Glansig päls

Näst sista dagen på året har ägnats åt städning, städning av hemman och städning av Chotte, små insatser här och var som förhoppningsvis gör livet lite mer drägligt fortsättningsvis. Jag har varit hos frisören för första gången sedan jag kom hit och det var lite av ett äventyr (ni kanske undrar om jag börjat tröttna på äventyr vid det här laget... Nehej, icke sa nicke, äventyr är fortfarande bra.) att ge sig ut och ragga fram en frisör man litade nog på för att låta honom eller henne vifta runt med en sax i ens omedelbara närhet. Desperationen har de sista veckorna vuxit sig allt större då mitt hår inte riktigt har trivts bra sedan jag flyttade hit. Från att ha varit ett hår av det lite timida och väluppfostrade slaget: platt, rakt, fin och flygigt men ändå ganska glansigt, har det hamnat i värsta sortens trotsålder och visat upp helt nya sidor av sitt annars så alldagliga jag. Det har varit trassligt, strävt, glanslöst och torrt, det har rasat när det inte skulle rasa, stått på ända när det skulle ligga still och knutorna! Knutorna! De tar aldrig slut! Det är som om hårstrårna slåss mot varandra på mitt huvud. Är det möjligt att mitt hår har delat upp sig i klaner och har inbördeskrig månne? Var är fråga Lund när man behöver det?

Nåja, det här med frisörer är lite kinkigt eftersom vem som helst här kan kalla sig "hair dresser" och öppna en salong och sedan med stor entusiasm klippa folk och fä efter bästa eller sämsta förmåga. Det man vill ha är någon som är "hair stylist" vilket är någon som är lite utbildad och därmed förhoppningsvis kompetent i hårklipningens alla konster. Lite efterforskningar visade att det var svårt att hitta någon som kunde rekommendera en hårklipperska i trakten till mig: Linda far till NY för sin piffning och Jaime till Boston, Maria blir klippt av Anders och tanterna på kontoret vill jag inte ens veta vart de klipper sig. Men, då även de mest otursförföljda ibland måste ha lite tur, dök det upp ett litet friserandes helgon i form av Barbara, flickvän till en kollega.

Jag gnällde och suckade mig till en snabb tid hos Barbara redan idag vilket var en himla tur för hon var himla rar; hon pysslade och piffade, pillade mig i håret och funderade på hur vi skulle få den deprimerade charlottska pälsen att bli glad igen och bjöd på presentkort och pivatlektioner i hårföning.

Jag tror jag är kär.

Eller, ja, det är kanske att ta i. Men jag är iallafalla lite mig lik igen, något mer volyminös, kanske. De amerikanska frisörskorna är en aning mer förtjusta i volym än de svenska, men tanken är väl att fluffet kanske ska hålla i sig till imorgon så att jag kan vara magnifikt, amerikanskt glamorös på aftonen då året råkar ta slut. Fluff kanske går väl ihop med de svarta tokklackarna och det lilla fodralet jag ska bekläda mig i i övrigt. Foton kanske följer.

För övrigt kan jag rapportera att P&L är hemma igen och att jag är mäkta nöjd över det.

Northern Exposure

Jag satt på jobbet vid lunchtid idag, med musik i öronen (Alcazars "I go shopping"), i full färd med att göra nytta när min och alla andras chef, John Goble kom in till mig och med myndig stämma utbrast "What are you doing, Charlotte?" Eftersom Alcazar sjöng som bäst i mina öron just då blev jag, som jag för det mesta blir när någon stannar till hos mig, överraskad och trasslade av mig lurarna samtidigt som jag nästan hoppade ur stolen. John skrattade lite bullrigt och plirade på mig ity han var på ett särdeles gott humör då vi har sålt extra mycket Sectra Pacs på sistone. Mitt svar blev på ett ungefär så att jag höll på att forska i huruvda Vitrea använder sig av .Net eller inte och kanske hade den käre jättechefen något att säga i saken. Det hade han nu inte, däremot informerade han mig vänligt men bestämt om att det nu, såvida ingen skulle dö om jag inte tog reda på det däringa, var dags att ta helg och att jag skulle ta mitt pick och pack och åka hem.

Se så..

Schas!

För att vara en fullkomligt livsfarlig krigsveteran är John ganska snäll ändå.

Jag lydde väl inte honom precis på momangen men däremot var jag ute ur kontoret redan halv tre varpå jag tog mig till gymmet för en stunds självlågeri i sällskap med andra bortbytingar och vettlösa som inte har förstånd nog att åka hem tidigt när tillfälle ges. Förhoppningen jag hyser är väl att jag någongång ska bli en skapligt snygg vettlös, iallafall. Väl hemma togs det en dusch, åts lite och fors sedan ut på staden för att handla upp ett presentkort jag fått av Langesarna. Planen var att handla det här för slanten och om du som läser det här råkar heta Frida Lindholm vet du nog precis vad jag talar om. Det här är en serie som visades på betalkanal (Frida hade sådant lyx) i Sverige i början av 90-talet och vi följde varje avsnitt med spänning. Jag tror till och med vi var lite småförälskade i huvudpersonen, eller hur? Det allra bästa med att se lite på ett avsnitt eller två var att höra temat. Om jag inte missminner mig helt gjorde vi väl en helt egen inspelning av den? Kan du vara så snäll att åminna mig lite?

Rimmad Lotta

Ikväll har jag och Knyttet bytt rim och öppnat paket över internet. Jag fick en röd mössa som glittrade och en himla massa reflexer så nu syns jag på helt förfärligt långt håll. Se bara, nu ser ni mig ända från här. Det är för himlarns bra med Interwebben som kan göra så att man är nära fastän man är långtifrån.

Rimmen var fina och jag skrattade ganska mycket åt årets guldkorn. Vad tror ni det här är?

Innehållet i julpaketet kan ju stoppas,
av denna, det får jag ända inte hoppas
men det finns ju säkert drullar,
som jobbar på USA-tullar,
att lampa fäst på panna
untanför landets gränser skall stanna!

Vad kan det vara?

Eller den här... Underbar!

Satt en Lotta
på en sten
Väldigt långt
ifrån Flen.

Kommer amerikan
Pryd och stor
Sätter sig
Stirrar glor

Stirrar på
Glor på vad?
Ja, om inte just
LOTTAS vad!

Varför då?
Jo, det jag vet.
Han/Hon glor,
för att det

På Lottas ben
Det varje dag
Finns nåt att se
Som gör en glad

Till fest, javisst!
Och till vardagskjol
Varför vara trist
När man kan va cool?

Ben gör en gla´
Ben bör man ha!
Känn dig snygg, för ingen ju
Dina ben hantera just som du!

Sitter en Lotta
Med sina ben
Och är snygg
Ganska långt
Ifrån Flen!

Tack så hemskt mycket allihopa!

Osund skepticism

Det är den där tiden på året när tiden på året är nästintill slut och man, vare sig man vill eller inte, börjar fundera lite på vad det är som händer och vad om har hänt på sistone. Jag kommer ihåg den här tiden för ett knappt år sedan: jag var då väldigt skeptisk till hela konceptet med ett nytt år, det då innevarande hade inte varit så värst vänligt mot mig och de mina och jag var inte sugen på att ett nytt, utvilat år, med helt nya obehagligheter, skulle inta min värld. Nu vet jag, precis som alla ni andra, att man kan sparka, skrika, spotta och fräsa bäst man vill, men inte tusan slutar tiden gå för det. Den och det tillhörande livet meandrar sig vidare alldeles envist, ofta hänsynslöst och fullständigt obegripligt, helt utan att den frågar kungen, mig eller dig om lov.

Med detta i åtanke är jag återigen rysligt skeptisk till att det ska bli ett nytt år. Det kommer bli ännu en nyårsafton där jag motvilligt och ruffsigt släpas över tröskeln till en ny, rosig verklighet. Jag som fortfarande inte är klar med att fylla i reklamationshandlingarna för 2006 - ärligt talat har jag inte hittat dem ännu, och tanken på att det ska komma ännu ett nytt ett som kan retas med mig gör mig rueligt trött redan nu.

Jag tyckte verkligen inte om 2005. Det var ett förfärligt år. Ett år med uppbrott, sjukdom, bortgång och misslyckande och samtidigt som jag inte på något sätt trodde att 2006 skulle kunna bli värre oroade jag mig mycket för vad som skulle dyka upp. Vad skulle jag och mina käraste serveras i form av upplevelsemässiga örfilar och emotionella frifallsövningar nu?

Vad fanns kvar?

Jag pratade med en pojke om det här en hel del då för länge sedan, och han lovade att han skulle bära mig på ryggen en bit av 2006 ”första biten tills du ser att det inte är så tokigt”. Det tyckte jag var ett ganska snällt och vänligt erbjudande och jag tackade sålunda ja, och varnade för att jag var ganska tung och svårburen till vardags, lite som ett piano eller en gjutjärnsspis. ”Det är väl ändå upp till mig att bedöma. Det är ju ändå jag som bär”, sa pojken och så blev det bestämt så. Han tappade mig tyvärr, jag måste varit för tung iallafall.

2006 blev ingen höjdare det heller och nu sitter jag här och vrider händerna lite oroligt, för vem vet vad 2007 har att bjuda.

Lepra?

Akut arbetslöshet?

Framfall?

Jag har ju inte ens någon att hjälpa mig att hålla ficklampan för att lysa vägen de första dagarna och förresten, kan någon påminna mig om att köpa nya batterier?

Det är en himla tur att jag önskat mig en pannlampa.

