I try never to harm earthworms. They eat and shit out the world.

Första dagen på året regnade det. Det regnade och regnade och regnade och sedan regnade det lite till. Det slutade regna ett tag på eftermiddagen, bara för att börja igen.

När det regnar här så gör det det noggrant och omsorgsfullt har jag börjat lära mig.

Eftersom bilen var på villovägar hemma hos P&L sedan nyårsfirandet fick jag i måndags sålunda sätta på mig mina klarröda gummistövlar, trotjänarhaglöfsjackan och mullemössan för att plaska bort och hämta vidundret framåt eftermiddagen. Man kan bara vänta på uppehåll i fem timmar innan man ger upp hävdar jag, som den otåliga själ jag är. Under mitt gående, skuttande och stundoma vadande träffade jag på ett, i de här krokarna, stycke ovanlig natur som jag stannade och betraktade. Mitt på trottoaren låg ett av mina favoritdjur i hela världen, nämligen en daggmask, och såg sådär tokblöt och eländig ut som bara en daggmask mitt i en vattenpöl kan se ut. Jag hittade en pinne (för ja, jag är lite rädd för maskarna också) och fiskade upp honom och blev glatt överraskad när han fortfarande krullade ihop sig lite för mig. Jag släppte ner honom på en bit gräsmatta en bit bort och jag hoppas att han hade vett att hålla sig där så han inte kravlade sig ut på gatan där bilarna bor. När jag gick vidare insåg jag helt plötsligt att det där faktiskt var den första masken jag sett sedan jag flyttade hit och detta har gjort att jag funderat lite.

Jag har funderat lite på att jag kör mycket bil vilket kanske gör att jag missar många maskar, men det skrev jag ju om igår så det ska jag inte raljera mer om den här veckan.

Sedan funderade jag lite på att det kanske är så att när maskarna inte kommer upp till ytan på jorden för det finns så mycket asfalt här. Tanken på hur många maskar som måste dö drunkningsdöden av och/eller fick hjärnskakning av alla krockar med asfalten gjorde mig dock så upprörd att jag ganska snart fick sluta tänka på det viset.

Sedan tänkte jag på att det bara regnat mycket vid ett par tillfällen sedan jag flyttat hit, annars har det varit väldigt torrt, vilket inte borgar för de bästa maskspaningsomständigheterna.

Efter det kom jag på att maskbristen kanske har att göra med varför det finns så mycket skräp i USA. Jag menar, det är ju maskarna som vänder ner och om på allt i marken och utan dem kommer skiten aldrig att vändas ner.

Jag hann med att tänka en hel del andra saker med men de sparar jag till en helt annan regnig dag.

Miljonär

Som den aspirerande IT-miljonärska jag är har jag ikväll råkat tänka på att en slags miljonär är jag nog redan. Nästan, iallafall.

Det är milen jag tänker på, jag är en slags mil-miljonär. Jag misstänker starkt att det är tokigt mycket roligare att vara IT-miljonär, men då devisen på sistone är att "man ska vara himla glad över minsta lilla för det finns en risk att det inte blir roligare" tar man vara på detta spirande miljonärsskap och ser till att odla det. Många bäckar små blir snart en stor bensinräkning, som vi brukar säga här i Amerikat.

Jag har inte räknat på det men det känns redan nu, på mitt tre månadersjubileum på nya jobbet, som om jag kör någonsin mer än vad jag gjort förut, till och med mer än när Spex-bilen fanns. Jag kör till och från jobbet varje dag, jag kör och handlar, jag kör till två körer, jag kör till flygplatser, tågstationer och kamrater, jag gör inte så mycket mer än kör. Kör och jobbar. Idag gick jag upp strax efter klockan sex, var ute genom dörren halv sju, körde lite, var på gymmet strax innan sju, skuttade omkring där till åtta, körde lite, jobbade till strax efter sex, bilade hem, åt en smörgås, kastade mig ut i bilen, for på körövning mellan halv åtta och tio, körde lite, kom hem halv elva, försökte jobba lite, blev utskälld av Pontus för att jag var korkad som ens tänkte tanken och nu har jag mer eller mindre gett upp och ska väl sova.

Vad gäller körandet har jag för övrigt redan lagt mig till med ett småamerikanskt sätt att upföra mig på vägarna; jag kör gärna väldigt nära folk så att ingen annan ska tränga sig före mig på vägen, jag kör sedelärande ryckigt så att jag hela tiden kan ligga kloss intill den framför så att ingen kan trängas, jag kör glatt in i de minsta av luckor när jag själv vill tränga mig lite och jag småslirar förbi alla stoppskyltarna för det är så jobbigt att stanna helt och det är för övrigt ingen annan som gör det. Jag är inte så korkad och olärbar som jag trodde ändå, vilken tur.

