The four for's in medicine:
Forehead
Forearm
Foreskin
Foramen
Patient tripped on foreskin, broke forearm, crushed forhead and got stuck with jugular foramen on door handle.
Det händer mycket underligt med en hjärna när den får sova för lite. I måndags steg jag upp toktidigt för att fara till jobbet innan det var dags att gymma lite och åka till flygplatsen. Det ambitiösa schemat i kombination med att jag glömde gå att lägga mig på söndagen gjorde mig synnerligen underhållande på måndagsmorgonen.
När jag träffade Trånaren för ett pass klockan tio på morgonen var jag lite förvildad och ganska fnissig efter tre stressiga timmar på kontoret och när jag försökte förklara att jag var trött i underarmarna (jag kallade de underarms på engelska) förstod han precis ingenting. Efter lite pekande och viftande kom vi fram till att jag syftade på mina "forearms" inte mina "underarms" och Trånaren fick tillfälle att skratta åt min lingvistiska tafatthet ett tag. Konversationen fortsatte med att jag frågade om jag hade two-arms och eight-arms också, bara för att jag skulle vara lite rolig, varpå han förklarade att nej, det hade jag inte. Men, sa han, jag hade en forehead.
Huh? sa jag.
Forehead?
Vad är det?
(Ni kommer väl ihåg att jag var trött, fnissig och korkad?)
Det är min enda ursäkt.
Jag menar, hur kan man glömma bort vad "panna" heter på engelska?
Jaja. Efter flera minuters förvirring där trånaren höll på att skratta ihjäl sig för att jag inte visste vad "forehead" betydde samtidigt som jag associerade samman forehead med svenskans förhud på något magiskt sätt och därmed också satt på golvet och frustade av fnitter, tog vi oss till slut tillsamman och kravlade oss upp till stående igen. Det måste finnas en gräns på hur roligt man kan ha det en vanlig måndag, eller hur? Efter fortsatta övningar där vi båda insåg att vi saknade sagda hudflapp (han är jude och jag är kvinnfolk) började vi prata om hur praktisk eller opraktisk den kan vara egentligen. Konklusionen vid slutet av träningspasset var att, så länge man inte snubblade på den så skulle man nog klara sig.
Så tror vi, vad tror ni? Några praktiska erfarenheter?
(Associationskedjan var alltså: underarm -> underarm -> forearm -> two-arm -> four-arm -> forehead -> förhud om man vill se hela flödet)
Idag är jag i Arkansas, eller som den kallas "The Natural State" för att leka med min bästa Mike. Han och hans rara, lilla fru Magan har öppnat sina dörrar för mig så nu sitter jag i deras gästrum och ska alldeles strax sova lite.
Natt, natt.
Följande utspelade sig i fredags strax innan vi åt upp hutlösa mängder internationell mat. Veckans helt klart bästa konversation.
Medverkande:
Charlotte (C)
En icke namngiven kollega (Eink)
En pannkakstårta
Scen 1, akt 1. (Den enda)
*curtain*
Eink: What are you doing, Charlotte?
C: This is a pancake cake. It's crepes layered with jam and whipped cream.
Eink: Wow!
Eink: Did you make the crepes yourself?
C: Yup.
Eink: Wow!
Eink: What are you putting on now?
C: That's the whipped cream.
Eink: Wow!
Eink: Did you make that yourself?
C: *looks down at her bossom* Eeeh... Not really. I whipped it myself, though.
Eink: Wow!
Eink: What's in it?
C: Well. Cream. And a spoonful of sugar.
Eink: Wow! I could never do that!
*curtain*
Ibland är det tråkigt att bo i stillsamma Connecticut, speciellt när man pratar med kollegan Leif som jobbar inne på Manhattan varje dag, han har alltid knasiga historier att berätta om vad som händer när man är inne och jobbar i staden. Han har också en blog men han låter de flesta av de roliga historierna gå den förbi då han inte är lika fanatisk författare som jag.
Ikväll berättade han om hur han nyligen åkt tåg med några killar som läste intressant och bildande literatur, nämligen alla knarkares fackliteratur: Ganjanytt.
Eller vad gängse knarkliteratur nu kan kallas här i USA.