Nio saker jag inte trodde jag skulle uppleva eller göra under 2006:

1. Köra bil på Manhattan
2. Köra bil ensam på Manhattan
3. Flytta till en annan kontinent
4. Tappa bort vänner
5. Få hår som räcker ända ner till BH-bandet
6. Skaffa ett nytt jobb
7. Lära känna folk över Internet
8. Åka till Sydney
9. Starta en blogg

Where's the sea?

Jag och Garmin bråkade oss hem igår med, även om det tog en extra timme då vi lite oförhappandes hamnade på Manhattan via George Washington vilket tydligen inte är en bra sak så där på Jesus födelsedag. Mitt körande var det inget fel på, det var mer den där korkade bruden i GPS:en som inte riktigt var med på mina noter hela tiden. Jag ska sträcka upp henne snart, jag lovar. Hem kom jag i vilket fall, trots köer, mörker och ösregn. Klockan hann dock bli ganska sen innan jag lät huvudet möta kudden och idag är det trötta ögon som plirar oengagerat på datan i mitt bortglömda hörn på kontoret. Men, allt blir bättre med skön musik i öronen, något en välmenande Ingar hade sett till att jag hade (och fortfarande har) - Margareta Bengtssons ljuva stämma och Peter Asplunds bitiga trumpetande på skivan "I'm old fashioned" rullade runt, runt nästan hela vägen hem. BossaLight, klassiska texter och ösregn trummande på biltaket gör en lång bilkö till tullarna överlevlig,
...
I love you more each day, yes I do, yes I do;
I'd let you go away, if you take me with you.
Don't you know, Dindi, I'd be running and searching for you
like a river that can't find the sea, that would be me without you, my Dindi.

Jag undrar hur det kommer sig att jag sällan tröttnar på den här musiken, jag menar, det finns ett skäl till att de kallas just jazzstandards. Tack så hemskt mycket för den presenten och tack Silvertejpsmannen för den fina, fina kalendern. Jag kommer bli en kallpratets mästarinna innan 2007 är över. Tack också för alla kort och brev som dykt upp i mina brevlådor, både den analoga och de digitala.

Jag har sorterat ut lite bilder från de senaste dagarna här och ett aldeles speciellt tack skickas till helgens värdpar, en mer anspråkslös, lugn och omtänksam julafton och -dag kan jag inte tänka mig hitta på den här sidan Atlanten. God mat, en säng, en hund, en gran och goda skratt är inte bara lisa för en skakig själ utan fungerar även som både balsam och inpackning för en trött kropp.

Strålande jul

Då var den över, julen 2006. Den ångestfyllda.

Jag kom fram till familjen Lange redan halv fyra i eftermiddags efter ett smärre slagsmål med GPS:en (Den ville ta G.Washington-bron, jag ville ta Tappan Zee-bron. Den vann.) och sedan min ankomst har jag bara bilvit omklappad, omhuldad, kramad på och uppmärksammad. Det är en rar familj det här. Visst, de har säkert någon yxmördaare begraven någonstans, men det verkar väl onödigt att gräva upp honom nu. Det är ju ändå julafton och man måste spara något kul till långfredagen.

Jag kom hit beväpnad med två påsar nybakade saffransbullar, en stor bukett tupilaner och en julmusikkompilering och alla togs emot med stor förtjusning. I ersättning fick jag:

• Besök i katolsk kyrka. Intressant.
• Lek med Bostonterriern Wilson.
• Lite klappar av generell art.
• Lek med barn. Också den av generell art.
• God middag.
• Tårar i ögonen för de var så snälla.
• Eldstadssittning.

Jag vet inte, jag är mäkta nöjd med min afton trots att den började med mediokra tårar i duschen och stress när det kom bud om panikdiktning från hemmet i Svedala. Familjen Lange, ikväll 10 man stark, gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att känna mig hemma. För att repetera för mig själv och mitt dåliga minne kommer här en namnlista:

• Michael: pappa.
• Ginette: mamma.
• Dominique: son.
• Sebastian: son.
• Kath: dotter.
• Sarah: dotter.
• Peter: gift med Cath.
• Jenn: gift med Dom.
• Sophie: dotter till Jenn och Dom.
• Zach: son till Cath och Peter.
• Peter: Ej närvarande sambo till Sarah.
• Wilson: Bostonterrier tillhörande Jenn och Dom.
• Charlotte: jag.

Vidare rapporter följer en annan dag. Kanske juldagen.

Punktformig

När man ligger på golvet i hallen och gråter dagen före julafton kan man väl kanske inte påstå att allt är så pärskans tipptopp egentligen. Inte heller när man sitter på en parkeringsplats utmed Route 1 och hyperventilerar i takt med den hektiska julhandeln. Det är fortfarande inte så super när man gråter i kryddhyllan på Stop'n Shop. Man tackar däremot gudarna för vattenfast maskara och automatiserade kassor så man kan slinka vidare utan att göra alldeles för mycket väsen av sig.

Jag skulle kunna säga att jag inte vet vad som far i mig, men det vet jag mycket väl. Jag vet bara inte hur jag ska få det att sluta.

God jul allihopa, ha det underbart bra.

Änteligen helg

Jag undrar vad mina grannar tror om mig, jag är ju nästan aldrig hemma. Om jag trots allt kommer hem i tid på kvällarna är det bara för att vända i farstun och fara igen, nästan på momangen. Idag jobbade jag lite längre än vad jag trodde jag skulle få göra, inte för att det i realiteten gjorde någon skillnad eftersom jag inte kunde lägga in någon order ändå och åkte till gymmet en stund bara för att kvickt ta mig hem, duscha, packa in paket och ila vidare till Niklas och Therese för middag och lite paketöverlämning. "Klart Hugo ska få sig en bilbana" hade Pontus utbrustit tidigare i veckan och inhandlat just en sådan till den tre veckor gamle guldklimpen. Det paketet var jag och överlämnade tillsammans med en svensk julmusikkompilering och en "Ganska viktigt"-bok, typiska bra-att-ha-saker som jag tror gick hem ändå.

Ja, givetvis öppnade vi paketen... Vad trodde ni?

Hugo halvsov medans tant Charlotte och Niklas byggde bana och patchade batterier för att slutligen få igång spektaklet vilket faktiskt var ganska underhållande. Vi vill givetvis ha längre bana, snabbare bilar, häftigare krockar och dosigare kurvor men vi var glada över det lilla just ikväll. Men, i nästa vecka, då jäklar.

Hemma hos Svenzéns fick jag lyxmat i form av potatisgratäng (gott!) och oidentifierbart kött (det var en mu, så långt var alla överens) och jag insåg återigen hur mycket jag saknar det frekventa dinerandet vi höll på med i Linköping tidigare. Det där med mycket folk i en lägenhet som hade rum för det.

Annars har den här veckan innehållit stortvätt, kompisadjön, en slags date, firmafest och paketleverans. Jag har fått tre (3!) paket så här långt. Ett från Silvertejpsmattias, ett från Ingar och ett från American Express. American Express har jag redan öppnat och nu har jag äntligen fått mitt firmakreditkort. Hallelujah! De andra två ligger och ser fina ut under granen och jag blir väldigt glad av att titta på dem. Tack, fina ni. Ett julkort från familjen CKarlsson har även det behagat dyka upp, tusen tack för det med.

Firmafesten var sansad och trevlig på ett lite tamt sätt. Det mest upphetsande var när jag faktiskt pratade politik med ett gäng lokalinvånare utan att bli lynchad. Vi slutade i och för sig i tid och började diskutera huruvida växthuseffekten är myt eller verklighet, ett fullkomligt giltigt samtalsämne i de här skogarna. De är inte kloka, de där amerikanarna.

Imorgon bär det av till Österholmarna för målningsinsats, pusselbygge och barnklappning, jag tror det kan bli trevligt det med.

En liten julhälsning från Amerikat.

Det här srev vi till Sectras interna nyhetsblad som publicerades härom dagen. Jag tänkte det kanske fanns lite tänkvärt i det ändå. Det där med blåbärssoppan till exempel.

---------------------------------------------------

Solen skiner, ekorrarna häckar och de amerikanska flaggorna fladdrar juligt i vinden så här en ganska vanlig lördag när Pontus, Linda och jag sitter i bilen på väg till Manhattan för att titta på en julgran som sägs vara stor. Rapporterna säger att ni inte så värst mycket vinterväder att benjuta men det gör inget, för det har inte vi heller. Temperaturen trillar då och då ytterst motvilligt ner mot nollan (eller 32:an som vi som talar Farenheit brukar säga) nattetid men annars strålar solen envist på oss och himlen är simpsoneskt blå nästan jämt.

Livet här är motsägelsefullt; det är roligt, stressigt, besvärligt och omständigt, sullsmockat, äventyrligt, härligt och spännande, svulstigt, ensamt och fullt av både skratt och tårar. Det är i princip precis som hemma, bara oändligt mycket mer och mycket större, för det är så USA är: Mer och större.

• Bilarna är ett uppenbart exempel på sådant som är mer och större. Alla kör stora bilar i USA och många bilar har man. I en normalfamilj på två har man säkert kanske tre bilar, en extra för säkerhetskull om utifall man skulle glömma en bil någonstans. Lite snabb huvudräkning säger att det då kanske finns cirka 450 miljoner bilar i landet och vi tackar gudarna för att de 300 miljoner invånarna inte har luskat ut ett sätt att köra alla de 450 miljoner bilarna på en gång, för då hade det blivit trångt på riktigt.

• Ekorrarna är mer och större, framför allt är de fler. Det finns ibland lite för många amerikaner här, men det finns alltid väldigt för många ekorrar. Eller, som Janne brukade kalla dem när han var här: Råttor med bättre marknadsavdelning..