Vilken tur att jag inte känner några trafiklärare... Eller, det gör jag ju! *panik*

Dag Ett

Gårdagskvällen finns dokumenterad här. Vi hade en trevlig om än något sömnig nyårsafton inne på Manhattan tillsammans med andra firande uppstassade och tillblingade människor. Att röra sig på Manhattan på nyårskvällen var inte något jag skulle beskriva som vare sig njutningsbart eller enkelt efteresom hela stadens poliskår var på plats och i tjänst och för att ha något att göra vaktade de avspärrningar. Det var avspärrat lite var som helst och lite hur som helst in mot Broadway och Times Square och vi fick finna oss i att stå och titta på vår restaurang från kanske 80 meter utan att komma åt den utan att gå runt ett par gator och avenyer för att komma fram till en öppning i alla staketen som var uppsatta. Ett tag trodde jag inte att vi skulle bli insläppte eftersom vi inte hade med oss något bevis på att vi faktiskt hade reservationer till restaurangen i fråga trots allt. Vansinnigt var bara förnamnet.

Väl framme fick vi smaka på mycken och god mat, det var en himla massa rätter (aperitif, förrätt, sallad, huvudrätt och dessert) och jag fick smaka en del saker som jag inte tror jag provat förut, nämligen vaktelägg och fasan. Båda två gillades.

Idag har jag mest snubblat omkring lite lagom i lägenheten, trött och smått avig och med skavsår på ena tassen. Dessutom har det regnat precis hela dagen så världen har inte precis uppmuntrat en att vara aktiv. Jag sov länge, puttrade runt på internet, sov lite till, stickade, pratade med syster, pratade med Magnus Carlsson, hämtade bilen hos P&L, åkte och handlade lite mat och nu sitter jag här efter att ha satt i mig en middag av pasta och sås och lite kakdegsglass till efterrätt. Om den här dagen sätter tonen för resten av 2007 kan Magnus C förvänta sig att få in reklamationshandlingarna ganska snabbt.

Bollen har fallit och klockan har ringt.

Ut med det gamla och in med det nya. Gott nytt år!

Glansig päls

Näst sista dagen på året har ägnats åt städning, städning av hemman och städning av Chotte, små insatser här och var som förhoppningsvis gör livet lite mer drägligt fortsättningsvis. Jag har varit hos frisören för första gången sedan jag kom hit och det var lite av ett äventyr (ni kanske undrar om jag börjat tröttna på äventyr vid det här laget... Nehej, icke sa nicke, äventyr är fortfarande bra.) att ge sig ut och ragga fram en frisör man litade nog på för att låta honom eller henne vifta runt med en sax i ens omedelbara närhet. Desperationen har de sista veckorna vuxit sig allt större då mitt hår inte riktigt har trivts bra sedan jag flyttade hit. Från att ha varit ett hår av det lite timida och väluppfostrade slaget: platt, rakt, fin och flygigt men ändå ganska glansigt, har det hamnat i värsta sortens trotsålder och visat upp helt nya sidor av sitt annars så alldagliga jag. Det har varit trassligt, strävt, glanslöst och torrt, det har rasat när det inte skulle rasa, stått på ända när det skulle ligga still och knutorna! Knutorna! De tar aldrig slut! Det är som om hårstrårna slåss mot varandra på mitt huvud. Är det möjligt att mitt hår har delat upp sig i klaner och har inbördeskrig månne? Var är fråga Lund när man behöver det?

Nåja, det här med frisörer är lite kinkigt eftersom vem som helst här kan kalla sig "hair dresser" och öppna en salong och sedan med stor entusiasm klippa folk och fä efter bästa eller sämsta förmåga. Det man vill ha är någon som är "hair stylist" vilket är någon som är lite utbildad och därmed förhoppningsvis kompetent i hårklipningens alla konster. Lite efterforskningar visade att det var svårt att hitta någon som kunde rekommendera en hårklipperska i trakten till mig: Linda far till NY för sin piffning och Jaime till Boston, Maria blir klippt av Anders och tanterna på kontoret vill jag inte ens veta vart de klipper sig. Men, då även de mest otursförföljda ibland måste ha lite tur, dök det upp ett litet friserandes helgon i form av Barbara, flickvän till en kollega.

Jag gnällde och suckade mig till en snabb tid hos Barbara redan idag vilket var en himla tur för hon var himla rar; hon pysslade och piffade, pillade mig i håret och funderade på hur vi skulle få den deprimerade charlottska pälsen att bli glad igen och bjöd på presentkort och pivatlektioner i hårföning.