På fem minuter hann Leif lära sig mycket matnyttigt om husdrogen Marijuana; allt från bästa frön och odlingstips till när man ska skörda och olika torkningstekniker. Lite som Gröna Rum fast på amerikanska och utan radio och med text och utan Bertil, för folk som är verkligt vilse i trädgården skulle jag kunna tro. Jag undrar om den kommer med GPS? Och flytväst? Och hjälm? Det är viktigt med säkerheten, det vet man ju.
En av artiklarna som Leif lyckade smygläsa var den om Pets on Pot, på svenska blir det ungefär Petsson Pot (det var vad jag hörde första gången han sa det i alla fall), den handlade om katter som knarkade.
Fullkomligt normalt. I USA.
Säg hej till vad som måste vara världens sämsta singel:
Lilla Jag.
Det är lördag afton och jag sitter hemma (uppklädd och stylad med läppstift och allt) undviker telefonsamtal, stickar konstiga saker och lyssnar på Boys 2 Men i sällskap av världens läckraste skor som bara vill ut och visa upp sig.
Det skiter jag i, jag vill sticka.
Jag vet att jag gnäller och skäller mycket på mitt jobb här på internettet men om sanningen ska sägas så tycker jag ganska mycket om det. Jag sliter hårt just nu och det är jobbigt och tröttsamt, min lägenhet är som ett bombnedslag och jag känner mig ganska ofta stressad och sleten.
Men.
Jag gör gott och det gör mig gott. Jag vet inte om jag gör en jätteskillnad för mitt företag egentligen, det är ju bara marknadsfluff jag håller på med, inga riktiga kunder eller teknikproblem eller så, men om jag inte varit här skulle mina kollegor varit betydligt mer överkörda och utarbetade, det är de vänliga nog att berätta för mig ganska ofta och jag vet att det är det som räknas, att känna sig behövd och nyttig. Mina chefer, de snälla, har den goda vanan att åminna mig allt som oftast och det är något av det bästa.
Men.
Trots det känner jag mig ensam och ganska eländig. Jag har ganska svårt att sova på nätterna, till och med de nätterna jag vet att jag måste upp innan tuppen gal för att kasta mig på ett flyg ut i obygden. Jag rasar (så där som kvällstidningarna gör på sina löp allt som oftast, ni vet) lite för ofta, vinglar mellan formtoppar och riktiga svackor mest hela tiden. I onsdags berättade jag om Fat Woman och Bag Lady för en av mina bästa kollegor och medans han skrattade så han grät passade jag på att bara gråta. Jag skrattade samtidigt, förstås, så han märkte inget. Man är väl hemlig av sig.
Jag vet vad som är fel. Det är saknaden av fri tid och vanlig tid som spökar; tid att sjunga i kör och sparka volleyboll och slåss. Jag har ingen tid att syssla med något annat än jobb och hur nyttig det än får mig att känna mig är det inte tillräckligt, inte på långa vägar. Jag har satt ner hälarna vad gäller alla nya sociala äventyr och jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka lära känna någon ny människa. Jag sjunger inte i någon kör längre och volleybollaget några på jobbet satte ihop tror jag inte jag kommer hinna vara med i heller. Jag känner mig väldigt ensam. Tammen.
Jag känner mig slösaktig, som om jag kastar bort en riktigt bra Charlotte. Jag sprudlar ju på insidan, för helvete! Är det inte en mänsklig rätthet att ni andra i världen ska få känna på det?
Kan ingen protestera? Vad gör FN?
Den stod toktät på East Broadway ikväll. Dimman alltså.
Imorgon är International Food Day på jobbet och undertecknad har gjort Jansson utan ströbröd och stukat fler pannkakor än hon någonsin vill tänka på till en pannkakstårta som kommer bli hög som... ja, ett hus ungefär.
Jansson utan ströbröd blir ganska blek, bara så att ni vet.
(Disclaimer: Det här inlägget är lite elakt varför jag ber om ursäkt redan från början)
(Förlåt)
(Nu börjar jag)
*Poff!*
*Tjoff!*
*Ka-Bang!*
Vi är säkert några stycken som kommer ihåg den fina gamla 70-talsserien med Adam West som Batman, den där alla slagsmål fint censurerades ut av animerade bubblor med *Ka-Pow!* och *Slam!* i. Jag spelade med i en dråplig slags superhjälteserie igår, därav mitt något uppbragda inlägg framåt kvällskvisten.