• Flinghyllan på Stop’n Shop är större än ni någonsin kan tänka er. Den är minst lika lång som Vasaloppet, fast utan vare sig spurtpriser eller blåbärssoppa.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln, det finns små saker i USA också. Se här:

• Miniatyrvarianter av allt godis: MiniTwix, MiniBounty och minivarianter av alla kakor och muffins man kan tänka sig. Allt i jätteförackningar förstås.

• Flygplanssätena. Linda höll på att drunkna i amerikansk kroppshydda häromsistone när hon var på väg hem till Milford.

• Toaletterna på flygplatserna: Små, små bås där man får dela plats med sitt bagage, en högteknologisk toalettstol och en inåtgående dörr. Fråga inte hur de stora amerikanerna får plats där när relativt nätta svenskar får kämpa för stjärterummet. Ibland får man helt enkelt bara hålla sig.

Julen är stor, även den, här i USA, och vi kämpar hårt för att frammana lite svensk juvlighet mitt i det överdådiga lokala firandet. Hittils har vi bjudit amerikanerna på glögg (den småäckliga varianten från Ikea, den goda egenimporterade Blossaglöggen behöll vi för oss själva) och saffransbullar, haft granklädningskalas, byggt pepparkakor och dekorerat dito hus och lyssnat på julmusik och julskoterljud tills vi nästintill kunnat vädra själva diesellukten. Amerikanerna har även tvingats lära sig om lutfisk och Lucia och vi ser oss numera allihopa som utmärkta ambassadörer för den svenska julen.

Nu måste vi sluta författa och fortsätta försvenska den här kontinenten, det går bedrövligt långsamt så kom gärna över och hjälp till någon gång.

God jul och allt det bästa inför det nya året!

Till låns

Nu har Pontus och Linda kommit hem till er där hemma, jag saknar dem redan.

Jag vill bara understryka att ni bara har dem till låns och att jag vill ha tillbaka dem i vettigt skick. Det betyder alltså i bättre skick än när de åkte.

Minst.

Skickligare, liksom.

Bara så att ni vet.

Frustration

Frustration - Thy name is Charlotte.

Det finns mycket att vara frustrerad över när man är på bortaplan och väldigt ofta rueligt lite att göra åt saken, det är bara att bita ihop och vänta ut det hela. Jag känner mig frustrerad över att fortfarande inte kunna saker som jag kanske borde kunna. Jag känner frustration över att saker inte funkar som de ska, för att inte jag funkar som jag ska, för att jag inte förstår hur vissa saker ska göras fastän jag frågat om och om igen och så är jag galet frustrerad för att jag är så förfärligt kärlekskrank att jag mest är att likna vid en trånsjuk marskatt.

Det är ju inte ens mars, ju!

Alltid beredd på oväntat besök

Ååååååzoom!!!

Såg ni? Det där var min kväll som zoomade förbi i överljudsfart bara sådär. Knappt hann jag säga godkväll till jättechefen innan den snopet var över och sålunda förpassade mig till det ena övre hörnet av sängen i det bortre hörnet av sovrummet. Det är den ända punkten här som inte är stökig. Jag var visst ganska yvig när jag packade in paket igår.

Jag har varit på gymmet och tränat lite, det är konstigt men jag får ont i knät av att springa på löpbandet men inte när jag springer utomhus på stenhård betong. Löpbandet ska väl ändå vara mjukare? Jag antar att jag har naturligare löpsteg när jag kutar ute och det är väl bra när man funderar lite närmare. Och så har jag tränat mina armar, så nu är jag tokstark. Eller kanske inte, jag är nog mest bara trött i dem. Sedan körde jag hem och tog tvätten till laundromaten för tvätt-galore. Mellan tvättar och torktumlingar tog jag mig hem och duschade och medans jag väntade på tumlingarna åt jag min medhavda middag. Är det effektivt eller är det effektivt?

Jag börjar bli väldigt amerikansk på det sättet, förresten. Man gör minst två, tre saker samtidigt och minst en av de två, tre sakerna man gör innefattar intag av någon slags föda. Vanligast är kaffe. Titt som tätt shoppar jag eller kör bil med en kaffekopp i ena näven, och då känner jag mig rysligt acklimatiserad och integrerad för det är så man gör här. När man strosar runt i en affär kan man helt plötsligt snubbla över en diställd, tom kaffekopp från Starbucks eller Dunkin' Donuts som någon bara ställt ifrån sig. Mysigt! När man kör växlar man ju inte längre så man har massor av händer och fötter till övers så då kan man bland annat dricka kaffe eller äta. Här om morgonen såg jag en kvinna som lite planlöst gick runt med en kaffekopp på gymmet. Hon velade runt lite och tittade på maskinerna och vikterna och lite då och då ställde hon ner kaffekoppen på golvet och lyfte lite lätt på något. Så klart man kan träna och dricka kaffe! Utanför huset träffade jag i helgen till och med på en löperska med en kaffekopp i den ena handskbeklädda handen. Okej, hon bodde ett par hus bort och hade precis varit i lilla affären och hämtat koppen och var på väg hem, men det såg likafullt roligt ut med en tightsklädd, joggerska med en kaffekopp i ett fast grepp.

Det finns ett begrepp som heter "Mindless eating" som jag kommer att tänka på varje gång jag ser det här. Om man bara dricker svart kaffe eller dricker vatten blir man inte fet av att hela tiden ha något i handen, men om man byter ut det mot mjölkdrinkar och juicer eller kex och kakor blir man nog snabbt ett offer i fetmaepedimin som rasar här. Att äta utan att tänka eller att känna efter verkar vara vanligt och det är ganska smittsamt, ibland är härmapegenen inte så bra att ha.

Santa's little helpers

Se här för att delta i julidyllen på Broadway. Jag och Darth ägnade gårkvällen till att pimpla rödvin, lyssna på 80-talsmusik och stöka ner lägenheten till långt in på natten. Packade in paket gjorde vi också och blev av med det trådlösa nätverket från grannen vilket gjorde att jag trots allt var tvungen att gå och lägga mig innan det officiellt blev morgon istället för att skriva saker. Jag roade mig även med att ta larvia foton och öva mig i konsten att beskära bilder vilket är förvånansvärt svårt. Rationalist som jag är tycker jag ju annars om att just ta bort och eliminera saker.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu har jag en himla massa paket att skicka med Tomtens andra hjälpredor (Pontus och Linda) och jag hoppas verkligen inte att de kommer att drunkna i mängden rosefjetter, småkulor och stjärnor jag behängt mina paket med. Temat för inslagningen i år är Svulst. Det är mycket guld, silver, stjärnor och glans och stora mängder olika sorters snöre har fått sätta livet till i skapandet av överdådet som är 2006 års gåvoskörd. Trogen traditionen åkte även lackstängerna fram igår och hela huset luktade så där vansinnigt gott av blandningen lack och pepparkaka, att jag periodvis bara satt drömskt på golvet i mitt hav av papper och insöp hela härligheten. Lack verkar för övrigt heta "sealing wax" på engelska för den som är intresserad av sådan information.

Osexig shopping

Idag har jag försökt handla julklappar, och hujedamig vad svårt det är!

Man börjar dagen full av tillförsikt, med en halvklar lista i bakhuvudet och målmedvetenhet en fullkomligt rinnande ur öronen bara för att tappa all lust väl sittande i bilen, i planlöst väntande vid något obskyrt rödljus tillsammans med en hord med överkonsumerande, kaffesörplande, mobiltelefontalande och stressade människospillror. Jag kommer av mig varje gång, det är förfärligt oläckert att shoppa i den här julhysterin, mycket värre än någonsin Sverige.

Jag saknar att kunna gå mellan butiker, jag saknar att röra mig utomhus. Jag saknar att veta var jag kan hitta olika saker och jag saknar normalitet. Allt är så uppskruvat i affärerna för tillfället; det är extra fullt med personal, det finns extra mycket bling-bling, de doftande ljusen luktar extra hårt och folk slåss extra mycket om parkingsplatserna närmast affärsdörrarna. Jag blir illa till mods och drabbas av shoppingapati, en sjuka värre än döden så här i juletid, och vill bara hem och titta på min snälla och tysta gran i mörkret.

Jag tror trots allt att jag tog mig samman efter lilte planlöst farande, för hem kom jag och med mig en bibba påsar och saker. Nu återstår lite inslagning och fluffande innan Pontus ska få ta med sig sakerna hem för vidare skickning till familjen i Skåne. Med lite tur tar allt sig hem i tid, annars tar det sig hem ändå, fast i otid.

Det är en lite tråkig söndag idag, för i nästa vecka far P&L hem till Sverige och jag kommer sakna dem ganska mycket. De är ju så fina och glittriga att se på och luktar gott gör de också. Julgranen är bra ersättning på alla de sätt men den gör så ont att krama. Vi får se hur det går, jag tror jag kommer ha ganska mycket att göra i veckan eftersom säljarna skamlöst säljer pacs även på heliga personers födelsedagar. Sådana är de, säljarna - respektlösa.

Slentrianaktigt

Manhattan bjöd på slentrianshopping, fet julgran vid Rockerfeller Center, besök på comedy club och god mat på läcker restaurang. Det var löjligt folkrikt på sina ställen och tunnelbanan var inte riktigt samarbetsvillig hela tiden så ibland blev vi lite irriterade men annars var det bara trevligt. Comedy cluben var ett kul nöje jag helt klart kan tänka mig att upprepa vid tillfälle. Vi fick sitta längst fram vid scenen och fick språka en del med kvällens underhållare, bland annat blev Pontus utpekad som homosexuell, jag blev erbjuden jobb som dominatrixa och Linda fick allmäna komplimanger. Kvällens huvudnummer, Bobby Slayton, var väl ingen som jag föll för direkt även om man skrattade en hel del åt honom, hans humor var ganska hård och han pratade hiskeligt fort hela tiden. Hans föråkare var faktiskt roligare och gjorde kvällen.