Jag tror jag är kär.

Eller, ja, det är kanske att ta i. Men jag är iallafalla lite mig lik igen, något mer volyminös, kanske. De amerikanska frisörskorna är en aning mer förtjusta i volym än de svenska, men tanken är väl att fluffet kanske ska hålla i sig till imorgon så att jag kan vara magnifikt, amerikanskt glamorös på aftonen då året råkar ta slut. Fluff kanske går väl ihop med de svarta tokklackarna och det lilla fodralet jag ska bekläda mig i i övrigt. Foton kanske följer.

För övrigt kan jag rapportera att P&L är hemma igen och att jag är mäkta nöjd över det.

Northern Exposure

Jag satt på jobbet vid lunchtid idag, med musik i öronen (Alcazars "I go shopping"), i full färd med att göra nytta när min och alla andras chef, John Goble kom in till mig och med myndig stämma utbrast "What are you doing, Charlotte?" Eftersom Alcazar sjöng som bäst i mina öron just då blev jag, som jag för det mesta blir när någon stannar till hos mig, överraskad och trasslade av mig lurarna samtidigt som jag nästan hoppade ur stolen. John skrattade lite bullrigt och plirade på mig ity han var på ett särdeles gott humör då vi har sålt extra mycket Sectra Pacs på sistone. Mitt svar blev på ett ungefär så att jag höll på att forska i huruvda Vitrea använder sig av .Net eller inte och kanske hade den käre jättechefen något att säga i saken. Det hade han nu inte, däremot informerade han mig vänligt men bestämt om att det nu, såvida ingen skulle dö om jag inte tog reda på det däringa, var dags att ta helg och att jag skulle ta mitt pick och pack och åka hem.

Se så..

Schas!

För att vara en fullkomligt livsfarlig krigsveteran är John ganska snäll ändå.

Jag lydde väl inte honom precis på momangen men däremot var jag ute ur kontoret redan halv tre varpå jag tog mig till gymmet för en stunds självlågeri i sällskap med andra bortbytingar och vettlösa som inte har förstånd nog att åka hem tidigt när tillfälle ges. Förhoppningen jag hyser är väl att jag någongång ska bli en skapligt snygg vettlös, iallafall. Väl hemma togs det en dusch, åts lite och fors sedan ut på staden för att handla upp ett presentkort jag fått av Langesarna. Planen var att handla det här för slanten och om du som läser det här råkar heta Frida Lindholm vet du nog precis vad jag talar om. Det här är en serie som visades på betalkanal (Frida hade sådant lyx) i Sverige i början av 90-talet och vi följde varje avsnitt med spänning. Jag tror till och med vi var lite småförälskade i huvudpersonen, eller hur? Det allra bästa med att se lite på ett avsnitt eller två var att höra temat. Om jag inte missminner mig helt gjorde vi väl en helt egen inspelning av den? Kan du vara så snäll att åminna mig lite?

Rimmad Lotta

Ikväll har jag och Knyttet bytt rim och öppnat paket över internet. Jag fick en röd mössa som glittrade och en himla massa reflexer så nu syns jag på helt förfärligt långt håll. Se bara, nu ser ni mig ända från här. Det är för himlarns bra med Interwebben som kan göra så att man är nära fastän man är långtifrån.

Rimmen var fina och jag skrattade ganska mycket åt årets guldkorn. Vad tror ni det här är?

Innehållet i julpaketet kan ju stoppas,
av denna, det får jag ända inte hoppas
men det finns ju säkert drullar,
som jobbar på USA-tullar,
att lampa fäst på panna
untanför landets gränser skall stanna!

Vad kan det vara?

Eller den här... Underbar!

Satt en Lotta
på en sten
Väldigt långt
ifrån Flen.

Kommer amerikan
Pryd och stor
Sätter sig
Stirrar glor

Stirrar på
Glor på vad?
Ja, om inte just
LOTTAS vad!

Varför då?
Jo, det jag vet.
Han/Hon glor,
för att det

På Lottas ben
Det varje dag
Finns nåt att se
Som gör en glad

Till fest, javisst!
Och till vardagskjol
Varför vara trist
När man kan va cool?

Ben gör en gla´
Ben bör man ha!
Känn dig snygg, för ingen ju
Dina ben hantera just som du!

Sitter en Lotta
Med sina ben
Och är snygg
Ganska långt
Ifrån Flen!

Tack så hemskt mycket allihopa!