Det var jag, Fatwoman och Bag Lady som var ute på uppdrag, kan man säga (Jag vill verkligen understryka att jag inte har något emot runda människor, speciellt som jag känner mig småfet för stunden). En av våra närmaste och mer besvärliga partners hade bett mig komma och göra en demo av vår produkt på ett möte och det hela slutade i ett milt kaos, mest på grund av deras fullkomliga oförbereddhet och för att jag inte fattat att jag åkte dit i rollen som säljare, inte som specialist på produkten.
I vilket fall som helst var jag där med två kvinnor från det här andra företaget för att representera och försöka få dem att förstå varför de skulle kasta sina pengar i vår generella riktning och de här kvinnorna var inte att leka med. När man gör de här säljinsatserna har jag lärt mig att det är viktigt att man ser pålitlig och väl sammansatt ut, man måste till exempel stryka sig och kamma håret innan man klistrar på sig leende och drar på sig skor. Men, det är tydligen lite olika hur man gör det där. Mitt sällskap hade till exempel inte gått i samma skola som mig, den ena var ganska storvuxen och jag vet att hon brukar ha en förmåga att klä sig i kläder som inte riktigt passar henne (vi kan kalla henne Fatwoman), den andra var liten och torr och utstyrd i tofflor (!) och en kofta som hon antagligen stickat själv tio år tidigare (Säg hej till Bag Lady). Inget ont sagt om kläder man gör själv, tofflor eller kläder som är lite små. Jag menar, idag hade jag på mig en klänning som visade syndigt mycket ben och ibland är det verkligen viktigt att prioritera bekvämlighet. Men, inte när man ska representera, eller hur? Jag hade på mig mina fantastiskaste skor, de obekväma men åh, så vackra och jag hade borstat både tänder och hår och strukit mig. Jag led för mitt PACS ska ni veta.
När jag till slut släpade mig ut från mötet, både fysiskt och psykiskt för ja, det gick käpprätt åt helvete, for jag hem och drack vin. Flera glas. Idag pratade jag med alla mina chefer som helt opolitiskt korrekt skrattade så de grät när jag berättade om hur jag, Fatwoman och Bag Lady hade försökt sälja PACS. Sedan tröstade de mig och så gjorde vi planer för att jag inte skulle behöva få ont i magen flera gånger.
Hoppas de håller.
Kardiologer är elaka.
Rispartners kan dra något gammalt över sig.
Jag ska inte bli säljare när jag blir stor.
Jag har ont i magen. Igen.
Jag är på ruskigt argt humör och har dåligt samvete.
Min bästa vän är försvunnen!
Jag flög till Ohio imorse och på vägen råkade jag bli stannad i säkerhetskontrollen så där på riktigt, jag hade visst alldeles för mycket metall i underkläderna. Det är ett helsike med det dära kyskhetsbältet jag ständigt kånkar runt på... Oturligt nog kom de även på mig med att ha bästisen Leatherman i väskan. Leatherman är ett multiverktyg med små skruvmejslar och knivar och annat bra fanstyg att ha med överallt, en flickas och en pacsingenjörskas bästa vän helt enkelt.
Men, inte längre. De tog honom!
Som tur var lämnade de kvar mitt andra, något mindre livsfarliga multiverktyg vilket var bra eftersom jag var tvungen att slita sönder en demodator för bara en timme sedan. Om jag behövt göra det med naglarna och tänderna hade jag inte sett så demovärdig ut efteråt så jag skickar just nu varma tankar till säkerhetspersonalen på Newarks flygplats: Tack för att ni gör ett halvbra jobb! Som tur var frisknade lilla datorn till efter det att jag slitit i princip varje molekyl av den, stackars favoritsäljaren Tomas hann bli ganska svettig innan jag var klar.
Nu ska jag visst lära mig allt om kardiologi. Hej och hå och allt det där.
Pontus: Hur gick daten igår?
Chotte: Hmm... Ja, jag somnade på hans soffa.
P: Oj. Du vet verkligen hur man charmar dem, Charlotte.
C: Till mitt försvar vill jag säga att det var en väldigt bekväm soffa!
P: Vad gjorde han då? Sov i soffan han med?
C: Jaa... han städade. Och sedan nattade han mig.
P: På soffan?
C: Njae, när vi kommit fram till hur dålig idé det varit att jag skulle köra hem sovandes fick jag erbjudande om sängplats.
P: I hans säng?
C: Mhm.
P: Och han låg var?
C: Också där.
P: Linda! Lyssnar du på det här?
Linda (ifrån ett mörkt sovrum): Ja! Detaljer, tack!