Jag ska för övrigt fira jul med mina oträffade och avlägsna släktingar i New Jersey, vad tycker ni att jag ska ta med mig till dem? Jag tänkte mig Saffransbullar eller Pepparkakor och kanske en Jansson eller något annat löjligt svenskt. Vad tycker ni? Jag kan alltid göra en liten korg att ta med mig, korgar är bra presenter.

Nu är jag tråkigt nog trött igen, så nu tar jag natt.

I nedan

Jag är helt fantabulöst trött ikväll.

Huvudet surrar, kroppen är matt, rumpan öm av allt sittande och ögonlocken gör bara halva jobbet, så där som jag gör armhävningar: de fixar bara själva nervägen. Jag kom hem från San Francisco strax efter nio i morse efter att ha, som ni kanske läst nedan, missat mitt plan och spenderat 7 extra timmar på SFO. Det var inte hälften så kul som det låter. Väl hemma var en dusch, en tandborste och en timme i sängen det jag behövde mest för att orka med ett par timmar på kontoret. Det var precis så att jag släpade mig igenom det som blev, Charlotte var inte produktiviteten inkarnerad idag. När jag höll på att fastna på jobbet efter klockan sex i ett tillstånd av extrem kantsuddighet, så där som man blir när man inte orkar ett dyft mer, följde Ponteliten mig ner till bilen för hemskickning. Orden "Ring om du får tråkigt!" ekade i parkeringshuset när vi skiljdes åt.

Tokroligt kan jag väl inte påstå att jag har, men jag har fått en dusch på kroppen, ett par luddiga tofflor på fötterna och bästa ensammaten, ugnsbakade rotsaker med getost, i magen så jag är ganska nöjd ändå. Snart ska jag sova, sova, sova ända till grannhunden börjar skälla imorgonbitti och imorgon ska vi in till Manhattan och titta på granen vid Rockerfeller Center, äta lyxig mat och knalla runt.

Förra inlägget var från igår men jag var för snål för internettet på fygplatsen, därav backloggen.

Chotte och jakten på tiden

Eller: Tidens tänder biter tillbaka.
Eller: Mat bör man dissa, så att man inga flygplan missa.
Eller: Håll käften, Pontus.
Eller: Flygplatser vi minns.

Kärt barn har som alla känner till många namn och trots att jag just nu varken är så värst kärleksfull eller barnslig (jag har dock många namn) har den här lilla blänkaren det. Här sitter vi, på flygplatsen i San Francisco, och känner oss ganska korkade ity Niklas och jag har missat vårt flyg hem. Dumt.

Glada i hågen kom vi hit klockan 12 idag för att hoppa på vårt plan klockan 13:20. Vi brottade oss genom den ovanligt nitiska säkerhetskontrollen och hittade vår gate och fick då veta att vårt plan var försenat till 16:10. Suckande vidtog och vi började ringa hem för att meddela att vi skulle bli sena. Eller, Niklas ringde hem och jag skickade pussar till Hugo.

Sedan började jamsandet.

Helt plötsligt skulle flyget gå 16:10.

En stund senare skulle det gå 15:30.

Ytterligare något senare var det 15:00.

Strax efter det stod det 14:45.

Sedan sa de 15:20.

Ungefär då, när klockan var 14:20, bestämde vi oss för att äta lite innan planet skulle gå eftersom vi inte skulle få någon mat på alla de sex timmarna som flighten skulle ta så vi smet in i restaurangen alldeles bredvid vår gate för att ta en sallad.

När vi kom ut igen hade vårt plan gått.

Bara så där.

Jaha.

Så nu är vi ombokade till ett plan som går klockan 22 ikväll istället och framme är vi först klockan sju imorgon bitti. Kul, verkligen. Nu är de bara tre timmar kvar och jag hiskelig träsmak. Vi har tittat på mastodontfilm på Niklas dator, jag har läst matlagningstidning, städat min desktop och pratat strunt med Pontus (som tyckte att jag skulle tagit ett tidigare plan hem varpå jag var tvungen att lova honom lite välmenande stryk när jag väl var hemma igen), funderat på att ta en joggingrunda och tänkt lite på livet.

Uppriktigt sagt hade jag mycket hellre suttit på ett flygplan.

Glad Lucia

Sömniga och en aning frusna ägnar vi första halvan av luciakvällen med att sitta och gäspa i soffan hemma hos Vinnie. Uppgraderingen gick väl bra till halvbra men jag är trots allt för det mesta nöjd med min första upplevelse som installatös här i Usa. Okej, vi kom i säng halv åtta i morse, jag har klantade mig mer än tillbörligt någon gång runt 4-snåret i morse och jag är tveksam till om italienare är de bästa projekledarna.

Här kommer en sammanfattning från gårdagens övningar:

08:00 - 11:00 Sovmorgon hos Vinnie med laddning för dagens strapatser. Jag och Niklas var ganska skuttiga och ville mest komma iväg till kunden för att få göra saker och förbereda oss lite, men Vinnie tog det så lugnt och stilla. Klockan tolv krävde jag att bli matad med frukost eftersom min interna klocka då slog fast att klockan var tre på eftermiddagen, vi släpade oss sålunda ut oss till ett café och åt brunch och for sedan iväg till Walnut Creek där John Muir ligger. På vägen dit berättade Vinnie, att förresten skulle jag få vara expert på kärnparametrar på ett möte med kundens IT-avdelning på eftermiddagen. Oj, sa jag, vad kul. Det är jag bra på, tror jag. Mötet gick tack-bra och jag hittade en riktig expert på sametime (Nisse) för att ta mig igenom det hela.

11:00 - 12:30 Lunch

12:30 - 16:00 Möten, den här kunden älskar möten. Jag fick vara expert på tidigare nämnda kärnparametrar, det ni. Värt att nämna är att jag i förra veckan var med på två spektaulära telefonkonferenser med den här kunden där över 50 personer deltog i de mest vansinniga felsökningsdiskussionerna och mygelsessionerna jag hört på länge.

17:55 - 18:07 Liveuppgradering på konferenstelefonen. Inför driftstoppet klockan sex stoppades vi tre och en kundtekniker in i ett konferensrum tillsammans med en konferenstelefon för att jobba hela natten. Klockan 17:55 togs telefonen i bruk för första gången den kvällen (Den kom att användas väldigt ofta fortsättningsvis). Då konstaterades det att klockan snart var sex och att sanningens ögonblick var inne, det fnittrades lite och sedan blev det tyst. Lite som vid en raketuppskjutning, jag som är rymdingenjör kände genast igen mig. I den här vilsna tystnades satt jag och Niklas och hoppade på våra stolar, för vi ville ju bara börja någon gång, jag hade till och med förskrivit mitt första kommando (lite cmmovpkg wise och sånt)! Till slut frågade jag försiktigt om jag skulle börja och trycka lite på enter, eller om vi skulle sitta så där hela natten, och så gick det till när jag fick vara med om min första uppgradering i en telefonkonferens. Alla tröttnade ganska snart och la på och vi slapp ha publik förutom den där jobbiga kunden som satt inne hos oss hela natten.

18:08 - 19:20 Uppgradering. Uppgraderingar låter ungefär så här:
*Knatter-knatter-knatter-knatter*
- OJ!
- Va?
- Nej, det gick visst bra ändå...
- Okej. Säg inte så där.
- Nej, jag ska sluta.
...
*Knatter-knatter-knatter*
...
- OJ!
- Men, vad katten!
- Förlåt.
...
*Knatter-knatter-knatter*

19:20 - 21:35 Databasbackup, mat och hotellincheck. Klockan strax efter sju nådde vi till slut en milstolpe i form av en backup som skulle ta ca 2 timmar, då tog vi tid på oss att checka in på hotellet och äta lite. Då visste vi inte att vi knappt skulle få sova på våra rum överhuvudtaget, men vad katten.

00:02 - 02:10 Mera uppgradering. Vid midnatt var vi så slutligen färdiga med uppgraderingen av nod ett i klustret och vips hade jag byggt mitt första halvfungerande 10.2 P3 system utan att någon dog. Much rejyocing ensued. Nu började allt det andra arbetet; , nod två skulle upp den med, det var imageservrar som skulle uppgraderas, klienter som skulle installeras och HL7-interface som skull sättas igång. Någongång här inser Niklas att en av servrarna visst är en Itaniumserver och att vi inte har mjukvara till dem. Oj, säger Vinnie. Vi bygger en impromptu projektplan:

02:10 - 02:11 Inbördes beundran. Jag berättar för Niklas hur glad jag var för att han var där.

02:12 - 04:15 Efterarbete och misstag. Allt gick ganska bra till runt klockan halv tre när jag i princip var klar med klustret och började tramsa med småsaker som en initWISE.ora-fil som inte ville vara med och ett par filsystem som var bökiga att utöka plus lite Oracle-fel som oroade en aning. Runt klockan fyra var initWISE.ora-filen fortfarande inte riktigt medgörlig och både jag och Niklas var ganska jättetrötta, vilket märktes på arbetkvaliteten och humorn. Mest på arbetskvaliteten, eller, bristen därav.

04:15 - 04:23 Vi lyssnar på "Ave Maria" och "Gören portarna höga" och firar lite Lucia.