Osund skepticism

Det är den där tiden på året när tiden på året är nästintill slut och man, vare sig man vill eller inte, börjar fundera lite på vad det är som händer och vad om har hänt på sistone. Jag kommer ihåg den här tiden för ett knappt år sedan: jag var då väldigt skeptisk till hela konceptet med ett nytt år, det då innevarande hade inte varit så värst vänligt mot mig och de mina och jag var inte sugen på att ett nytt, utvilat år, med helt nya obehagligheter, skulle inta min värld. Nu vet jag, precis som alla ni andra, att man kan sparka, skrika, spotta och fräsa bäst man vill, men inte tusan slutar tiden gå för det. Den och det tillhörande livet meandrar sig vidare alldeles envist, ofta hänsynslöst och fullständigt obegripligt, helt utan att den frågar kungen, mig eller dig om lov.

Med detta i åtanke är jag återigen rysligt skeptisk till att det ska bli ett nytt år. Det kommer bli ännu en nyårsafton där jag motvilligt och ruffsigt släpas över tröskeln till en ny, rosig verklighet. Jag som fortfarande inte är klar med att fylla i reklamationshandlingarna för 2006 - ärligt talat har jag inte hittat dem ännu, och tanken på att det ska komma ännu ett nytt ett som kan retas med mig gör mig rueligt trött redan nu.

Jag tyckte verkligen inte om 2005. Det var ett förfärligt år. Ett år med uppbrott, sjukdom, bortgång och misslyckande och samtidigt som jag inte på något sätt trodde att 2006 skulle kunna bli värre oroade jag mig mycket för vad som skulle dyka upp. Vad skulle jag och mina käraste serveras i form av upplevelsemässiga örfilar och emotionella frifallsövningar nu?

Vad fanns kvar?

Jag pratade med en pojke om det här en hel del då för länge sedan, och han lovade att han skulle bära mig på ryggen en bit av 2006 ”första biten tills du ser att det inte är så tokigt”. Det tyckte jag var ett ganska snällt och vänligt erbjudande och jag tackade sålunda ja, och varnade för att jag var ganska tung och svårburen till vardags, lite som ett piano eller en gjutjärnsspis. ”Det är väl ändå upp till mig att bedöma. Det är ju ändå jag som bär”, sa pojken och så blev det bestämt så. Han tappade mig tyvärr, jag måste varit för tung iallafall.

2006 blev ingen höjdare det heller och nu sitter jag här och vrider händerna lite oroligt, för vem vet vad 2007 har att bjuda.

Lepra?

Akut arbetslöshet?

Framfall?

Jag har ju inte ens någon att hjälpa mig att hålla ficklampan för att lysa vägen de första dagarna och förresten, kan någon påminna mig om att köpa nya batterier?

Det är en himla tur att jag önskat mig en pannlampa.

Nio saker jag inte trodde jag skulle uppleva eller göra under 2006:

1. Köra bil på Manhattan
2. Köra bil ensam på Manhattan
3. Flytta till en annan kontinent
4. Tappa bort vänner
5. Få hår som räcker ända ner till BH-bandet
6. Skaffa ett nytt jobb
7. Lära känna folk över Internet
8. Åka till Sydney
9. Starta en blogg

Where's the sea?

Jag och Garmin bråkade oss hem igår med, även om det tog en extra timme då vi lite oförhappandes hamnade på Manhattan via George Washington vilket tydligen inte är en bra sak så där på Jesus födelsedag. Mitt körande var det inget fel på, det var mer den där korkade bruden i GPS:en som inte riktigt var med på mina noter hela tiden. Jag ska sträcka upp henne snart, jag lovar. Hem kom jag i vilket fall, trots köer, mörker och ösregn. Klockan hann dock bli ganska sen innan jag lät huvudet möta kudden och idag är det trötta ögon som plirar oengagerat på datan i mitt bortglömda hörn på kontoret. Men, allt blir bättre med skön musik i öronen, något en välmenande Ingar hade sett till att jag hade (och fortfarande har) - Margareta Bengtssons ljuva stämma och Peter Asplunds bitiga trumpetande på skivan "I'm old fashioned" rullade runt, runt nästan hela vägen hem. BossaLight, klassiska texter och ösregn trummande på biltaket gör en lång bilkö till tullarna överlevlig,
...
I love you more each day, yes I do, yes I do;
I'd let you go away, if you take me with you.
Don't you know, Dindi, I'd be running and searching for you
like a river that can't find the sea, that would be me without you, my Dindi.

Jag undrar hur det kommer sig att jag sällan tröttnar på den här musiken, jag menar, det finns ett skäl till att de kallas just jazzstandards. Tack så hemskt mycket för den presenten och tack Silvertejpsmannen för den fina, fina kalendern. Jag kommer bli en kallpratets mästarinna innan 2007 är över. Tack också för alla kort och brev som dykt upp i mina brevlådor, både den analoga och de digitala.