C: Jag sov mest, fick vara liten sked och det är mysigt. Annars var det kläderna på och händerna på täcket. Jag är lika immakulat som vanligt.
P: Han då?
C: Så även han.
P: *suck*
Vissa dagar önskar jag att man kunde returnera, lägga ner dem i påsen man fick dem i och bara lämna tillbaka dem hos livets kundtjänstdisk. Vilka som jobbar där vet jag inte riktigt men jag tänker mig att de är tålmodiga och ofrågvisa, man vill nog slippa ursäkta sig när man returnerar dagar. Tänk er själva vilka hemskheter man skulle kunna få stå och berätta om man var tvungen att förklara sina returer. Det hade inte varit så där enkelt som när man lämnar tillbaka en bok eller en tröja, inte så okomplicerat som "Jag hade den redan" eller "Den är för stor", utan något mer besvärligt. Mer i linje med "De sa upp mig" eller "Han lämnade mig" eller "Jag har cancer".
Nu har jag jobbet kvar, ingen cancer och ingen att bli lämnad av så jag är inte riktigt så illa ute. Trots det var det trötta tårar som trillade ner för de Chottska kinderna ikväll. Ni vet säkert själva hur det är; de där dagarna som aldrig tar slut fastän de heter fredag, dagarna man hade massor att göra från början men som bara blir fullare och fullare vad tiden lider. Dagarna man inte ens ville ha från början. Det är lite som om de kan lukta sig fram till en, så där som det sägs att vissa djur kan lukta sig till rädsla. Klockan strax före sju sa jag till min bästa Mike i Arkansas att "nu orkar jag inte mer", släckte kontoret och gick demonstrativt ut och ställde mig i höstrusket en stund. Veckan hade varit lång, dagen längre och huvudvärken som envist satt precis bakom ögonen, den gav sig inte.
Allt jag ville ha var att få åka hem och bli omhändertagen och omhållen, få vara riktigt liten och eländig. Bortslarvad och sedan upphittad igen. Avdammad, snuten, klappad på kinden, matad och nattad. Saknad.
Få höra att allt kommer bli bra snart.
Alldeles snart.
Imorgon.
Men imorgon ska jag umgås och vara trevlig och på söndag måste jag jobba och tvätta och lära mig allt om kardiologi och packa och lyfta tunga saker in och ut ur sectrabilen och jag blir bara tröttare och tröttare av att tänka på det.
Jag ångrar mig. Tyck lite syndigt om mig, det passar bättre idag.
"... we need fan every help we can get."
Hur korkad känner man sig när man:
Kära Blog,
Jag saknar dig också och jag vet att du är besviken på mig. Det är inte det att jag inte bryr mig om dig, det är bara att jag är lite förvirrad just nu. Geografiskt förvirrad, alltså. Den senaste veckan har jag tillbringat skrämmande lite tid hemma och otroligt mycket tid på resande tass, det är ingen ursäkt jag vet: älskar man någon gör man sig tid. Det är bara att kommunikationerna ibland sviker när jag försöker umgås med dig, det här med Internet har inte nått till alla delar av Amerikat, det är även så att Tapas (den spanska matuppfinningen, alltså) inte har nått Cleveland, Ohio men det kanske inte har med saken att göra.
Jag lovar att bättra mig så snart jag har överlevt den kommande veckans resande med stopp i Washington DC, Ohio, Long Island och New Jersey. Som sagt, jag saknar dig med och det finns ungefär 4 GB med roliga foton på min kamera som jag vill skratta åt med dig. När jag kommer hem igen ska vi umgås massor, jag lovar. Värsta kvalitetstidsinsatsten. Verkligen.
Nu sa jag gå upp om några timmar så det är bäst att jag nattar mig lite snabbt. Kram så länge.
/C
Inlägget nedan skrev jag i fredags men hade problem att lägga upp för Savannah och Internet är en svår kombination ibland. Nu sitter jag i en gungstol i Charlotte och där har man toksnabbt Internet för Charlotte är en bra plats att vara på.
Jag hade det inte trist igår heller och när jag får lite mer tid över ska jag berätta om hur jag har varit på min första gaybar i sällskap med sju glada medelålders kvinnor. Jag börjar bli bra på att befända mig med främmande folk, det är nästan lite skrämmande.
Men, nu måste jag springa iväg till mitt flyg tillbaka till norden och kylan. Kram på er!