04:24 - 06:25 Mer misstag och irritation. När man då sitter där och ömsom snyftar och skrattar av trötthet får de där galna kunderna, som för övrigt har ränt in och ut ur vårt konferensrum och ringt varandra ungefär stup i kvarten, för sig att de ska ha en telefonkonferens precis en halvmeter från mitt öra. Jag stirrade på dem om om de vore idioter och uttryckte med viss hotfullhet att "det får bli ett liiitet möte eftersom jag är liiite trött och liiite lättirriterad just nu" och hoppsan så flyttade hela mötet ut i hallen. Jag blev jätteorolig för att jag varit för oartig men Niklas sa att det var okej. Jag gillar Niklas och Vinnie tar oändliga poäng genom att hålla alla telefonkonferencierande kunder långt borta från oss under morgonkvisten. Vi hade jätteproblem med icke-startande paket men det fattade aldrig kunden vilken bara oroade sig för att det var jobbigt att uppgradera klienter... Niklas och jag får nästan hjärnskakning av allt skakande på huvudet vi tvingas utföra åt våra underliga kunder.

06: 25 - Hemåkning!

07:00 - Frukost!

07:30 - Sova!

10:30 - 11:30 Vansinneslöpning i gymmet tillsammans med spetsiga nästanten på tv som lagar overklig semi-homemade cooking.

11:30 - 12:30 Laga trasigt pacs med trött Vinnie.

14:00 Utcheckning och jobb.

Etc. etc.
....

Nu är det kväll, utgång och mat.

Gott.

I San Fran

Efter sex timmar på ett flyg har jag och Niklas nu trillat ner i ett ljummet och regnigt San Fransisco. Vi blev upphämtade av Vinnie på flygplatsen och fick en snabbtur av hans ände av stan, han bor jättefint i norra delen av centrum, väldigt nära en massa trevliga små italienska restauranger och underliga små butiker som jag hemskt gärna vill shoppa i. Vi har letat efter de homosexuella som alla har sagt att det ska vara gott om men än så länge har det inte precis regnat ner sådana. Vi har även letat efter bilparkering och det finns det än färre utav än de homosexuella, vi fick köra runt, runt, runt i säkert en halvtimme innan vi fick ställa ifrån oss bilen och få i oss lite mat. Nu är det sovadags hemma hos Vinnie, jag och Niklas sitter med varsin dator i knät medans värden blåser upp extrasängar till oss i parti och minut. De är små men ettriga, de där italienarna.

Kadaver

Idag har jag juvlat vidare i finvädret här på östkusten, det har varit en dag fyld av kakbak hemma hos Österholmarna där vi kavlade till de traditionella julsniglarna, julödlorna och julfåren, dessutom får vi inte glömma den något undanskuffade julubåten eller för den delen juldalahästen eller julnallen. Vi lärde gästande, äkta amerikaner massor med felaktigheter om vad för pepparkaksfigurer som är vanliga hemma i svenska hushåll, jag vet inte hur allvarligt de föll för våra påhitt. Den finaste konstellationen var nog ett jättehjärta med en utstansad julsnigel i mitten som sedan dekorerades med kristyr, den tror jag ska få hänga i Jaimes julgran.

Värdinnan hade lagat kakdeg till ett ganska stort kompani, tänk er en vanlig bibba med pepparkaksdeg man köper i affären, gör sedan den något större och multiplicera fram åtta sådana rullar så vet ni ungefär vad vi bataljerade mot. Vi bakade pepparkakor tills det rann mjöl och ingefära ur öronen på oss. Dessutom hade hon gjort tre pepparkakshus som vi som ska stanna kvar i USA över jul fick som present, det var himla rart. Vi fick dekorera dem med kristyr, godisar, marshmallowsar och annat löst vi kunde hitta i huset och finare hus fick man leta efter i Oxford idag. Nu sitter jag på sängen och rapar och mår lite halvilla ity även amerikansk pepparkaksdeg sväller i magen. Jag har börjat lära mig att man inte ska äta något veckan man åker till det Österholmska mansionet, det blir alltid tokigt mycket mat när man är där. Maria hade slagit på stort och lagat tjälknöl och potatisgratäng till oss till middag också. Hutlöst gott!

Det enda som saknades idag var julmusiken så nu sitter jag och tar igen det genom att lyssna på förra årets Lihkörenkonsert, komplett med prästtal och allt. Det är härligt värre. Igår satt jag och suckade med Lindan över alla de vackra, vackra sångerna och saknade De Vida Portarna, Advent, Ave Maria och alla de andra finaste vi inte får höra på riktigt i år.

I morse tog jag mig ut i grannskapet och fotograferade en handfull dekorationer så att ni får se hur avskyvärt roliga och hemska de ser ut på dagen. På kvällarna är det ganska mysigt med alla de smaklöst, överdekorerade husen ändå, det blir lite ljusare att röra sig ute när de slår på alla de tusentals ljusen. På dagtid däremot ser allt ganska hemskt ut och jag inbillar mig hela tiden att dekorationsskeletten ska komma till liv och attackera mig eller bilda någon slags jättearmé av onda plast- och ståltrådsmonster. Se här så kanske ni förstår vad jag menar.

Det är bar' å åk

Så var julen infyttad i det abdonska hemmanet till slut.

Igår gav jag mig ut på granjakt, alldeles ledig som jag var efter mitt lödagsjobbande i samband med RSNA, och vips kom jag hem med en helt sprillans ny och fin kungsgran köpt och packeterad av en trevig liten mexikan utmed Route 1 här i faggorna. Jag gav mig ut med en lång lista med måsten och borden (klappar, gran, pynt, spritiga saker, mat, gardiner, gardinstänger, saffran...) inför klädningskalaset jag hade bjudit in till idag men klarade knappt av att få till själva växtinköpen utan att förgås. Det har nämligen helt plötsligt blivit tokkallt här i mitt lilla hörn av världen. Fredagen gick alltsåi den frustrerade shoppingens tecken, vid något tillfälle här och var uppbrutet av ett telefonsamtal av Lindan som satt fast på en flygplats i Florida, men annars helt ostört till mmin stora irritation. Det är svårt att handla när inspirationen tryter.

Då jag inte ville ha en granbeklädnad likt den Sandra Bullock har i "While You Were Sleeping" tog jag mod till mig och bjöd in en handfull själar att assistera mig i mitt arbete idag; Pontus och Lindan, Niklas, Therese och Hugo, och Erik och Jaime dök upp framåt eftermiddagen för att se till att jag inte skulle drunkna i vare sig barr eller ensamhet. Själva klädnandet gick bra, jag är väldigt nöjd och glad över min lagoma gran, den är ungefär lika stor som jag är, och jag tror att gästerna hade det ganska trevligt. Hugo var lite kinkig men det får man väl räkna med med någon som inte ens är två veckor gammal. Bilder av gran och väl valda personer finns att hitta här. Mitt i all trevnad ringde mina grannar tillika värdar på och bjöd på rester av födelsedagstårta varpå jag bjöd in dem på lite glögg och samkväm med mina kamrater. Jag hoppas och tror att vi alla gav ett gott intryck. Jag har lite dåligt samvete mot mina stackars hyresvärdar då jag tydligen har läckt vatten på dem på sistone. Det är en helt annan historia jag kan dra för er en annan gång...

Nu är jag välmatad och återigen trött, tjatigt jag vet, men så är det med oss gamlingar. Jag återkommer inom kort med mer juläventyr, jag lovar.

På andra sidan jorden

Igår pratade jag med andra sidan jorden och det var hemkarns mysigt. Pontus och jag firade ID-dagen med öl, spagetti, bänkpress och australientelefonsamtal. Jag hade fredag fastän det var torsdag och firade därför med gott samvete medans Pontus skulle ägna fredagen åt att byggga ihop inte mindre än 21 servrar, något han glatt struntade i att tänka på och lekte med mig istället. Ett tag övervägde vi att jobba med offertarbete på kvällen där, men det blev liksom inte... Spagetting kom ivägen på något sätt. Någon gång runt halv tolvsnåret kom Pontus på den fina idén att ringa Skalle-Pontus i Ajestralien och hujedamej vad kul det var att höra hans röst. Pontus och Pontus pratade massor om att de skulle ses i jul och jag blev ryslig avundssjuk på dem. Jag vill ju också träffa mina vänner, ju! Pontus fundera lite på vilken väska jag skulle kunna få plats i, men vi släppte de tankarna eftersom det inte är min volym som är det stora prolemet vid frakt, det är snarare det där med min massa och att jag lever som gör det svårt att skicka mig som bagage till Sverige.

Det är för övrigt ganska underligt det där med andra sidan jorden. Jag har precis flyttat till nästan andra sidan jorden och trots det är det samma land som befinner sig på andra sidan. Om barnen här i USA gräver ett väldigt långt hål rakt genom jorden säger de sig hamna i Kina, vilket är lite kontigt eftersom Svenska barn också hamnar där när de gräver sitt hål. Vem är det som gräver snett egentligen, vi eller dem? Eller är det helt enkelt fel på matematiken?

Tio saker jag har lärt mig av män

Det här stal jag från Fish.

• Att knyta en slips.
• Att kärlek är svårt och att kärlek på avstånd är för svårt.
• Att löda.
• Att jag kan laga mycket men inte allt.
  
• Att jag verkligen är blåögd.
• Att kasta en rugbyboll.
  
• Att resa mig igen.
• Att göra sandänglar.
• Att åka motorcykel.
• Att jag tåler lite stryk. Med betoning på lite.
  

Today is ID-day!

Free beer for all!

