckligt arbetslösa och kunde avnjuta resten av kvällen i trött halvkoma framför tv:n. Precis så där som när man var 13 fast nu med öl.

Jag är

Skuttig, salig, svensk
Larvig, tokig, rolig
Vansinnig, vanlig och underbar.

Här, där, nu
Öldrickande, rapande, hungrig
Fnissig, fin, finurlig.

Tandborstande och hårborstande
Ytlig, avgrundsdjup och galen
Tindrande

Påhittig, lögnerska, nonchalant
Arg, ilsken, högmodig
Stolt, avståndstagande, långsint

Långsam, lat och undvikande
Trött, tårögd, tungsint
Omständig
Trög

Omhändertagande, älskande
Dansande, trummande, sjungande
Beskyddande, lojal
Sanningssägare

Elak, snartstucken, farlig
Stressad
Skrattande, levande och tänkande
Springande, dansande, bilkörande

Positiv, visslande, varm
Utanför
Mitt i
Älskad, omtyckt, glad

Iakttagande, passiv
Kissig
Kommande, gående,
Syster, dotter
Nära

Kristianliga Rättigheter

Jag har en god vän, vi kan kalla honom Kristian för han heter så, som för stunden är lite trött och sliten av sig. Han gör mig lite orolig ibland när han berättar allt han tänker och tycker och jag blir rätt och slätt förbaskad när jag hör hur hans jobb och omvärld behandlar honom. Det är ingen ordning alls och jag börjar fundera på om någon måste ta tag i det här och se till att min Kristian inte har sämre än någon Kristian förtjänar. Så här:

• Alla Kristianar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Och Fritid så sluta ha dem till att jobba på helgerna hela tiden och om man nu ska klaga på att en Kristian inte gör det han ska göra får man banne mig se till att någon annan gör det han tvingas göra istället.
• Inga Kristianar får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna förutom den formen där man har sin Kristian på soffan och matar honom med öl och/eller glass.
• Inga Kristianar får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förutom när han är i gymmet med sin Trånare för den tortyren har han faktiskt betalat för.
• Varje Kristian har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening så länge han inte gör något olagligt som att köra för fort för då gäller inte lagen honom så mycket.
  
• Inga Kristianar får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas förutom något tillfälligtvis till Connecticut där de kan hälsa på exilsvenskar de känner.

Det finns säkert fler rättigheter Kristianarna borde ha, fyll på vettja.

Betraktelse

Det är sällan man känner sig så innehållslös och platt som när man långsamt strövar ut från någons hus med ett ekande "Nej" hängande i hasorna. Stjärnorna blinkade vänligt mot mig från en stålsvart himmel men det enda jag kunde känna av var den värsta sortens ackompanjemang; riktigt smäktande tomhet och en trött suckande ensamhet. Och så lite lättnad förstås.

Jag sa nej. Mitt credo, det där med att aldrig slösa bort någons tid eller leka med någons känslor, spökade igen. Jag vill tro att det är av ärlighet och respekt jag handlar som jag gör och inte av feghet men ibland måste man få tvivla på sig själv. Som i bilen hem i natt till exempel, då tvivlade jag i flera kilometer. Nu sitter jag här och leker med hans lukt som finns kvar på mina fingrar och funderar på vad det var som saknades egentligen.

Jag har sagt nej till hundra karlar
och till tusen män

Nu är jag trött på att säga nej
vill faktiskt säga ja
om nu nån bara ville fråga
Anna Carlquist

Frigid, någon?

Vi var tillbaka och trampade runt i stormtagarträskets geggamoja i morse, jag och Trånaren. Det är lika roligt varje gång: jag presenterar en idé på varför det här med att få någon av den manliga sorten att stormta mig är så svårt (som exempel: jag är för kräsen, jag är för bitter, det är slut på eligibla män, jag är för gammal, jag har för stora fötter varför inga stormar biter på mig, fortsätt ad nauseum) och han rebutterar den våldsamt under en halvtimme eller så. Vad bättre kan man göra en tisdagsmorgon när det är grått och mulet men vårvarmt ute ändå?

I morse kom jag på att jag antagligen är frigid. Det ni. Har man inga problem så skapar man det enkelt med frustration och kreativ användning av sällsynta ord. "Desperation is the mother of all things bullshit", sa Trånaren fint efter ungefär 27 minuter. Jag tackade och tog emot och valsade vidare ut i världen, inte helt övertygad om min frigiditets varande eller icke-varande.

Borttappat?

Jag hittade den här i min handväska i morse:

Jag vet inte om den känner sig saknad och vem den i sådana fall känner sagda saknad för. Är det någon där ute som vill erkänna någon slags bekantskap med den? Det är en fin-fin Jan Stenmark-kylskåpsmagnet i sina bästa år, alldeles inplastad och oanvänd. Den har till och med prislappen kvar. Det kan vara en sådan där present, även kallad överraskning, och jag vet redan att den skulle passa alldeles perfekt på mitt bulliga amerikanska kylskåp, men det är alltid bäst att fråga först. Dessutom vill jag veta vem jag eventuellt ska tacka, min lista på potentiella presentgivare är som vanligt lång och listig.

Kollikock, kollikock! Kryp fram nu, tvinga mig inte att utlysa en ny 20 frågor-tävling.

Tipsextra!

Det har städats här på Strykfrittredaktionen idag, det har packats upp och undan, det har rörts runt i hela dammzoobeståndet och följdaktligen bor numera dammtigrarna med dammleguanerna och dammgnuerna delar koja med dammdrakarna. Vi får se hur det går, just nu ryts det ganska mycket från alla möjliga obksyra hörn av lägenheten.

Paniken har rusat genom mig och huset flera gånger om över det här med för litet bohag till för många saker, det är inte bara skorna som spökar utan framför allt är det böckerna som ställer till det för stunden. Bokhyllorna räcker inte till och när man sålunda börjar leta efter väggar att smälla upp nya hyllor på är det bara att inse att det i principip redan är slut på sådana.

Vad göra?

Jag oljade in ett par böcker och körde på skohornstekniken vilket innebär att jag kommer klara mig en stund till. Det här med skjuta problem framför mig är något av det jag gör bäst, så även också idag, och fram tills dess jag måste göra något kan vi ta och prata boktips istället. Se här vad man kan läsa om man har lust:

• The History of Love av Nicole Krauss. En liten, finurlig skatt att smälta långsamt likt en riktigt hård karamell.
  
• Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En sträckläsare om minglande kvinnoöden som fick mig att snyfta både en, två och tre gånger. Stillsam och vacker.
• Lighthousekeeping av Jeanette Winterson. Den här boken, som nog egentligen är mer poesi än prosa, går verkligen inte att läsa fort, jag försökte och misslyckades gravt. Om man tar en sida i taget kan man fascineras över dess nycker och fantasifullhet, om man stressar blir det bara fel och fult. Så, gör för guds skull inte det.
• The Book Thief av Markus Zusak. Jag är inte riktigt klar med den ännu men den här boken är en sådan där som sväljer en hel och hållen och vore jag inte en så karaktärsfast person (Ha!) person som jag ändock är, hade jag bara läst idag och inte städat något alls. En gripande saga om en läsbelusad flicka i ett världskrigsbesudlat Tyskland.

Och om man måste ha ny musik och jag ännu inte hunnit tipsa om The Puppini Sisters är det bara att springa och handla lite; perfekt dans-, städ- och läsmusik à la Andrews Sisters, allt i ett litet, välstylat paket.

Go! Explore!

Partybrud

En riktig partypingla tar med sig stickningen till baren, eller hur?

Den här pinglan gör det i alla fall, bara så att ni vet.