Olde Harbour Inn
När jag tragglade mig ut ur mitt fina, högteknologiska hotell I morse, det där med golfbana, spa, pool och palmer och allt, var jag inte helt övertygad om att jag hade gjort rätt. Jag menar, det där lyxhotellet var inte märkvärt dyrare än mitt lilla egenbokade B’n B i gamla Savannah, och den där korta färjeturen över Savannah River var egentligen inget besvär alls så där när man visste bättre.
Nåväl, jag tog mitt pick och pack, checkade ut, jobbade lite från poolen och lät min dedikerade servitör Ismail leverera mig club soda tills dess att en respektabel eftermiddagstimma inslog. Väl runt två tog jag den lilla färjan till Andra Sidan, hittade mitt nya hotell och blev genast charmerad. Olde Harbour Inn hade inget av den flärd eller förfining som finhotellet hade men det hade själ och hemtamhet. Min förste bell boy eller vad man ska kalla honom, en äldre sydstatsgentleman vid namn Colonel, tog mig och mitt bagage under sina vackert mörka vingar och vips hade jag fått en helt ny kamrat att leka med. Att jag inte förstod mer än 50% av vad som kommer ur hans mun var inte så viktigt, jag var mest charmerad av hans talförhet och glada leende. Dessutom hade han en guldtand, det är ganska häftigt.
Charmen med att bo på ett litet ställe blev uppenbar ganska snabbt, framåt kvällningen serverades det eftermiddagsvin med ost där hela klientelet snällt dök upp. Det var en hyffsat divers skara som pimplade vin, åt trekantsmackor och kex, och språkade loss. Jag bondade lite med ett äldre par, en Chris och en Caroline, från Connecticut och innan jag riktigt visste vad som hade hänt hade jag en middagsdate med dem utifall inget bättre skulle dyka upp för mig. När jag så småningom trillade in på resaturangen vi blivit tipsade om satt de redan i pianobaren och myste och jag måste säga att jag hade det riktigt trevligt med dem. Maten var rysligt god, drinkarna och vinet likaså, framför allt var det skönt att inte behöva trampa hem själv alldeles ensammen genom en okänd stad i natten. Okej, det handlade om 750 meter och det var väl upplyst, men jag led av akut mörkrädsla, bara så att ni vet.
Runt elva snubblade vi hem från pianobaren, tre glada och ganska trötta själar varav en blivit bebjuden på middag bara av farten. Chris vägrade alla mina försök till återbetalning något jag fann en aning pinsamt. Hur mycket ska man tacka när man blir bjuden på middag av ett helt främmande par bara så där? Jag sa tack ungefär tolv gånger. Räcker det, tycker ni?
Efter en av de mest overksamma mässdagar jag någonsin varit med om tog vi oss till en restaurang som skulle bjuda på riktig southern foodi regisserad av hela USA:s soulfood-madam, Paula Deen. Vi åt ungefär hela den jordnötsoljefriterade menyn och lite till, vår servitör var uppriktigt imponerad av vår glupskhet. Paula Deen är något av ett fenomen, en miljondollarsindustri med egen TV-show där hon har fluffigt, platinablont hår och säger "Hey ya'll" stup i kvarten på riktigt sydstatiska. Det är charmigt på ett ganska irriterande och påtagligt sätt.
Imorgon följer det lite bilder från den här veckans spektakel så här långt. Stand fast.
Idag flyger jag till Savannah, Georgia och på vägen stannar jag till i Charlotte. Staden Charlotte, alltså. Eller flygplatsen mer exakt.
Min stad (min flygplats, alltså).
Istället för soffor har de gungstolar här. Det är väldigt gulligt i Charlotte, jag vet inte om jag passar in.
Kameror!
They're the shit!
Hjälp syrran döpa sin nya kamera, den ska helst heta något japanskklingande. På korta listan just nu ligger till exempel:
- Chichiro
- Mononoke
- Harai Goshi
- Canon (Haha!)
- Yakidori
Plus en massa andra namn som jag just nu har glömt bort men som systern säkert kan behjälpa mig med. Tänk, det finns så mycket man kan göra istället för att packa...
Hmm... Nu har jag installerat fonter på löpande band här och det finns en Trebuchet i min ordbehandlare men här i Firefox finns det just nu ingenting. Hej så det kan gå!
Några ideer? Tips?