Okynnesblogg

Mot allt bättre vetande sitter jag här med er istället för att sova, för ärligt talat, hur skoj är det att sova egentligen? Okej, låt bli att fråga mig den frågan imorgon klokan 06:00 när klockan ringer och påstår att jag ska upp och plåga mig själv på gymmet lite. Just alldeles precis nu är det tråkigt att sova, för jag råkar veta att jag är lite för övertrött för att kunna sova enkelt, ni med småbarn kan säkert relatera. Dessutom fasar jag lite för att vakna imorgon eftersom jag tror jag kanske är på väg att bli sjuk, så där som jag aldrig blir, ni vet; ont i ena örat (kan bero på telefonkonferensen jag var tvungen att vara med på, den var så tråkig att öronen kanske fick ont), ont i halsen (igen!) och huvudvärkig som tusan (hela efterdagen, varken kaffe eller choklad hjälpte). Jag har använt mig utav mina egna husmorsknep och först försökt springa bort från eventuella maladier under en halvtimmes joggingrunda, följt av två timmars Mozart-övningar med Den Inte Fullt Så Roliga Kören Som Har En Divig Dirigent Med Vilken Jag Kanske Kan Ha Överseende Med Trots Allt För Han Verkar Smart. Om inte löpningen skrämde bort bacillerna gjorde kanske Confutatisen det, så illa lät det.

Så, lite om DMV som lovat: DMV är en amerikansk sak som man får tala illa om med andra amerikaner. Det uttalandet säger ganska mycket i sig. Det är även så att alla människor i USA har en mardrömshistoria om DMV att förtälja, det kan vara allt från "Mitt sommarlov - På DMV där jag väntade på mitt körkort i två månader" till "Hur jag inte importerade min bil från Kanada utan körde ihjäl en DMV-anställd med den istället", senast idag fick jag dessutom höra den om "Antalet formulär DMV hittade på för att jag inte skulle få ett ID-kort". Med tanke på detta är jag smått förvånad över den otroliga serviceandan jag mött än så länge. Jag har bara: köat i två timmar, blivit utskälld av en stor, svart man när jag ställde en fråga, blivit infomerad om att deras datasystem dött, blivit hemskickad i ett par timmar, fått köra tillbaka, köa mera, skickats till en annan kö, fått alla mina papper, och om de kunnat antagligen hela mig, faxade till hufvudstaden, köat lite till och sedan blivit hemskickad med order om att komma igen imorgon. Jag vägrade till slut lyda order och idag åkte jag helt sonika inte dit. Huruvida det hjälper min sak vet jag inte, men det känns skönt att ha hämnats lite. Imorgon ska jag däremot åka dit och se vad som händer. Som ytterligare hämnd har jag dessutom glömt vad jag ska göra när jag kommer dit. Lurigt, va?

Jag ska förresten åka till San Fransisco i nästa vecka. Där vet jag lite vad jag ska göra, men inte riktigt hur. Lurigt, va?

Namn

Jag har funderat i lite på en sak ikväll, det är lätt hänt när man är på egen hand och är ganska sömnig. Jag kom hem ovanligt tidigt från Roliga Kören så jag hann precis in om Stop'n Shop innan de stängde (visst är det makalöst bra med mataffärer sosm har öppet till tio?) vilket var tur för då fick jag handla, inte för att jag visste vad jag behövde, det var mest att jag behövde något. Det jag behövde var tydligen nötter till adventsljusstaken, yoggi, jordgubbar och ost. Alltid denna ost.

Iallafall, när jag rantade runt i den jättestora affären slog det mig åter igen hur hysteriskt allting är här, ingenting får bara vara det det är inuti, allting är lite mer spciellt och ingenting heter vad det egentligen är. Som smör. Eller vaniljglass. Eller chokladkaka. Nej, smör heter gärna "I can't believe it's not butter" vilket är helt vansinnigt kul namn. Vad är det egentligen man försöker säga med ett sånt namn på ett matfett och vad är det egentligen i burken? Nästa fråga blir automatiskt huruvida men verkligen vill veta svaret på de två första frågorna. Undrar om vi kan börja sälja stand-alone Mammoarbetsstationer med sloganen "I can't believe it's not a PACS" kanske?

Glassen sedan, bara vaniljglass kan man antagligen hitta, jag överdrev lite, till och med amerikaner äter nog vaniljglass av sorterna "natural" eller "french" allt som oftast. Men, äkta, blåblodiga, patriotiska amerikaner tror jag äter äkta och mer vansinnig amerikansk glass som minst är "slow churned", vad nu det är, och 98% fat free och har en kul ickedeskriptiv beskrivning i namnet. Vad sägs till exempel om glassorterna Chunky Monkey® Ice Cream och Phish Food® Ice Cream från Ben&Jerry's eller Tin Roof Sundae från Breyer's. Visst låter det helt knasigt? Och kul? Och hysteriskt? Vad i helsefyr har man i fiskmatsglassen? Frågar man Google får man snabbt veta att det helt enkelt är "Chocolate Ice Cream with Gooey Marshmallow, a Caramel Swirl & Fudge Fish" i den kartongen. Inte så illa som det låter, faktiskt. När jag trillade runt på Ben&Jerry's hemsida upptäckte jag att Dave Matthews Band har en egen glass också, om man köper den glassen sponsrar man automatiskt den här kampanjen vilken även den har ett otroligt underhållande namn. Jag vill inte häckla den amerikanska glassen alltför mycket för den är ändå helt sagolikt god och svår att inte äta för mycket av, de kan göra glass även om de har lite överambitiösa marknadsavdelningar.

Nu tar mitt batteri slut snart och jag ska krypa ner i sängen igen, där planerar jag drömma marknadsavdelningsfria drömmar om Blåvitt-produkter och vakna oförskämt pigg och nyter.

Imorgon kan vi prata om hur mitt besök på DMV gick, det kommer ni nog gilla.

Kuttrig

Jag jobbar stenhårt vidare på min image som blondin här på jobbet, och det går väl så där för det mesta. Inget ont sagt om blondiner här inte, jag aspirerar ändå på att vara en av er, det om något borde säga något om hur åtråvärda och eftersträvansvärda ni är. Jag trodde jag hade halva inne efter RSNA när min jättechef John bullrade fram att jag hade skött mig fint där på mattan ändå, med allt mitt flippande och trixande och så. Men, idag kom det ett ganska stort bakslag i min blondinkamp då min något mindre, dock ej till kroppshyddan, chef Mikael hävde ur sig att jag var "... för smart för att vara kuttersmycke." Det kröp fram att Pontus minsann var vår avdelnings kuttersmycke, inte undertecknad som jag så glatt trott hela tiden.

Vadfalls!

Här piffar man sig och har klackar och kammar ibland till och med håret för att få lov att vara lite kuttrig och dekorativ av sig sina 40 timmar i veckan men inte ens det klarar jag av. Jag är besviken, jätte-så. Ikväll har jag tröstätit grapefrukter och rationaliserat hemma i soffan; Pontus är ju ändå en naturlig blondin och så är han lång, lite längre än mig, det är svårt att tävla med det för en rultig rödtott som mig. Jag får väl helt enkelt svälja det här och acceptera att jag inte kommer bli något mer än en halvprydlig prydnad för avdelningen och acceptera att jag fortsättningsvis kommer vara tvungen att låtsas jobba med det som finns på insidan av pannan.

Jobbigt.

Annars är det ganska lugnt här, jag ska få lite ledigt på fredag som kompensation för förra helgens mässarbete och imorgon ska jag återigen leta efter DMV för att kanske, eventuellt påbörja mitt körkortstagande. Del ett i det arbetet är fortfarande att hitta själva DMV-kontoret, det gick så där förra gången jag försökte så jag har väldigt lågt ställda förväntningar för stunden. Håll gärna en tumme eller två för mig och Garmin imorgon är ni snälla.

I intimrakhyvelgrevens hus

Idag kan jag rapportera från min första mulltoa här i USA. Eftersom vi redan har pratat en del om toaletter här tänkte jag att jag kunde fortsätta lite med samma tema och, vem vet, kanske bli världskändis på Internet som Toalettbloggerskan (TM). Här kommer min rapport: Mulltoa i USA är som mulltoa i Sverige.

Så.

Lite mer intressant är rapporten från det som var r u n t o m k r i n g den dära mulltoan, nämligen ett autentiskt och alldeles äkta, riktigt, gammalt fast nybyggt medeltidsslott på amerikanskt vis.

Wow! Det är precis så kitchigt och förfärligt som det låter, jag lovar.

Innan man beträdde marken som Gillette Castle (eller som Linda så fint sa: Intimrakhyvelgrevens hus) stod på, fick man borsta av sig all smak man hade med sig, samla ihop den i en låda och lämna in den i biljettkassan för förvaring. Ingen vet än idag vad som skulle hända om man närmade sig denna hub av smaklöshet, denna enorma abominabilitet, denna svulstens ursprung, beväpnad med smak... Forskarna tror att smällen skulle vara öronedövande och att allt liv inom 5 mil skulle utplånas. Och det hade väl ändå varit synd?

Nåväl, slottet står kvar och jag har fått tillbaka min smak, alla överlevde och jag har fått skratta åt hur roliga utlänningarna är. Slottet var precis som ett plastigt legoslott fast i lite större fasong, det låg vid vattnet och hade byggts av en excentrisk skådespelare vid namn William Gillette som är mest känd som mannen som gestaltade Sherlock Holmes i en radda filmer. Han bodde tydligen i slottet i massor med år och fyllde det med underligheter och småmysterier av olika slag och som om inte det var nog, fyllde andra på det med julpryttlar och dekorationer för att göra det hela till en totalupplevelse för oss oskyldiga besökare. En riktigt intressant happening, Linda tog lite bilder jag ska se om jag kan rota fram några till er inom kort.

Då vi inte hade fått nog av svulst ändå tog vi och stannade till vid That house in Milford på vägen hem för att få vårt lystmäte i ljus, både blinkande och fast. Det var tokfint!

På utflykten hittade vi även en riktigt söt stad vid namn Chester där de hade en rysligt trevlig restaurang, en som jag definitivt ska tillbaka till. Är det någon som vill åka med? Jag bjuder.