Jag har sorterat ut lite bilder från de senaste dagarna här och ett aldeles speciellt tack skickas till helgens värdpar, en mer anspråkslös, lugn och omtänksam julafton och -dag kan jag inte tänka mig hitta på den här sidan Atlanten. God mat, en säng, en hund, en gran och goda skratt är inte bara lisa för en skakig själ utan fungerar även som både balsam och inpackning för en trött kropp.

Strålande jul

Då var den över, julen 2006. Den ångestfyllda.

Jag kom fram till familjen Lange redan halv fyra i eftermiddags efter ett smärre slagsmål med GPS:en (Den ville ta G.Washington-bron, jag ville ta Tappan Zee-bron. Den vann.) och sedan min ankomst har jag bara bilvit omklappad, omhuldad, kramad på och uppmärksammad. Det är en rar familj det här. Visst, de har säkert någon yxmördaare begraven någonstans, men det verkar väl onödigt att gräva upp honom nu. Det är ju ändå julafton och man måste spara något kul till långfredagen.

Jag kom hit beväpnad med två påsar nybakade saffransbullar, en stor bukett tupilaner och en julmusikkompilering och alla togs emot med stor förtjusning. I ersättning fick jag:

• Besök i katolsk kyrka. Intressant.
• Lek med Bostonterriern Wilson.
• Lite klappar av generell art.
• Lek med barn. Också den av generell art.
• God middag.
• Tårar i ögonen för de var så snälla.
• Eldstadssittning.

Jag vet inte, jag är mäkta nöjd med min afton trots att den började med mediokra tårar i duschen och stress när det kom bud om panikdiktning från hemmet i Svedala. Familjen Lange, ikväll 10 man stark, gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att känna mig hemma. För att repetera för mig själv och mitt dåliga minne kommer här en namnlista:

• Michael: pappa.
• Ginette: mamma.
• Dominique: son.
• Sebastian: son.
• Kath: dotter.
• Sarah: dotter.
• Peter: gift med Cath.
• Jenn: gift med Dom.
• Sophie: dotter till Jenn och Dom.
• Zach: son till Cath och Peter.
• Peter: Ej närvarande sambo till Sarah.
• Wilson: Bostonterrier tillhörande Jenn och Dom.
• Charlotte: jag.

Vidare rapporter följer en annan dag. Kanske juldagen.

Punktformig

När man ligger på golvet i hallen och gråter dagen före julafton kan man väl kanske inte påstå att allt är så pärskans tipptopp egentligen. Inte heller när man sitter på en parkeringsplats utmed Route 1 och hyperventilerar i takt med den hektiska julhandeln. Det är fortfarande inte så super när man gråter i kryddhyllan på Stop'n Shop. Man tackar däremot gudarna för vattenfast maskara och automatiserade kassor så man kan slinka vidare utan att göra alldeles för mycket väsen av sig.

Jag skulle kunna säga att jag inte vet vad som far i mig, men det vet jag mycket väl. Jag vet bara inte hur jag ska få det att sluta.

God jul allihopa, ha det underbart bra.

Änteligen helg

Jag undrar vad mina grannar tror om mig, jag är ju nästan aldrig hemma. Om jag trots allt kommer hem i tid på kvällarna är det bara för att vända i farstun och fara igen, nästan på momangen. Idag jobbade jag lite längre än vad jag trodde jag skulle få göra, inte för att det i realiteten gjorde någon skillnad eftersom jag inte kunde lägga in någon order ändå och åkte till gymmet en stund bara för att kvickt ta mig hem, duscha, packa in paket och ila vidare till Niklas och Therese för middag och lite paketöverlämning. "Klart Hugo ska få sig en bilbana" hade Pontus utbrustit tidigare i veckan och inhandlat just en sådan till den tre veckor gamle guldklimpen. Det paketet var jag och överlämnade tillsammans med en svensk julmusikkompilering och en "Ganska viktigt"-bok, typiska bra-att-ha-saker som jag tror gick hem ändå.

Ja, givetvis öppnade vi paketen... Vad trodde ni?

Hugo halvsov medans tant Charlotte och Niklas byggde bana och patchade batterier för att slutligen få igång spektaklet vilket faktiskt var ganska underhållande. Vi vill givetvis ha längre bana, snabbare bilar, häftigare krockar och dosigare kurvor men vi var glada över det lilla just ikväll. Men, i nästa vecka, då jäklar.