MVH,
/Fort-och-fel-Abdon
Jag var knappt vaken när Barbara, min hyresvärdinna, frågade mig om jag ville följa med ut på en segeltur i den stora båten idag men ni kan tänka er att jag kvicknade till ganska snabbt när jag fått rätsida på alla ben, armar och klockslag som behövdes rätas ut.
Så klart den här fina gussen skulle ut och segla lite!
De har en väldigt fin och stor båt de där två, flera tiotal fötter lång och blå med massor av trädetaljer och fernissa och glansiga prylar som man kan ta kort på. Eller spegla sig i. Eller både och.
Joe, vår kapten, är en sådan där båtfantast på riktigt. Han har seglat till allsköns karibiska öar i både finväder och full storm, han har tävlat mot proffs och landslag från hela världen och besatt båtar värda flera miljoner dollar. Nu puttrar han och hans fru mest runt på sin fina blå som hobby men det märks att han vet vad han håller på med. Idag domderade han runt med en knappt sjövärdig besättning bestående av tre kvinnfolk varav en gravt handikappad då hon hade en kamera fastlimmad i ansiktet hela tiden. Trots detta kom vi både iväg och hem igen utan några större åthävor, och vi svängde och slog och hade oss. För en som knappt inte har någon båtvana alls är det fantastiskt förvirrande att få båttermer kastade på sig på utrikiska helt plötsligt, inte för att det gör någon jätteskillnad för jag hade inte vetat vad jag skulle göra om någon bad mig att brassa en märs, slöra en jigg eller kryssa ett bakvatten eller vad det nu är ni båtmänniskor håller på med på svenska.
Det var fint ändå och man mådde bra när man kastade sig i land efter att ha angjort en brygga, rätt brygga, utan att ha närkontaktat något som inte skulle kontaktas.
I torsdags skulle jag träffa Trånaren för att plåga mig som jag alltid gör på torsdagar klockan sex men tji fick jag, för så blev det verkligen inte. Trånaren hade slarvat bort mig ur sitt schema och helt plötsligt var jag helt lea- och ledarlös bara så där. Men, förstår ni, det hära gymmet har inte bara den originale Trånaren och Trånare #2 (som för övrigt inte tar några poäng som helst just nu) utan även en tredje Trånare. Vi kan kalla honom Trånare #3. Hänger ni med i nomenklaturen, pojkar och flickor? Trånare #3 förbarmade sig till slut över den energiska Charlottentotten och såg till att hon fick träna lite den här veckan med och vips var alla glada igen.
Trånare #3 är före detta marinsoldat, har en ryggtavla som kan ge en halvstor afrikansk by skugga en hel dag och vader som nästan är sfäriska. Han har ett vackert leende och bruna, snälla ögon och en förmåga att vara tyst och mystisk mest hela tiden. Dessutom har han gett ut en bok med religiösa dikter och kan, enligt alla rykten, ha ihjäl någon med sina bara händer. Förestå er på den om ni kan.
Läxan jag lärde mig i torsdags lider jag väldigt svåra kval över idag. Det här med att sitta, stå, gå och mest röra sig över huvud taget är förknippat med smärta av ganska generell och storslagen sort. Tydligen är det så att bara för att marinsoldaten ler vackert, nynnar lite och är smygreligiös ska man inte slappna av. Framför allt ska man inte be honom om att köra hårt med en, jag vet det nu. Framför allt vet mina ben det och om de inte vore så förbenat stela hade de nog velat ge både min korkade hjärna och min breda käft ett par sparkar för det här är en ny sorts träningsvärk; en bättre och större och mer marknadsmässig träningsvärk. Det jag upplever idag är en äkta amerikansk träningsvärk, en träningsvärk som slår alla andra träningsvärkar med hästlängder. Ojoj!
Och, som den masochist jag råkar vara sitter jag här och smyglängtar efter mer...
Idag hade jag roligt på arbetstid, är det lagligt måntro?
Det blir lätt så när man blir satt på att skriva ett landskulturdokument riktat till besökande ickeamerikaner. Ett dokument innehållande en handfull braigheter, påminnelser och självklarheter för att undvika allt för många framtida kulturella krockar där svenskar säger f-ord, har på sig sandaler hos kund och kör vilse bland oljefat mest hela dagarna.
"Common sense will take you a long way when trying to figure out what you should pack but if your sense is less than common, let us know so we can help you."