Nya saker

Nya saker är bra ibland. Nya saker som har ny doft och som är utan repor, som är helt oanvända och lite spännande att leka med.

Som nya människor, till exempel.

Idag fick jag besök av Hugo. Han är en alldeles ny bekantskap för mig, idag var första gången vi träffades och jag måste säga att jag blev aningens förälskad på direkten. Hugo var inte så pratglad men han var väldigt enkel att umgås med. Han kom och hälsade på hos mig och gjorde sig direkt bekväm i min soffa, han brydde sig inte ens om att ta en rundtur i lägenheten för att beundra golven. Det var väl kanske inte så jättekonstigt när man betänker att Hugo bara är fyra dagar gammal och därför har det lite svårt med både gåendet och beundrandet. Just nu har han fullt upp med att få till ätandet och sovandet.

Hugo heter Svenzén i efternamn och hans Mamma och Pappa är alltså Therese och Niklas med vilka jag jobbar ibland. Hela den lilla, nya familjen kom och hälsade på mig för att fika, komma ut och röra på sig och hjälpa mig sätta upp gardinstänger. Jag måste säga att jag blev mäkta överaskad när de ringde och bjöd in sig till mig i morse, förvånad men glad för det är alltid kul med sällskap och gardiner. Besöket var ett segertåg på alla sätt och vis; Niklas fick köra skruvdragare och vara manlig, Hugo fick uppmärksamhet och dubbla blöjbyten i mitt kontor, jag fick gardiner och obegränsat småbarnsniffande och Therese fick grattiskramar och fika. Alla var glada och nöjda. Hugo var mörkhårig, välskapt och liten, tre nätta kilo vägde han, och väldigt lätthanterlig. Han sov och sov i min soffa och i våra famnar, åt nöjt hos Mamma och sedan låg han tyst och fundersamt i mitt knä ett bra tag. Jag gillar nya leksaker.

När den nya leksaken återvänt hem till Avalon roade jag mig med att sätta upp andra nya gamla saker i ett försök att julbona mitt hem lite. Nu hänger det ett par stjärnor i fönstren och jag har lite småpyssel framme här och var i mina små rum. Och gardiner, jag har gardiner överallt förutom i hallen och i köket! Stängerna räckte inte riktigt till det men jag får ta en runda till Ikea i veckan för att proviantera lite nya. Vad gör man inte för att få Hugobesök igen?

Nu är det jul igen

Då var det dags igen, för nu har kär bror fyllt år igen (och jag finge icke tag på honom men jag ringer imorgon och försöker igen, jag lovar) och då är det December och dags för nedräkning, dels för julen och dels för året. Men, innan dess är det i ordning att skänka fölsedagsbarnet en extra tanke, det är ju ändå hanses dag och allt och jag hoppas att han haft en riktigt bra sådan.

Jag skulle vilja påstå att min bror är en av de bästa som finns att ha där ute, han och jag har grälat och trätat en hel del genom åren men det har varit osämja av den bästa sorten. Den ganska själlösa sortens osämja, alltså. Iallafall från min sida... Visst, all osämja är väl i princip dålig sådan men om man nu måste ha någon alls så är det väl den själlösa som är den bättre att ha. När jag och kär bror var yngre och dummare grälade vi om det mesta på ett så där ungdomligt och ungdumligt sätt som bara tonåringar kan och orkar med, men jag tror vi har hittat hem till ett ganska bra ställe så här på äldre och visare dar. Jag är i vilket fall som helst väldigt stolt över min storebror; han är stilig, klok och skön att vara med, han har sinne för humor, ett vackert leende och om möjligt en än vackrare flicka vid sin sida. Han har precis bytt jobb och jag hoppas att det går bra för honom där, jag håller alla tummar jag har för honom.

Ikväll har jag skålat för honom i både rött och vitt vin såväl som i whisky. Det röda gick till den stekta haloumin, det vita till fisksoppan och whiskyn gick både före och efter. Alltihopa gick utmärkt tillsammans med Pontus och Linda vilka glatt skålade med mig.

Så, ha den äran Andreas. Jag tänker massor på dig!.

Snart kommer tårarna

Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.

Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:

Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.

Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.

Nattsuddig

Jag ville verkligen inte åka hem.

Jag gillade RSNA. Det var fluffigt och sectrablått, folkrikt och annorlunda, småstressigt men hanterbart och passade mig som handen i handsken. Jag fick lägga huvudet på sned och lyssna bekymrat, jag fick lära mig saker lite här och var, jag fick träffa italienare, turkar, kanadicker, svenskar, sectraiter, norrmän, spanjorer och japaner. Japaner, japaner, japaner. De var det gott om. Visst, matvanorna var hemska och det var ganska smärtsamt att stå upp hela dagarna, jag har inte kunnat röra på mig så värst mycket och inte heller sovit så mycket som jag bordat men jag tror att jag gör mig sm en uttomordentlig monterbrud i det stora hela. Fast, jag antar att allt är kul med måtta.

Flyget hem var försenat och klockan här är halv tre på natten, hög tid att gå och lägga sig med andra ord. Ha en bra morgon alla ni andra.

Slumber party

Nu är vi tre i det lilla hotellrummet. Pontus kom hit idag för att avlösa mig och mina fötter, imorgon är min sista dag i Chicago på ett tag. Ärligt talat är jag inte alls sugen på att åka hem, det är kul att umgås med kollegor, trippa runt i finkläder och prata om pacstrivialiteter. Idag kom en av våra Italienska partners till vår monter och tackade för hjälpen, tydligen hade han fått ett ganska stort kontrakt påskrivet efter att jag demat IDS7 igår. Jag är ganska övertygad om att mitt osammanhängande babblande inte hade så mycket med saken att göra eftersom våra saker i princip säljer sig själva.

Ikväll har vi varit på baren högst upp i Hancock Tower och druckit dyra drinkar ackompanierat av fin utsikt. Om ni kommer dit ska ni definitivt gå på toaletten, man har panoramautsikt även där. Fint värre.

Onda fötter men glatt sinn

Trött, mätt och ganska nöjd ändå så här långt kurar jag nu lite på fula hotellrummet med Linda så här på söndagskvällen. Det är jobbigt att vara monterbrud men lite kul iallafall. Jag har råkat ut för en falsk, bov till konkurrent som nästlade sig in i vår monter helt olovandes vilket gjorde mig ytterst upprörd, annars har jag mest sett representabel ut, varit hungrig och pratat, pratat, pratat. Saker jag gör ganska bra, med andra ord.

Blablabla...

De hade gott om Internet i Chicago den här gången med och jag kan med trötta ögon rapportera att RSNA verkar bli av även i år. Det mesta verkar vara som det ska, iallafall för en novis som mig; mattan är djup och mjuk, människorna är många, förvirringen är stor, datorerna krånglar och mathållningen dålig. En sak följer inte riktigt sitt vanliga mönster bara, och det är vädret; här är på gränsen till varmt och den annars så blåsiga staden är stilla och lugn på ett oarakteristiskt sätt. Jag klagar inte alls utan är nöjd ity jag glömt både vantar och paraply och därmed inte saknar regn eller blåst det minsta.

På Flickr finns det nu några bilder från gårdagens Manhattantur med Ingar. Det hanns med en båttur runt ön, en topptur i en hög byggnad och en vidunderligt lyxig måltid på Gotham Bar and Grill på 12:e gatan innan vi tog oss hem igen.

Trötta fötter

En heldag på Manhattan med Ingar var en riktigt bra idé så här på fredagen trots allt. Solen solade, amerikanerna shoppade och hon och jag kunde turista i fred.

Tidigt imorgon far jag till Chicago för att flippa med håret och knixa med knäna, det kommer antagligen innebära radiotystnad i ett par dagar. Snart kommer jag dock åter, beväpnad till tänderna med nya sagor för alla mina vuxna barn.

Över alla bräddar

Idag har varit övermaga på fler sätt, dels med avseende på den ohemula mängd mat jag har satt i mig men även med tanke på den oändliga volym vatten naturen har belönat oss med det senaste dygnet. Det har öst ner sedan onsdag kväll klockan strax efter sju då jag satte mig i bilen för att ta mig hem från laundromaten efter väl uträttat tvättvärv. Det är mysigt med oväder, speciellt när man firar en högtid som liksom är designad för att bara slappa, lata sig och vara inne. Någonstans mitt i allt matintagande suckade någon och började mumla något om promenader, men det vardet en störtomöjlighet att ens tänka vidare på, för ute stormade det något förfärligt. Det var bara att behärska sig, stilla sin motionsiver och äta lite mer.

Härlunda följer en rapport från min första Thanksgiving, något av en bastardfirning då jag firade den med svenskar, men det var trevligt icke förty. Jag tog Sectrabilen och paret Arildsson/Taube (som för övrigt flyttade ihop förra helgen) och körde hem till Österholmarna strax före lunch idag. Tipsad som jag var från coachen, hade jag satsat på en lätt och oortodox frukost i form av en grapefrukt och lite kalla, kokta sparrisar för att få plats med all mat som skulle avnjutas. Väl på plats fick jag beundra de Österholmska härligheterna, nämligen den förstfödda och deras väldigt amerikanska och stora hus. Huset var fint men dottern var finare. Runt halv två, då min mage knorrade högt, serverades maten som bestod av följande:

• Kalkon - Jättegod och inte alls torr.
• Stuffing - En salig blandning av saker som åkt ugn i form. Det var bröd, russin, äpplen och lök och kryddor och säkert sånt jag inte kommer ihåg i den. Gott.
• Potatismos
• Brytbönor med pinjnötter
• Majs
• Tranbärsgelé
• Sås
• Majsböd. Från mix, smakade som sockerkaka.
• Sötpotatis

Alltså, det ser väl inte så farligt ut egentligen? Jag vet inte hur det gick till, men jag blev tokmätt på bara en tallrik och oroade mig allvarligt hur jag skulle få plats med desserten i form av pekannötspaj och äpplepaj. Envis som man är klarade jag dock att häva i mig lite av de båda anrättningarna för att sedan plågat förpassa mig till soffan, tv:n och en lektion i strategiskt tänkande. Eller, som de flesta andra kallar det: Amerikansk fotboll. Jag har idag lärt mig en hel del om sporten men kan trots det inte påstå att jag är ett fan. Det var Dallas som hade hemmaplan så jag fick dock till min stora glädje då och då se mina små favoriter Dallas Cowboys Cheerleaders skutta omkring och se glada ut. Det var fint!