Hemma hos Svenzéns fick jag lyxmat i form av potatisgratäng (gott!) och oidentifierbart kött (det var en mu, så långt var alla överens) och jag insåg återigen hur mycket jag saknar det frekventa dinerandet vi höll på med i Linköping tidigare. Det där med mycket folk i en lägenhet som hade rum för det.

Annars har den här veckan innehållit stortvätt, kompisadjön, en slags date, firmafest och paketleverans. Jag har fått tre (3!) paket så här långt. Ett från Silvertejpsmattias, ett från Ingar och ett från American Express. American Express har jag redan öppnat och nu har jag äntligen fått mitt firmakreditkort. Hallelujah! De andra två ligger och ser fina ut under granen och jag blir väldigt glad av att titta på dem. Tack, fina ni. Ett julkort från familjen CKarlsson har även det behagat dyka upp, tusen tack för det med.

Firmafesten var sansad och trevlig på ett lite tamt sätt. Det mest upphetsande var när jag faktiskt pratade politik med ett gäng lokalinvånare utan att bli lynchad. Vi slutade i och för sig i tid och började diskutera huruvida växthuseffekten är myt eller verklighet, ett fullkomligt giltigt samtalsämne i de här skogarna. De är inte kloka, de där amerikanarna.

Imorgon bär det av till Österholmarna för målningsinsats, pusselbygge och barnklappning, jag tror det kan bli trevligt det med.

En liten julhälsning från Amerikat.

Det här srev vi till Sectras interna nyhetsblad som publicerades härom dagen. Jag tänkte det kanske fanns lite tänkvärt i det ändå. Det där med blåbärssoppan till exempel.

---------------------------------------------------

Solen skiner, ekorrarna häckar och de amerikanska flaggorna fladdrar juligt i vinden så här en ganska vanlig lördag när Pontus, Linda och jag sitter i bilen på väg till Manhattan för att titta på en julgran som sägs vara stor. Rapporterna säger att ni inte så värst mycket vinterväder att benjuta men det gör inget, för det har inte vi heller. Temperaturen trillar då och då ytterst motvilligt ner mot nollan (eller 32:an som vi som talar Farenheit brukar säga) nattetid men annars strålar solen envist på oss och himlen är simpsoneskt blå nästan jämt.

Livet här är motsägelsefullt; det är roligt, stressigt, besvärligt och omständigt, sullsmockat, äventyrligt, härligt och spännande, svulstigt, ensamt och fullt av både skratt och tårar. Det är i princip precis som hemma, bara oändligt mycket mer och mycket större, för det är så USA är: Mer och större.

• Bilarna är ett uppenbart exempel på sådant som är mer och större. Alla kör stora bilar i USA och många bilar har man. I en normalfamilj på två har man säkert kanske tre bilar, en extra för säkerhetskull om utifall man skulle glömma en bil någonstans. Lite snabb huvudräkning säger att det då kanske finns cirka 450 miljoner bilar i landet och vi tackar gudarna för att de 300 miljoner invånarna inte har luskat ut ett sätt att köra alla de 450 miljoner bilarna på en gång, för då hade det blivit trångt på riktigt.

• Ekorrarna är mer och större, framför allt är de fler. Det finns ibland lite för många amerikaner här, men det finns alltid väldigt för många ekorrar. Eller, som Janne brukade kalla dem när han var här: Råttor med bättre marknadsavdelning..

• Flinghyllan på Stop’n Shop är större än ni någonsin kan tänka er. Den är minst lika lång som Vasaloppet, fast utan vare sig spurtpriser eller blåbärssoppa.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln, det finns små saker i USA också. Se här:

• Miniatyrvarianter av allt godis: MiniTwix, MiniBounty och minivarianter av alla kakor och muffins man kan tänka sig. Allt i jätteförackningar förstås.

• Flygplanssätena. Linda höll på att drunkna i amerikansk kroppshydda häromsistone när hon var på väg hem till Milford.

• Toaletterna på flygplatserna: Små, små bås där man får dela plats med sitt bagage, en högteknologisk toalettstol och en inåtgående dörr. Fråga inte hur de stora amerikanerna får plats där när relativt nätta svenskar får kämpa för stjärterummet. Ibland får man helt enkelt bara hålla sig.

Julen är stor, även den, här i USA, och vi kämpar hårt för att frammana lite svensk juvlighet mitt i det överdådiga lokala firandet. Hittils har vi bjudit amerikanerna på glögg (den småäckliga varianten från Ikea, den goda egenimporterade Blossaglöggen behöll vi för oss själva) och saffransbullar, haft granklädningskalas, byggt pepparkakor och dekorerat dito hus och lyssnat på julmusik och julskoterljud tills vi nästintill kunnat vädra själva diesellukten. Amerikanerna har även tvingats lära sig om lutfisk och Lucia och vi ser oss numera allihopa som utmärkta ambassadörer för den svenska julen.