Ibland är det väldigt roligt att skriva, när andan och humöret faller på och när språket samarbetar lite med en. När man sedan får lov att skriva officiella dokument som till på köpet får vara underhållande är det nästan som att få komma till en arbetsplats med öppen bar.
"Our offices in the US have no dress code so you need not worry when just hanging around the office: What works in Sweden, Norway and Denmark will work here. We do appreciate if you wear clothes that cover at least 50% of your body and brushing your teeth in the morning is always a plus. On the whole, the NA office is just as much a fan of personal hygiene as the next CO."
Dagens författande har, om inte annat, visat att jag lärt mig en del saker om mitt värdfolk:
People here are polite, more so than in Scandinavia. Things to think about, especially for the men, are:
Självklarheter kan man tycka men det var tydligen så att något behövdes skrivas. Vi får se om jättechefen gillar mina iakttagelser.
Kära läsare, kan du hjälpa mig översätta frasen "Kritik i enrum, beröm i plenum" till engelska är du snäll? Gärna på rim. Jag lider av svår fredagslättja ity min hjärna redan lämnat kontoret. Det är i princip bara händerna kvar, de skriver mest dumheter och är kalla.
En prinsesstårta i veckan håller doktorn borta, visst är det så?
Igår firade jag mitt hela år med att bjuda kollegorna på prinsesstårta och morotskaka bakat helt och hållet from scratch, något som får amerikanerna att oh:a och ah:a imponerat. Det här med att baka på riktigt och från grunden är något som inte den gemene amerikainvånaren gör så där en helt vanlig måndagskväll. Inte tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags-, lördags- eller söndagsditon heller, för den delen. Planerna på att bygga om vår utbildningssal till storkök är numera långt framskridna och jag kan när som helst inta min tjänst som kontorskocka, lyder budskapet från mina små utlänningar. Yay, nya visitkort!
Dagen idag var inte alls lika harmonisk och när en något matt Charlotte klockan fyra fortfarande inte fått sig någon lunch åkte nödprovianten fram: havregrynsgröt med mandlar och torkade tranbär. John, min jättechef, haltade till utanför mitt kontor där jag satt och kurade över min povra mat, smackade lite med tungan, lade huvudet på sned och iakttog mig några ögonblick. Sedan öppnade han sin rosenmund och sa:
"Charlotte, försöker du ha ihjäl oss?"
"Hmm... Nä." svarade jag sanningsenligt.
"Du göder upp oss på feta tårtor medan du själv äter nyttigheter i smyg. Är det här någon diabolisk plan på att ta livet av oss hela högen?"
"Oj, du kom på mig, John" sa jag då, för visst är det ganska uppenbart så att jag vill ha hela Sectrakontoret för mig själv. Mitt eget lilla kungadöme med kriser och eldsvådor till både höger och vänster, mammoarbetsstationer som sprängs under mystiska omständigheter, DDP:er som försvinner, l å n g s a m m a PACS och allt det där som jag älskar mest i hela världen. Om det blir så kommer jag aldrig kunna äta lunch mer i hela mitt liv och det är ju praktiskt på sitt sätt. Det blir ju så tjatigt med ätandet ibland, eller hur? Och tugga är inte så särskilt kul när man tänker efter...
Jag tror att John kom på bättre tankar ganska snart när vi diskuterat igenom alla de möjligheterna och med lite hjälp från min sida var koncensusbeslutet att jag helt enkelt är lite snäll i bland.
(SM i det här fallet är alltså SectraMästerskapen)
Charlotte: 24 stycken
Håkan: Färre
Jag och Håkan battlade lite i helgen precis som vi brukade göra förr i tiden. Och vet ni? Jag vann! Jag och Trånaren har rejoicat lite skadeglatt på ett väldigt kärleksfullt sätt under morgonen. Håkan förnekar allt och ryktena säger att han hävdar att min höghöjdsträning är fusk.
Jag skickar tröstande kramar och säger vist att alla imperier någon gång ska falla, så även Håkan och armhävningsimperiet.
Alltså. Jag gör ju inget mer än gratulerar rara mäniskor på deras födelsedagar kan det tyckas. Det är en typiskt bra sak att jag har en blogg när jag har så många kamrater att gratulera mest hela tiden, på det här sättet får jag aldrig riktigt slut på saker att skriva om.
Säg hej till Mattias, allihopa:
Det här med listor är något av det bästa som finns, lite som Mattiasar. Hurra för honom!