Hem kom vi sedan så sakteliga i beckmörkret och skyfallet, jag hoppas det klarnar upp till imorgon när jag och mitt sverigebesök, Ingar, ska in och tampas med miljonerna på Manhattan.

Nu får det vara nog!

Enough with the whining, already!

De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.

Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.

Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.

Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.

Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.

Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.

• Min familj, den är bra. Lite långt bort ibland och i helt jävla fel tidszon men annars är jag tacksam över den.
• Mina vänner. Ni divergerar en del för stsunden men det gör liksom detsamma för personerna är sig själva och jag har så roligt åt era framsteg även på den här sidan jorden.
• Tekniken. Åh, den är inte min vän när den inte funkar men när jag chattar, ringer och skrivs med alla jag känner är den helt fantastiskt bra att ha. Hurra för bitarna! Leve dem!
• En rolig kör. Första repet igår och jag blev meddragen på efter-repet-drink med en hög tjejer varav två tog mitt telefonnummer. Tyvärr kom jouren och tog mig alldeles för snabbt.
• En ledig torsdag.

Så, ursäkta min gullighet, nu ska jag omedelbart återgå till min vanliga, sarkastiska existens.

Happy holidays!

Less

En del veckor är inte gjorda för att vara i, den här är ett tydligt exempel på en sådan. Allt går åt skogen och besvärlar sig, jag känner mig ömsom som ett fån och ömsom som en idiot och dessutom är jag otroligt trött. Inget på jobbet har funkat på sista tiden, allt bara skiter sig och jag har absolut inte tur med något. Servrarna som skulle installeras i torsdaags? Funkade inte. De bra planerna om hur vi kunde lösa det problemet på fredagen? Nä, det gick käpprätt åt skogen. RSNA-datorerna som det bara regnar in nya krav på, funkar de? Nä, skulle inte tro det. Jouren jag har den här veckan, är den lugn? Inte då, inatt har jag ägnat två onödiga timmar på en site som hade planerad neretid som de tydligen hade rapporterat till vår helpdesk i förväg. Antingen har helpdeskgnomerna glömt markera det i sitt övervakningsprogram eller så är jag korkad. Jag tror mest på det senare.

Bah! Det är tur att man är en naturlig skönhet så att man inte saknar det här med sömn så mycket.

Å och ä och ö

Idag har jag och Garmin hälsat på hos bland annat Lycksele, Laxå, och Markör i sitt hem på Ikea i New Haven, ett par minuters bilfärd från Milford. På Ikea kan man hitta en flottig frukost för endast en dollar, en himla massa svenskar, pärl- och vaniljsocker och så klart värmeljus. Jag kom därifrån med diverse småsaker, så där som man alltid finner att man gör när man varit på ett dylikt varuhus, men viktigast av allt var att jag köpte mig något så när fungerande belysning. Jag hade inte någon jättekoll på vad som skulle funka och vad som inte skulle funka när jag flyttade hit men jag har nu lärt mig att lampor är det svårt med. Vissa lyser bra, vissa lyser mindre bra och ytterligare en del inte alls. Framför allt har jag lärt mig att man måste ha amerikanska glödlampor i sina lampor för att de ska lysa med att glatt, tindrande sken. Med svenska glödlampor i lamporna lyser den amerikanska elen bara lite tafatt och mjölkigt blekt på en. Nu har jag korrigerat detta genom en hög med nya lampor, givetvis var de jag tittat ut slut men, som redan de gamla romarna sa "Lampor bör man ha, annars dör man ju, ja". Det var bara att bita ihop och bygga ihop. Sålunda ser det för taskigt ut i lägenheten, bara kartonger och papper, pianon och bubbelplast vart man en vänder sig.

Men, men... Vänta lite här... Sa hon pianon?!?

Ja! Jag har köpt ett digitalpiano idag också. Ta-dah!

Det är ett skrattretade stort, riktigt digitalpiano med hammartenik och allt. Det heter Casio och är svart och lågmält, helt utan displayer och fula binkande lampor och ompa-ompa-effekter på. När jag känner mig ledsen kan jag sätta det i demomode och då spelar det småtramsig musik för mig. Enda nackdelen är att det var mycket större än vad jag hade tänkt mig, men jag vänjer mig väl förr eller senare. Fördelarna med ett digitalpiano framför ett riktigt är ganska många; jag kan bära det själv fastän det är fläskigt, jag kan spela på det utan att störa grannarna, jag kan spela på det och störa grannarna, det går att gömma och det tar mindre plats helt enkelt. Nackdelarna finns de med; jag saknar att känna musiken så som man gör med ett riktigt instrument, det är de där bra vibrationerna som saknas helt enkelt och så är sällan elektriska prylar vackrare än de riktiga. Inte ens Playstation 3 kommer i närheten av ett fint piano, inte i mina vanliga blå iallafall.

Det största med den här dagen har sålunda varit en svensk storexport som skyltade med lite udda vokaler och ett piano, stort som en finlandsfärja, som funkade och var snällt. Melike.

Imorgon är det stor högtidsdag då den något otroliga kombinationen Pontus och Marina har namnsdag. Stöter ni på några sådana kan ni med fördel sjunga att de är homosexuella eller bara ge dem en kram och klappa lite på dem, det tycker de om. När det är gjort kan ni läsa det här och skratta lite.

Lördag

Inget spännande att rapportera idag egentligen, jag har shoppat en ljusbrun dräkt (byxa + kavaj) som jag är ganska nöjd med, kanske jag kommer se lite vettig ut på RSNA iallafall. Jag hann inte med hälften utav det jag föresatt mig men trots det kom jag hem med en himla massa påsar att packa ur idag också.

Det var vackert väder i morse så jag tog mig en promenad och fångade lite pixlar till er, de finns publicerade här. Kameran är svårflirtad och lite dum just nu, den måste ha fått sig någon liten käftsmäll på sistone för den gör inte riktigt som jag vill att den ska göra, långsam är den också. Det är ganska kul att vara ute och röra sig i ett villaområde klockan nio på morgonen för de man stöter på är antingen morgonpigga motionärer eller trötta och pyjamasprydda mammor och pappor om är ute och panikhandlar frukost klädda i ganska fantastiska utstyrslar. I morse snubblade jag över en pappa som hoppade ur sin bil iklädd knallorangea, disneymönstrade pyjamasbyxor, en orange collegetröja och en liten blå mössa. Han hade handlat chokladflingor av något slag och Dunkin' Donuts kaffe. Tvärr var både jag och kameran för långsamma så han fick inte vara med på bild, dessutom är det ganska oartigt att fotografera folk när de smyger runt i nattsärken på sin garageuppfart så det var kanske bara bra att jag lät bli.

Men hämden är allt ljuv

Uddaveckan har arbetsmässigt i princip närmat sig sitt slut, lite jour håller mig hårt i nacken fortfarande men det ska jag nog överleva det med, och jag är väldigt glad över att äntligen få slippa kontoret en dag eller två. Arbetslusten tog sig en minsann veckovila så nu är det dags att ladda om inför nästa veckas korta tillvaro och sedan leka Thanksgiving och börja oroa sig för RSNA vilken jag far till på Lördag. Hör ni! Jag ska bli monterbrud! Var är min t-shirt, Marina?

Uddaveckan har också tagit en drastisk vändning till det bättre i och med den här signade fredagskvällen: väl hemma från jobb och träning väntade en efterlängtad present på mig i min brevlåda. Den näst bästa presenten sedan min flytt, faktiskt: mitt social security number!(Om ni måste veta det var kakaon från Niklas den finaste presenten av alla hittils) Nu kan jag alltså köpa mig en bil och ännu viktigare, skaffa mig en vapenlicens så att jag kan råka skjuta grannens hund som skäller mig vaken varje morgon klockan halv åtta. Det kräket!

Förutom den lilla och ytterst oväntade lyckan har jag även också hittat min förrymde släkting Michael Lange. Vi talades vid ikväll och han var väldigt glad över att jag funnit honom och vice versa. Han bjöd prompt in mig att träffa hans familj till Thanksgiving, en inbjudan jag tyvärr var tvungen att betacka mig från då jag redan var upptagen, och uppgraderade istället inbjudan till julhelgen, något jag glatt och tacksamt tackade ja till. Han skulle fråga sin fru om lov först och återkomma till mig igen i nästa vecka för vidare diskussioner. Det hade onekligen varit väldigt skönt att ha lite planer inför den ljuvliga juvlen, att vara själv känns allt för deprimerande.

P&L har hjulpit mig fira denna uppsjö med lycka medelst svenska pommes frites, 80-talsdessert och rödvin. Mest av allt har de bistått med lite gott sällskap, oljud och värme, typiskt sådant som behövs en fredagkväll. När jag lämnade dem hade Lindan somnat, hopklurad som en liten prick i soffan, och Pontusen satt och såg trasigt trött ut bredvid henne. De behöver allt lite semester, de där två. Fram med juvlen snart så att jag kan skicka hem dem på tuning och reparation.