Nu måste vi sluta författa och fortsätta försvenska den här kontinenten, det går bedrövligt långsamt så kom gärna över och hjälp till någon gång.

God jul och allt det bästa inför det nya året!

Till låns

Nu har Pontus och Linda kommit hem till er där hemma, jag saknar dem redan.

Jag vill bara understryka att ni bara har dem till låns och att jag vill ha tillbaka dem i vettigt skick. Det betyder alltså i bättre skick än när de åkte.

Minst.

Skickligare, liksom.

Bara så att ni vet.

Frustration

Frustration - Thy name is Charlotte.

Det finns mycket att vara frustrerad över när man är på bortaplan och väldigt ofta rueligt lite att göra åt saken, det är bara att bita ihop och vänta ut det hela. Jag känner mig frustrerad över att fortfarande inte kunna saker som jag kanske borde kunna. Jag känner frustration över att saker inte funkar som de ska, för att inte jag funkar som jag ska, för att jag inte förstår hur vissa saker ska göras fastän jag frågat om och om igen och så är jag galet frustrerad för att jag är så förfärligt kärlekskrank att jag mest är att likna vid en trånsjuk marskatt.

Det är ju inte ens mars, ju!

Alltid beredd på oväntat besök

Ååååååzoom!!!

Såg ni? Det där var min kväll som zoomade förbi i överljudsfart bara sådär. Knappt hann jag säga godkväll till jättechefen innan den snopet var över och sålunda förpassade mig till det ena övre hörnet av sängen i det bortre hörnet av sovrummet. Det är den ända punkten här som inte är stökig. Jag var visst ganska yvig när jag packade in paket igår.

Jag har varit på gymmet och tränat lite, det är konstigt men jag får ont i knät av att springa på löpbandet men inte när jag springer utomhus på stenhård betong. Löpbandet ska väl ändå vara mjukare? Jag antar att jag har naturligare löpsteg när jag kutar ute och det är väl bra när man funderar lite närmare. Och så har jag tränat mina armar, så nu är jag tokstark. Eller kanske inte, jag är nog mest bara trött i dem. Sedan körde jag hem och tog tvätten till laundromaten för tvätt-galore. Mellan tvättar och torktumlingar tog jag mig hem och duschade och medans jag väntade på tumlingarna åt jag min medhavda middag. Är det effektivt eller är det effektivt?

Jag börjar bli väldigt amerikansk på det sättet, förresten. Man gör minst två, tre saker samtidigt och minst en av de två, tre sakerna man gör innefattar intag av någon slags föda. Vanligast är kaffe. Titt som tätt shoppar jag eller kör bil med en kaffekopp i ena näven, och då känner jag mig rysligt acklimatiserad och integrerad för det är så man gör här. När man strosar runt i en affär kan man helt plötsligt snubbla över en diställd, tom kaffekopp från Starbucks eller Dunkin' Donuts som någon bara ställt ifrån sig. Mysigt! När man kör växlar man ju inte längre så man har massor av händer och fötter till övers så då kan man bland annat dricka kaffe eller äta. Här om morgonen såg jag en kvinna som lite planlöst gick runt med en kaffekopp på gymmet. Hon velade runt lite och tittade på maskinerna och vikterna och lite då och då ställde hon ner kaffekoppen på golvet och lyfte lite lätt på något. Så klart man kan träna och dricka kaffe! Utanför huset träffade jag i helgen till och med på en löperska med en kaffekopp i den ena handskbeklädda handen. Okej, hon bodde ett par hus bort och hade precis varit i lilla affären och hämtat koppen och var på väg hem, men det såg likafullt roligt ut med en tightsklädd, joggerska med en kaffekopp i ett fast grepp.

Det finns ett begrepp som heter "Mindless eating" som jag kommer att tänka på varje gång jag ser det här. Om man bara dricker svart kaffe eller dricker vatten blir man inte fet av att hela tiden ha något i handen, men om man byter ut det mot mjölkdrinkar och juicer eller kex och kakor blir man nog snabbt ett offer i fetmaepedimin som rasar här. Att äta utan att tänka eller att känna efter verkar vara vanligt och det är ganska smittsamt, ibland är härmapegenen inte så bra att ha.

Santa's little helpers

Se här för att delta i julidyllen på Broadway. Jag och Darth ägnade gårkvällen till att pimpla rödvin, lyssna på 80-talsmusik och stöka ner lägenheten till långt in på natten. Packade in paket gjorde vi också och blev av med det trådlösa nätverket från grannen vilket gjorde att jag trots allt var tvungen att gå och lägga mig innan det officiellt blev morgon istället för att skriva saker. Jag roade mig även med att ta larvia foton och öva mig i konsten att beskära bilder vilket är förvånansvärt svårt. Rationalist som jag är tycker jag ju annars om att just ta bort och eliminera saker.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu har jag en himla massa paket att skicka med Tomtens andra hjälpredor (Pontus och Linda) och jag hoppas verkligen inte att de kommer att drunkna i mängden rosefjetter, småkulor och stjärnor jag behängt mina paket med. Temat för inslagningen i år är Svulst. Det är mycket guld, silver, stjärnor och glans och stora mängder olika sorters snöre har fått sätta livet till i skapandet av överdådet som är 2006 års gåvoskörd. Trogen traditionen åkte även lackstängerna fram igår och hela huset luktade så där vansinnigt gott av blandningen lack och pepparkaka, att jag periodvis bara satt drömskt på golvet i mitt hav av papper och insöp hela härligheten. Lack verkar för övrigt heta "sealing wax" på engelska för den som är intresserad av sådan information.

Osexig shopping

Idag har jag försökt handla julklappar, och hujedamig vad svårt det är!

Man börjar dagen full av tillförsikt, med en halvklar lista i bakhuvudet och målmedvetenhet en fullkomligt rinnande ur öronen bara för att tappa all lust väl sittande i bilen, i planlöst väntande vid något obskyrt rödljus tillsammans med en hord med överkonsumerande, kaffesörplande, mobiltelefontalande och stressade människospillror. Jag kommer av mig varje gång, det är förfärligt oläckert att shoppa i den här julhysterin, mycket värre än någonsin Sverige.

Jag saknar att kunna gå mellan butiker, jag saknar att röra mig utomhus. Jag saknar att veta var jag kan hitta olika saker och jag saknar normalitet. Allt är så uppskruvat i affärerna för tillfället; det är extra fullt med personal, det finns extra mycket bling-bling, de doftande ljusen luktar extra hårt och folk slåss extra mycket om parkingsplatserna närmast affärsdörrarna. Jag blir illa till mods och drabbas av shoppingapati, en sjuka värre än döden så här i juletid, och vill bara hem och titta på min snälla och tysta gran i mörkret.

Jag tror trots allt att jag tog mig samman efter lilte planlöst farande, för hem kom jag och med mig en bibba påsar och saker. Nu återstår lite inslagning och fluffande innan Pontus ska få ta med sig sakerna hem för vidare skickning till familjen i Skåne. Med lite tur tar allt sig hem i tid, annars tar det sig hem ändå, fast i otid.

Det är en lite tråkig söndag idag, för i nästa vecka far P&L hem till Sverige och jag kommer sakna dem ganska mycket. De är ju så fina och glittriga att se på och luktar gott gör de också. Julgranen är bra ersättning på alla de sätt men den gör så ont att krama. Vi får se hur det går, jag tror jag kommer ha ganska mycket att göra i veckan eftersom säljarna skamlöst säljer pacs även på heliga personers födelsedagar. Sådana är de, säljarna - respektlösa.

Slentrianaktigt

Manhattan bjöd på slentrianshopping, fet julgran vid Rockerfeller Center, besök på comedy club och god mat på läcker restaurang. Det var löjligt folkrikt på sina ställen och tunnelbanan var inte riktigt samarbetsvillig hela tiden så ibland blev vi lite irriterade men annars var det bara trevligt. Comedy cluben var ett kul nöje jag helt klart kan tänka mig att upprepa vid tillfälle. Vi fick sitta längst fram vid scenen och fick språka en del med kvällens underhållare, bland annat blev Pontus utpekad som homosexuell, jag blev erbjuden jobb som dominatrixa och Linda fick allmäna komplimanger. Kvällens huvudnummer, Bobby Slayton, var väl ingen som jag föll för direkt även om man skrattade en hel del åt honom, hans humor var ganska hård och han pratade hiskeligt fort hela tiden. Hans föråkare var faktiskt roligare och gjorde kvällen.

Jag ska för övrigt fira jul med mina oträffade och avlägsna släktingar i New Jersey, vad tycker ni att jag ska ta med mig till dem? Jag tänkte mig Saffransbullar eller Pepparkakor och kanske en Jansson eller något annat löjligt svenskt. Vad tycker ni? Jag kan alltid göra en liten korg att ta med mig, korgar är bra presenter.

Nu är jag tråkigt nog trött igen, så nu tar jag natt.